Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!