Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Man utmanar inte gammelmedia med Comic Sans-typsnitt

Ett av mina uppdrag just nu har med Internet att göra. Detta gör att jag konsumerat mer Internetsidor och bloggar än någonsin förr de senaste två veckorna. Helt på måfå har jag gått igenom världens största höstack på jakt efter det ena och det andra. Tillslut blir allt en absurd massa av text och länkar och jag måste ut och gå i regnet eller dra ett spinningpass innan jag klappar ihop fullständigt.

Generellt finns det jävligt mycket bloggar därute (newsflash nr 1).
Generellt finns det jävligt mycket skräp därute på Internet (newsflash nr 2).
Generellt består större delen av bloggvärlden av föräldrabloggar, modebloggar och innehållstunna knullbloggar med dåligt språk (läser jag en till sexblogg av ett medelålders anonymt par som kallar fittan för mus och berättar detaljerat om sina trekanter under sin kryssning med Cinderella kommer min sexualdrift vara förstörd för livet).
Generellt är den mesta text upplagd via skräpig HTML, skitfula typsnitt och uttryckt via extremt dålig stilistik.

Kom igen, what’s wrong with you people? Alla ni som faktiskt har något anspråk med era bloggar; varför uttrycker ni allting via Comic Sans i vitt mot en rosa bakgrund – helt jävla oläsligt – med små roliga bilder och rosetter och blommor och fan och hans monster som fonder och varför använder ni er av hoppande smileys och *dessa förhatliga stjärnor* (ler) för att uttrycka era tankar?
Varför denna hejtjolahopp-ton i vartenda jävla blogginlägg? Nej, ni skriver inte ett vykort till mormor, ni söker inte brevvänner via KP, ni skriver ett blogginlägg. Man behöver inte inleda sina inlägg med “Hej alla glada! Idag är en härlig dag!” då.
Jag känner mig dödstrött på att försöka komma åt intressant innehåll, roliga formuleringar, bra dagboksskildringar och smarta tankar genom ett filter av smileys, rosa bakgrunder och fula typsnitt.

(För att inte tala om bloggar tillhörande kaxiga elitistbrudar som blandar engelska och svenska hejvilt, tycker att de har läst så mycket grammatik och stilistik på universitetet att de kan bryta mot reglerna eftersom de ändå bevisligen känner till dem och sätter sig över varenda folklig, anspråkslös blogg med en störande elitistik ton, där de noga och föga subtilt klargör hur mycket bättre de är än alla andra. De är fan de värsta av alla, ärligt talat)

Fotnot: Jag är medveten om att fördelen med bloggvärlden och Internet i största allmänhet är att man kan välja bort det man inte gillar och fokusera på det som man är intresserad av och tycker är bra. Det här är skrivet i trött frustration efter att ha harvat mig igenom bloggosfären, utan förval och ingångar. Hade ni gjort det hade ni förmodligen känt samma sak.