Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Korslänkande

I vanliga fall brukar mitt bloggande till stora delar bestå av att jag snor andras idéer och utvecklar dem till det bättre. Men nu har det istället kommit någon smart djävel som bloggar på Nybygget och gör exakt samma grej som jag brukar göra. Jonathan skriver allt vad jag hade skrivit igår om jag inte varit lite för trött och lite för dum för att kunna formulera mig så.
Hade jag inte varit lite för trött och lite för lat och lite för dum hade jag också för längesedan lagt upp det där halvfärdiga monsterinlägget om hur befriande postmodernismens syn på individen vs strukturer och ideologer varit för mig. Ett hopkok av alla diskussioner som jag haft kring mina tankar de senaste veckorna, som slutat i allt från att jag anklagats för att vara nyliberal och ha svikit min tro på klass till gemensamma, lyriska nickningar över den där befriande känslan av att frigöra sig från något, ett arv och en bakgrund.

Föregående inlägg var en självkritik och ett ironiskt distanserande från den del av mig som känner ett behov av att kokettera med ett arv, förklara någonting med en bakgrund. Jag ljög inte, men jag utelämnade naturligtvis de delar av min släkt som tagit en akademisk examen, är entrepenörer, har gjort karriär inom mediabranchen eller faktumet att min mamma är egenföretagare på halvtid. Är det någonting som alla mina nuvarande postmodernistiska
teorier gett mig är det insikten om att det inte finns några enkla svar och en ökad frihet att definiera mig själv. Nu tog jag alltså slutklämmen i hela det ännu inte färdigskrivna inlägget om postmodernism och la in det här. Va fan.
Jag är trött och dum. Och dessutom är rasten slut och arbetarmaskinen kallar åter på mig.

Jag antar att det sitter i generna

- Hallå?
- Hej det är din mor, ringde jag och väckte dig?
- Ja…
- Okej men du, jag har bara några snabba frågor.
- Okej…
- Anser du att vi lever i ett klassamhälle?
- Va? Men jaha. Okej. Ja det gör vi.
- Happ. Anser du att du som kommer från en arbetarklassuppväxt har haft svårare att ta dig in i den akademiska världen eller överhuvudtaget ta dig fram i livet?
- Alltså, det här är ju inga korta frågor mamma! Men okej, ja det gör jag.
- Happ. Känner du att det finns normer i den akademiska världen som du som kommer från enklare förhållanden med två föräldrar utan akademisk utbildning har haft svårt att anpassa dig till?
- Mm det gör jag…men varför ställer du alla de här frågorna?
- Nämen jag vaknade upp och började tänka på klassamhället så nu måste jag skriva ett blogginlägg om det.
- Jaha, hur tänker du kring det då?
- Nämen det orkar jag inte dra nu, det får du läsa om i bloggen istället.

Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.

Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.