Alla (utom kultureliten då) ska med

Det är lite förvirrande, det erkänner jag. Jag håller i huvuddrag med Göran Hägglund och Maria Larsson i en hel debattartikel. Själva idén om attitydförändrare är något naiv och lite underlig, men det säger å andra sidan Hägglund om genuspedagoger som jag ser som självklara. Det är kanske jag som är overklig på den punkten, när jag inte riktigt förstår hur arbetet ska bedrivas.
Men själva utgångspunkten, att tabun ska rivas upp och att psykisk ohälsa ska kunna talas om på samma sätt som fysiska åkommor, är ju sådant som jag efterlyst och skrikit efter i åratal nu. “Det ska vara lika naturligt att tala om psykisk ohälsa, som om benbrott och hösnuva”, skriver Hägglund och jag utropar ett halleluja. Det här var riktigt bra, Hägglund och Larsson.

Men det förändrar inte faktumet att jag är förvirrad. Inte bara för att jag nickar lyriskt över en debattartikel från kd, utan för att det helt enkelt rimmar illa med att låta folk sköta sig själv och det politiska slagordet “sunt förnuft”. Jag är inte ensam om förvirringen. Martéus sammanfattar det bra på Expressens opinionsblogg.

Det enda som är tydligt i nulägets förvirring är möjligen att kd är inne i en politisk offensiv. Psyksjuka och vanligt folk. Alla utom kultureliten ska med när kd ska klara fyraprocentsspärren.

Jag minns inte när jag senast skrattade såhär mycket

Det har funnits perioder i livet då jag har skrattat väldigt mycket, varje dag. Jag älskar att skratta. Jag älskar att befinna mig i sällskap där minsta sak kan ge sådana skratt att man ligger dubbelvikta och gråter tills man inte längre minns vad man skrattar åt. Mitt gängs traditionella söndagshäng brukade vara sådana. Bakfulla och utslagna låg vi sockerstinna och pratade eller spelade spel och skrattade tills vi grät. Min familj skrattar väldigt mycket skratt av samma sort. Senast som jag skrattade så mycket och så innerligt var förmodligen efter Juliagruppens seminarium tillsammans med Julia, Karin och Annan. Jag minns att jag dunkade näven i bordet för jag inte visste vart jag skulle göra av allt skratt.

De senaste veckorna har jag inte skrattat särskilt mycket. Jag har varit nere, jobbat och pluggat för mycket, träffat mina vänner oerhört sporadiskt, mest varit trött när jag träffat Gustav och den senaste veckan har jag legat sängliggande i sjukdom och feber och knappt träffat folk, än mindre haft något att skratta åt.

Så kom gårdagens nyhetssändning på TV4. Där man på allvar försöker ta upp KD och Anna Anka. Jag ligger utslagen i soffan, Gustav bredvid mig. Och jag hör för första gången någon uttala namnet Anna Anka. I ett “seriöst” politiskt inslag. Med partiledare, partisekreterare och kvinnoförbundsordförande. Alla uttalar de namnet i en seriös kontext. Och jag skrattar mig dubbelvikt, jag skrattar så tårarna rinner och hostan ramlar in i skrattet och precis när jag inte klarar av att skratta mer säger Göran Hägglund “Anna Anka” med allvarlig röst och skrattet brister igen och precis när jag hämtat mig och hostar halvt ihjäl mig har de bjudit in politiska kommentatorn Lena Smedsaas som med allvarlig röst talar om Kd och Anna Anka.
Det var en av mitt livs bästa och mest välbehövliga skrattanfall. Tack overkliga, bisarra samtid för att du bjuder på sådana skratt.
På Nyhetskanalen finns en modifierad version av reportaget. Notera partisekreteraren Lennart Sjögrens oförmåga att hålla sig ifrån en ank-ordvits i hans uttalande.

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.