Ätstörda blir slagträ i onyanserad debatt

Text publicerad i GP Kultur 9/5

Sedan nyheten för ett par veckor sedan om att en modellagentur försökt värva modeller utanför en ätstörningsklinik i Stockholm har det blossat upp en debatt om ätstörningar, mode och ideal.

”De sjuka skönhetsidealen är ett samhällsproblem”, konstaterar exempelvis Lorentz Tovatt (Grön Ungdom), Ida Engström (MP) och reklamforskaren Nina Åkestam på SVT Debatt.

Och visst finns det all anledning att återigen ifrågasätta det smala idealet i reklam och modebransch. Men i debatten utdöms kroppar snabbt som sjuka eller friska, sunda eller osunda. Det är en normativ inställning som hjälper föga mot ätstörningar. Anorexia, bulimi och all andra sjukdomar som omfattas av det luddiga ätstörningsbegreppet är djupgående psykiska tillstånd som kan triggas av smala ideal, men som inte har sin orsak i dem. Sjukdomen behöver inte ens alltid synas utanpå.

Att diskutera BMI och vilka kroppar som räknas som sunda eller sjuka är snarare ett symtom på ett kroppsbesatt samhälle än en lösning på psykisk sjukdom. Ingen blir friskare av okunniga utspel där ätstörda används som ett slagträ i en debatt om kroppsideal.

Här lever första maj

Krönika publicerad i GP Kultur 7/5

När Majsa Alellin från Pantrarna för upprustning av förorten talar på Pantrarnas förstamajfirande i Biskopsgården är det med en stark markering mot de etablerade partierna och det traditionella firandet:

”Vi vill inte åka till innerstan och ta del av era traditioner. Vi skapar våra egna.”

Det är inte svårt att förstå henne.

Samma dag har medarbetare till Stefan Löfven sagt nej till att låta partiledaren för Socialdemokraterna fotograferas av Expressen framför röda fanor, då det är en ”förlegad symbol”. I Vänsterpartiets tåg har man å and­ra sidan fastnat i det förlegade med Mikael Wiehe-låtar och kampsånger.

Att åka ut till förortsrörelsens firande av förs­ta maj är att plötsligt andas. Här lever klassmedvetandet i allra högsta grad, men också en grundmurad förståelse för hur klass och rasistiska strukturer hänger samman. Att Stefan Löfven undvikit en mängd frågor och debatter – må det vara Reva eller eventuell islamofobi inom partiet – till förmån för ”jobbfrågan” framstår som än mer felaktiga prioriteringar.

Bara några dagar tidigare har jag hamnat i ett sammanhang med en högt uppsatt socialdemokratisk tjänsteman. Högt raljerar han över feminism och intersektionalitet, sådana frågor som ”folket” inte är intresserade av. Folket vill ha jobb, inte sådant trams.

Intersektionalitet må vara ett svårt ord, men är i praktiken enkelt: olika maktstrukturer i samhället skär in i varandra och du kan varken rangordna eller skilja dem åt. Vilka är folket som avsågs i raljerandet? I förortsrörelsen är intersektionaliteten ett faktum: antirasism är inget tillval på den politiska menyn där klasskampen alltid är huvudmålet. De går in i varandra och kan inte delas upp.

Hur ska de  etablerade partierna skapa en dialog med förortsrörelsen? I bästa fall borde de ödmjukt rannsaka sig själva och lyssna till rörelsen, utan att låtsas som någonting annat än att deras egen politik inte räcker till på området. Mer troligt är att miljonprogrammen kommer vara en blind fläck i den starkt övervägande vita och innerstadsrepresenterade vänstern fram tills att valrörelsen sätter igång på allvar och det är dags att knacka dörr och vinna väljare.

”Det dånar uti rättens krater”, sjöngs runt om i Sverige på första maj. Det gör det verkligen. Men det är knappast från socialdemokratiska tjänstemän, överskridande blocköverenskommelser, Vänsterpartiets tågande eller nostalgiska blåsorkestrar som mullret hörs. En ny arbetarrörelse växer fram och de etablerade partierna borde lyssna i stället för att vare sig blicka bakåt eller mot mitten.

Namnbyten löser inte vårdproblem

Krönika publicerad i GP Kultur 2/5

Den 15:e april bytte den offentliga primärvården i Västra Götalandsregionen namn till Närhälsan. En varumärkesuppdatering som kostat 11 miljoner kronor i skattemedel.

I pressmeddelandet anges att namnet ska särskilja den offentliga vården ”från andra aktörer på primärvårdsarenan”.

Jag har svårt att tro att det finns någon medborgare som anser att miljoner av gemensamma medel bör gå till varumärken och namnbyten. Ändå befinner vi oss i en situation där vårdcentraler, barnmorskemottagningar, ungdomsmottagningar, jourcentraler och många andra vårdinstanser lägger pengar på marknadsföring.

Det är tydligt att den privata vården drivit på den här utvecklingen. Nu måste den offentliga primärvården konkurrera på en marknad och därmed lägga pengar på allt från grafisk profilering till affischer i spårvagnarna. Den offentliga vården ska ”särskiljas”.

Men marknadsdoktrinen genomsyrade vården redan innan de privata aktörerna släpptes fria att tjäna pengar på människors hälsa. Journalisten Maciej Zaremba har i en artikelserie i Dagens Nyheter granskat systemskiftet. Här blir det tydligt att Sverige, liksom stora delar av västvärlden, sedan 1980-talet prioriterat ekonomisk effektivitet och marknadstänkande, snarare än god vård. New Public Managment kallas den samling av styrnings- och ledningsmetoder som både riktade in sig på bättre effektivitet i användningen av offentliga medel samt en styrning som mer liknar företagande, där medborgare och vårdtagare refereras till som kunder och resultatredovisning är primärt. Tjänstemän sätter upp målsättningar och kriterier som ofta är svåra att förena med en vård som måste vara lyhörd efter människors behov. ”De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ’nöjda kunder’, och andelen etanol i vårdcentralens bilar)”, skriver Zaremba (DN 24/4).

Både flertalet forskare och många länder har sedan länge dömt ut den mål- och resultatinriktade modellen. New Public Managment har i såväl akademiska sammanhang som i mer teoretiska vänsterkretsar länge varit ett skällsord. Ändå är det påtagligt tyst om modellens effekter i Sverige. Här är vi upptagna med att diskutera vinster i välfärden, till följd av att alla andra diskussioner om offentlig sektor får stå tillbaka. Men ett samhälle där vårdtagare har blivit kunder och effektivitet mäts i antalet patienter, inte vilken vård som de får, har djupare problem än eventuella vinstuttag. Kalla det Närhälsan, byt grafisk profil och gör reklamkampanjer, men problemen kommer att bestå.

Ett skitliv oavsett etiketter

Krönika publicerad i GP Kultur 25/4

När jag fått mitt livs första erbjudande om en tillsvidareanställning skämtar jag och en vän om att det är som en smetig kärlekssång om att finna den rätta.

”Jag har sett det hända andra, men jag trodde aldrig att det skulle hända mig” och liknande klyschor radas automatiskt upp när man som 80-talist plötsligt befinner sig i det där innanförskapet av inget slutdatum för anställning, betald semester, pension och sjukförsäkring.

Det kallas prekariatet. Ordet som brukar användas för att beskriva otrygga anställningar, en tillvaro mellan vikarieinhopp, timanställningar, inringda timmar, kortvariga frilansuppdrag och ständigt jobbsökande. Det är ett begrepp som omfattar allt från svartarbete till projektanställningar och spänner över helt skilda arbeten: från frilansande journalister och egenföretagande konsulter till städhjälp. I och med att de osäkra anställningarna och anställningsformerna fortsätter växa har begreppet blivit allt vanligare i samhälls-debatten.

Somliga teoretiker menar att prekariatet ska tolkas som en ny, framväxande klass. Begreppet saknar dock bäring för att beskriva skillnader i möjligheter och tillgångar. En kulturskribent har andra resurser och andra former av kapital (inte nödvändigtvis ekonomiska) än en inringd vårdanställd eller callcenter-arbetare som jobbar på provision. En person som vuxit upp i en ekonomisk medelklass, med sparkonton och möjlighet att köpa bostadsrätt har en helt annan trygghet än en person som saknar backup-pengar och flyttar mellan andrahandskontrakt. Klass handlar inte bara om anställningsvillkor och förmågan att styra över sin arbetssituation, utan också om ekonomi, nätverk, kulturellt kapital och inflytande i samhället. När alla de skillnaderna inte innefattas i begreppet riskerar ordet prekariat snarare att skymma makthierarkier.

Prekariatbegreppets fördel är att det belyser gemensamma arbetsvillkor som inte innefattas i den traditionella klassanalysen. Det bygger en arbetsrättslig allians över klasserna. I antologin Skitliv som gavs ut i december förra året och som handlar om osäkra anställningar ryms både sjuksköterskor, säljare, restauranganställda och journalister. Styrkan i deras berättelser ligger i de gemensamma dragen. Skilda förutsättningar, samma utfall: en beroendeställning gentemot arbetsgivare och ett liv som präglas av jakt på arbete, väntan på samtal och att aldrig kunna vara riktigt ledig. Här kan ordet fungera som ett gemensamt samlingsbegrepp för ett liv som präglas av arbete och ofrihet. Trots alla fina ord om en flexibel arbetsmarknad är det knappast ett flexibelt liv för arbetaren.

