Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

Träning ger också egenmakt

Krönika publicerad i GP Kultur 27/6

Vi var ett tiotal flickor som under några timmar övade oss i att låta kroppen ta plats. Gå med ryggen rak, sätta gränser, använda magstöd i ett kraftfull nej. Det är vad jag minns av kursen i feministiskt självförsvar från högstadiet. Inga slag eller sparkar. Bara känslan av att låta kroppen ta plats och vara min på samma villkor som mäns kroppar är. ”Har du lärt dig slåss nu?”, undrade många efteråt. Men det hade jag ju inte. Jag hade bara lärt mig samma saker som när jag utövade kroppskontroll i dansträning eller fick en introduktion till gymmet av en ovanligt entusiastisk idrottslärare: jag hade fått verktyg för att se på min kropp på ett nytt sätt.

För några veckor sedan framkom det att Vänsterpartiet ska erbjuda kvinnliga politiker en kurs i feministiskt självförsvar för att stärka självkänslan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttryckte oro och skepsis över att kvinnorna i Vänsterpartiet kände sig så pass utsatta av sina manliga kollegor att de behöver självförsvar. Både Vänsterpartiet och Sabuni generaliserade vilt kring det feministiska självförsvaret. Vänsterpartiet förutsatte att kvinnors självkänsla behöver stärkas och Sabuni trodde att det handlade om en direkt och påtaglig utsatthet, snarare än strukturer. I själva verket handlar det mer om makt över den egna kroppen än en diffus ”självkänsla” eller angreppsrisk.

Numera får jag samma känsla som jag hade under det feministiska självförsvaret av träning. Jag sträcker på ryggen, lyfter de tunga vikterna och känner hur kroppen växer. Hur mycket samhället än försöker få kvinnors träning att handla om ideal och skönhet kan också träning vara en stark upplevelse av egenmakt. Kroppen blir kompetent i egenskap av sina funktioner, snarare än hur den ser ut.

Att bli uppfostrad som kvinna i det här samhället är att bli uppfostrad till ett främlingskap inför den egna kroppen. Den är en palett för projiceringar, önskningar, teorier, ideal, makt och våld. Oavsett om den är klädd i burka eller bikini är den ett forum för samhällets blick, den manliga normens blick. Att lära sig gå med ryggen rak, lyfta tunga vikter eller springa så fort man bara kan är att ta tillbaka den kropp som är ens egen. Det är att se på den där främlingen som är en förutsättning för liv och bestämma sig för att lära känna den. Det är inte bara ett försvar vid ett direkt angrepp, utan också ett försvar av integritet och gränser inför den ständiga påminnelsen om att kvinnokroppen betraktas som allmängods.

Konsten att sätta staden på kartan

Krönika publicerad i GP Kultur 18/6

”Behöver vi verkligen fler nöjesparker och jättearenor?”, undrade nyligen Annina Rabe i en krönika i Svenska Dagbladet (12/6). Texten handlade om Stockholms stads planer på att bland annat bygga en gigantisk nöjespark i Botkyrka och förvandla området under Globenarenan till ett underjordiskt underhållningspalats med självlysande pingisbord, bangolf och karaoke. Förkärleken för jippokultur och upplevelseindustri kändes bekant. Ja, det var faktiskt med ett litet leende av igenkännelse som jag konstaterade att det där provinsiella, snudd på desperata, anspråket att ”sätta staden på kartan” genom jippon även finns i vår huvudstad. Det är ju annars Göteborg som gjort sig känd för pariserhjul och utbyggda arenor, snarare än ett levande kulturliv.

När städer ska sättas på kartan spelar inte medborgarnas upplevelse av staden någon roll. Då blir det plötsligt omöjligt att lägga 10 000 kronor på att städa upp efter en folkfest på Andra Långgatan, initierad av medborgarna själva. Viktiga biblioteksfilialer hotas av stängning för att pengarna saknas. Däremot finns det miljontals skattekronor tillhanda för ett MTV-jippo på Götaplatsen. Det handlar, helt enkelt, om prioriteringar. När prioriteringen ligger på att bygga stadens varumärke, snarare än att stödja de medborgare som valt att bosätta sig där, får medborgarinitiativ och vardagsnära kultur stå tillbaka gentemot kommersiella intressen och stora arrangemang. Det spelar ingen roll hur många gånger mantrat kring blandstad och inspiration från Berlins sjudande kulturliv upprepas. Det är ju ingenting som märks av.

Vilket varumärke blir en stad fylld av jippon i slutändan? Det var ju knappast pariserhjul och åkband på Liseberg som skapade den göteborgska musikscenen. Snarare var det tillgången till billiga replokaler, samarbeten och en levande klubbkultur som formades av utövarna själva. Varför denna ständiga desperation efter att skapa en stad som inte finns i stället för att ta tillvara på den glödande kraft som medborgarinitiativen består av? Det upplevelseorienterade varumärket är bombastiskt på ytan, men därunder hittar man inte särskilt mycket av substans.

För i en stad av 3D-skärmar, blinkande discoljus och räkfrossa finns det inte plats för hålrummen av eftertänksamhet, nya möten och skevheter. De där andningspunkterna där det spontana får frodas och fria tankar födas. Våra skattepengar går till non stop underhållning och kom och köp, snarare än vad som borde vara tanken: att stödja medborgare i deras egen initiativkraft och upptäckarlust.

