Elin Grelsson

Om psykiatri och piller.

Om arbetslinjens effekter på våra kroppar.

I Aftonbladet förra veckan skrev jag om den tröttsamma generationsdebatten .
I GP recenserade jag Nina Hemmingssons Mina vackra ögon.
Sedan skrev jag om bröllop vs äktenskap i både ETC och Kyrkans Tidning.

Om Usama bin Ladin, godhet och ondska.

Om civilkurage, lagar och två piloters insats.

Om våld och manlighet.

Den 25:e april genomfördes manifestationer i många svenska städer, då Påskuppropet mot utförsäkringarna nådde sin kulmen. Påskuppropet var av samma slag som 2005. Då protesterade en samlad ekumenisk kyrka mot behandlingen av asylansökande och krävde allmän amnesti åt de som vägrats asyl. Bakgrunden var de många vittnesbörder från landets församlingar om en orimlig situation.

Den här gången var det en rad diakoner slog larm om ökad fattigdom och desperation ute i församlingarna, från dem som blivit utförsäkrade men var för sjuka för att arbeta. Sveriges Kristna Råd ställde sig bakom uppropet och en rad andra organisationer följde.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, framförallt inte från borgerligt håll. Den liberala debattören Dilsa Demirbag-Sten twittrade samma kväll undrande om huruvida Svenska Kyrkan var en del av Socialdemokraterna. På Svenska Dagbladets ledarsida konstaterade Sanna Rayman att kyrkan blivit ett slagträ i en politisk dragkamp. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali ansåg att alla som deltog i påskuppropet istället kunde avsätta sina jobbskatteavdrag i en privat sjukförsäkringsfond och verkade således ha missat hela solidaritetstanken bakom.
Att kyrkan engagerar sig i politiska frågor är brännande. En sekulär stat, med fristående kyrka, som uttalar sig i en fråga som blivit Alliansens akilleshäl är problematiskt för många. Den högljudda ateismen brukar påtala att det är sådant som kyrkan ska hålla sig ifrån. Likaså konstateras ofta, även i detta fall, att kyrkan har blivit för populistisk och samtidsorienterad. När kyrkan tar ställning mot rasism, för rätten till sjukförsäkring eller ett rättsäkert förfarande i asylärenden heter det att religionen lägger sig i och har förlorat sin teologiska kraft.

Det finns en stark tendens av ”damned if you do, damned if you don’t” i samtida ateisters resonemang. Humanisterna går hårt åt den populistiska kyrkan, som präglas av öppenhet och samtidsengagemang. Samtidigt skyr man fundamentalism och bokstavstroende. Frågan är vad som blir kvar av tron då?

Religion kommer att bestå och teologin kommer att aktualiseras och omtolkas i evinnerlighet. Att handla utifrån Jesu principer om att se de utsatta i samhället och protestera är en form av evangelism. En ofarlig kyrka, som mest handlar om kaffebjudningar och psalmsång, är säkerligen att föredra för borgerligheten i dessa tider. Men den kyrkan förlorar också all sin relevans för sökande och behövande människor, som fortfarande tror att religionen spelar en roll i vår sekulära tid.

Krönika publicerad i GP Kultur 30/4

Om Rädda Barnen och den riktiga kampanjen.

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

I fredags skrev jag om sorgebarnet skolan i ETC. I dag skriver jag om bildning och humaniora i GP Kultur.

Gårdagens GP-krönika om Rättviseförmedlingens #tackaJA-kampanj och platstagandeproblematik.

Om kyssar och sexualitet i det offentliga.

Ikväll har Kanal5:s nya dokusåpa Jobbjägaren premiär. Jag har skrivit, med utgångspunkt i programmet, för GP Kultur och Aftonbladet.

Det började någon gång i samband med utvecklingen i Egypten. Jag hade förvisso redan tidigare följt skeenden i realtid via Twitter, exempelvis demonstrationerna i Iran något år tidigare. Men i samband med Egypten blev mitt realtidsföljande närmast maniskt. Det liknade sättet som jag ibland kastat mig in i romaner, som jag inte kunnat släppa, eller maratontittat på TV-serier. Skillnaden var att det inte längre var fiktion som jag inte kunde slita ögonen från, utan människors verklighet.

