Elin Grelsson

Det har gått fyra år sedan FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO fastslog att köttproduktion bidrar till 18 procent av människans klimatpåverkan. Man jämförde med transporters klimatpåverkan och kom fram till att köttkonsumtion bidrar mer till växthusgaserna än vad transporterna gör.

De senaste veckorna har det cirkulerat en nyhet i internationell media om att FAO nu tar upp denna rapport på nytt. Man vill se över uträkningarna, då hela kedjan i fordonsindustrin inte beräknades på samma sätt som köttproduktionen gjorde. Att granska, förnya och uppdatera sina rapporter och riktlinjer är alltid bra. Det påfallande är dock vad som hände när nyheten hamnade i svensk media. ”FN backar om köttet och växthusgaserna”, rubricerar exempelvis Sydsvenskan sin artikel, medan jordbrukstidningen ATL konstaterat att ”köttet kan få en ny chans i klimatdebatten”. På bloggar skrockar mängder av skribenter över att köttmoraliserandet fått ta emot ännu ett hårt slag och skriver raljerande om hur man längtar efter biffar, utan matmoralmaffians inblandning.
Vi håller så hårt och gärna fast vid det där köttet. Då spelar det ingen roll att den här rapporten inte spelar särskilt stor roll i det långa loppet. Må så vara att köttet inte påverkar växthuseffekten i samma utsträckning som man har trott. Det kräver fortfarande mer energi att föda upp en ko med grödor än att äta grödorna själv. Det är ett allmänt känt faktum att betesmarker breder ut sig, på bekostnad av bland annat regnskogar, så att vi ska kunna köpa billig, importerad filé till fredagskvällen.
Det är också fastställt att industrier kräver energi, och bara det något bisarra begreppet ”köttproduktion” (var det inte djur det handlade om en gång i tiden och inte produkter?) visar på att det är just en industri som vi har skapat. Prissänkt varor på bekostnad av klimat och naturlig livsmiljö för levande varelser.
De som gång på gång påtalar för vegetarianen om det naturliga med att äta kött har fel i avseendet att det inte finns någonting naturligt i den köttindustri som växt fram i dag. Samtidigt som närproducerade och etiska alternativ ökar i viss utsträckning blir industrin som helhet alltmer prispressande brutal. Larmrapporter om plågade grisar och lamm kommer och går. Köttkonsumenterna chockas och beklagar sig och sedan faller det i tystnad igen.

Problemet ligger delvis i traditionstyngden. Kött är naturligt, maten är central i våra liv. Är man uppvuxen med falukorv verkar soja-alternativet underligt och fattigt. Ser man det som vardagens guldkant att tillaga och äta det kött man behagar är qournfilén eller linsbiffarna ett konstigt alternativ.
Likaså handlar det om egoism. Att förändra sina egna matvanor är så pass tråkigt och svårt, hur många argument som än radas upp och hur många larmrapporter om misskötta djur som än kommer, att man hellre blundar. Förfasas en stund och går sedan in i sina vanliga matmönster. Att påpeka en minskad köttkonsumtions fördelar, för såväl individen som kollektivet och miljön, betraktas av många som moralism.
Ett översitteri där köttätaren plötsligt har blivit en revolutionär i en värld av pekpinnar. Det är en farlig utveckling om argument kring en mindre köttcentrerad kosthållning kommit att förknippas med bantningskurer, sockerlarm och hälsofascism.

Slutligen handlar det om att diskussionen kring köttkonsumtionens vara eller icke-vara, sedan 90-talet, varit en relativt polariserad debatt. Antingen är man vegetarian eller så äter man kött. Alternativet blandkost och en eftertänksamhet kring matens ursprung försvinner i den diskussionen.
Här finns en viktig väg att gå för såväl köttkonsumenter som vegetarianer och veganer. En mer pragmatisk och öppen diskussion kring köttkonsumtion och matvanor är ett måste för att debatten ska kunna ta sig vidare från dagens ovärdiga nivå.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 16/4

Andreas Ottemo är civilingenjör, kulturvetare och pedagogikdoktorand.

