Textival!

Parallellt med annat har jag de senaste månaderna pressjobbat lite åt Textival. Det är enormt roligt att jobba med människor som, med extremt små ekonomiska medel och hjälp, kämpar och sliter för att få ihop kreativa idéer med människor och platser. Resultatet har blivit en alternativ bokmässa, med litteratur och kultur som befinner sig utanför den kommersiella mittfåran. Fantastiska författarnamn som Eli Levén, Kristina Hultman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandas med Galagos releasefest för Sara Granérs nya seriealbum blandas med utställare, tidskrifter och seminarium om alltifrån översättning till kritikens roll i samtiden. Plus barnlitteratur, konst, uppläsningar och what not.

Imorgon på Tredje Långgatan i Göteborg mellan 11-16 är det dags. Efterfest på Henriksberg under kvällen. Kom dit och njut av den litterära mångfald som fortfarande, faktiskt, existerar.

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som…Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!