Få lyckas beröra med sin predikan

Text publicerad i GP Kultur 14/10

Mellan de glest befolkade raderna i den gamla stenkyrkan ekar prästens ord. Det är söndag, högmässa och predikan. Under ett par veckor har jag åkt runt mellan Göteborgs olika kyrkor – från förort till centrum – och lyssnat till predikningar. Nu tycker jag mig känna igen en hel del. Rötterna i dagens Bibelord, blicken mot samtiden och kopplingen till Jesu liv och gärning.

Svenska Kyrkan har vid flertalet tillfällen fått kritik för att vara för populistisk och samtidsorienterad. En gängse tolkning är att det blivit en ängslig institution i en sekulariserad tid, skild från staten och som dras med ett ständigt medlemstapp. Kyrkan är mer intresserad av att synas och locka besökare än att erbjuda teologisk fördjupning. Exempelvis har teologen och författaren Ann Heberlein beskrivit samtida predikningar i kyrkan som ”plattityder om livspussel och miljö och uppmaningar om att kramas lite i stället för Guds ord” (Kyrkans Tidning 14/8 08).

”Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker om det inte berör dem personligen”, sammanfattar ledarskribenten Brita Häll samtida tendenser i en artikel i Kyrkans Tidning (23/6 10). En predikan som talar om en abstrakt Gud och tar avstamp i Bibeln utan att knyta an till jaget är helt enkelt inte särskilt gångbart längre. Vi vill bli tilltalade som individer, inte som delar av kyrkan och den kristna tron.

Jag besöker en rad kyrkor i Göteborg under trefaldighetstiden, som inleds veckan efter pingst och avslutas vid Domsöndagen, sista söndagen före advent. Namnet syftar till den treenige Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Trefaldighetsdagarnas gudstjänster präglas av teman kring att vara människa och kristen, att leva i enlighet med den kristna tron och människans relation till Guds tre ansikten.

Samtliga predikningar utgår ifrån dagens Bibelord men tar på ett eller annat sätt också upp tiden som vi lever i. Bibelorden blir en inledning, men vävs också in i efterföljande resonemang som tar tydligt spjärn mot aktualiteter, samtid och dagens samhällsklimat. Men det går att urskilja två skilda sätt att angripa dem:

Det första sättet innebär ett aktivt ställningstagande och en predikan som snarast berör vår relation till andra människor och till samhället. Efter att ha lyssnat till berättelsen om den barmhärtige samariten talar prästen om civilkurage, medmänsklighet och engagemang. Här tar prästen upp en enkät gjord av en kvällstidning kring hur många som skulle ha gripit in under den uppmärksammade misshandeln i Kortedala om de hade varit på plats. I resonemanget finns även en uppmaning till förståelse för den utsattes situation och insikten om att det hade kunnat vara vi. Vi måste hjälpa utan att kränka, menar prästen som tar det frekvent använda ordet ”utanförskap” som exempel på kränkande begrepp. Här finns ett tydligt politiskt ställningstagande. I predikan riktas kritik mot både politiker och det politiska språket, men här finns även ett resonemang om vår passivitet framför nyhetssändningar. Empati är inte samma sak som medmänsklighet är huvudbudskapet och syftar till ett aktivt engagemang av den sort som samariten och Jesus ägnade sig åt.

Det andra sättet handlar snarare om Guds omhändertagande och innebär en mer passiv roll. I en predikan tas exempelvis olika former av bekymmer upp. Våra liv består av större eller mindre plågor. Några definieras som de ofrånkomliga: ungdomar som oroar sig över arbetslöshet och bostadsbrist och ensamstående mödrar som lever på marginalen och därför bekymrar sig över pengar. De katastrofer och krig som vi ser på tv återkommer även i denna predikan. Här konstateras att Jesus delar allas plågor. Guds frid skyddar också den som lever på marginalen eller lever i ett krigshärdat land. En annan sorts bekymmer kallas för ”de onödiga som vi skapar själva”. Det är rädslan för att inte hänga med i trender och vara tillräckligt duktiga och snygga, vilket kopplas till en samtid där vi matas med budskapet att vi inte duger som vi är. Här hänvisas till Jesus ord ”gör er inga bekymmer”. Den verkliga tryggheten kommer inte genom nya kläder, utan genom att lita på att våra liv ligger i Guds händer. Det enda verkliga bekymret är också ett: hur vi ska kunna leva kristet och leva i Guds rike. Här finns inte den aktiva människan på samma sätt. Politiken är lika frånvarande, trots att såväl arbetslöshet som ensamståendes ekonomi nämns. I stället är det relationen till Gud som är i centrum.

