Klass dold i markörer

Text publicerad i GP Kultur 14/11

Under ett seminarium på årets bokmässa konstaterade Erik Helmerson, författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, att medelklassen borde sträcka på ryggen. Det är nämligen en väldigt bra klass. Medelklassen går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk och bär upp kultursektorn, menade Helmerson. Genom att framhålla dessa egenskaper som generella för medelklassen uppstod ett implicit omdöme om andra klasser – exempelvis arbetarklassen – som struntar i att gå till jobbet, skiter i skatten, är ointresserad av kultur och röstar på Sverigedemokraterna. Försöket till försvar av medelklassen förvandlades snarare till ett dåligt förtäckt klassförakt.

Det klumpiga uttalandet till trots är Helmersons frustration i viss mån befogad. Det är nämligen ett förbannat tjat om medelklassen. Inte minst är vi som identifierar oss som en del av medelklassen själva besatta av att ömsom generat och ömsom hånande särskilja medelklassens egenskaper och attribut. Surdeg, ängslighet, klimatkompensera, läsplatta, statusjakt, renovering, utlandsresor. Vi varvar mellan att skratta åt Miljöpartiet-röstande innerstadsbor med kreativa arbeten och att sucka åt oss själva för jag vet, så himla medelklass av mig att bosätta mig just i det här bostadsområdet och bestämma mig för att hela vardagsrumsväggen skulle bestå av en lång specialdesignad bokhylla för alla våra böcker. Begreppet medelklass har förvandlats till en bingobricka där den kulturellt medvetna medelklassen fyller i alla attribut som uppfyller klichén.

TV-serien Solsidans tredje säsong sänds nu med höga tittarsiffror, stort intresse och massmediala satsningar som Dagens Nyheters grepp att låta skribenterna Hanna Fahl och Viktor Barth-Kron livekommentera första avsnittet. Även här är det en bemedlad klass som skildras: fina kvarter, tennis, ny grill, genuspedagogik och statusjakt. Hånande och kanske igenkännande ska vi fnissa åt deras samtidsmarkerande livspussel och trassliga förehavanden.

Häcklandet av medelklassen är i sig ganska oskyldigt, om än tröttsamt. Problemet ligger i att det i viss mån formuleras som en subversiv motståndshandling. Nu häcklar vi ju den dominerande klassen, vars tycke och smak är normerande. Titta, vad självmedvetna vi är när vi skrattar åt att vi homestylat vår bostadsrätt. Faran i att tolka den sortens narcissistiska attributsbesatthet som en klasskritisk analys är att vi hamnar i ett läge där markörer och symboler överskuggar vad klass fortfarande handlar om: makt, inflytande och ekonomi.

Det är nu mer än trettio år sedan sociologen Pierre Bourdieu vidgade förståelsen av klass. Hans antagande att det inte bara är det ekonomiska kapitalet – såsom inkomst och tillgångar – som skapar klasstillhörighet utan även kulturellt kapital (utbildning, allmänbildning, kunskap om och intresse för kultur) samt socialt kapital (nätverk, släktskap och kontakter) fick stort genomslag och är i dag en självklar del i forskning kring, och undervisning i, klassanalys. Från att varit en strikt ekonomisk synvinkel tillkom nya perspektiv på hur klass även definieras genom smak, bekantskapskretsar och utbildning. Bourdieu talade även om ett symboliskt kapital – det överordnade kapital som en kapitalform antar när det legitimeras inom en grupp.

I den samtida tolkningen av medelklassen är det inte ekonomiskt kapital som vi talar om. Det symboliska kapitalet är i stället det kulturella kapitalet – vilket innefattar vanor, värderingar och smak – samt i viss mån även det sociala. För att vara ett samhälle där många fått det lite bättre medan andra fått det betydligt sämre de senaste åren talar vi försvinnande lite om livsvillkor, ekonomisk grundbas och möjligheten till tak över huvudet och mat på bordet.

Litteraturvetaren Åsa Arping visar i sin text Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner(ur Moderniteter: text, bild kön, 2008) hur status och smak är i fokus i samtida klassreseskildringar. I en jämförelse med 1930-talets arbetarlitteratur diskuterar hon hur Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna i stället för materiella företeelser och ekonomiska förutsättningar snarare betonar skillnad i status och hur dessa skillnader syns och känns för individen.

Hånen mot medelklassens typiska attribut och smakdistinktioner kan med andra ord tolkas som en självspegling av det symboliska kapital som vi värderar högst. I en populariserad analys reduceras det inte sällan till förenklade frågor. Vilken morgontidning hade ni när du växte upp? Hur många böcker fanns i bokhyllan? Vilken sorts mat föredrar du? Vad väljer du för tv-program?

