Kent och underdogismen

Vissa texter är roligare att skriva än andra. Jag fick 5000 tecken av Expressen Kultur att skriva om Kentlyrik, inför deras turnépremiär ikväll. Det var fantastiskt.

Vissa texter blir bättre än andra. Kanske för att man samlat tankar till den sedan man som tolvåring satt med ett Verkligen-kassettband i stereon hemma i flickrummet. Det är då man unnar sig lite Ranelids excentrism och konstaterar att det här är den bästa text om Kent som någonsin har skrivits.

Texten finner ni här.

Vuxna män gör saker tillsammans

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Din hud får färg som indianers

Och, som en motvikt till tjalala och reagge, utser jag fortfarande denna till en ultimat sommarlåt.
Smärtan, tystnaden, rädslan för att någon ska nå fram, hur ska människan nå fram till en? Rädslan för att visa sig själv, för att visa alla märken på huden och ens egen fulhet.
Mitt i sommaridyllen, kärlekens prunkande tid, en vass påminnelse om både det nödvändiga och allra svåraste och mest smärtsamma med kärleken.
Att våga bryta isen.

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.


Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

Ingenting försvinner, allt finns kvar

I nian höll jag en redovisning om Kent på en av engelskalektionerna.
-They mean a lot to me and I love the lyrics, sa jag.
- Why does he sing with a whiny voice?, var den enda frågan som ställdes.
Längst fram i klassrummet satt T. och log uppskattande, som hon alltid gjorde, även fast vi aldrig vara nära vänner.

Exakt tio år senare står jag i mitt nya kök, det som jag delar med just henne och spelar samma låt som på den redovisningen.

Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså.”

Revenge of the nerd chicks: Slutord (det må ta hundratals år att dölja felen, men inte alls lika många år att helt enkelt skita i dem)

Gå nu inte runt och tro att jag känner mig ful för jämnan. Eller att jag fortfarande inbillar mig att jag är kvar på samma ställe som när jag var fjorton år, hade hemklippt pagefrisyr och dålig hållning. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Att växa upp till en svan handlar dessutom om så mycket mer än det som har med utseende och självkänsla rörande relationer och raggning att göra. Att ha gått från superblyga tjejen som aldrig tog plats, aldrig sträckte upp en hand i ett klassrum och aldrig vågade säga ifrån till att ha blivit hon som ständigt står i centrum, diskuterar och socialiserar med allt och alla.
Att ha gått från hon som alltid sa att allting var okej, tog så jävla mycket skit, som aldrig gav sig själv rätten att säga ifrån utan istället höll allting inom sig och kanaliserade det genom Kentlyrik och rakblad till hon som faktiskt vågar sätta ner foten.
Att bli en svan handlar, mer än något annat, om att sträcka på ryggkotorna, säga ifrån, vara rak och ärlig och sätta sig själv och sitt mående i första rummet.

Det finns en evig tvetydighet och dubbelhet i mitt sätt att omdefiniera mig själv, som jag tror gäller för de flesta. Å ena sidan är jag hon som känner mig som ett jävla kap.
Å andra sidan bär jag väl med mig någon rest av hon som satt med Beskyddaren och Ingenting någonsin på högsta volym och undrade om hon någonsin skulle känna sig hel och tillräcklig. Det är så det måste vara. Det är en unnest att få vara båda delarna, ändå.