Varför jag grät när jag såg Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder

 1. För att det var första gången som jag upplevde en teaterpublik som inte så gott som uteslutande bestod av vita människor.

2. För att skådespelarna fick alla i publiken, från kulturintresserade pensionärer till skolklasser, att ropa ”vi är inte rädda!” i kör.

3. För att jag plötsligt blev så medveten om tröttheten som kommer av ett samhälle där gränserna för det offentliga samtalet har förskjutits. Där varje dag är en kamp för att bevaka positionerna vid anständighetens gräns.

4. För alla strategier för att stå ut i ett alltmer infekterat kulturkrigsklimat. Hur vi skrattar åt talet om en ”konsensuselit” och skämtar om de trötta upprepningarna om att ”våga ta debatten om invandringen”.

5. För att det där, i teatersalongens mörker, med huvudpersonen Amors minnen av hur vänner blir misstänkliggjorda och misshandlade av poliser och hans rädsla för människors blickar på hans svarta hår och mörka ögon inte längre fanns någonting kvar att försöka skratta bort.

För att det alldeles nyss kändes som om vi var på väg någonstans med den enorma uppslutningen mot REVA. Som om vi gemensamt nått en gräns och antirasismen hade börjat formera sig igen.

7. För att Jasenko Selimovic skrev en text som svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask och bara nämnde REVA med några korta meningar och vi slutade tala om REVA.

8. För att all forskning, alla samlade erfarenheter, alla underbyggda argument ständigt viftas bort i ett samhälle på jakt efter både syndabockar och ”mustiga debatter”.

9. För att jag allt oftare börjat tänka på Balladen om myran när jag tar del av den offentliga debatten, visan om en myra som dör i sina försök att brottas mot ett kletigt tuggummi som bara tar över mer och mer av kroppen.

10. För att samhällsklimatet är sådant att jag börjat likna antirasismen vid en berusad myra som slåss mot ett utspottat tuggummi som riskerar att kväva den.

11. För att jag minns när Jonas Hassen Khemiri skrev i DN Kultur om alla orsaker till att han grät när han såg Ruben ÖstlundsPlay och att det var 2011 och vi hade fortfarande ingen aning om vad som väntade.

12. För att vi faktiskt var så naiva att vi trodde att Sverige var annorlunda, att vi inte skulle hamna i ett samhällsklimat där en migrationsminister får sitta kvar efter att ha uttalat sig rasistiskt och rasistiska sajter bjuds in till debatter på Publicistklubben.

13. För att den naiva hållningen straffat sig och kanske sitter vi nu i en teatersalong och skriker ”Vi är inte rädda” medan tårarna rinner nerför kinderna när vi inser att vi måste fortsätta tro på att det är sant.

Hur bära på ilskan utan att gå under?

Krönika publicerad i GP Kultur 10/4

Jag är ute och springer när Bianca & Tiffanys Så jävla PK! slumpas fram i låtlistan. Låten skrevs efter att skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf blev kallad ”blatte” och ”hora” av en grupp män på tunnelbanan.

Systern Tiffany Kronlöf rappar och sjunger om hämndaktioner mot männen som skulle inträffa om hon inte var ”en så jävla PK tjej” som varken ägnar sig åt våld eller näthat.

Någonstans där i första refrängen slår smärtan till inuti och jag ökar stegen, pulsen slår. I andra versen tänker jag på alla sexuella trakasserier, våldtäkter, övergrepp och hot som jag och alla kvinnor som jag känner i någon form har upplevt. På den ständiga kampen för självrespekt och frihet, trots de erfarenheter som vi har. Ilskan som ständigt pyr, som sitter som en låsning i kroppen och som vi alltid måste hitta sansade och goda utlopp för.

I tredje refrängen pressar tårarna fram, rinner med svetten nerför ansiktet medan hjärtat bultar av lika delar ansträngning och ilska. Jag springer ur mig vreden och smärtan.

I Emad Burnats Oscarsnominerade dokumentär Fem förstörda kameror filmas ständiga övergrepp av israelisk militär mot den palestinska befolkning som Burnat själv tillhör. Vid ett tillfälle filmar han sin son som leker med andra barn i samma ålder. ”De som växer upp och ser vad som sker, hur ska de kunna härbärgera sin vrede när de blir äldre?”, frågar Burnat.

Jag har återkommit till den frågan många gånger. Steget mellan Palestina och Sverige är långt, men frågan är relevant i alla sammanhang där människor utsätts för förtryck, diskriminering och utsatthet. Hur bär du på ilskan utan att gå under av den? Hur hanterar du frustrationen och sorgen över dina och andras erfarenheter i en samtid som samtidigt är oerhört snabb på att döma ut politiska reaktioner som hatiska och osakliga?

I sin DN Kultur-text till Jonas Hassen Khemiri (27/3) skriver Jasenko Selimovic om ett ”diskrimineringsprivilegium”, som han ser hos både antirasister, feminister och andra grupper som talar om missgynnande strukturer. Jag förstår inte vari privilegiet ligger. Att bära på sin utsatthet, att lyfta den från skammen och i bästa fall omvandla den till en analytisk blick och ilska över sakers tillstånd är bland det svåraste en människa kan göra. Vi är många som gör det bra. Vi organiserar oss, demonstrerar, skriver, samtalar, peppar, stöttar, utbildar. Vi tar nya tag om och om igen och när vi inte orkar med någonting annat, när ilskan tar överhanden, knyter vi kanske löpskorna hårt och springer allt vi orkar. Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium, utan ett ständigt sår.

Medielogiken missar poängen

Krönika publicerad i GP Kultur 3/4

Är du för eller emot Maria Sveland?

Vintern 2013 verkar det vara den mest brännande feministiska frågan i det offentliga samtalet. Det spelar mindre roll om det rör sig om diskussionen efter det grävseminarium där Sveland medverkade med bland andra Janne Josefsson, innehållet i hennes bok Hatet: en bok om antifeminism eller kritiken om en vit medelklassfeminism som Lidija Praizovic riktat mot Sveland i flertalet texter i DN Kultur. Maria Sveland är namnet som syns överallt i någonting som snuddar vid feministiska diskussioner i offentligheten och den som verkar för jämställdhet förväntas ha en åsikt i frågan. Är du med eller mot?

I och med Svelands bok har också flera äldre debatter dragits upp igen. Vad tycker du om Evin Rubars dokumentär Könskriget från 2005? Vad tycker du om SCUM-manifestet? Diskussioner som med jämna mellanrum harvas igen och ges ett utrymme som de inte förtjänar.

Det är ett stort problem när en enskild representant för en önskan om ett mer jämställt samhälle ges så mycket uppmärksamhet som Maria Sveland har fått. Den dominansen står inte bara i vägen för i vägen för alla tänkbara sorters feminismer och tankar, den leder också till ett klimat där feminister ombeds ta ställning i icke-frågor. Det är – bryskt uttryckt – en individualiserad form av skitfeminism som inte leder någonstans. En lyckad medielogik är det naturligtvis: en urartad debatt mellan kända journalister är intressantare än kvinnors rätt till heltid eller löneskillnader. Det oroväckande är att så pass många feminister vill vara med och spela det spelet, i stället för att uppmärksamma de kamper som förs på annat håll.

Samtidigt som det offentliga utrymmet domineras av diskussioner om Maria Sveland (oftare än med eller av henne, bör tilläggas) protesterar barnmorskor mot en ohållbar arbetssituation för både dem och födande kvinnor. Nyutexaminerade sjuksköterskor fortsätter att kämpa för en värdig ingångslön på 24 000 kronor. Kampanjen Ain’t I a woman fortgår i sin kamp för papperslösa kvinnors rätt till skydd. Det är tre exempel på många feministiska kamper som förs just nu, oavsett om de etiketteras som feministiska av sig själva eller andra. Kamper som inte sällan osynliggörs i en offentlig diskussion där feminism alltmer blivit synonymt med mediedebatt.

Är du för eller emot Maria Sveland? Jag vet inte. Jag är för en bred och öppen feminism av aktivism och teori. Jag är emot en feminism som spelar efter medielogikens regler och är mer intresserad av att synas än att verka. Den som genuint intresserar sig för maktordningar måste se bortom de som skapas av media i enkla debattsyften.

Vi kan aldrig säga att vi inte visste

Krönika publicerad i GP Kultur 24/3

Vi gick på mellanstadiet och jag hade köpt en ny Mina vänner-bok. Jag bad min klasskompis fylla i frågebokens faktafrågor om henne själv. När hon gav tillbaka den tittade jag genast igenom svaren som hon gett.

Vid ett svar började jag skratta, både överlägset och roat.

”Skriv tre saker om dig själv”, uppmanade boken. ”Jag är brun”, löd hennes svar.

Jag såg på min vän, adopterad i tidig ålder till Sverige. Förklarade skrattande att hon hade missuppfattat, det skulle alltså vara tre egenskaper hos henne som till exempel smart, rolig, snäll. Hon såg allvarligt på mig. ”Det ska stå så, Elin. Jag är brun.”