Men klass är ingen bingobricka eller ett veckotidningstest där du på bara tio frågor får veta var i samhället som du hör hemma. En klassanalys som menar allvar kan aldrig ignorera ekonomiska faktorer som inkomst, inflytande över sin egen levnadssituation och möjligheter till social rörlighet. Det är i stället oviljan att se utanför den där bubblan av surdegsfniss som är det största problemet. Vulgärmedelklassen som skildras i Solsidan står på så vis snarare i vägen för en reell klassanalys. Det verkligt revolutionerande vore om det dominerande samtalet någon gång släppte medelklassbingobrickan och betraktade andra delar av verkligheten.

Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Män vid spisen höjer statusen

”Året är 2010 och inget är som hett som mat.” Henrik Schyfferts konstaterande inleder varje avsnitt av SVT:s matsatsning Landet Brunsås. Och det stämmer om man ser till tv-mediet.

I dag inleds TV8:s satsning Mauro & Pluras kök. Marknadsföringen syftar till exklusivitet för tittaren, ett nära samtal kring ett middagsbord. Konceptet känns igen från bland annat Sjön suger på TV4 plus där skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel bjuder in kända gäster till skärgårdsmåltider och inte minst SVT-succén Stjärnorna på slottet, som kretsar kring luncher och middagar. TV3 kontrar med Stjärnkockarna, där kända svenskar tävlar i matlagning och under januari sände SVT Teatersupén, där skådespelare samlades kring matlagning.

Efter inredningstrender och home makeovers har TV-produktionerna nu plockat upp vårt allt större matintresse. Varje vardag i TV4 bjuder okända svenskar hem varandra på middag i Halv åtta hos mig och får sina rätter bedömda. Matlagningen har ändrat fokus: Från proffskockar i stilrena kökskulisser, till vardagliga middagar med samtal och äkta råvaror.

TV fortsätter på så vis att skärskåda vår vardag. Precis som inredning, barnuppfostran och den egna kroppen är matlagningen traditionellt kopplat till hemmet och den privata sfären. Du är vad du äter och således är också maten en komponent i identitetsbyggandet.

Det som merparten av matlagningsprogrammen, såsom Mauro & Pluras kök, syftar till är att närma sig de offentliga människornas privata sfär. Programmen iscensätter en vardag och maten blir grunden i det som ska framstå som autentiskt och okonstlat. Paradoxalt växer dock snarare glappet mellan okänd betraktare och offentlig person, mellan vems vanliga liv som är värt att visas upp och vems som fortfarande är ointressant.

Men framförallt visar matlagningstrenden hur ännu en del i vår privata sfär knyts till vår offentliga identitet. Ekonomi och klass har alltid styrt vad vi äter, men genom att tydligare sammanknyta dessa vanor med individen blir skillnaderna än tydligare. På såväl bloggar, Twitter och i andra medier är matlagningen ett populärt sätt att visa upp sig själv och sin kulturella och ekonomiska status på. Surdegsbak, ekologiska odlingar, saluhallskött och innovativa recept visar på medvetenhet och god ekonomi – viktiga byggstenar i en medelklassidentitet. Precis som tidsfaktorn. Flexibilitet och eget ansvar ger utrymme att lägga på matlagningen, något som också hör till arbeten av en mer privilegierad form.

Samtidigt har köket alltmer blivit männens arena. Från att enbart ha synts som proffskockar är numera vardagsmatlagningen en viktig komponent i byggande av den moderna mansidentiteten. Matkunskap förmedlar en bild av en jämlik man som delar ansvaret för hemmet. Detta leder dock till att den privata sfären flyttar ut till den traditionellt manliga offentliga arenan. Borta är forna tiders husmorsideal, där matlagningen var en intern angelägenhet för kvinnor. När männen tar plats vid spisen höjs såväl status som allmängiltig relevans. Mauro & Pluras kök är ett tydligt exempel på hur sammanknuten matlagning och kulturell medelklassmanlighet har blivit.

Så vad blir kvar för dem som varken har tiden, ekonomin eller kunskapen att laga den äkta maten, med riktiga råvaror och hemmagjorda kryddblandningar? De som ändå väljer halvfabrikatslösningar och snabbmat? I TV-utbudet uppfostras de av Anna Skipper i Du är vad du äter, där skulden över den felaktiga maten är en drivande komponent. De får också kunskap genom förnumstiga Public Service-undersökningar i Landet Brunsås, som syftar till att utreda den vanliga svenskens matvanor. Konserveringsmedel, fattigt näringsinnehåll och låga priser utreds. Den som lägger för lite tid och pengar på mat och dessutom har mage att inte välja det vare sig innehålls- eller miljömässigt riktiga tillhör en underklass som måste uppfostras och skuldbeläggas.