För några helger sedan kunde man i GP läsa en artikel om hur särskilt unga blir alltmer beroende av diverse tekniska prylar (den 26:e april, snål-GP verkar inte publicera sin söndagsdel online vad jag kan se). ”Internet är som blodet i kroppen” säger någon, ”I den finns hela livet” säger någon annan om sin mobiltelefon. Telia klassificerar dem i sin marknadsundersökning som en grupp som har ”gjort användandet av tekniken till en del av sig själva”.
Tankarna vandrar osökt till vetenskapshistorikern Donna Haraway och det cyborgmanifest som hon proklamerade för mer än 20 år sedan. I manifestet målar Haraway upp cyborgen – den mänskliga kroppen sammansmält med maskinen – som en feministisk utopi. Manifestet har inspirerat oräkneliga feminister att drömma om en kropp bortom könen, en kropp som med teknikens hjälp kan överskrida könsskillnader och samtidigt utrustas med allehanda tekniska kapaciteter.

Men vad är det egentligen som händer när vi blir närmast oskiljbara från våra tekniska prylar, när de kryper närmare och likt proteser blir nästan en del av våra kroppar? Tja, som så mycket annat som har med kroppen att göra tycks det bli svårt att tänka bort kön.
Produkter som iPods, mp3-spelare, laptops och mobiltelefoner har idag blivit lika mycket modeprodukter som tekniska artefakter. Och som med allt mode har kön därmed kommit att bli en fundamental aspekt av hur sådana produkter formges. Inte på det sätt Haraway och många med henne drömde om, som överskridande av kroppen och könsskillnaderna. Nej, ska en laptop eller en mobiltelefon bli personlig, intim och nästan växa ihop med våra kroppar måste den förstås anpassas till en av de aspekter vi starkast förknippar med kroppen och vilka vi är – våra kön. När prylen tränger sig tätt intill kroppen måste den, precis som kläder och frisyrer, hjälpa till att forma olika sorters kroppar – kroppar som är könade och som kan begära varandra i enlighet med den heterosexuella lekens alla regler. Prylen måste helt enkelt bli en del i rekvisitan när män ska iscensätta manlighet och kvinnor kvinnlighet. Prylarna blir till accessoarer som ska hjälpa till att väcka begär och lust.

Hur låter sig då detta begär omsättas i köplust, eller bättre, hur gör man det manligt att köpa vissa prylar och kvinnligt att köpa andra? När det gäller män har branschen kulturellt väl förankrade kopplingar mellan manlighet och teknik att falla tillbaks på. Räkna upp ett antal parametrar som signalera prestanda och potens – 8 megapixlar i den inbyggda kameran, 4 gigabyte minneskapacitet, trippelband och bluetooth – och klä in alltihop i ett mörkt skal med avskalad design, så sitter männen på kroken. Kvinnor då? För den kvinna som vill väcka lust är det förstås lockande om mobiltelefonen har inbyggd sminkspegel. Och för att ingen ska löpa risken att inte förstå könsmarkören, är det förstås säkrast att göra luren rosa. Eller att som SIBA gjorde i en annons för en rosa lur från Sony Ericsson för ett par år sedan – utlova läppglans från Maybelline på köpet.

Åtminstone verkar det vara så tankarna ser ut hos de stora pryltillverkarna. De unkna idéer om kön som här träder fram – att kvinnor inte bryr sig om tekniska aspekter av en produkt, medan produkter för män självklart marknadsförs på sina tekniska meriter – stammar i alla fall inte från någon noggrannare marknadsanalys. Faktum är att mycket tyder på att branschen faktiskt förlorar pengar på denna strategi. I en (visserligen något daterad) marknadsundersökning från Saatchi & Saatchi uppskattas förlusten till 600 miljoner pund. Per år. Kvinnor vill helt enkelt inte köpa de enkla produkter som förpackas i rosa lack och säljs med läppglans på köpet.
Men samtidigt – sex säljer. Och vad är vi inte beredda att offra för att kunna upprätthålla skillnader mellan könen, för att hålla liv i begäret? Att det sedan, precis som i modets värld, är kvinnor som avkrävs det sämsta bytet mellan form och funktion är kanske inget att förvånas över. Men på att Haraways utopi ska bli verklighet får vi nog vänta länge än. För vem ska tända på en cyborg?

Jomen alltså, man inleder veckan med tandvärk som sedan kombineras med förkylning som sedan kombineras med nackspärr och spice it up med diverse bråk om räkningar med Telia, som anser att jag skrivit upp mig för ytterligare arton månaders bindningstid för ett bredband som jag inte använder och som jag tydligen lyckats säga ja till då jag i själva verket ville säga upp det (kvinnan i telefonen sa: vill du flytta med bredbandet till din nya lägenhet? jag sa: ja jag måste väl det, de månader som är kvar på nuvarande bindningstiden, trots att jag har bredband som ingår i hyran på min nya lägenhet, så att inte nya hyresgästen i min förra lägenhet kan surfa på mitt bredband. kvinnan sa: då gör jag ett nytt ärendenummer. jag sa: okej och det okejet ledde tydligen till arton månader till med ett svindyrt adsl-bredband som jag inte använder).