Många år senare skrattar jag fortfarande det förbryllade skrattet ibland. När min vän beställer en taxi åt oss och uppger mitt namn i stället för sitt eget hinner jag roat fråga om hon glömt vad hon heter innan jag skamset inser att det är en medveten strategi att uppge mitt vanliga, traditionellt svenska namn i stället för hennes egna.

När en annan vän andas ut på flygplatsen i södra Europa över att äntligen vara en i mängden svarar jag att det ju syns på en att man är svensk, tills hon höjer ögonbrynen och trött ser på mig. ”Alltså, du vet att jag är blatte va? Jag passerar inte som svensk i Sverige”.

”Jag tror inte att ni inte visste”, skriver Lawen Mohtadi i en text på Expressen kultur (19/3) om reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. ”År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. ”

Ja, vi har alltid vetat, men vi tenderar att ständigt glömma. Trygga i den vita normen, antingen naivt glömska eller nonchalant icke-lyssnande. Inte sällan är det en kombination av båda. Vi tar inte reda på hur det förhåller sig, lämnar inte våra egna kroppar för att förstå någon annans. I stället avkrävs icke-vita ett slags pedagogiskt ansvar som de inte ska ha. Det blir upp till Jonas Hassen Khemiri att banka in rasismens strukturer i våra skallar, trots att vi borde kunna lyssna in det själva. Det är liknande mekanismer som varje gång en feminist eller icke-straight förvandlas till politiska objekt som ombeds att med en närmast liknande lågstadiepedagogik förklara för normsamhället hur maktstrukturer ser ut.

Det fanns inga redskap för mig som elvaåring att förstå varför min vän satte sin bruna hy över alla andra tänkbara egenskaper som jag såg hos henne. Men det nervösa och överlägsna skrattet måste stanna i en barnvärld. Vi kan aldrig säga att vi inte vet.

Hatet förtjänar en djupare analys

Krönika publicerad i GP Kultur 19/3

Gång på gång i debatterna kring rasism och näthat mot kvinnor målas samma schablonbild upp: näthataren är den marginaliserade arbetarklassmannen som blivit omsprungen i det nyliberala samhällsklimatet som nu tar ut sin frustration och maktlöshet på kvinnor och invandrare.

Oftast är det vänstermän som målar upp denna bild av näthataren. I Johannes Björks kritik mot Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män konstaterar den förstnämnda att ”vardagsrasismens tilltagande ressentiment är en effekt av den stenhårda och statligt sanktionerade konkurrensen bland arbetslösa, arbetslinjens stigmatisering inför ett allt mindre försörjningsstöd samt bristfällig utbildning” (Aftonbladet 20/12 2012). Han påpekar att samma paternalism som visas mot de näthatande männen användes mot arbetare för hundra år sedan.

På Aftonbladets ledarsida (9/2) skriver Fredrik Virtanen om de marginaliserade som aldrig bjuds in till pk-elitens storstadsvärme och därför näthatar. Det är nämligen ”den enda röst de har.”

Båda texterna har hyllats och länkats till av andra vänstermän, som sitter i samma nuvarande medelklassposition som Björk och Virtanen och som tydligen vet väldigt mycket om arbetarklassens män från glesbygden.

Som alltid tänker jag på min pappa. Uppvuxen och bosatt i glesbygden, ointresserad av både samtidsdebatt och partipolitik. Ingen högskoleutbildning och under lång tid lågt betald och med osäkra anställningar. Han stämmer exakt in på den schablonbild av en man som borde skylla allt på invandrare och anse att pk-elitens feministkvinnor ska sluta gnälla. Jag tänker på min pappa som engagerar sig i asylsökande, blir god man åt ensamkommande flyktingbarn och lägger obetald tid på att kämpa för en ensam pojkes rätt till uppehållstillstånd. Som ifrågasätter mansrollen och konstaterar att mäns våld mot kvinnor är vårt största samhällsproblem. Som nattvandrar och arbetar med unga människor.

Det finns ett par enkla sanningar som tål att upprepas:

Att vara geografiskt, kulturellt och ekonomiskt marginaliserad gör dig inte automatiskt till kvinnohatare och rasist.

Att vara ointresserad av det politiska etablissemanget innebär inte att det är den så kallade pk-eliten som du vänder dig emot.

I den mån som en del män från arbetarklassen börjat rösta på SD förtjänar både de och alla andra en djupare analys än de grova generaliseringar som förekommer i dag. De vänstermän som försöker förstå näthat och rasism i termer av förutfattade meningar om arbetarklassmän upprepar samma klassförakt som tidigare varit högerns signum.

Sjukvård måste få kosta pengar

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

I senaste avsnittet av intervjupodden Värvet, där journalisten Kristoffer Triumf intervjuar kända svenskar, medverkar författaren Bodil Malmsten. Det är ett på alla sätt lysande samtal, med en personlig journalist och Malmsten i högform.

Bland annat samtalar de en längre stund om antidepressiv medicin.

”Jag har inte tid att må dåligt, det finns för mycket som jag vill göra”, konstaterar Bodil Malmsten när hennes egen medicinering kommer på tal och jag hajar till i lyssningen. I hennes utsaga finns ett agentskap, en egen drivkraft som alltför sällan belyses när det handlar om sjukdom.

Bodil Malmsten bryter mot ett vanligt förekommande narrativ om psykisk ohälsa i vår samtid. Här är det det höga tempot, det påfrestande arbetslivet, den sociala ojämlikheten och allsköns andra negativa samhällsfenomen som förhindrar att individen kan vara sjuk. På så vis tillskrivs sjukdomen ett värde som den inte förtjänar. Likaså försvinner individen. För vem vill egentligen vara sjuk? Berättelsen om individen blir också en berättelse om en obehaglig essentialism: du är din sjukdom.

Det är förvisso sant att vi lever i ett samhälle som borde bli bättre på att bejaka melankoli, oro, sorg och andra negativa känslor som en naturlig del av livet. Lika sant är det att sjuka människor – genom utförsäkringar – inte tillåts vara sjuka längre. Men alltför ofta blandas allt som rör människors själsliv ihop. Här blir en normal reaktion på vintermörkret samma sak som en förlamande depression. Sorgen över ett brustet hjärta betraktas på samma sätt som starka ångestattacker.

Malmstens krassa uttalande sätter sammanblandningen under lupp. Särskilt viktig är den att påminna sig om för en vänster som trovärdigt vill kämpa mot utförsäkringar. Alliansens retorik om att människor glömts bort i tidiga sjukpensioneringar, utan möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet, var en riktig analys av hur sjuka ofta behandlades under den socialdemokratiska regeringen. Men i stället för att fånga upp människor som fallit mellan stolarna och se till individens egen drivkraft blev sjukförsäkringspolitiken ett byråkratiskt haveri av cancersjuka som tvingas söka socialbidrag, arbetssökande med svåra sjukdomsbesvär och två instanser – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – som båda står handfallna.

Att lägga fram ett trovärdigt alternativ till den politiken borde inte vara någon svårighet. Men det kräver en krass sanning: sjukdom kostar pengar. Rehabilitering, personligt bemötande och bra vård tar skattepengar i anspråk. Någon genväg finns inte. Bara så kan individens egen drivkraft tas på allvar.

Utvisning i 18-årspresent

Krönika publicerad i GP Kultur 16/2

Samma dag som migrationsminister Tobias Billström gjort sitt utspel om att minska invandringen till Sverige ser jag norska regissören Margreth Ohlins dokumentär Nowhere Home.

När Norge 2009 införde mer restriktiva asyllagar innebar det bland annat att ensamkommande flyktingbarn, utan särskilt ömmande skäl att få stanna, på si n 18-årsdag skickas tillbaka till landet som de flytt ifrån. Ohlin följer några av dem på ett transfer-boende i väntan på avvisning och under deras försök att återigen nå Europa efter att de har avvisats.

Avvisningen är, som ett av de medverkande barnen i filmen, en dödsdom. Den 18:e födelsedagen, som vi brukar se som en stor dag då myndighet, rösträtt och ett slags vuxenskap inträder, innebär i de här barnens fall att de skickas tillbaka till ett liv där många av dem inte kommer att överleva. Vare sig de stannar i landet som de har flytt ifrån eller återigen försöker ta sig in i Europa innebär det stora risker.

I filmen möter vi Goli, som springer ifrån polisen och lever i samhällets utkanter i sina försök att ta sig igenom Europa. Här finns Hussein som går in i posttraumatiska stressreaktioner efter avvisningsbeslut, förlorar känseln i sina ben och i en sjukhusbädd berättar om hur han blev knivstucken i magen i ett attentat som dödade alla i hans familj utom brodern. Och så Khalid, vars födelsedagsfirande med tårta tar en helt annan vändning när avvisningsbeskedet anländer.

Ohlins film är ett upprop för människovärde och att se varje individ. Den står för allt som Tobias Billström och Sverigedemokraterna förnekar när de talar om människoliv i termer av ”volymer” och ”massor” som måste minska.

Till syvende och sist handlar det om vad professorn Judith Butler kallar för ”sörjbara liv”. Vilka människor ses som individer och betraktas utifrån sin egen historia och framtidsdrömmar och vilka buntas ihop till massor och problematiska grupper? Vad lär vi våra barn om människovärde i praktiken när deras klasskompisar tvingas lämna landet?

