Länk it like it’s hot

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Omöjligheten i att avköna nörden har aldrig varit tydligare

Gah! Jag skulle ju släppa det här ämnet, men nu kan jag såklart inte hålla tyst längre.
Bakgrunden är alltså Lisa Magnussons krönika. Julia skriver ett bra inlägg med kritik mot Magnusson-artikeln. Isobel ger bra kritik som specificeras i kommentarerna till inlägget, där också en intressant diskussion förs med Magnusson herself och en hel del andra. Magnusson skriver ett uppföljningsinlägg där hon förklarar mer hur hon menade, med hänvisning till Skottans inlägg.

För det första tror jag inte heller att Lisa Magnusson menade någonting personligen mot någon i sin debattartikel, naturligtvis inte, men det finns ju en anledning till att folk mailat länken till mig och bett mig skriva om den. Jag fick så fantastiskt mycket respons på – framförallt första – nerd chicks-inlägget och hela min ingång till det var att det pratas för lite om nördbrudars identitetsproblem medan nördkillars blivit ett populärkulturellt fenomen.
Därför är det tråkigt när man hamnar på en nivå som bara blir brudbashing och som kommer att handla om utseende och hora/madonna.
Kan vi inte diskutera tonårigt utanförskap och efterföljande vuxennojor på något annat sätt?
Varför är det okej för män att kokettera med sitt utanförskap och sin rädsla för att ta kontakt med tjejer när det räcker med att man som kvinna snuddar vid ämnet för att få höra att de snygga tjejerna inte har det så lätt heller?
Hela min poäng med inlägget var att avköna nörden; präglad av utanförskap, töntstämpel och att aldrig få hångla, men istället hamnar vi i ett läge där begrepp som hora och flickvänsmaterial används.

Varför är det så jävla fult att som kvinna vädra sina fulnojor och den kvarvarande tonåriga känslan av utanförskap öppet?
Skulle Ronnie Sandahl skriva en krönika om att han fortfarande känner sig som den mobbade tönten från Falköping som stillar sitt bekräftelsebehov genom att knulla runt med allt som rör sig i Stockholms mediakretsar skulle ingen jävel svara honom att ”amen tänk på de snygga killarna som var populära när de gick i högstadiet och som nu tävlar om Linda Rosings gunst i Kanal 5. Måste du hävda dig på deras bekostnad och påpeka hur mycket smartare än dem du är?”. Ingen skulle diskutera fina, smarta pojkar och pojkvänsmaterial och det gör mig fucking förbannad när jag själv inser vilken omöjlighet det är och varför, för det pekar på hur olika villkor vi faktiskt har.
Hur kommer det sig att Jocke Berg i 40-årsåldern kan skriva en låttext med raderna Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår/Men i själen din, ja långt långt in/Ekar tonåringens vrål och hur kan Nordpolen få sitta i en morgonsoffa och vara svåhåår och missförstådd? Varför har Mats Jonssons hela serieframgång byggt på hans uppväxt som töntkillen från Kramfors och varför var Martin Kellerman som mest älskad när han var down&out; bostadslös och nydumpad.

Hela utanförskapet och självhatet, trånandet efter kvinnor och olyckliga kompiskärlekar bygger på manlig kokettering och en obönhörlig narcissism. Från Dantes olyckliga kärlek i Beatrice och Kirkegaard som fan dumpade sin tjej för att han hellre var olycklig och misantropisk än lyckligt kär, fram till dagens eviga ältande med utanförskapstexter och snyggbrudar man aldrig fick hångla med.
Framgångsrika män har alltid koketterat med alltifrån sitt arbetarklassursprung, sina pennalistiska erfarenheter från skoltiden, hur fula de ansetts vara och inte minst alla brudar som de inte fick hångla med eller som inte ville ha dem.
Nog fan har de satt det i samband med sin oh so oerhörda intelligens och storhet och påpekat att det var deras begåvning som fick dem att klara sig ur sin uppväxt av utanförskap och töntstämpel. De har alltid utgått ifrån sin subjektiva känsla av utanförskap och då spelar det ingen roll hur många groupies de får knulla med eller boksigneringar de håller, de kommer ändå att vara fula tönten eftersom det är rätt gångbart att vara det.