Lyckas predikningarna säga någonting relevant om vår tid? Finns här någonting annat än de plattityder och den individualism som påpekats? Svaret på båda frågorna är ja, men få lyckas. Den samtidsorientering som förekommer är – som Heberlein konstaterat – ofta fylld av plattityder och budskap som vi redan hört en gång för mycket. Truismer om att våga vara dem vi är och bry oss om varandra befäster fördomen om Svenska Kyrkan som en mjäkig institution som vill vara alla till lags. Lugnande ord om att Gud skyddar alla hjälper varken mot arbetslöshet eller behövande fattiga och kan snarare ses som en obehaglig påminnelse om en kyrka som länge ignorerade maktrelationer och nöjde sig med att konstatera att även fattiga kommer till himlen. Prästerna gör ett stundtals mödosamt arbete med att aktualisera Bibeltexter så att de passar i ett nutida sammanhang, men mer engagemang än att hänvisa till nyhetssändningar och mode är ändå önskvärt för att det ska vara relevant. Det är en förvirrad kyrka som visas upp och en förvirrad tro som förkunnas.

Men det finns undantag. När predikan vågar ställa krav på människan är den som allra starkast. I ett låt gå-samhälle, där alla ska följa sin individuella vilja, är det välgörande att lyssna till ett rättesnöre om hur vi ska leva. Den sortens altruism som förespråkas i kyrkan hörs sällan annars och när den riktar stark kritik mot både oss som individer och samhället som kollektiv blir den viktig. Här märks också en vag skiftning i vad synden kommit att handla om. Att vi ska be om förlåtelse för att vi inte älskat Gud över allt annat har tonats ned betydligt. Kanske finns här en insikt om tidens gång och att Gud inte fungerar som primärt kärleksobjekt för de allra flesta, inte ens de troende, längre. Synden handlar snarare om att vi inte handlat i enlighet med Guds vilja – att leva i kärlek, förlåtelse och med ett starkt patos.

Den starkaste upplevelsen ligger kanske inte i orden utan i handlingen. Strax efter predikningen om den barmhärtige samariten och aktiv medmänsklighet, mitt under nattvarden, börjar två kvinnor att gråta högt. Prästen släpper för ett ögonblick allt och går i stället fram till kvinnorna, ser dem i ögonen, stryker över deras kinder och kramar om dem. Den inspirerande handlingen bär jag med mig mer än alla ord.

Prästen i Bjästa: That’s not what Jesus would do!

I veckan fick jag veta att det ensamkommande flyktingbarnet Aram, som jag skrev om för Expressen Kultur i november, har fått sitt slutgiltiga avvisningsbesked från Övre Migrationsdomstolen. Jag kommenterar på samma plats beskedet här.

I facktidningen ST Press skriver jag om fastan och om njutningen i att avstå och säga nej i ett överflödssamhälle. Den texten finns här.

Slutligen försöker jag samla tankar kring både måndagens inspirerande och tankeväckande samtal på Forum Helena i Skövde, samt alla tankar kring veckans Uppdrag Granskning. Våra tankar kring kyrkans sega strukturer och huruvida man kan vara kristen utan att ta något samhällsansvar manifesterades oerhört svidande genom prästen i Bjästa. Människor lämnar nu kyrkan och så vitt jag vet håller fortfarande Svenska Kyrkan käften. Jag brukar inte vara den som skriker efter att ta avstånd, men om kyrkan inte ska fortsätta framstå som ett både flathänt och mesigt samfund, där strukturer och hierarkier får blomstra fritt – helt i oenlighet med vad Jesus gjorde – krävs att någon går ut nu och gör något nu. Jesus stod på de svagas sida, han ifrågasatte pöbeln, han ställde sig i opposition och vägrade se på när människor for illa. Svenska Kyrkan har oerhört mycket resurser att ta hand om och ta ställning för våldtagna. Visa att ni är mer än en idiotisk präst i Bjästa. Ta avstånd genom att ta till handling!

Uppdatering: Att en anmälan lämnats in till domkapitlet och prästen är under utredning är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Gör mer än såhär för att överbrygga såret, kyrkan. Det här är inte en enskild person, det är lika mycket ett symtom.

“Jag har studerat så mycket att jag nästan med säkerhet kan säga att Gud inte finns. Ändå tror jag.”