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

Att välja den praktiska jackan

Jag tror att sextonåringen som jag en gång var hade dött litegrann om hon kunnat se i framtidskulan hur jag skulle bete mig på en Kentkonsert vid snart fyllda 25 år.
Jag knuffades och trängdes mer vid ölförsäljningen än vad jag gjorde på själva konserten. Jag såg inledningen Stenbrott (Stenbrott!) ståendes med resten av pöbeln långt bak i öltältsinhängnaden. Jag såg mig själv utifrån stå och stampa försiktigt med ena foten hållandes ett 50 kronorsöl-plastglas och le nostalgiskt till mitt sällskap med ord som nämen den här var det inte igår man hörde! och insåg att jag såg ut ungefär som min mamma måste gjort på en Dire Straits-konsert på 80-talet. Jag valde de varma och bekväma skorna samt packade ner en regnjacka utifall att. Jag stod såpass långt bak att man slapp hoppa och trängas särskilt mycket. Jag fnös åt kids som skrek för högt.
Jag stod och fundera på vad jag skulle återberätta om min tolfte konsert. Ingenting om tårar och uppdämda känslor, ingenting om katharsis och nostalgiska slag. Jag skulle rycka på axlarna och säga att det var en schysst konsert, på det stora hela. Jag skulle kunna delge en anal recension om hur Kent blivit lite av ett slentrianmässigt arenarockband (no shit sherlock, hade du inte varit så upptagen med att vältra dig i ångest och nostalgi hade du nog märkt att de blev det ungefär 2001 men okej). Allt är inrepeterat, habilt och snyggt. Allt går på rutin.
Jag hade sagt någonting om att det inte är okej alls när Jocke Berg tappar bort sig i texten eller när ljudet på micken försvinner under hela första versen av 747. Är man ett habilt arenarockband med precisionsförmåga som drar 18 000 pers till en konsert är det sådant som inte får hända. Jag skulle säga att allting ändå är förlåtet när de gör helt oväntade, fantastiska låtval till Stockholms-publiken. Bara att kaxigt inleda med Stenbrott från den allra första skivan för att sedan spela gamla låtar från Verkligen och Isola som aldrig ens nådde singelstatus, såsom Celcius och Vi kan väl vänta tills imorgon och låta säkra kort som träliga gamla Kräm stryka på foten är fantastiskt.
För att inte tala om vad de gör med låtarna live. Det samplade discobeatet i Vy från ett luftslott är makalöst, den hårda, snabba elektrobasen i Dom andra likaså. När de gör sådant är allt förlåtet. Till och med en extremt tråkig och förväntad extranummersavslutning med Kevlarsjäl och Utan dina andetag. Och Jocke Berg får mig fortfarande att tappa andan av kåthet och beundran, men jag vill knappast föda hans barn längre. Konserten var schysst, bra ibland, aldrig mer än så.

Jag tycker inte ens att förhållningssättet, det där mogna och vuxna, är tråkigt längre. Jag tycker att det var gött att stå långt bak med öl och fint av mig att ta med mig den praktiska jackan. Sedan hänger jag på Söder med herr K. hela söndagen och blir medveten om att 25-årskrisen kanske helt enkelt inte är så närvarande längre. Jag och herr K. har känt varandra sedan jag var sexton och har en bakgrund av delad gymnasieångest och småstadstristess. Herr K. är en av de där människorna som finns kvar från en dåtid, en sådan där människa som jag träffar en gång i halvåret ungefär men som jag har minst lika mycket att säga om min nutid som min dåtid med.
Vi pratar om en nutid där vi diskuterar gemensamma skrivtics som att rada upp så många pretentiösa ord på raken att vi tröttnar på dem och då löser det genom att hitta på egna pretentiösa ord alternativt sammansättningar av pretentiösa ord, pratar frilansjobb och prissättningar på sig själv, relationsnojor och karriär.
Vi pratar om en dåtid av studentfyllor, kodnamn, olycklig kärlek och känslan av att inte vara sedd eller förstådd, allra minst av sig själv. Som vi väl satt på småstadscaféet då och drömde efter tillvaron i andra städer, andra kontexter, att stå för sig själv, att våga vara sig själv.
Hur vi nu sitter på Söderhak efter Söderhak och tar en öl till som alldeles säkert kommer att bli den sista och delar ett paket cigaretter trots att herr K. har slutat röka för längesedan och jag precis berättat om en bekant som fått lungcancer pga sitt rökande. Pratar om våra liv som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att de skulle bli då. Pratar utifrån oss själva, de människor som jag tror blivit så mycket av det som vi önskade att vi skulle bli då. Det är lätt att glömma var man varit, vem man varit, när man hela tiden bara blickar framåt.
Jag har ingen 25-årskris alls längre. Så mycket av det jag trodde jag skulle ha i mitt liv när jag var sexton och bara blickade framåt har jag idag. Mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle ha av egenskaper såsom mognad, självrespekt, självtillit, självständighet och mod har jag idag. Jag är trygg, orädd och känner mig själv bättre än någonsin. Jag är fortfarande ung, men utan att vara vacklande på samma sätt som jag varit under mina tidigare åldrar. Jag är fortfarande så dum att jag låter en öl bli fem och kedjeröker samtidigt som jag pratar om lungcancer, men tillräckligt vuxen för att välja den praktiska jackan och vuxendansa lite med ena foten stampande. Det är en bra avvägning. Det är en bra ålder.