Margreth Ohlin visar smärtsamt tydligt på skillnadsgörandet i sörjbara liv när hon tar avstamp i dåden i Oslo och på Utöya. De tårar som föll över de unga som mördades där borde ha inneburit en större debatt om solidaritet och människovärde. På några papperskartonger i en hamn i Grekland sover Goli, som hann vara i Norge i flera år. Han är 18 år gammal och saknar familj. Nu talar han om att ta livet av sig. Det land som skulle kunna ha räddats hans liv skickade tillbaka honom. Samma saker sker i Sverige redan nu. Vilka liv vill vi sörja i framtiden?

Idiotiskt men man vänjer sig

Krönika publicerad i GP Kultur 6/2

“Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar. Hämtar sina pengar. Det känns dumt och idiotiskt, men man vänjer sig. Man vänjer sig.”

Texten till Kjell Höglunds Man vänjer sig dyker upp med allt jämnare mellanrum under hösten. Jag nynnar på den framför ledarsidorna, när jag sitter lamslagen framför nyhetssändningen, eller lyssnar på radio medan jag diskar.

Vanans makt är förrädisk. Vem orkar läsa ännu en text om vinster i vården, skattesubventionerade avdrag för allt från bartenders till läxhjälp, en skriande bostadsbrist eller alla människor inom Fas 3? Protester går över i vana. Vi lär oss leva med det, liksom hotet om fyra graders uppvärmning och en oåterkallelig förändring av våra levnadsvillkor på jorden. Ekonomiskt kaos och kraschade statsfinanser, hungrande greker som lämnar bort sina barn för att de ska kunna mättas. Rasistiska partier och högerextrema krafter runt om i Europa som hetsar mot folkgrupper. I Sverige slängs hemlösa ut från portuppgångar och förfryser sina händer. Man vänjer sig, man gör ju faktiskt det och ens eget liv går vidare och det är väl så samhället ser ut nu.

Vanan är stark för att ingen bryter den. Ingen kommer in och talar ett annorlunda språk, tar människors oro över klimatförändringar och ekonomi på allvar. Pratar om solidaritet och säger med skarp röst att varken förslitningsskador till följd av ökad arbetsbelastning, samtidigt som så många går arbetslösa, eller förfrusna händer för att det inte passade sig med en hemlös i porten till bostadsrättsföreningen är okej. Ingen visar på andra riktningar, ut ur den postpolitiska vanans makt.

Jag försöker ta en real­politisk fasta, tänker att jag kanske bara har tröttnat. I en månad väljer jag medvetet bort allt som rör svensk inrikespolitik i nyhetsflödet. När jag återvänder är jag än mer fjärmad. Det politiska samtalet låter ungefär såhär:

”Jobb. Invecklad och vag mening som egentligen inte betyder någonting. Jobben. Ännu en invecklad mening som ingen förstår. Satsa på jobb. Diplomatiskt uttalande utan bäring.”

I mina försök att tränga mig in i den samtidspolitiska agendan tänker jag att det är såhär merparten av Sveriges befolkning uppfattar det politiska samtalet. Alla som inte har arbeten som går ut på att följa de politiska skeendena hör bara detta brus av konsensus och spel för gallerierna. Det enda som sticker ut i samtidspolitiken är ett Youtube-klipp där Per Schlingmann och Lars Ohly dansar på den politiska journalisten Niklas Svenssons 40-årsfest. Jag antar att de också vant sig. Om man inte kan dansa till revolutionen får man dansa sig ner i den postpolitiska avgrunden i stället.

Kvinnor tvingas leva med rädslan

Krönika publicerad i GP Kultur 22/1

“Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet. För min syster innebär det något helt annat.

Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon  får hiv och den andra är för att motverka att hon får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.”

Så inleds blogginlägget skriven av systern till den kvinna som utsattes för en gruppvåldtäkt i Sundbyberg nyligen. En våldtäkt som väckt uppmärksamhet och avsky, men också urskuldan och rasistiska tongångar.

Det finns nämligen två reaktioner som alltid återkommer från en hel del vita män när våldtäkt och mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Den första är att det rör sig om invandrare, raser och specifika kulturer. Trots att våldtäkter sker överallt, från Stureplan till Kongo, och det enda gemensamma för gärningsmännen är att de är just män. Om det handlar om kultur är det i så fall den våldtäktskultur som skribenten Hanna Gustafsson skriver om på bloggen Genusfolket: ”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.”

Den andra reaktionen handlar om terminologin kring mäns våld mot kvinnor och om att det är män som våldtar. Här återfinns alltid ett flertal män som känner sig nödgade att påpeka att de minsann aldrig våldtagit någon och att de känner sig orättvist behandlade när de buntas ihop med dessa män.

Män våldtar, men alla män är inte våldtäktsmän. Män som grupp tjänar däremot på att kvinnor ständigt måste leva med ett latent hot om våldet. Alla kvinnor våldtas inte, men alla lever med våldtäkten som en del av sin kropp. Medvetenheten om kroppens våldtäktsbarhet ger en ständig vaksamhet såväl i det offentliga rummet som i det privata. Undersökningar i USA visar att kvinnor är mindre benägna att ha tillfälligt sex med en främling än män, av rädsla för att den sexuella handlingen ska utvecklas till våldtäkt. I bloggen om Sundbybergsvåldtäkten beskrivs hur systerns ensamma vandring på en gata klockan fyra på morgonen ifrågasätts.

Det pågår fortfarande, år 2013, ett globalt krig mot kvinnor och våra kroppar. Det duger inte att det enda engagemanget i frågan består av ett kränkt ”jag har inte gjort något!” i stället för ilska mot den våldtäktskultur som misstänkliggör kvinnor och gör det svårare att leva ett fritt liv styrt av lusten. Längre än så måste manligheten ha kommit.

Sönderstressade journalister ger upp

Krönika publicerad i GP 22/12

De har varit många det är året, journalisterna och skribenterna som fått nog.

Gamla kollegor som med sorgsen blick konstaterar att det inte längre går, att de inte har krafterna och orken att hoppa runt mellan korta vikariat medan tidningsbranschen fortsätter att svälta sig själv till döds. Skribentförebilder som sönderstressade konstaterar att det inte är värt det och börjar söka andra typer av arbeten. Nyutexaminerade journalister som efter bara ett par år ser sin arbetslust och nyfikenhet nötas ner och byter bana. Alla dessa engagerade, pålästa och välutbildade journalister som slitit dagar och nätter med granskande reportage och dokumentärer, långa essäer och tv-inslag med kort varsel. De som med närmast övermänsklig plikttrogenhet arbetat för att de älskar journalistiken, granskandet, tänkandet och analyserna. De har fått nog. Jag kan inte klandra dem.

Med ständigt korta vikariat, aldrig möjlighet att ta semester och konstant oro för hur arbetssituationen ser ut nästa halvår håller varken kropp eller psyke i längden. Som frilansare som ständigt jagar uppdrag till låga arvoden, utan det trygghetssystem som kommer med en anställning, fungerar inte tillvaron tillslut.

De som utexaminerats från journalistprogrammen det senaste decenniet har med största sannolikhet varit medvetna om den hårda arbetsmarknad som väntar. De är även långt ifrån ensamma om att drabbas av osäkra anställningar och otrygga arbeten. Men problemet är större än de personliga. Till syvende och sist påverkas kvaliteten på den institution som ska granska och genomlysa samhället.

Mats Svegfors skrev klokt på Expressens debattsida nyligen om konsekvenserna av tidningarnas bantning. ”Vi talar så ofta om medialiseringen av samhället. Men när det gäller journalistikens huvuduppdrag, skildringen och den kritiska granskningen av makten, sker det i stället en avmedialisering. Och den sker med såväl den politiska som privata maktens goda minne.”, konstaterar Svegfors och riktar skarp kritik mot tidningsbranschens utarmning. Vad han däremot inte nämner är att Sveriges Radio, som han fram till nyligen var VD för, satt i system att las:a ut alla anställda som närmar sig gränsen där de riskerar att bli fast anställda. Det påverkar även lyssnarna, som ser fungerande favoritprogram och duktiga journalister försvinna för att ständigt ersättas av nya.

Det är med andra ord inte bara tidningskrisen som gjort att fler och fler lämnar en bransch som tar människors ambitioner och drivkrafter och suger ut dem tills ingenting finns kvar. 2012 förlorade Sverige många begåvade journalister och skribenter. Det är tyvärr troligt att de blir ännu fler nästa år.

Tänk efter innan du flyttar ihop

Krönika publicerad i GP Kultur 16/12

Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?

Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.

Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.

I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.

Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.

I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.

Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.

Synen på Norrland skapar kluvet land

Krönika publicerad i GP Kultur 7/12

Det är symptomatiskt – ja i det närmaste ironiskt – att Po Tidholms artikelsamling Norrland gått de flesta kulturredaktioner söder om Dalälven förbi.

Symptomatiskt är det också att jag plockar upp den, med samma sorts självspäkande, dubbla relation till hembygden i Jämtland som många utflyttade norrlänningar har. Vi som lämnade ett svikande skatteunderlag efter att vi tagit del av fri skolgång, barnomsorg och sjukvård och nu pumpar in pengar i de växande storstadsregionerna i stället.