Så fort kvinnor försöker närma sig ämnet blir det fult och pinsamt. Då omkodas det i subtila hintar om klassförakt (framgångsrika medelklasskvinnor med dålig självkänsla ställs mot Linda Rosing), brist på systerskap och man får veta att man borde växa upp, sluta vara så narcissististisk, hålla käften och gå i terapi (vanligaste hatkommentaren på min blogg).

Därmed inte skrivet att man ens behöver kokettera. Det jag förespråkar är inte en dagisversion av jämställdhetsdiskurs där argumentationen ligger på nivån “amen männen får ju, varför får inte jag?”. Däremot anser jag att det är intressant att få har påpekat mäns kokettering, medan det räcker med att ämnet lyfts litegrann hos kvinnor för att det ska anses egocentriskt och koketterande.

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

Mer gammal skåpmat ur alla Worddokument: Konstnärskvinnans brev

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

Låt fittan tala fritt

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och – citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.

Konstnärskvinnan med en klitta av guld

Det är inte så att jag förlorat självdistansen. Tvärtom, den dagen då jag tappar självdistansen, min konstanta självkritik och min svarta, sarkastiska humor är jag ute på väldigt farligt vatten.
Det är inte så att jag inte konstant upprepar frågan vad jag egentligen håller på med i skallen.
Jag får artiklar skrivna om mig. Jag planerar en releasefest. Jag babblar i tid och otid om bloggen, bloggboken, romanen, forskningen och skribentjobb. Jag hypar mig själv i överkant och är totalt inne i mig själv och allt jag gör, så till den grad att jag lämnar relationer med fina människor för att jag måste ha all tid till att förverkliga mig själv.

Det är inte så att jag inte, någonstans, tycker att jag är lite pinsam. Åttaåringen går konstant bonanza i skallen just nu, den livrädda janterösten ligger nergrävd i skämskudden och skriker ut sin ångest för att jag förlorar fotfästet, distansen, förstår jag inte hur jag skämmer ut mig själv? Fattar jag inte att folk måste snacka, de måste sucka, jag har blivit en sån där människa som man suckar och snackar skit om och säger alltså, kan hon inte bara komma ner på jorden, fan vad jobbig hon är, vem tror hon att hon är?
Åttaåringen älskar att anpassa sig. Sådan blir man ju av dålig självförtroende och självkänsla. Konflikträdd och konstant anpassningsbar och smyga längs med väggar och inte stöta sig med någon. Åttaåringen är livrädd att jag är provocerande och för mycket, att folk ska tycka illa om mig och tycka att jag är pinsam när jag tar för mycket plats.
- Jag menar, vad har du egentligen gjort?, säger åttaåringen till mig. Du har skrivit lite texter på en blogg som har en del läsare, du har samlat ihop några till en bok som distribueras via Vulkan eftersom inget förlag någonsin skulle vilja ge ut den, du har gjort några skribentjobb back in the days och skrivit ett par manus till tilltänkta romaner. Du har fått en del akademikercredd och startat ett eget forskningsprojekt och kastat ur dig lite åsikter i tid och otid. Du är ju ingenting. Egentligen. Varför slår du på stora trumman med releasefester och artiklar och bokinköp när du egentligen är så liten och nästan ingenting alls? Skäms nu!

Så jag ligger där klarvaken klockan halv fyra på morgonen och skäms. Och tycker att jag är pinsam. Och undrar vad i helvete jag håller på med.

Sedan stiger jag upp några timmar senare och går till skolan. Innan föreläsningen sitter jag med en äldre kursare, erfaren feminist och kommer in på ämnet kultur. Hon suckar över hur kulturen ser ut, det har blivit bättre men är fortfarande så dåligt. Kvinnorna håller uppe kulturen. Det är deras konsumtion av kultur, deras pengar, deras intresse som gör att kulturen är vad den är. Kvinnorna är mycket större kulturkonsumenter än män. Men de som syns är nästan alltid männen. Det är männen som är artisterna, konstnärerna, författarna, debattörerna och skribenterna i en betydligt högre utsträckning än kvinnorna. Kvinnorna är överrepresenterade på alla skrivarkurser och teaterlinjer. Men vad händer sen? Det är männen som pratar om sin konst som om det gällde livet, det är dem som får definiera sig genom det de gör och producerar, medan kvinnorna inte gör det på samma sätt.
- Konstnärsmännen, säger jag och ler och sen berättar jag om min relation till dem.

