This is that disrespectful, motherfuckin West coast hiphop

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.

Get get get get getcha paper boy

Ett tydligt tecken på hur nördigt ingrottad i metafysik och förra århundradets kommunistkvinnor jag har varit den senaste tiden måste vara att jag först nu på eftermiddagen, via någon slentrianläsning av NG, upptäckte att The Game spelar här i Göteborg imorgon.

Nu har jag ju nästan inga pengar kvar och som vanligt ingen att gå med. Men det är ju kul att kunna addera ännu en missad hiphopkonsert till listan.

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.