Så jag och frugan bokade en resa till Amsterdam. Om tre veckor.
K: Men alltså, vad vet vi om Amsterdam egentligen?
Jag: De har knark, öl och man kan köpa ostsufflé ur en automat när man är fyllehungrig. Vad mer behöver vi veta?

Angående Telia grät jag i en kvart (ständigt dessa tårar). Sen pratade jag med mannen. Sen pratade jag med mamma. Sen bestämde jag mig för att inte ge upp.
Jag hatar att vara en smart konsument. En medveten konsument. Jag har inte valt det, jag vill inte vara det. Jag vill lägga min tid på roliga och intressanta saker; skriva, umgås med människor, träna, läsa, plugga. Ja, ni vet. Allt som är roligare och mer intressant än att studera försäljningsknep, lusläsa avtal, misstro varenda människa som försöker sälja något till dig, prisjämföra och allt det där. Jag har inte valt att vara en konsument bland tusen erbjudanden.
Jag vill inte ha alla fattiga kids som ringer om kvällarna och nervöst eller invant försöker sälja mig nya abonnemang. Jag vill kunna gå runt på stan utan att bli påhoppad med frågor om min elleverantör. Jag vill inte tänka ut hur mycket ören som jag tjänar på det ena eller det andra. Jag vill inte behöva misstro varenda människa som försäkrar mig om att jag borde lägga till en försäkring eller att just denna mobiltelefon är den bästa för mig.
Jag är inte intresserad.
Jag vill ha el i min lägenhet, en fungerande telefon och ett hyfsat bredband till ett vettigt pris. Punkt där.
Men är du inte intresserad är du ett pucko. Då är du en förlorare. För det är upp till den enskilda individen att vara en Medveten konsument, att sätta sig in i alla snår av abonnemang och avbetalningsplaner. Kolla räntor, eluträkningar, avtal och sånt. Det är jag som är förloraren när jag inte är intresserad, när jag bara okejar i telefonen för att jag hellre vill ner till hagabion och sätta mig och skriva än prata med Teliatanter, istället för att hejda mig och säga okej, men vad innebär det nya ärendenumret?. Jag förlorar så sjukt mycket pengar på att vara en icke-intresserad konsument. Det suger.
Är man dessutom lat och icke-intresserad protesterar och reklamerar man sällan. Företagen vet ju det, precis som de vet hur lite tid och ansträngning folk är villiga att lägga på att verkligen kolla upp det där avtalet, den där mobiltelefonen eller priset innan de skriver på. De säljer oss en massa skit, lurar oss och sen står vi där och tänker jaja, jag får väl leva med det här då.
Jag orkar nästan aldrig protestera. De säger att garantin inte täcker, jag tänker okej. De säger att felet inte är deras fel, jag tänker okej. Nu sa de att jag valt arton månaders bindningstid till och att abonnemanget är obrytbart – som om det rör sig om någon magisk pakt – jag pressade tillbaka tårarna och sa okej (jag förde ett jävla liv först bör tilläggas, men hon i telefonen var uppriktigt trevlig och ung och jag kände sympati för henne efter mina timmar i telefonen med upprörda människor på mitt förra jobb).
Men den här gången tänker jag inte vara latsnäll konsument. Jag tänker inte rycka på axlarna och okeja faktumet att jag ska hosta upp 700 kr i kvartalet i ett år till för ett bredband som jag försökte säga upp i maj redan. Den här gången tänker jag vara mitt allra jobbigaste, gnälligaste pensionärsjag med ruter i mig. En sån där härlig gammal kruttant som aldrig ger sig i en 24-årig kropp. Klagbrev, konsumentverket, fucking Sverker Olofsson. Klart jag hellre lägger tiden på att skriva, läsa eller dricka rödvin, men samtidigt tänker jag sätta en punkt. Telia; ni gjorde fel. Ni lurade mig. Man lurar inte Elin.
Och som en queen Elizabeth sätter jag mig vid datorn och författar ett mycket argt, långt och välformulerat mail med järnblicken på skärmen som säger Telia, I will not be defeated.