Al-Jazeeras bevakning innebar att revolutionen visst blev televiserad. Via streamade livesändningar var vi många som betraktade massiva demonstrationståg, pansarfordon, byggnader satta i brand och polisbilar omkullknuffade ned i Nilen. För den som önskade kommentatorsspår fanns Twitters 140 tecken både inifrån och utifrån att följa. Medan jag lagade kvällsmat föll presidentens makt. Revolutionen befann sig i mitt vardagsrum, vid mitt matbord, med mig överallt via mobiltelefonen.

I samma hast som Al-Jazeera-länkar spreds i sociala medier har den senaste veckan både uppdateringar och filmer från katastrofens Japan hamnat på var mans Facebookprofil. Dramatiska bilder som visar hur ofattbara vågor sprider sig över landmassor, sveper med sig hus och båtar. Bilar som försöker köra ifrån vattnet, fastän det från ovanperspektivet är uppenbart hopplöst. På en film, fotograferad ute till havs, syns en gigantisk ström. Någonstans mitt i skymtar ett fartyg, som dras längre och längre ner. ”Detta är det sjukaste jag sett!”, konstaterar vi och sprider vidare. ”Titta på det här då!”, säger någon annan. Och någonstans mitt i allt får jag en fadd smak i munnen.

Det är fantastiskt att kunna följa och sprida nyheter med sådan realtidskänsla och precision som sker i dag. Vår uppfattning om omvärlden är inte längre styrd av journalisters efterrapporteringar och nyhetsflödet har både vidgats och ändrat form. Men omvärldsbevakningen riskerar också att bli en distanserad fascinationsfrossa, där människors kamp för frihet eller sönderslagna liv blir en actionfilm. En dramaturgi där realtiden är hela poängen; att uppleva, snarare än att fundera. Där eftertanken och analysen ersätts av en rädsla att missa de coolaste klippen. På samma sätt som man inte kan låta bli att stirra mot en bilolycka, stirrar vi på tsunamivågors ohyggliga framfart. Det ena må betraktas som en smula oetiskt och äckligt, men det andra kallas ”nyhetsuppdatering”. Jag stänger ner datorn och slår på radion. Utrikeskorrespondenternas röster når mig. Sedan inleds en längre diskussion i studion. Det är allt annat än actionspäckat, men ger mig desto mer förståelse och reflektion.

Krönika publicerad i BT Kultur 19/3

Dagens GP-krönika om alla grymma initiativ och eldsjälar i Göteborg, som lätt glöms bort i tider av eventstad och mutskandaler.

Om Kissie, internet och ungas psykiska ohälsa.

I söndags publicerades på olika kultursidor tre texter om Big Brother, och det pressdygn som flera journalister deltagit i. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan och jag för denna kultursida. Sedan tidigare hade också Eric Rosén på Nyheter24 skrivit en analytisk text om vårt dygn i huset.

Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

Om osäkra anställningar, skitjobb och The Phone House-försäljare.

Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit i väntrum hos barnmorskor och gynekologer och känt obehaget komma krypande. Jag har alltid känt mig obekväm, som ett besökande ufo i en kvinnlighetskodad värld som jag inte känner mig delaktig i.

Jag har också ofta lämnat barnmorskemottagningar med en bitterhet över att tillhöra det kön som förväntas besöka sådana instanser regelbundet. Jag har känt en irritation över att mitt könsorgan och min könstillhörighets sexuella hälsa blir så undersökt, kartlagd, diskuterad och omhändertagen medan män och deras kukar problemfritt kan gå igenom livet utan något vårdfokus alls.

Det som fick mig att ändra perspektiv var kanske när jag slutligen hamnade på ett bra ställe, hos en bra barnmorska. Istället för veckotidningar vajade en liten regnbågsfärgad vimpel på bordet och informationen var riktad till människor, oavsett könstillhörighet. Frågorna ställdes brett och utan antaganden om exempelvis sexuell läggning och relationsform. För första gången kände jag att hela jag fick plats i samtalet.

Det som jag tidigare har upplevt som en orättvisa i att jag förväntas ta ansvar över kön, sexuell hälsa och preventivmedel, på ett annat sätt än män, har också blivit en annan orättvisa. Jag tillhör ett kön som gör att jag kan besöka olika vårdinstanser, rörande sexuell hälsa, med jämna mellanrum. Det är någonting som få män har regelbunden möjlighet till, men många skulle må bra av.