Och allt är som förut

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.

En utomjordings kärlekstörst

Solen går upp på scenen och det känns först inte, det känns inte alls, jag är uttråkad och irriterad på Uddevalla-dialekten gapande i örat, bitter för att jag är vuxen och för att det inte känns. Och sen slår det till. Det känns. Det slår och bankar på allt det hårda, försvaret, skyddet. Korsande mellan Pojken med hålet i handen, Kevlarsjäl och Den döda vinkeln och det bankar och slår, så vackraste Jocke Berg; hit me baby one more time.
Det känns fortfarande. Jag är en övervintrad popfarmor av nostalgi och vemod, minnen och fraser som sitter i skallen, citerande viskade till mig eller någon annan genom ensamma nätter eller rader i brev. Det slår till och det slår igen och det når mig, känslorna, jag älskar det.

- Du älskar ju din ångest. Du tycker ditt vemod är vackert, sa mannen och fnös och baby, det var väl bara en av alla saker du aldrig förstod med mig, aldrig hade kunnat förstå förmodligen för det handlar inte om att älska sin ångest eller försköna vemodet.
Det handlar om att älska det sköra, det bräckliga i orden, i människan, i känslorna som väller över som de gör när våra fasader rasar och huden brister, vi blir till aska och reser oss igen och runt såren är huden tjockare och näven knuten i en annan vinkel.
Det handlar om att tycka att det vackraste som finns är just den där bräckligheten, hur mycket galenskap som ryms inom vår skenbart kontrollerade tillvaro och hur vi försöker fånga den där känslan utan att aldrig riktigt lyckas, mer än i små nanosekunder. Det bottenlösa behovet av tröst, bekräftelse och konstant känslomässig näring som man kan blotta och bekänna eller förneka och gå under av.

Det handlar om att älska människan just som hon är när grabbarna grus-killarna i för tighta tröjor över pumpade muskler sluter ögonen och sjunger med i varje rad av Kevlarsjäl, som tonårsparet som förlorar sig i varandras ögon under Utan dina andetag, som en hel sporthall i en sorglig, svensk småstad en dimmig marskväll kan ställa sig upp och i allsång sjunga att älskling vi ska alla en gång dö, som tonårsbrudarna med svart hår och kajal som sitter på läktaren efter konserten och gråter öppet med tårar rinnande och kropparna skakande; jag möter deras ögon med en tår i min ögongrop och ett ömt leende i mungipan – jag vet hur det känns.

Det handlar om en kärlek, en benhård religion som säger att varje dag i ditt liv är ett nytt blad i den där stora romanen med arbetstiteln Ditt Liv som måste fyllas till bredden med känslostormar, sorg, kärlek, dramatik, irrationalitet och magkänsla för den dagen du skriver den där jävla romanens handling som enbart baserad på ränteamorteringar, att göra-listor, home make-overs, havregrynsgröt och TV-repriser, den dagen är du fucked på riktigt min vän.
En religion som säger att det aldrig kan vara de pillerknaprande, storgråtande, neurotiska, diagnostiserade, magsårsmisshandlade, sömnlösa, missbrukande, sorgsna människorna som är galna i den här världen. De är dem som lever livet konstant smånöjda och tillfredsställda så länge pengarna rullar in och stambytet blir gjort i tid som är de som är sjuka i huvet på riktigt.
En stolthet över det sköra. Vemodet och styrkan som kommer ur det, som man kan stå på en konsert åtta år senare och vara gråtmilt nostalgisk men bara rörd och i inget behov av räddning alls.