Vips är en ny strategi för att mota bort janterösten uppfunnen. Vips har jag insett att jag är trött på att vara bitter på Konstnärsmännen. Jag är trött på att himla med ögonen åt alla Stora Män och alla män i min bekantskapskrets som alltid har och fortfarande alltid definierar sig genom det de gör. Som aldrig sumpar en chans att prata om Den stora romanen, bandet, spelningarna eller konsten. Som, som Navid uttryckte det; fått höra från sin mamma att de har en pung av guld. Som alltid gör sig själv skitstora, skitviktiga och armbågar och knuffar och tjatar till sig nya positioner, genomgående medvetna om sin egen talang. De stora Konstnärerna som offrar relationer för sig själva och det de gör, som sätter det i främsta rummet och den eventuella kärleken i andra.
Jag är trött på att ligga hemma och böla att jag önskar att jag också kunde göra så, men nu är ju jag kvinna så jag får väl fortsätta relationsälta och skriva för byrålådan eller bloggen på sin höjd. Jag är trött på att hänvisa till att jag blivit uppfostrad till kvinna och därför lärt mig att niga och anpassa mig och vänta på min tur istället för att göra upp med det som sitter i ryggraden, på allvar.

Bitterhet är så 2007. Det är 2008 nu och jag har precis uppfunnit min nya motstrategi, min viktigaste strategi och mitt bästa alter ego sedan Paris. Saker under huden presenterar stolt:
Konstnärskvinnan.
Konstnärskvinnan är en kaxig, hybrisartad kvinna som tar sig själv på största allvar. Hon är totalt medveten om sin egen talang och hon tycker att världen bör begåvas med den. Hon väntar inte längre på sin tur, har rest sig från sitt hörn och håller aldrig käften. Konstnärskvinnan pratar gärna och länge om den blogg som hon är så stolt över, om fina kommentarer och mail som hon får från läsare, om den bok som finns ute och som både kommer få dig att gråta, skratta, stärkas och förvånas. Inte minst pratar hon om Den stora romanen och om alla andra framtida karriärsdrag och jobb hon kommer att göra.
Konstnärskvinnan anser sig själv och sitt skapande vara det absolut viktigaste i hennes liv. Om hon skrämmer, om det skrämmer, om hon börjar tvingas prioritera är relationer inte värt det. Konstnärskvinnan behöver någon som inte ifrågasätter hennes val, som låter henne ta allt det där utrymmet och säga men baby, jag sitter ju vid laptopen precis som Timbuktu sitter i studiååån och en person som hajar att han/hon har att göra med en jävligt grym och begåvad människa som behöver sitt Skapande för att må bra.
Konstnärskvinnan gör sig själv konstant lite större än vad hon är. Hon räds inte de stora orden och hon anser att hon förtjänar fett med uppmärksamhet och credd. För Konstnärskvinnan är det fullständigt naturligt, ja nödvändigt att smälla på med stora releasefesten för en egen utgiven liten bloggbok för så bra är den ju faktiskt och så kul är det ju att ha releasefest för sin egen bok.
Konstnärskvinnan skiter högaktningsfullt i vad folk säger om henne. Om det sticker i deras ögon att hon är medveten om sin begåvning, stolt över sig själv och gör sig själv större än vad hon egentligen är är det deras problem. Konstnärskvinnan vet att hon har en klitta av guld och om folk har problem med hennes pretentioner är det synd och skam, men knappast något som någon med en klitta av guld fäster särskilt mycket vikt vid.
- Har du peakat din hybris än?, undrar min vän.
- Haha! You ain’t seen nothing yet!, svarar Konstnärskvinnan och Elin skäms så hon håller på att dö men tar inte ansvar för vad Konstnärskvinnan säger och gör.

Det är banne mig dags att sluta vara bitter och börja göra som män alltid gjort och alltig gör: Ta plats, ta sig själv på allvar, överdriva, hypa och sätta skapandet i första rummet.
Konstnärskvinnan sitter och releasefestplanerar för fullt, medan Elin med hela hennes inre åttaåring väl begravt sitt huvud i en skämskudde någonstans. Där kan hon gott ligga, för sånt har Konstnärskvinnan inte tid med nu. Hon har sylvassa armbågar, öron döva för skitsnack, en totalt medvetenhet om sin talang och en klitta av guld. Watch out kulturgubbväldet, säger jag bara.