I det utopiska matlagningssamhället sitter vännerna vid bordet medan en trerätters, ekologisk meny av bra råvaror väntar på att serveras. Det är den drömmen som TV-mediet har fångat upp och bidrar till att normalisera, genom att göra tydliga uppdelningar mellan statusfyllt och skamligt matbeteende. Den medvetna medelklassen plockar färsk basilika från hemmaodlingen och suckar åt halvfabrikatens innehållsdeklaration. De som inte har råd och tid håller tyst.

Text i GP Kultur 4/3

Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Män kan inte våldtas

Eller hur var det nu?
Det kunde de visst. Men det betyder inte att informationschef Torbjörn Carlson, vid Örebropolisen “någonsin hört talas om något liknande”. Att det är oerhört kränkande att bli våldtagen av flera män är dock något han anser vara viktigt att understryka i fallet. Så länge det är en man handlar det nämligen om en kränkande våldtäkt. Är det en kvinna kan det lika gärna vara en gangbang eller gruppsex.

Hade tänkt skriva någonting om Strages krönika om medelklassens koketta självförakt. Jag vet att en av mina vänner, som reagerade väldigt negativt när jag och Soraya satt och drev med medelklassmarkörer i någon Kvällspassetsändning, kommer att hoppa högt av glädje av den här krönikan.
Det jag försökt säga till honom och motdiskutera med, det jag hade tänkt skriva om krönikan, har dock Jonathan redan hunnit formulera. Läs här.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Korslänkande

I vanliga fall brukar mitt bloggande till stora delar bestå av att jag snor andras idéer och utvecklar dem till det bättre. Men nu har det istället kommit någon smart djävel som bloggar på Nybygget och gör exakt samma grej som jag brukar göra. Jonathan skriver allt vad jag hade skrivit igår om jag inte varit lite för trött och lite för dum för att kunna formulera mig så.
Hade jag inte varit lite för trött och lite för lat och lite för dum hade jag också för längesedan lagt upp det där halvfärdiga monsterinlägget om hur befriande postmodernismens syn på individen vs strukturer och ideologer varit för mig. Ett hopkok av alla diskussioner som jag haft kring mina tankar de senaste veckorna, som slutat i allt från att jag anklagats för att vara nyliberal och ha svikit min tro på klass till gemensamma, lyriska nickningar över den där befriande känslan av att frigöra sig från något, ett arv och en bakgrund.

Föregående inlägg var en självkritik och ett ironiskt distanserande från den del av mig som känner ett behov av att kokettera med ett arv, förklara någonting med en bakgrund. Jag ljög inte, men jag utelämnade naturligtvis de delar av min släkt som tagit en akademisk examen, är entrepenörer, har gjort karriär inom mediabranchen eller faktumet att min mamma är egenföretagare på halvtid. Är det någonting som alla mina nuvarande postmodernistiska
teorier gett mig är det insikten om att det inte finns några enkla svar och en ökad frihet att definiera mig själv. Nu tog jag alltså slutklämmen i hela det ännu inte färdigskrivna inlägget om postmodernism och la in det här. Va fan.
Jag är trött och dum. Och dessutom är rasten slut och arbetarmaskinen kallar åter på mig.

Jag antar att det sitter i generna

- Hallå?
- Hej det är din mor, ringde jag och väckte dig?
- Ja…
- Okej men du, jag har bara några snabba frågor.
- Okej…
- Anser du att vi lever i ett klassamhälle?
- Va? Men jaha. Okej. Ja det gör vi.
- Happ. Anser du att du som kommer från en arbetarklassuppväxt har haft svårare att ta dig in i den akademiska världen eller överhuvudtaget ta dig fram i livet?
- Alltså, det här är ju inga korta frågor mamma! Men okej, ja det gör jag.
- Happ. Känner du att det finns normer i den akademiska världen som du som kommer från enklare förhållanden med två föräldrar utan akademisk utbildning har haft svårt att anpassa dig till?
- Mm det gör jag…men varför ställer du alla de här frågorna?
- Nämen jag vaknade upp och började tänka på klassamhället så nu måste jag skriva ett blogginlägg om det.
- Jaha, hur tänker du kring det då?
- Nämen det orkar jag inte dra nu, det får du läsa om i bloggen istället.

Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.