Jag har tagit igen de tre första delarna av Åh Herregud på svtplay. Jag har blivit ömsom berörd, gråtmild, inspirerad och uttråkad. Uttråkad enbart av det onödigt stora personfokus som läggs på Jonas Gardell. Stundtals är det både legitimt och riktigt bra. Jag är oerhört svag för Gardells anförande i kyrkan, där hans knivskarpa betraktelser och humor kommer till sin rätt. Mindre nödvändigt är hans kyrktantsimitation eller lek med att vara en transsexuell fåraherde. Det tar fokus, helt enkelt.

Men visst är det en Gardellsk show på det stora hela och oftast fungerar det. Framförallt för den briljanta blandningen av personligt, privat, historiskt och samhällsorienterat. Precis som tro är blandas Bibelkunskap och dess historiska bakgrund med starka videodagböcker där en enskild människa talar inför kameran om sin relation med Gud. Parallellerna mellan Bibelns texter och dess historiska kontext, samt vilken relevans de kan ha för vår samtid, är alltid spot on. Samtidigt har programmet en barnslig nyfikenhet inför frågor som om man kan göra en deal med Gud eller vad som egentligen menades med oren.

Det här är ett program som inte är gjort av kristna för kristna. Det vore väldigt tråkigt om det bara blev ett internsnack. Till exempel har jag rekommenderat tredje avsnittet, om trons befrielse, till Isabelle Ståhl som flera gånger funderat kring det paradoxala med att tron ska göra en fri.

Kanske rekommenderar jag det för att det är en bra ingång till min tro. Om en Gud som inte går att få ihop, en postmodernistisk syn där Bibeltexter kräver sin kontextualisering och där människans svaghet och frihet är det centrala. Jag misstänker att programmet kan uppröra en och annan mer konventionellt troende, då det såväl diskuterar Jesus på korsets egentliga betydelse och hur det kommer sig att man fortsätter att tro, trots att alla bevis pekar på att Gud inte existerar.

Det senaste avsnittet har varit det hittills viktigaste för mig. Befrielseteologin är viktig på ett såväl samhälleligt, som ett personligt plan. Att bli befriad ur sitt eget slaveri behöver inte innebära vare sig förtryck eller social misär. Alla bär på ett personligt slaveri, av rädslor och erfarenheter som håller en tillbaka. På samma sätt är befrielseteologin på ett större plan en av de viktigaste grundpelarna i kristendomen. Från slavars hymner och svartas befrielserörelser, till feministiska Bibeltolkningar och queerteologi; kyrkan är mer än den förtryckande och missionerande institutionen. I trons fundament finns också en befrielse, för både individer och grupper. Att resa sig och gå, att inte låta bojor hålla tillbaka en, är ett genomgående Bibeltema. Likaså är det intresset för många teologer och inte minst är det en viktig ritual i modernt utformade gudstjänster. Vi ber om att bli emottagna, med svagheter och dåliga erfarenheter, vi ber om att få lämna dem hos Gud. Gå i frid, är det sista prästen säger, precis som Jesus uppmanar oss att gå. Att lämna det förflutna, att gå vidare. Inte stagnera, utan utvecklas.

Bland det mest spännande med den befrielseteologiska ingången är också att både solidaritet och individualism här möts. Kristendomen talar till oss som i grunden fria människor, bundna av normer, förväntningar, rädslor och vårt personliga bagage. Den säger till oss, genom Jesus, att vi är fria att lämna det. Vi får krossa de bojorna. Samtidigt talar den också till oss som grupper, att våga slå oss fria. Likväl talar den om kärlek och solidaritet, bortom normer och utifrån en öppenhet och kärlek. Här finns inte längre en motsättning mellan kollektiv solidaritet och individuell utveckling. Vi utvecklas genom varandra, genom att se oss själva och varandra för vad vi är, och genom att ständigt tro att vi kan utvecklas. Likaså ser vi oss själva i varandras svagheter och rädslor.

Jag rekommenderar alla avsnitt av Åh Herregud för alla som är det minsta samhällsintresserade och funderande. Jag rekommenderar också er som har vägarna förbi att komma till Forum Helena i Kyrkans Hus i Skövde ikväll klockan 18.  Där kommer jag att delta i en paneldiskussion om Svenska Kyrkans roll i samtiden, med särskilt fokus på solidaritet och politik. Jag, Dag Tuvelius (chefredaktör för Kyrkans Tidning), Fredrik Hedlund (samordnare Ideellt Forum) och Quazim Gosalci (flyktingsamordnare, Röda Korset) pratar om vad vi egentligen ska med kyrkan till i dagens samhälle. Kan man inte komma, kan man också följa Karin Långström-Vinge på Twitter och följa diskussionen där, samt ställa egna frågor via henne.

Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

Kristna har bättre sex

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Brist ut min själ i lovsångsljud

Jag är så oändligt glad att jag får uppleva den här dagen.
Jag är glad som kristen, som icke-straight, men framförallt som människa.
Det beslut som Kyrkomötet idag har fattat är unikt. Det markerar någonting oerhört viktigt, om kärlek, öppenhet och tro. Jag är så förbannat stolt över att jag fick vara med den dagen då Svenska Kyrkan fattade beslutet om samkönade äktenskap.
På Aftonbladet Debatt skriver jag mer om det.

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som “tröst” och “ångest” visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen “Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband.”

En subjektiv definition

I kommentarerna till det här inlägget lyckades någon tillslut få ur mig min definition av kristen tro för mig:
Min definition, och observera att jag använder ordet definition och att det är min och att jag aldrig kommer att pracka på det som en sanning är:
Tron på att jag och allt omkring mig är skapat av Gud, att Guds ande lever i allting omkring mig, att Jesus var Guds son och fick liv för att predika och förkunna budskapet om kärlek och förlåtelse.
Det regelverk som jag isf försöker följa handlar just om kärlek, solidaritet, förlåtelse. En tro på att alla är älskade just som de är.
Och en tro på himlen, om än en mer odefinierad sådan än moln och änglar.
Den Gud som jag tror på är också en förlåtande Gud och inte en dömande Gud som skapat människan som felande och ofullkomlig men älskar människan just så. Skulle jag sammanfatta det viktigaste budskapet i den kristna tron för mig och det som jag framförallt försöker följa och också skriver mycket om (se där, jag frälser kanske genom att blogga) är att människan är älskad och stark just genom sina svagheter, de fel som vi gör och det som gör vi orätt. Att det inte finns en helig väg av rättfärdighet utan bara en önskan hos varje människa att göra gott och vara god, välsignad av Gud, som vi utifrån personliga förutsättningar försöker leva upp till.
Ingen är mer värd än någon annan, vi är alla födda till samma syfte i samma värld och alltså kan vi inte döma varandra. (Snart kommer jag på riktigt skriva “vi är ju alla Guds barn”, ojoj).
Alltså blir just dessa regelverk så svåra för mig. För att inte tala om fördömanden av olika slag. Det går helt emot den tro på en Gud som mer än något visar tolerans och förlåtelse och en son som förkunnade det genom att umgås med de utstötta ur samhället och besvarande dömanden med “låt den som är fri från skuld kasta första stenen”
.”

Och jag vidhåller dessutom min starka åsikt kring att Gud är subjektiv. Måste vara subjektiv.
Också vill jag åter tipsa om Kathy Rudys fantastiska essä Subjectivity and Beleif, framförallt för den som trodde att subjektiv sanning och postmodernistisk teori var omöjlig att kombinera med teologi.
Nu ska jag återgå till huvudvärken.

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

Gästbloggare i maj 09: Predikan på fjärde söndagen i påsktiden

Dagens gästbloggare heter Lars-Åke Wikström och är präst i Svenska Kyrkan.

Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18

Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.

När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.

Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.

När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…

Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…

Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…

Gästbloggare i maj 09: När ärkebiskopen satt vid mina fötter

Dagens gästbloggare, Eva Grelsson, tror på en Gud som ser oss som jämlika.

En upplevelse vid Världens Fest i Åre, augusti 2007.

Jag känner en kvinna som aldrig gör skillnad på människor, oavsett vem det är så behandlar hon dem lika. Jag har lärt mig mycket av den kvinnan. Själv är jag uppvuxen med att det finns “finare” folk, som man ska fjäska lite extra för. Folk som man ska se till att lära känna för att få finnas med i de “lycksaligas” skara. Jag vill inte vara en sådan, jag vill umgås med människor utifrån den person de är.

Som sagt, jag känner en kvinna som inte fallit för detta. En kvinna som bor ute på landet, ett naturbarn. Med sin brejamska möter hon alla, precis som dem de är.