Norrland – den mängd av natur, skogar, orter och städer, som utgör 58 procent av Sveriges landsmassa och på inget sätt är en homogen plats – är exotiserat, ifrånsprunget och problematiskt. Och blir sällan den politiskt brännande fråga som det faktiskt är.

Norrlands naturresurser försörjer landet. Norrland producerar ungefär 40 procent av landets el och åttio procent av Europas malm. Lägg därtill skövlade skogar och en alltmer utökad vindkraft. Väldigt lite av vinsterna kommer tillbaka. Så ser den politiska realiteten ut. Som Tidholm skriver har det här utnyttjandet gett Norrland dess klangbotten, gjort någonting med självkänslan och sättet som befolkningen ser på sig själv.

Själv tänker jag på hur länge efter att jag hade flyttat som jag fortfarande kallade allt söder om Dalälven för ”södra Sverige”. Jag blev ofta utskrattad för det. Hur kunde jag bunta ihop Skåne med Mälarområdet, Västra Götaland med Småland? För mig var det samma sak som när människor kallade den enorma landytan jag växt upp på för Norrland. Vi pratade inte om städer söder­över för de var ointressanta för oss. De var bara södra Sverige.

I den tjocka boken lyckas Tidholm täcka både skogsindustri, hembygdsgårdar, den sociala kontrollen på små orter, försöken att skapa turism eller nya industrier på avfolkade orter, exotisering av samer och allt annat som jag känner igen, men så sällan får läsa om. ”Ett norrlandsknäck om året räcker”, som en DN-redaktör en gång sa till Tidholm. Lika ointresserade som många i norr är av detta södra Sverige, lika ointresserade är vi av det bonniga Norrland. Så uppstår ett kluvet land.

Tidholm skriver också om det där med hemvändare, hur hembygd är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. På så vis kan jag, med all min visshet om att jag aldrig kommer att återvända och en livslång svår relation till min hembygd, ändå känna hjärtat klappa av stolthet när en av Tidholms vackra bilder i boken föreställer betande får mot en fond av fjäll. ”Rödön, Jämtland”, står det. Min hemby.

Familj – en norm att kritisera

Krönika publicerad i GP Kultur 25/11

Jag förstår inte, varför lägger de ner så mycket tid och pengar på att få barn?”

Jag har precis läst Hanna Mellins välskrivna text om ofrivillig barnlöshet i DN (19/11) och nu ser jag på min partner med oförstående blick. Han konstaterar att det kanske är här skiljelinjen går mellan dem som längtar efter barn och dem som inte gör det. En skarp emotionell linje av att förstå eller inte.

Varje gång normen att skaffa familj och få egna, biologiska barn (helst i en heterosexuell och tvåsam konstellation) uppmärksammas hamnar diskussionen i ett underligt läge. Låsta positioner grundade i djupa känslor gör det omöjligt att skilja mellan kritik av samhällets och omgivningens förväntan på att alla ska kunna och vilja ha barn och kritik av familjebildning per se.

Nyligen gjorde serietecknaren Karolina Bång ett försök. I senaste numret av Galago tecknar hon just de känslor som jag får när jag läser om människors provrörsbefruktningar och barnlängtan. Jag fattar inte. Och om jag inte fattar är det kanske okej att inte skaffa barn, att erkänna för sig själv att nej, jag vill nog inte ha barn. Fast jag gillar ungar och vill ha någonting att ta hand om. Det kommer att finnas barn i min närhet ändå och husdjur kräver också omvårdnad. Karolina Bång påpekar också på ett enkelt sätt hur normen ser ut. Den som inte vill ha barn får oupphörligen frågor om varför och vad man ska göra i stället med sitt liv. Här förväntas noga genomtänkta och välargumenterade svar, liksom en livsambition liknande Moder Teresas för att ens djupt personliga beslut ska accepteras. Varför någon väljer att skaffa barn ifrågasätts däremot aldrig. Den frågan ter sig närmast absurd.

Ändå fick Bång en del kritik. Hon var hånfull, hette det. Nyblivna föräldrar och barnlängtande ställde sig oförstående och kränkta inför påpekandet att den som inte är sugen på barn kanske inte ska skaffa några, trots att samhället förväntar sig det och trots att man dagligen får veta att man annars går miste om att ”säga ja till livet”, ”ta emot det största miraklet” och ”uppleva en kärlek man inte trodde var möjlig”.

Det djupt emotionella i de biologiska barnens vara eller icke vara leder till en ständig sammanblandning mellan kritik av en samhällsnorm och privata känslor. Likaså innebär frånvaron av barnlängtan en lika låst position. Det går inte att förstå. Men det är jag – inte familjerna eller de blivande föräldrarna – som inte lever upp till allmänna förväntningar och får kritiska frågor kring mina djupt personliga känslor. Jag som, i likhet med många andra barnfria, ofta ifrågasätter dessa känslor för att de går tvärtemot vad som förväntas av en. Däri ligger normen vi bör kritisera.

Just såhär ser den riktiga rasismen ut

Krönika i GP Kultur 18/11

Filmsekvenserna på Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som Expressen publicerat har med rätta sagts visa det rasistiska partiets rätta ansikte.

Men filmerna visar också det utrymme som vita män har och kan ta sig i det offentliga rummet utan rädsla och osäkerhet. När polissirenerna viner i Stockholmsnatten släpper männen metallrören och kan sedan lugnt gå och tala med polisen, i visshet om att poliserna kommer att lyssna på dem och deras version.

I den nyutgivna antologin Om ras och vithet i det samtida Sverigeanalyseras såväl öppen rasism som stereotypa föreställningar, exotism och vithetens privilegier. De kritiska vithetsstudierna har ofta mött både mothugg och hån. Inte sällan ses teorierna som svårtillgängliga med sina strukturella analyser. Därtill har diskussionen om vithet och rasföreställningar i samtida Sverige främst handlat om symboliska fenomen som Tintin-album, vilket både lett till mottaganden av typen ”ni är alltför lättkränkta” till att man borde ägna sig åt ”riktig rasism” i stället. Dessutom anser många att det är obehagligt att tala om ras. Det för tankarna till en del av Sveriges historia vi helst inte vill kännas vid, med skallmätningar och rasbiologiska teorier. Likaså finns ett ängsligt förhållningssätt kring att talet om raser och hudfärg kommer att öka motsättningar och rasism.

Antologin visar med saklighet och god fördjupning hur felaktiga alla dessa föreställningar är. Den visar både hur vithet tas för given och ger oss vita fördelar som vi aldrig ens behöver reflektera över, liksom gör upp med det språk som vi börjat ta för givet. Vilka slags kroppar talar vi om när vi säger ”etniskt svenska” eller ”invandrarbakgrund”? Vilka hudfärger blir representanter för en hel grupp och vilka får ses som individer?

Att tala om vithet är obehagligt eftersom det sätter strukturerna under lupp. Därtill utmanar analysen den positiva antirasismen som talar om mångfald och kulturer som samsas. Om problemet också ligger i hur vi uppfattar andras och våra egna kroppar räcker inte tal om att vi gillar olika och att utländsk mat är spännande särskilt långt.

Hur många icke-vita känner sig trygga i att prata med polisen och bli betrodda för att sedan skrattande konstatera att det alltid funkar att vara ögontjänare? Det är en vacker tanke att hudfärg inte ska betyda någonting, men det är inte så samhället ser ut i dag. Den riktiga rasismen ser ut just så här: inkorporerad i oss alla, med praktiska konsekvenser kring allt från med vilken säkerhet vi kan röra oss i det offentliga rummet till hur våra vittnesmål tas emot av myndigheter.

Sörjer en tid jag aldrig upplevt

Krönika publicerad i GP Kultur 5/11

Det är en trött och grå onsdagseftermiddag som jag får en impuls och går på en matinéföreställning av Palme. Vi är ett fåtal i salongen och de andra har kommit upp i den åldern att de kan skrocka igenkännande åt många av klippen. Själv sitter jag tyst och förundrad. När eftertexterna börjar rulla rinner tårarna. Inte på det där klädsamma sättet, som de kanske gör när man sett någonting som berör. Jag sitter ensam kvar i biofåtöljen och fulgråter och snörvlar på ett pinsamt ohejdbart vis.

Jag ställer mig själv frågande till reaktionen. Jag har generellt svårt att gråta av vare sig läsning eller någonting som jag ser. Berörd ja, till tårar så gott som aldrig. Det tar ett tag innan jag lyckas formulera tårarnas uppkomst: de är en sorg över en tid som jag aldrig upplevt. Att som 80-talist ha växt upp i skuggan av Palmes död och lärt mig läsa genom mordutredningens rubriker. Att ha gått i skola under de år då krisen slog mot Sverige och vi lärde oss ordet ”ränta” genom föräldrars oroliga samtal på fritidshämtningen och vande oss vid uppkopierade stenciler och slitna läroböcker för att inga pengar fanns till inköp av nytt material. Att vara införstådd med att utrikespolitik innebär kriget mot terrorismen och att ha sett en begynnande protestvåg slås ner i såväl Göteborg som Genua under EU-toppmöten.

Min generation och efterkommande generationer har aldrig upplevt ett föregångsland, med reformer i rekordtakt, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Vi har heller aldrig varit med om några studentrevolter och större, kollektiva protester. Det är måhända en naiv efterkonstruktion utifrån bilder och berättelser, en slags idealisering av en dåtid som utspelade sig innan jag var född, men i tårarna är besvikelsen över den samtida samhällsandan reell.