En av de instanser som öppet riktar sig till båda könen är ungdomsmottagningarna. Enligt Socialstyrelsen utgörs idag cirka 15 % av besökarna på ungdomsmottagningar av killar. Orsaker som framkommit i studier kring detta är bland annat dålig information kring var och när ungdomsmottagningen kan besökas, osäkerhet kring vad som räknas som besöksorsak samt personal och bemötande. Till det sistnämnda räknas förfrågningar från somliga killar att mötas av någon av samma kön, men även mer riktad kompetens efterfrågades. Inte sällan ses unga killar, av personalen, som ett problem för unga tjejers sexualitet. Det handlar om rädsla för bland annat påtvingade samlag och graviditet. Killars sexualitet betraktas som ett hot, snarare än något som förtjänar samma bemötande och vårdsamtal som tjejers. Ofta är också kunskapen otillräcklig kring unga mäns sexualitet otillräcklig.

När så dörren till ungdomsmottagningen stängs återstår inte många ställen. Medan kvinnor fortsätter att ha regelbunden kontakt med exempelvis barnmorskor och gynekologer, blir vårdkontakterna rörande sexuell hälsa för män ännu färre.

Man kan argumentera för att det finns praktiska skäl till att uppdelningen rörande vårdkontakter är så ojämlik. I de fall då kondom inte används är preventivmedlen riktade till kvinnor. Det är också kvinnor som blir kallade till cellprovstagning. Men det ligger mer än så bakom statistiken. Gamla föreställningar om mannens sexualitet som både oproblematiserad norm, likväl som hotfull. Samma föreställningar om kvinnans sexualitet och könsorgan som det måste diskuteras, fokuseras på och problematiseras kring.

I förlängningen handlar det om konsekvenser för både individer och samhälle. När enbart halva befolkningen erbjuds regelbundna samtal kring sexuell hälsa och skydd ökar exempelvis risken för smittospridning av könssjukdomar. På en individuell nivå går många män miste om värdefulla samtal kring sexualitet och relationer. Dessa samtal kan i bästa fall utgöra en grund för tankar kring exempelvis gränssättning och riskbeteende. I nuläget bekräftas normen kring att enbart kvinnor förväntas ta sådana saker i beaktande. Det finns ett skriande behov bland många män, unga som gamla, om att få prata om sexualitet, relationer och kön på samma villkor som kvinnor. Vården måste förändras för att bättre ta dessa behov på allvar.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 9/2

År 2010 fick den svenska vänsterrörelsen en ny Bibel. De nya ideologerna var forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket och boken var Jämlikhetsanden. En över 300 sidor tjock genomgång av forskning som alla pekade på samma sak: Jämlika samhällen var bättre och mer hälsosamma för alla. Den vänster som verkade ha känt sig redigt vilsen i både forskning och samhällsdebatt, som längtade efter ny ideologisk litteratur när inte längre Marx var gångbar i de politiska finrummen, kramade snabbt ihjäl boken. Kritik av forskningsresultaten bemöttes nonchalant. Christoffer Snowdowns Jämlikhetsbluffen, en rapport utgiven av Timbro i syfte att visa på felaktigheter och dåligt underbyggd statistik i boken, viftades bort med att det var naturligt att högern var tvungen att påvisa fel. I Brunchrapportens partiledarutfrågning inför valet 2010 svarade Mona Sahlin att hennes ideologiska hemvist var begreppet jämlikhetsanden. Boken blev det ultimata beviset på det vänstern desperat försökt påvisa: Jämlika samhällen är bättre för alla. Ojämlikhet skapar ohälsa och en mängd samhälleliga problem.

Den kritiska debatten nådde knappast bortom Svenska Dagbladets ledarsida och en rad högerbloggar. Inom vänstern var lyckan så stor över att äntligen ha funnit en ideologisk bok att ta till, att det knappt förekom någon inre kritik av dess stjärnstatus.

Det finns en mängd saker i Jämlikhetsanden som vänstern bör diskutera, innan den fortsätter att omkramas som den nya ideologiboken. Exempelvis bör synen på kön i boken uppmärksammas. De stora skillnader i hälsa mellan kvinnor och män berörs bara kort. Det främsta krutet läggs på att förklara skillnader i mäns och kvinnors strävan, där män strävar efter status för att attrahera det motsatta könet och kvinnor satsar på utseende och skönhet. Ett påstående som förekommer flera gånger, oreflekterat och dåligt underbyggt. Vänsterns ideologibok har ungefär samma genuskompetens som en antifeministisk blogg.

