Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.

måste alla leva sina drömmar?

jag trodde aldrig att jag, år 2007, skulle säga det här igen men linda skugge har en poäng. förvisso som vanligt dåligt uttryckt, taffligt och osympatiskt och helt genomcyniskt men någonstans därunder ändå en poäng.
jag tror jag var lite inne på det spåret i det här inlägget. precis som jag varit inne på samma spår i mina tankar under det gångna årets livskris-sessions.

för vi är generationen som alltid blivit tillsagda att följa våra drömmar, förverkliga oss själva, vi kan om vi vill – vi ska lyckas och slå igenom och klart att just vi ska göra det vi brinner för. alltid, till varje pris. och vår generation och nästföljande drömmer om alla de där fria, kreativa yrkena som utvecklar och som gör att man brinner och inte fan är det någon som vill ha ett vanligt svenssonjobb idag. och en del lyckas och de flesta får i någon mån göra det de brinner för och lika många får inte sina drömmar uppfyllda utan hamnar på något av de vanliga svenssonjobben och en del kanske känner sig frustrerade, men det finns nog en hel del som känner sig nöjda med tillvaron också. för att de har ett jobb där de slipper armbåga sig fram och kämpa och hela tiden vässa klor och marknadsföra sig själva för att ta sig fram. slipper leva ovisst och jobba dygnet runt och istället kanske har en meningsfull fritid. men nöjd med tillvaron kan vi inte vara, inte vi som ska följa våra drömmar, förverkliga oss själva, lyckas och slå igenom. vi som inte bara kan utan ska göra det, till vilket pris som helst.

fakta är att alla inte kan göra det de brinner för, alla kan inte uppfylla sina drömmar, göra de där kreativa självständiga sakerna som kidsen och vi 80-talister med dem drömmer om. alla kan inte springa runt och artdirecta, illustrera, fotografera, frilansa. alla kan inte tillhöra den där kreativa klassen, det behövs och kommer alltid att behövas människor som backar upp den. som städar deras kontor, tar hand om dem när de blir sjuka, tar betalt för deras mat och servar dem på restaurang exempelvis. vad som händer när alla helt plötsligt ska bli det de drömmer om och lyckas inom sin kreativa fåra är att det blir en ännu större uppdelning mellan dem som faktiskt gör det och de som kommer att ägna sitt liv åt att stå till tjänst för dem istället. de som inte lyckades eller de som faktiskt inte har någon lust att lyckas alls, som inte har några drömmar – det är också ett sätt att leva men det är ett sätt som det spottas på idag. som det ses ned på. för alla måste göra något med sitt liv, alla måste bli någonting. det västerländska jagandet av att uppfylla sig själv och förverkliga sig själv som leder till så sjukt mycket stress och utbrändhet har blivit normen förtäckt med ord om att uppfylla sina drömmar. men till vilket pris? och vad gör vi i ett samhälle där ingen längre vill ta hand om våra gamla föräldrar, linda stukade fötter och snyta snoriga barn för att alla är för upptagna med att ta en termin till på beckmans och göra sig ett namn? gör man inte det är det något fult, något fel. man måste ju vilja något mer i livet.

det är inte föräldrars uppgift att säga någonting annat till sina barn än att vad de kan bli precis vad de vill. barn behöver det; luft under vingarna för att våga. och jag är otroligt tacksam över föräldrar, lärare, föräldrars kompisar och alla de som under hela min uppväxt, mina tonår trodde på mig och applåderade mig och såg en framtid för mig som författare, journalist, forskare. att jag skulle bli någonting mer. ett av mina värsta barndomsminnen är fortfarande när jag vid åtta års ålder stolt deklarerade för mig mormor att jag planerade att bli författare och hon fnös att författare, det fattade jag väl att det kunde jag ju inte bli. och ja, jag känner mig frustrerad och uttråkad, instängd på mitt vanliga lågavlönade niotillfemjobb och skulle någon säga till mig att det är så min tillvaro kommer att se ut resten av mitt liv vet jag inte vad jag skulle göra av mig. men det är inte det som känns när jag jobbar. det jobbiga är inte främst understimulansen och kliet i fingrarna efter att göra någonting annat, mer kreativt. det är att hela tiden jämföra mig med de andra som tar sjumilakliv eller pyttesteg framåt för att få deras drömmar förverkligade, det är min stress att hela tiden tänka att jag måste lobba för mig själv, ta mig framåt på något sätt, jag måste ju bli en av de där som får göra det de brinner för.
- måste man brinna för något då? är de som inte brinner för något, de som inte har några drömmar att förverkliga utan trivs på sina vanliga dagjobb och sen kommer hem och har nice fritid istället sämre människor för det?, sa fredrik den där första gången vi träffades och han totalt slog sönder hela min livsbild av ambitioner och strävan.
och jag tänkte och tänkte och kom fram till hans poäng. det är en viktig poäng. för den kreativa klassen, den som alla vill tillhöra eller idag får inpräntat i sig borde vilja tillhöra, är så mycket finare än den klass som servar den. det är bara en omarbetning av samma gamla klass-samhälle och det kommer finnas så många av oss som inte kommer att kunna tillhöra den kreativa klassen men ingen kommer vara sämre för det.

och för oss som sitter på de där rutinmässiga dagjobben istället för att leva sina drömmar är nog det största problemet att det är så mycket jobb. så många av oss skulle kunna vara kreativa och pyssla med en massa saker även om vi inte vill eller kan göra det på heltid om vi orkade. för ärligt talat, man orkar inte göra någonting annat än jobba när man jobbar. man kommer hem, man ser på tv och sen längtar man till helgen då man kan festa bort en veckas tristess och frustration. så ser min tillvaro till stora delar ut när jag jobbar och så ser mångas tillvaro ut och det är ett problem. inte att alla kidsen inte kan uppfylla sig själva. vänsterretorikern åker fram igen, jag kan inte låta bli för det är så uppenbart att en sänkt arbetstid skulle göra så mycket. med sex timmars arbetsdag skulle alla som vill kunna vara lite fotografer, dokumentärfilmare, poeter, debattörer eller vad de drömmer om att lyckas som. eller så kanske det bara frigör lite mer tid till att ta hand om sig själv och dricka lite mer kaffe i solen med sina vänner och då är det okej det med. jag vill varken ha eller tillhöra någon jävla kreativ klass av människor som råkade halka på rätt bananskal och hade tillräckligt vassa armbågar och som nu brinner tills de bränner ut sig. jag vill ha ett kreativt samhälle där alla mår bra och får utvecklas som de känner för att utvecklas istället.