Jag sörjer en tid som jag aldrig upplevt. En tid av framåtanda, snarare än förvaltande. Som trodde på politiken och de kollektiva lösningarna och där ideologiska skiljelinjer inte alltmer suddats ut till förmån för konsensus om de grundläggande lösningarna. Jag sörjer över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen i stället för att lägga en stor del av problembördan på individen och dess anpassningsbarhet till rådande politik. Där visioner fortfarande var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Jag tänker på en ung man i ett klipp från kårhusockupationen. När Olof Palme pratar om det gemensamma samhället svarar han ilsket: ”vad fan är det för samhälle som vi anpassar oss till?”. Det är en fråga som vi alla, i ännu högre grad, borde ställa oss i dag.

Inte kvinnor som håvar in vinsterna

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Farligt när åsikter överordnas fakta

Krönika publicerad i GP Kultur 16/10

Torsdagen den 4:e oktober skulle Debatt i SVT diskutera diskrimineringen av romer, som uppmärksammats via Sveriges Radios granskning några dagar tidigare. Det tog inte lång stund för debatten att kantra. Flera medverkande, däribland Svensk Handels tidigare säkerhetschef Dick Malmlund, menade att flertalet romer förvisso sköter sig ”men vi måste våga prata om de som stjäl”.

På söndagen följde partiledardebatten i Agenda där en av huvudfrågeställningarna formulerades på följande sätt: ”hur mycket invandring tål Sverige?”. En formulering som implicerade att invandring är en belastning. Som debattören Marcus Priftis visade på nättidningen Dagens Arena (8/10) förutsätter frågan också att det går att sätta ett maxantal invandrare för Sverige och att vi är nära den gränsen i dag. Tre rasistiska osanningar i en fråga.

Veckan därpå lyckades Aktuellt klämma in två debatter med vag relevans på bara ett par dagar. ”Rasism eller inte?”, undrade redaktionen angående Bo Hanssons uttalande om ”svartingar” och bjöd in sportjournalisterna Tommy Engstrand och Erik Niva för att diskutera det hela (9/10). Dagen därpå sändes ett inslag om den inskränkta abort­rätten i Spanien, vilket följdes upp av en debatt mellan RFSU:s förra ordförande Åsa Regnér och Ja till livets ordförande Gunilla Gomér. Inte om vad Sverige kan göra för de kvinnor som drabbas av inskränkningarna, inte varför dessa förändringar sker just nu, utan om abort ska finnas överhuvudtaget.

Att Debatt kantrar är en sak. Programmet har sedan länge varit SVT:s Titanic, för ofta på kollisionskurs med etiken. Men när Agenda vinklar frågeställningar och Sveriges ledande nyhetsprogram består av ovidkommande debatter i stället för fördjupningar är det anmärkningsvärt.

Man kan hävda att det finns ett ”allmän­intresse” av att lyssna till dem som inte tycker att ”svarting” är ett rasistiskt begrepp och dem som anser att abort är mord, då det är åsikter som faktiskt representeras. Men den breda majoriteten av svenskar är för en stor invandring och fri abort, tycker att diskriminering är fel och anser att man inte ska säga ”svarting”. Varför är frågorna ens intressanta att ta upp?

Förmodligen för att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan. Yttrandefrihet är en sak. Slaskdebatter i stället för kunskap och folkbildande fördjupning är någonting helt annat. Kan inte ens public service skilja dem åt är journalistiken riktigt illa ute.

Vi vet en hel del om männen

Krönika publicerad i GP Kultur 7/10

Frustrationen anas mellan raderna i debattexten i Svenska Dagbladet (1/10) signerad fyra genusvetenskapliga forskare. ”Att män hittills inte varit föremål för forskning och jämställdhetspolitiska initiativ är en felaktig uppfattning. Inom forskningen finns omfattande kunskaper om mäns liv och erfarenheter av ojämställdhet”, konstaterar Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström innan de refererar till en rad forskningsarbeten, utredningar och avhandlingar.

Debattartikeln hänvisar till regeringens tillsättande av en ny jämställdhetsutredning med fokus på män och på pojkars bristande resultat i skolan. ”Nu ska även killar och män involveras i jämställdhetspolitiken”, kommenterade jämställdhetsministern Nyamko Sabuni initiativet i ett pressmeddelande. Utredningen ska ta reda på om föreställningar kring manlighet är skadliga för männen själva. Utredningsledaren, journalisten PM Nilsson, förklarade att det är ett område som man vet ”väldigt lite om”.

Jag imponeras av sakligheten i genusvetarnas svar. I över trettio år har maskulinitetsstudier varit ett vitalt forskningsfält. Här finns kompetens om allt ifrån män i glesbygden, bodybuildningkultur och inte minst finns här en rad avhandlingar och utredningar kring könsnormer och skilda skolresultat. Maskulinitetsforskningen är måhända inte så populariserad som mansaktivism och konspirationsteoretiska teser om en statsfeminism som förtrycker män. I stället verkar den inom den akademiska disciplin som antifeminister, populister och ”nu har det väl ändå gått för långt”-debattörer tävlar om att avsky: genusvetenskapen.

Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot det genusvetenskapliga ämnet var det kanske inte så konstigt att regeringen inte hade bättre koll på alla år av forskning och utbildning som lagts ner på manlighetens baksidor och konsekvenser för såväl individ som samhälle. Inte heller kan det begäras att staten ska vara uppdaterad på all forskning som sker. Men ignoransen och okunskapen kring maskulinitetsforskningen är samtidigt symtomatisk och visar på en jämställdhetsdebatt där hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt. En diskussion som alltid kantrar i jagstarka röster och individbaserade erfarenheter snarare än forskning.

Glappet mellan maskulinitetsforskningens kompetens och verkligheten är stort. Förlorare är inte bara samhället, utan också pojkar i skolbänken som halkat efter i resultatet, män med psykisk ohälsa och utsatta killar i behov av hjälp. I stället för att ta tillvara all den kunskap som finns börjar man återigen om med en utredning.

Mässan tröstar i förnyelsehetsen

Krönika publicerad i GP Kultur 30/9

Ännu en bokmässa har snart passerat och lugnet lägrar sig åter över Göteborg. Trötta och slitna efter fyra dagars arbete och fest i syrefattiga lokaler återvänder merparten av Litteratur- och Mediesverige hem. Det är påtagligt hur det här året skiljer sig relativt lite från tidigare år.

Bokmässan fungerar lika traditionstyngt som julfirande med släkten. I en tid av snabba förändringar och med förnyelse som ständigt ledord har Bokmässan en sällsam förmåga att göra exakt tvärtom: Lika självklart som Kalle Anka klockan 15 på julaftons eftermiddag är det mingel på torsdagen, Gläntafest på fredagen och Jan Guillou i var och varannan monter. Samma monterplatser, fester och ungefär samma människor. Åker man hit vet man vad man får.

Det är fascinerande hur just Bokmässan lyckats stå emot förnyelsehetsen. Visst sker en pågående utökningsprocess, bland annat med mediedagarna som en avknoppning till den ordinarie mässan. Men under just dessa fyra dagar förändras inte mycket. Det värsta som uppstår är förvirringen när någon monter bytt plats. Vi lokaliserar oss i lokalen genom kroppsminnet, snarare än med kartor.

Kanske är det behövligt att det gigantiska arrangemanget inte genomgår så många förändringar. Att vi känner igen oss i allt i från de syrefattiga lokalerna till trängseln i hotellbaren på Park.

Både litteratur- och medie­branschen står inför enorma förändringar. Läsplattor, Bonnierkoncernens utbredning och försämrad läsförståelse bland unga är några faktorer som bokbranschen måste förhålla sig till och tampas med. Nedskärningar, tidningsdöd, minskade annonser och prenumerationsunderlag är en realitet som journalistiken arbetar med just nu. Det finns stor anledning till oro och ett skriande behov av nya idéer.

I en verklighet där många av bokmässans branschbesökare arbetar i nedskärningshotade områden med osäkerhet inför framtiden fungerar möjligen mässan som en tröst. En sorts trygghet för en utlasad journalist som hankar sig fram på korttidsvikariat, en litteraturkritiker med minskade uppdrag, en chef som återigen måste sparka medarbetare, ett konkurshotat småförlag och en författare vars resterande exemplar av den första romanen snart kommer makuleras eftersom de aldrig såldes.

På bokmässan vet du vad du får. Här är du fortfarande en del av ett medie- och litteraturetablissemang som nätverkar och skålar i hotellbarer och på mingel. När Jan Guillous röst ljuder över det stimmiga mässgolvet går det att blunda och tänka att nedskärningarna på Svenska Dagbladet aldrig har hänt. Här är allt som det alltid har varit, på gott och på ont.

Vi vita samtalar gärna om rasism

Krönika publicerad i GP 16/9

Jag är vit och jag ska nu skriva en text om rasism. Vi gör ju gärna det, vi vita. Tar plats i samtalet om rasism. Eller ännu hellre, i diskussionen kring vad som räknas som rasistiskt. Inte minst är det tydligt i kulturdebatten.