Likaså består kapitlet kring droger och psykisk ohälsa av en olycksam sammanblandning av dessa två. Visst finns det forskning som visar att de hör samman, men att bunta ihop deprimerade med drogberoende i syfte att påvisa att de alla hör samman med ojämlikhet är att måla med en alltför grov och yvig pensel. Studierna kring psykisk ohälsa är dåligt underbyggda. Här förekommer bland annat ett experiment med apor, där de apor som var underordnade blev deprimerade och började ta heroin. Författarna presenterar detta som obestridliga bevis på att förtryckta människor lättare faller in i drogmissbruk och psykiska problem. Själv ser jag nog gärna lite bättre studier kring den tesen. Nästan all psykisk ohälsa förklaras också med ojämlikhet som bas.  De genetiska faktorer som existerar tillskrivs en väldigt liten del i ohälsotalen. Hur ska man annars förstå att vi mår så dåligt idag, fast vi har så hög ekonomisk standard, undrar författarna. Tja, ett exempel är att vi idag har helt annan kunskap om och behandling av psykisk ohälsa än förr. Även om det är ett enormt problem att så många mår dåligt har vi aldrig levt i en tid som uppmärksammar psykisk ohälsa så mycket som idag.

Häri ligger också det stora problemet. Den yviga ideologipenseln lämnar inget utrymme för kritiskt tänkande och väl underbyggd argumentation. I stället slänger man in ett resonemang om stadsjeepar som statussymbol och en teckning på en fet direktör som försöker betala sig in i himlen.

Näst intill dagligen får vi rapporter som visar hur den nuvarande regeringen misslyckats i exempelvis arbetspolitiska åtgärder och sjukskrivningstal. Underbyggd statistik som fungerar utmärkt att bygga en politik på. Det är inte lika ideologiskt vackert som en bok som säger sig kunna omfamna samhällets komplexa delar i en enda tanke. Men det är ett ärligare och bättre sätt att bygga politik på.

Krönika publicerad i ETC 11/2

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

I dagens Aftonbladetkrönika skriver jag om fattigdomsmyter och Dickens-barn. Bloggen som jag hänvisar till, fattigsverige, finner ni här.

Att vara folkilsk är en av de mest otidsenliga och ickecharmiga egenskaper man kan tänka sig. Långt borta är barndomens vresiga gubbar, liknande skomakarens bistra uppsyn i Alla vi barn i Bullerbyn. De som förvisso var lite skrämmande, men ändå accepterade i sin säregna butterhet.

Jag går runt och är folkilsk. Irriterad och vresig vänder jag det inåt, eftersom det passar sig illa för en ung storstadskvinna att hytta med näven och vråla åt folk att stänga dörren för det drar. I ett större samhälle är det inte särskilt socialt smidigt att bete sig som skomakaren i Bullerbyn. Vi måste ofta svälja irritationen för att överhuvudtaget fungera ihop.

Men det finns saker som man eller mindre kan acceptera. En av de företeelser som jag känner mindre acceptans inför det ständiga pratandet. Det pratas överallt. Har man inget sällskap finns det alltid en mobiltelefon som kan användas i tid och otid. Inga platser är heliga längre. Jag har slutat att gå på bio, för att där alltid finns ett flertal personer som sitter och småpratar sig genom filmen. Ibland finns där ungefär lika många personer som irriterat hyssjar, vilket inte sällan utmynnar i dispyter och direkt obehaglig stämning. Jag kan inte längre åka tåg utan att boka den tysta avdelningen, eftersom jag vet att det kommer att innebära flera timmars lyssnande på höga mobilsamtal om köksrenoveringar, äktenskapsproblem och barnkräks. Den tysta avdelningen är däremot ingen garanti för att det kommer att vara tyst. Det pips och rings i mobiltelefoner och, trots den stora skylten som förklarar att det ska vara tyst, hålls ibland långa samtal mellan stolsgrannar. Det pratas mellan bänkarna i kyrkan och under spinningpassen verkar folk ibland tro att de har hamnat på en varsin motionscykel hemma, så långa samtal som de för medan vi andra försöker höra vad ledaren säger och fokusera på vår träning.