Under fredagskvällens mässa deltog både hon och jag i processionen samt med textläsning. Då det var många människor (närmare 2 000) närvarande, hade första och andra radens stolar reserverats till oss som deltog. Små reserverad – lappar låg på våra stolar. Vi skulle gå i procession in och lämnade därför våra platser. När vi stod där och väntade såg vi att någon hade satt sig på en av platserna längst fram, någon som kom sent och inte hittade någon annan plats i den överfulla lokalen. Då blev min jamsktalande väninna upprörd.

-Je gaur fram å säg åt en att flötte på se.

Jag såg hur hon gick fram till mannen, jag såg även att mannen i fråga hade en lila prästskjorta på sig. Jag såg även att det var vår ärkebiskop som hon knackade på axeln och sa något till. Jag såg även att han klev upp från stolen och satte sig på golvet!

Min vän och processionskollega kom tillbaka, mycket nöjd.
- Je raka ner han på golvet. Sa att det vär opptaget på stol´n, att ma skull sitt danen.
-Men, försökte jag. Såg du inte att det var ärkebiskopen?
- Jo, je fråg om de va han.
-Men, försökte jag igen, han ska väl inte sitta på golvet?!
- Köm han sent så får han väl skyll sig själv. Han satt sig la me ungdoman på gölvet.
Punkt. Slutdiskuterat. Han, en av oss allihop. Ingen mer eller mindre.

Och jag kan säga att jag skämdes när jag efter procession och textläsning gick ner till min stol, den som vår ärkebiskop hade försökt sätta sig på.
Där satt jag under resten av mässan med honom vid mina fötter!

Jag hade kunnat säga åt honom att ta min plats, att det hade blivit ett missförstånd. Men, någonstans inom mig sjöng det:

Men alla äro barn av dig, / som av din Ande drivas;
och är jag barn, så skall ock mig / det goda arvet givas. Psalm 366, J.O Wallin


Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Lite mer singelcoachning, denna gång från Carola

Ur intervjun i senaste numret av Filter:
“Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom. Det har hänt att jag känt mig uppfylld av hans kärlek, inte sexuellt, utan mer som omfamningen en man kan ge sin kvinna. Det är en tröst för oss som är singlar, som gör att man inte springer efter första bästa karl.”

Artikeln om Carola, av Erik Almqvist, är för övrigt helt magnifik. Långa stunder kan jag bara skaka på huvudet åt denna galna, omnipotenta, kontrollneurotiska människa som slänger ur sig de mest fantastiska religiösa referenser (se ovan) och wailar i mobiltelefonen på skönhetssalongen. Å andra sidan kan jag ändå känna någon slags fascination och beundran kring hur Carola, trots allt, is keepin’ it real och hur hon brutit sig fri från de män som har styrt hennes karriär och gör sin grej. Fantastiskt välskrivet, närgånget och respektfullt porträtt, hursomhelst.

Men en del religiösa debatter kanske man kan lämna därhän?

Dagen.se skriver idag om att sms-tjänsten 118 800, som har “svar på allt”, definierar Jesus som “Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig.” Markus Öhman på företaget har själv skrivit svaret, utifrån att han är “rationell ateist”.

No further jämförelser mellan subjektiva tolkningar av mig och Jesus, men när jag senast hade existentiell ångest och därför frågade 118 800 vem Elin Grelsson var fick jag svaret att hon var en glad och pigg tjej som gillar Oprah Winfrey och drömmer om resor till exotiska länder. Helt plötsligt visste jag i alla fall vad jag inte var.

Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

Take it to the church

Imorgon ska jag på adventsmässa i Domkyrkan med en person som jag nyss träffat och aldrig i nyktert tillstånd. När jag lär känna människor brukar de normala scenariona vara fika, öl, middag, konsert eller bio.
Jag har aldrig gått på mässa i kyrkan med någon ny förut.

Går man på bio eller äter middag kan man alltid hänfalla åt de naturliga ämnena hur filmen var eller hur maten smakade, om det blir tyst eller tryckt stämning. Men i det här fallet känns replikerna inte lika naturliga.
”Hur smakade din oblat?”
”Vad tyckte du om predikan? Själva grundstoryn om Guds son har ju fått kritik för att den inte är trovärdig, men jag tyckte prästen gjorde ett bra jobb med att ro iland den och budskapet var ju bra.”
”Jag tyckte inte att första psalmen satt riktigt klockrent, men det tog sig vid Hosianna och orgelsolot var ju grymt.”

Undrar om han är en gentleman och bjuder mig på kollekten?
Det återstår att se.

Always keepin’ it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.