Konstnären Anna Odell klargjorde exempelvis att hon inte trodde att muslimer tar mer illa vid sig av Lars Vilks medverkan på en antimuslismsk konferens än vad de gjorde av rondellhunden. Litteraturkritikern Jonas Thente konstaterade nyligen på sin DN-blogg att de som kritiserat det rasistiskt stereotypa utseendet på en figur i Stina Wirséns film Liten Skär och alla små ­ brokiga måste vara ”kvoterade kvasiforskare” och ”akademiutbildade kärringar” (”kärringar” hade strukits i papperstidningen). Merparten av de medverkande i diskussionen som följde efter Makode Lindes uppmärksammade tårta var vita debattörer som avgjorde om någon skulle känna sig kränkt eller inte. Och när skribenten Patrik Lundberg häromåret skrev en krönika om att ständigt utsättas för rasism på grund av sitt asiatiska utseende kom debatten att handla om en enstaka rad kring Fazers Kinapuffar. ”Är man så lättkränkt att man inte ens kan tolerera en bild på en godispåse?” höhö-flabbades det bland icke-asiater i diskussionen.

Det är så mycket enklare när merparten av debattutrymmet upptas av vita. Vi är nämligen oerhört duktiga på att isolera varje rasistiskt uttryck till en enskild händelse, där bedömningen inte handlar om rasism utan huruvida individen hade rätt att känna sig kränkt eller inte. De där isolerade uttrycken är ju de enda som vi ser och så länge det är allt vi ser slipper vi konfronteras med den slentrianrasism som genomsyrar hela samhället och även oss som individer.

Så kan en livslång erfarenhet av en rasifierad kropp i en vit norm enkelt reduceras till en godispåse, en tecknad bild, en tårta eller en rondellhund. Varje misstänksam blick, varje gång man bortsorterats på grund av sitt konstiga namn, varje gång man fått höra ”blatte”, ”neger” eller ”tjing­tjong” och varje gång ens kropp och erfarenheter inte representerats på samma självklara sätt i det offentliga rummet som den vita. Allt blir med ens bara en fråga om att vara paranoid och överdrivet ängslig i just detta specifika fall.

Ja, jag tycker att många av oss kan vara tysta ett slag. Lämna plats åt erfarenheter och kunskap i stället för spekulationer. Det innebär på inget sätt att ett kollektiv bestående av gruppen ”alla andra” gemensamt kommer att ge en enhetlig definition av rasistiska uttryck och inte tycka olika. Men det blir åtminstone en diskussion som grundar sig i empiri, snarare än hånflabb och löst tyckande.

Läxhjälp som göder ojämlikhet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/9

På fyra år har läxhjälpsföretag ökat sina vinster med 1 900 procent. Genom en gråzon i lagstiftningen har rut-avdraget kunnat utnyttjas för läxhjälp för barn under femton år. Enligt ett förslag från finansdepartementet ska nya regler införas vid årsskiftet, där avdrag gäller för elever fram till studentexamen. Vi kommer alla att kollektivt subventionera läxhjälp för de barn vars föräldrar har råd att anställa läxläsarcoacher på fritiden.

”Det handlar om hur man prioriterar”, menade Ulrika Karlsson från Centerpartiet i en debatt i P1 morgon. Och vem prioriterar inte sina barn, deras framsteg och framtid? Men så enkelt är det inte. För det kommer att finnas barn som lever i familjer där prioriteringar handlar om huruvida man har råd med mat hela månaden och samtidigt kan betala hyran. Här finns inget utrymme för privata företag att hjälpa barnen i skolan. Människor med så små marginaler omfattas inte ens av rut-avdraget.

”De lever inte sällan i arbetslöshet”, påpekade Karlsson och tillade att rut skapar nya jobb. Tydligare kan det knappast uttryckas: ekonomiskt utsatta barn får inte läxhjälp. Deras föräldrar får i bästa fall arbete med att städa undan efter andra.

Författaren och sociologen Zygmunt Baumans nya bok heter Collateral damage. En term hämtad från det militära som avser oavsiktliga civila offer eller skador. Antingen räknade man inte med dem när operationen planerades eller så noterade man att insatsen kunde få sådana följder men bedömde att det var en risk värd att ta. Lite svinn får man räkna med, som det svenska talesättet lyder.

Bauman menar att collateral damage-begreppet även kan användas rörande social ojämlikhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för såväl katastrofer som social utsatthet är en av de mest framträdande dimensionerna av det ojämlika samhället.

Baumans utvidgande av begreppet gör det lättare att förstå diskussionen kring skattesubventionerad läxhjälp. Ingen som står bakom förslaget skulle någonsin tycka att det är bra att redan utsatta barn riskerar att hamna ännu mer efter i skolan för att de inte har samma resursstarka föräldrar med läxhjälpsmöjligheter som andra barn. Ingen tycker att den gemensamma skolan ska utarmas på bekostnad av individer som har råd att köpa sig en bättre utbildning. Ändå blir det konsekvensen. Oavsiktliga offer för förslaget blir både skolor och mindre ekonomiskt starka familjer. Det vållar både skada och lidande och cementerar klassklyftor för generationer framåt. Lite svinn får man räkna med.

Kalla rasismen för vad den är

Krönika publicerad i GP Kultur 5/9

Lördagen den 25 augusti loggade Moderaternas politiska sekreterare Tomas Böhlmark in på Twitter. I en diskussion kring huruvida han skulle se Stefan Löfvens tal under söndagen skrev Böhlmark att ”utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa!”. Den så kallade ”klappturken” var den tidigare socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul. Efter starka reaktioner tog Böhlmark bort sitt tweet med ett meddelande om att han noterat att folk inte gillade det och bad om ursäkt. Kort därefter stängde Moderaterna av honom från det tidigare ansvaret för sociala medier.

Diskussionen som följt har i hög grad handlat om mediet, inte uttalandet i sig. Svenska Dagbladet skrev dagen därpå om ”politiker som gjort bort sig på Twitter” och lät den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld analysera på vilket sätt som Tomas Böhlmark hade klantat till det. I artikeln exemplifieras också pinsamheter på Twitter med sverigedemokratiska riksdagsledamöters tidiga tweets om islamistisk terror när Anders Behring Breiviks bomber briserat i Oslo och Moderaternas pressansvariga Edvard Unsgaard som hyllade den ryska städerska som följde arbetslinjen och trappstädade en söndag.

Alla exemplen – inklusive Böhlmarks klappturksbegrepp – har ett gemensamt: de handlar om rasism. Ändå är det påtagligt hur få som använder just det ordet. Som uttrycker faktumet att ”klappturk” är ett rasistiskt begrepp och det är djupt problematiskt när en högt uppsatt representant för ett regeringsparti använder sig av det. I stället hamnar man i en metadiskussion kring forumet för uttalandet.

Tongångarna känns igen från i våras då Göteborgsoperan diskuterades. Här återfanns grovt sexistiska uttalanden i en Facebooktråd, där bland andra operans dramaturg Göran Gademan diskuterar den kvinnliga kritikern Gunilla Brodrejs avsaknad av ett rejält knull. Operachefen Lise-Lotte Axelsson förklarade då att Operan höll på att ”arbeta fram en policy för sociala medier” och att det var ”en olycklig sammanblandning mellan vad som är privat och offentligt samtal”. Som om sexismen riktad mot en kvinnlig kritiker hade varit mindre kvinnohatisk om den skett i ett slutet rum.

Snarare gör sociala mediers transparens att den rasism och sexism som existerar bland toppolitiker och operaledningar lättare synliggörs. Inga sociala medier-policys och Twitteravstängningar hjälper mot en samtalskultur där begrepp som ”klappturk” och uttalanden om att ”hon behöver ett rejält kylskåpsknull” förekommer. Det som i Svenska Dagbladet heter ”göra bort sig” är i själva verket små offentliga skärvor av en ytterst problematisk människosyn.

Rosa täcke som tål att luftas

Krönika publicerad i GP Kultur 20/8

Oktobersolen sken in genom de dammiga fönstren till den gamla biologisalen där vi fjortonåriga flickor satt uppradade. Klass 8d skulle ha sex- och samlevnadsundervisning och vi hade delats upp utifrån kön. Läraren var en kvinna i medelåldern som sprudlade av entusiasm inför ämnet. Hon förklarade de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män: män var predestinerade till att så sin vildhavre till så många som möjliga, så om pojkar verkade sexfixerade och våra framtida män var otrogna var det naturligt. Vi ville däremot uppleva moderskap, ta hand om vår avkomma, pyssla om och ha kärlek. Lektionen avslutades med att vi fick öva på att skriva kärleksbrev.

Jag var lättad. Här hade jag gått runt och varit så arg för att samhället verkade vara ojämställt. Läraren kom in som en räddning: det här var naturligt. Och det som är av naturen givet kan man inte rå på och även om det verkade orättvist kunde jag i alla fall sluta vara arg nu för jag kunde ändå inte förändra något. Strax därefter läste jag för första gången Nina Björks Under det rosa täcket och ilskan kom tillbaka. Jag insåg att det inte bara var samhället som det var fel på – även lärarnas auktoritära biologism kunde ifrågasättas.