Det är det ständiga pratandet som är grunden min nuvarande folkilska läggning. För att jag vet att varje minut i det offentliga rummet innebär en mängd ofrivillig information om människors privatliv till höger och vänster. För att jag inte längre hittar några frizoner, såsom träningen eller kyrkan, som jag gjorde förr. Överallt klampar människor in med sitt babbel och ringande telefoner, hopplöst omedvetna eller ignorerande kring andra människors behov av lugn och tystnad. Det oupphörliga pratet gör mig trött och vresig, till den nivån att jag vill bosätta mig i en stuga i skogan och vråla ”stäng dörren” åt minsta snoriga unge som vågar knacka på.

Det kräver så pass mycket energi att ständigt säga åt dem som pratar under träningspass, inte respekterar tyst avdelning eller skriker högt på bussen att jag inte längre orkar uppbåda modet och orken. Kära medpassagerare, besökare och medmänniskor. Kan vi göra en ansats att bli lite bättre på att hålla käften 2011? Jag tror att det skulle göra oss alla gott.

Krönika publicerad i BT 29/1

Dagens Aftonbladetkrönika finns att läsa här.

I Svenska Dagbladet den 8 december kunde man läsa en artikel om familjen Bramfors-Engelmark. En vanlig tvåbarnsfamilj som börjat reflektera över hur deras sätt att leva påverkar miljön. Mikael Bramfors sätter ord på en känsla som jag så väl känner igen: En ständig oro, perioder av nedstämdhet, relaterat till klimatångesten. Till en början hopp om att utvecklingen kan vändas, som övergår i sorg när man istället inser att det är försent.

Artikeln beskriver hans dåliga samvete och familjens försök att ställa om sin tillvaro till så resurssnålande som möjligt. Deras försök att äta ekologiskt och skippa bilen blandat med suktande efter en ny TV beskriver den moderna människans försök att få ideal att gå ihop med reell verklighet väldigt bra. Mikael berättar också om hur han flera gånger ifrågasatt vänner och familj kring deras val.

Artikeln väckte en del uppmärksamhet dagen då den publicerades. På Twitter och i bloggosfären förekom en rad raljanta uttalanden om den bekväma, om än politiskt korrekta, familjen som ansåg sig stå över andra och ha rätt att ifrågasätta andras val. Hånfulla tweets om medelklassfamilj blandades med raljeranden över deras självgodhet.

Ingen av upphovsmakarna till de raljanta uttalanden som förekom verkar ha funderat en extra gång över sin maktposition. Bloggare, debattörer och journalister kastade sig istället över familjens utlämnande uttalanden och försökte överträffa varandra i sarkasmer på 140 tecken. På Twitter handlar det inte om att reflektera, där handlar det om att leverera vassast oneliner på kortast tid.

Problemet i artikeln är möjligen att stora politiska frågor görs till enskilda livsstilsval, när det borde handla om gemensam organisering och kollektiva krav. Detta kan däremot inte personerna i artikeln beskyllas för, utan journalisten som slänger in lite klimatångest i livspusslet.

Jag skulle aldrig våga gör som paret i artikeln. Vara ärlig med min konstanta ångest över miljön, världens tillstånd och samhällets utveckling. Berätta om hur mina ideal ständigt skär sig med min livsstil av långa duschar och miljöfarlig hårfärgning. Hur jag kan ägna timmar åt att ifrågasätta liberalers osvikliga tro på vår rätt att köra SUV:ar, flyga inrikes och äta kött varje dag samtidigt som det ostridbart får konsekvenser för andra människor och begränsar deras liv. Jag skulle aldrig berätta om min desperata jakt på en vinterjacka som inte innehöll dun eller sådant som påverkar miljön på ett dåligt sätt, samtidigt som den var tillverkad under schyssta villkor. Hur jag tillslut gav upp, köpte en säkerligen genomond jacka på Stadium i min desperation efter att hålla mig varm i vinter. Skulle jag berätta om det skulle jag säkerligen lägga till en distanserad, lagom självironisk ton i slutet av det. Förlåt alltså, jag är så himla PK!

I en samtidsdebatt där ingen längre bryr sig om tänkande, utan bara om tyckande, har alla med reella funderingar över sina och andras livsval blivit lättillängliga mobboffer. Politiskt korrekt är ett skällsord och engagerade människor har förvandlats till töntar med Messias-komplex som borde slappna av lite och gå på McDonalds någon gång ibland.