Det är inte vemodet i sig som är vackert. Det vackra är det sköra, det bräckliga i människan. Hur vi lever våra liv i skenkontrollbarhet som gång på gång raseras när murarna spricker och vi är emotionella, icke-rationella, sorgsna, vilsna, sårbara och totalt ologiska. Det vackraste är hur sjukt små vi faktiskt är och hur det är just det som gör oss så ofantligt stora.

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.

Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.

But with my ego I could stand in a speedo and be looked at as a fucking hero

Ja på torsdag har exmannen och kompisen premiär med klubben Boombox på Kontiki. Jag vet att det är slutet av månaden och man ska jobba på fredagen men ändå, det är gratis inträde och två grymma DJ:s. Det har även utlovats att några av mina favorithiphoplåtar kommer att spelas under kvällen. Alltså helt fab musik och möjligheten att se mig lyckotjuta/sittdansa/shaking that ass och det vill ni inte missa.
(- Alltså Elin, till och med när du ger props slutar det med att du framhåller dig själv, guuud vad du egobloggar.
- Jo jag vet cencorrösten, men jag gjorde ju ett försök till att skriva något som inte cirkulerade kring mig nu i alla fall.)

Och alltså jag vet inte vad ni säger, förmodligen inte samma sak som jag eftersom jag misstänker att det är en Kent-revival på G. Det är nu vi som fick utstå spott och spä under framförallt Vapen & ammunition-perioden och även efter Du och jag döden kanske får lite upprättelse och credd igen för att vi idogt höll fast vid Kentlyssnandet (alltså; Du och jag döden är en gudomlig skiva, men V&A är ju precis så mediokert lättlyssnat tråkig som alla framhöll). När till och med Kenthatande grannen tycker att låten var rätt okej hajar man vad som är i görningen. Om hela Välkommen till samtiden låter som Ingenting kommer det bli revival, jag lovar. Det låter lite nytt och samtidigt gamla Kent.
Hursomhelst, jag vet inte vad ni säger, men nu har jag lyssnat 20 gånger på Ingenting, minst 20 gånger och varje gång får jag samma tristessklåda i kroppen. Jag hör att det är bra med basen och pianoslingan och gitarren och så snyggt producerat jamenvisst, jag hör att det är en fantastisk text om tristess och tomhet i småstaden och att bryta sig ur, revanchkänslan och besegra sig själv och alla de där jävlarna – ja, allting är så mycket älskad Jocke Berg-lyrik.

Men jag vet inte. Kanske har varje människa en varierande kvot av gånger man kan lyssna på Jocke Bergs tomhet/tristess/ångest/revansch-texter och klassiska Kentriff och älska det. Kanske – förmodligen borde det vara så – uppfyllde jag den kvoten under min tonårstid och efterföljande år.
Eller så är precis som min vän som också var det där galna Kentfanet en gång i tiden, men nu övergett dem helt, säger: Man kommer till en punkt då Kent andas för mycket den man en gång var och som man inte längre vill vara att det någonstans bara blir tristess och ångest att lyssna på dem. Kanske jag är där nu, oavsett hur bra Välkommen till samtiden kommer låta.
Jag är inte längre vara hon som bölade till Hagnesta istället för att lösa sina issues, jag vill inte gå med knuten näve av revanschlystnad, snarare av glädje och inspiration. Jag är inte där längre. Jag hör att det är en bra låt, men den är för mycket tonårs-Elin, för mycket svärta och depressiva tendenser.

Lyssna på Lazee – Top notch eller T.I. – Raw istället, det är grejer det mina vänner, också ses vi på dansgolvet.