När jag nu femton år senare läser nyutgåvan av boken minns jag ett 90-tal där livmoderfeminismen var accepterad och utbredd. Kvinnan skulle upphöjas i sina särskilda egenskaper: skönheten, omvårdnaden och moderskapet. Här bröt Björk in och ifrågasatte såväl veckotidningar som samtida debattörer. Det fanns ingen essentiell kvinna och kvinnlighet var ingen naturlag. Feminismen borde sträva efter att upplösa könsnormer, inte hylla de traditionellt kvinnliga egenskaperna.

Mycket har hänt sedan Under det rosa täcket gavs ut 1996. En hel del i Björks teser känns självklara i den feministiska debatten i dag. Livmoderfeminismen representeras nu av enstaka konservativa skribenter och relationsrådgivare. Fokuset på manlighet som konstruktion och samhällsproblem har ökat. Men många av frågorna som Björk tar upp i den feministiska klassikern är likväl aktuella: uppvärderingen av det så kallade kvinnliga märks i debatter kring RUT-avdrag och hemmafruar. Genuspedagogik som ska öka barns chanser att se sig själva som individer, i stället för kön, möts av hårt motstånd från många håll. Nyligen satt jag och några vänner och talade om att ständigt se sin egen kropp genom samhällets manligt normerade blick och att bli ifrågasatt om man avstår från moderskapet. Fjortonåringen i mig vaknade till liv igen, med samma ilskna blick som då. Myten om den essentiella kvinnan lever ju än.

Granska med förnuft

Krönika publicerad i GP Kultur 11/8

Hur kunde de? Få nyheter väcker en sådan bestörtning som politikers och tjänstemäns slöseri med skattepengar. Vidlyftiga krognotor och tjänsteförmåner sticker i ögonen, inte minst när många områden inom offentlig sektor lider av ständiga besparingar.

Felaktig användning av skattemedel är ett ständigt återkommande argument kring skattesatsernas nivå. Varför låta makten festa upp delar av vår lön när vi inte får något tillbaka i form av bättre vård, skola och omsorg? Slöseriet blir en bas för både politikerförakt och misstro mot makten. Det är därför det är så farligt.

Det är en enkel journalistisk väg att granska krognotor och avslöja fiffel. Det väcker uppmärksamhet, gör medborgare förbannade och indignerade och leder inte sällan till politikers och tjänstemäns avgång. Så fort skandalen är ett faktum rullar stenen av sig själv. Många politiker har fått känna på drevet och med sorgsna ögon suttit framför kamerablixtrar och förklarat sin avgång. Ofta har avslöjandena haft god grund.

Det är dock en fin linje mellan granskning av felaktig användning av skattemedel och ren populism. När nyheten briserade kring Tillväxtverkets dyra aktiviteter fick de med rätta hård kritik. Att köpa liftkort till personalen kan aldrig bortförklaras. Men de runt 7,5 miljoner kronorna som inte kan räknas som representation förvandlades snabbt till summan 16 miljoner – där även konferenser och utbildningar ingick. När det ska hetsas mot makten blir argumenten ofta svepande och uppgifterna felaktiga. Att en verksamhet som Tillväxtverket åker på konferenser och har internutbildningar är en del i arbetet.

Här har journalistiken ett ansvar att hålla huvudet kallt. Att inte bara se till det hungriga behovet av att sätta dit någon och slå upp skandalrubriker, utan att också granska med förnuft. Att Tillväxtverket inte kritiserats innan – och på andra grunder – är inte förvånande, men synd.

Vad hände egentligen när Glesbygdsverket, som tillvaratog kompetens och såg till glesbygdens fortsatta överlevnad i ett alltmer storstadscentraliserat samhälle, lades ner och ersattes av Tillväxtverket 2009? Har uppdraget förändrats? Har de kunnat erbjuda någon hjälp till dem som försöker överleva i samhällen där apoteksverksamhet inte längre är lönsam och vårdcentraler läggs ner? Har de erbjudit någon stöttning till de mjölkbönder som går på knäna när företagsjätten Arla breder ut sig och pressar ner priserna på mjölk? Vad har egentligen Tillväxtverket gjort? Det är frågor som jag hade velat ha svar på för flera år sedan. Det krävdes liftkort till hela personalen för att media skulle reagera.

Facebookstatus är ett sätt att minnas

Krönika publicerad i GP Kultur 30/7

Samtidigt som jag ser på minneskonserten från Oslo på årsdagen för terrordåden i Norge klickar jag in mig på fototjänsten Instagram och scrollar igenom bilderna. De vänner, bekanta och mer eller mindre okända vars bildflöde jag följer blir en underlig fond mot det som utspelar sig på tv:n. Där sörjs de liv som aldrig blev levda och togs för tidigt. I min telefon finns ögonblicksbilder från de liv som levs just nu: ett sovande barn, ett glas vin, en solnedgång, en skål med godis framför en film.

Varje gång ett trauma som innebär dödsoffer sker betonas det att vi som lever måste ta vara på det liv som vi har. Det var också någonting som upprepades på minnesdagen av den 22:a juli, bland annat av statsminister Jens Stoltenberg. En av dem som mördades på biografen i Austin förförra veckan var Jessica Redfield. I juni överlevde hon en skottlossning på ett varuhus i Toronto som dödade en man och skadade ett tiotal människor. Hon skrev då på sin blogg om att aldrig ta livet för givet och att hon genom att ha överlevt nu förstod hur värdefull varje sekund är. En månad senare dog hon i en annan skottlossning.

Trots dödens närvarande påminnelse om livets bräcklighet och de ständiga uppmaningarna om att ta vara på varje stund ter det sig samtidigt som en omöjlighet. Vi må stanna upp vid större trauman och inse vår dödlighet, men sedan puttrar lätt allt på som vanligt. Ja, vi tar livet för givet för något annat sätt är svårt att leva på i längden.

Mycket kritik har riktats mot både Facebook-statusar och Instagrambilder. Meningslöst skrytande om våra lyckade liv, där allt blir en statusjakt som handlar om att visa upp hur bra vi har det. Dokumentationsstressen, där ingenting längre räknas om det inte ryms i ett smartphonefoto eller i en textrad i sociala medier. Men när jag scrollar genom bilderna med minneskonserten som bakgrundsljud slås jag av någonting annat: hur intensivt livet pågår i detta flöde, hur många som delar med sig av vad som är små stunder av glädje.

Kanske handlar dokumenterandet och delandet inte om vare sig informationshetsande eller skryt. Det är helt enkelt vårt samtida sätt att fånga dagen, ta vara på stunden, påminna oss om att vi lever och alla de andra klyschorna. På internet samlas vittnesmålen från levda liv och ögonblicksskärvor från vardag och fest. Om livet är skört är lyckan ännu skörare. Att skriva och fotografera är ett sätt att minnas, att dela med sig är ett sätt att dela känslan. I den mån som flödet endast består av glädje är vi kanske lika banala som en känd gammal 40-talsdänga. Vi räknar de lyckliga stunderna blott.

Nyanserad bild av nätet

Krönika publicerad i GP 7/7

I en gästkrönika i Borås Tidning nyligen förklarade Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, varför han slutar twittra. I texten finns välriktade invändningar mot sociala medier-tjänsten i 140-teckensformat. Det korta formatet ger ett litet utrymme för långsamma tankar och tendererar att ge slafsiga debatter med hårda ord och hånfulla oneliners. Likaså instämmer jag i Poiriers Martinssons kritik mot att kärnan av kultur- och mediepersonligheter oftast springer på samma nyhetsboll. Det blir en skrattande mobb som tävlar om att skjuta ner ett uttalande eller en text hårdast.

Men ingenting i texten är särskilt nytt. Den hade möjligen kunnat ses som ett motargumenterande inlägg i debatten för några år sedan, när evangelismen kring sociala medier fortfarande var hög. Det var på twitter allting hände, det var genom sociala medier som debatter och protester skapades och den som inte hoppade på tåget var hopplöst efter i samhällsbevakningen. Så var det ju inte, men en liten kärna användare gjorde sitt bästa för att bibehålla illusionen av att befinna sig i händelsernas centrum.

Idag har fascinationen mattats av, till den grad att kvarvarande evangelister och sociala medier-experter har blivit en källa till skämt och hånanden. Ledarskribenter tävlar om att hoppa av twitter med fräna uttalanden om att det är ett forum för höga tonlägen och personangrepp. Såväl sajten Ajour, som bevakar nätsnackisar och sociala medier-flödet, som nätkampanjen Kony 2012 blev baktalade och utskrattade innan de ens hann komma igång. Mot påståendet att Facebook var en bidragande orsak till den arabiska våren har det kommit minst lika många kloka motargument om att det fortfarande krävs fysiska kroppar och väldigt mycket mod för att skapa en revolution.

Visst finns fortfarande sociala medier-experter som tjänar pengar på att lära företag hur de marknadför sig på nätet och många tidningar har fortfarande en osund fascination för så kallade ”nätsnackisar” och hur väl kändistweets fungerar i tidningstext (det gör de oftast inte alls). Men generellt har vi kommit en bra bit på vägen i en sundare syn på sociala mediers möjligheter och nackdelar.

Det öppnar upp för ett betydligt mer nyanserat förhållningssätt till vårt användande av webben. Vissa saker är bra och andra inte. Somliga sociala medier använder man, andra låter man bli. Ja, kanske kan vi på allvar börja tala om internet när vi inte längre är besatta av att framställa vissa nättjänster som händelsernas centrum.