Medan naturkatastroferna ökar och människors liv förstörs genom vår självutnämnda rätt till en bekväm livsstil, medan den gemensamma välfärden och arbetsrätten monteras ner bit för bit, extremhögern flyttar fram sina positioner och terroriststämpeln används alltmer godtyckligt sitter mediaeliten och hatar på ett medelklasspar med klimatångest. I mina sämsta stunder tänker jag att vi håller på att få det samhälle som vi förtjänar.

Krönika publicerad i ETC 17/12

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

- Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

På en gammal Fria Tidningar-krönika från februari, som handlade om att vänstern måste bli bättre på feministiska frågor, fick jag häromdagen en kommentar om att det därmed innebar att jag struntade i klass. ”Ännu en idiotisk artikel från dumma och medelklasspriviligerade Elin Grelsson. Symtomatiskt och elakt, när det kommer från någon med en priviligerad position och fet lön. Jag hoppas du blir arbetslös eller utförsäkrad så du fattar någonting.”

Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 10/11

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

Det är en dyster höst av politiskt kaos och hätskhet. Var och varannan dag får jag anledning att, för mig själv, sucka att vi nog lever i den yttersta tiden. På TV flimrar undermålig underhållning förbi. Det finns få saker som får mig att le och känna lite hopp till världen. Men en av de få sakerna är Kanal 5:s Lite sällskap.

Jag ska på en gång erkänna att jag aldrig har tyckt om Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. När serietecknaren Liv Strömquist i sitt senaste album, Prins Charles känsla, illustrerar patriarkatets ständiga kraft att överleva med en bild på de två herrarna skrattar jag högt och inkännande. Enbart i ett samhälle av manlig dominans kan två studentikosa fjantar få program efter program där de tillåts ta plats och vräka ut sig.

Men i Lite sällskap har de helt plötsligt hittat rätt. Programidén följer egentligen vilken dejtingdokusåpa som helst. Fyra personer från landsbygden (Grums och Säffle i Värmland) får dejta ett visst antal personer för att hitta kärleken i sitt liv. Vad skiljer det från till exempel Bonde söker fru och Ensam mamma söker? Hur mycket som helst, har det visat sig.

Reality-TV bygger i viss mån på avståndstagande. Vi ska underhållas och roas av de lantliga arbetarklasstöntarna som söker kärleken i sitt liv, men inte ens kan upprätthålla en vettig konversation. Vi ska förfasas över tribaltatuerade alfahannar som spyr av berusning eller äcklas av Hollywoodfruar som inte lyfter ett arbetande finger. I Lite sällskap försvinner den distansen helt.

Jag känner så oerhört med de fyra personerna i programmet. Wikingsson och Hammar lotsar mig genom folkparksfyllor, småstadscaféer och grillfester med en känsla av att de är på samma nivå som deltagarna. Inget fluff eller ludd, inga förmenande ord. De larvar sig, de utmanar 60-åringarna till att prata sex, de klär ut sig på maskerader. På samma respektfulla och humoristiska sätt som de närmar sig invånarna i Grums gör också jag det. Synskadade Hans-Göran, som inte dejtat på 35 år, får tårar i ögonen när en av kvinnorna säger ja till att träffa honom igen. Mina tårar i ögonvrån är också hans. Småbarnsmamman Elin röker nervöst cigaretter på varje dejt och ställer utmanande frågor om killarnas sexliv. Kroppsbyggaren Stellan lever på hamburgare, varför inte liksom. Det är ju gott. Alla är de också en del av mig, jag känner igen mig i varje situation.

Ändå slår ingen av dem Nina. Nina har vandrat in i mitt liv den här hösten, på vingliga klackar och i kortkort rosa klänning. Medan andra matchmakar och söker en ärlig kille svarar hon rakt på sak att hon vill ha en karl som är som henne själv. ”En manlig Nina, helt enkelt”. Hon är kvinnan som inleder en dejt med orden ”jaha, du var ju fin, har du problem med alkohol?” och som drömmer om att bo vid medelhavet och därför försöker hitta en karl med hus där. Den uppriktighet som Nina präglas av är sådant de flesta av oss bara drömmer om. Hon har blivit mitt stora hopp den här hösten.

Krönika publicerad i BT 9/10