Medietystnad kring hållbar utveckling

Krönika publicerad i GP Kultur 9/6

Den 20:e juni inleds Rio + 20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Mötet väntas samla runt 50 000 representanter från regeringar, parlament, städer organisationer och näringsliv. Målet är att forma ett förnyat engagemang kring hållbar utveckling. Mediebevakningen inför mötet har hittills varit knapphändig. Sedan fiaskot i Köpenhamn 2009 har miljöfrågor blivit alltmer frånvarande i nyhetsflödet. Att det dessutom kom en global finanskris spelar med största sannolikhet in. Det finns en gräns för hur mycket kriser av långvarig och inte dagsaktuell karaktär som man kan rapportera om.

Mediernas fattiga bevakning blir i det närmaste parodisk när en artikel från 22 framstående forskare om miljöns kommande kollaps förvandlas till en kort notis från nyhetsbyrån i dagspressen. ”Forskare: Miljökollaps nära”, var rubriken på de runt femhundra tecken som rymdes i bland annat (7/6) häromveckan. Ekosystemet kommer att kollapsa redan det här århundradet, varnade forskarna. Vi närmar oss en tidpunkt där arter snabbt kommer att börja dö ut. Ett begrepp som kollaps brukar vanligen attrahera löpsedlar och stora rubriker. Men när det gäller just miljöfrågor finns i stället ett lojt axelryckande. Jaha, nu barkar det åt helvete.

Att det finns såväl intresse som oro kring klimatet och miljön hos medborgare är däremot tydligt. När SOM-institutet nyligen publicerade en enkätundersökning om svenskars oro hamnade miljöförstöring, klimat och tillstånden i haven på plats 1 till 3, före både terrorism och militära konflikter.

Det är beklämmande att den oron varken syns mer i de traditionella medierna eller i den parlamentariska politiken. När det konstateras att Sveriges utsläpp ökat de senaste åren besvarar Centerpartiets Annie Lööf oron med att vi ska vänta och se om det är en trend. Miljöpartiet har fastnat i infrastrukturella frågor och vågar inte diskutera radikala klimatåtgärder. Det ökade engagemanget för miljö kopplat till sociala orättvisor som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade sig varm för när han tillträdde som partiledare lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det enda som hittills i någon mån hjälp mot den skenande miljökollapsen är en annan kris. Finanskrisen har minskat utsläppen av koldioxid i de hårdast drabbade länderna. Världens energiförbrukning minskade med närmare två procent år 2009. Det ställer miljö- och ekonomiproblemen på sin spets och understryker återigen att evig tillväxt inte är förenlig med begränsade resurser. Att ekvationen är ohållbar hålls det dock alltjämt är tyst om.

Cynisk jakt på billiga resmål

Krönika i GP Kultur 5/6

Den fjärde april i år ställde sig Dimit­ris Christoulas, 77 år, utanför det grekiska parlamentet i Aten och sköt sig själv i huvudet. I sitt avskedsbrev skrev han att regeringen hade förstört alla möjligheter till hans överlevnad och tagit den pension som han sparat ihop under 35 år, eftersom de bara värnade om bankerna. Han vägrade leta mat bland soporna. ”Jag ser ingen annan utväg än att avsluta mitt liv med något slags värdighet kvar”, konstaterade han.

Det är en bild av krisens Grekland som skymtar i nyhetsflödet ibland. Föräldrar som inte längre kan försörja sina barn, utan tvingas lämna bort dem. Småbarnsfamiljer som hamnar på gatan när de inte längre kan betala av lån på sina bostäder. Unga, välutbildade människor som flyr landet när ingen längre får arbete. Antalet hiv-smittade som ökat drastiskt samtidigt som sjukvården fortsätter att utarmas. Till detta även ökade motsättningar, där ett nazistiskt parti har tagit plats i parlamentet och utsattheten för utomeuropeiskt födda invånare blir allt mer påtaglig.

Det är en bild av Grekland som vi verkar ha svårt att relatera till. Grekland, som var högkultur och gamla myter. Sol, bad och moussaka. Kritvita hus och blått vatten. Dimitris är ju namnet på en servitör på en strandrestaurang på Kreta eller en charterflirt som man träffade på Kos. Inte en man som i desperation och med stulen värdighet tog sitt liv.

Så försöker också media samtidigt vidhålla bilden av Grekland som semesterparadiset. En populär charterort som blivit ännu bättre nu, det är ju så billigt! ”Kris – då blir drömresan billigare”, tipsade Aftonbladet förra veckan och redan på löpsedeln lovade man att ge tips om bland annat boende och mat som blivit billigare när landets ekonomi kraschade. I ett annat krisdrabbat semesterparadis, Spanien, har huspriserna sänkts. Nu kan även den med mindre ekonomi få råd att köpa semesterboende i Torrevieja.

Tips av det här slaget är inte bara ett utslag av en cynisk turistindustri som jagar billiga resmål på bekostnad av miljö, naturresurser och befolkning. Det är också typiskt för en ekonomijournalistik som blivit alltmer fokuserad på privatekonomi. DN:s ekonomidel heter numera ”Din Ekonomi” och är mer inriktad på bostadslån, rut-tjänster och sparandetips än hur den globala ekonomin mår. I stället för pedagogiska och uttömmande granskningar av vad som sker i eurozonens kris får vi tips om hur vi kan utnyttja den. Det är en kris som ledde till att Dimitris Christoulas tog sitt liv. Han och de andra medborgarna i Grekland förtjänar mer än kvällstidningsartiklar om de billigaste hotellen i Aten.

Kärleksforskning som havererar

Krönika publicerad i GP Kultur 28/5

Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsade och inte sällan fulla av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt 11 år. Det finns en lösning, påpekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri av förutsättningar kring att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.

Politiskt språk långt ifrån livet

Text publicerad i GP Kultur  21/5

“Om det är det här som är politik så förstår jag människor som säger att de är ointresserade av det.” Åsikten yttrades av många i mitt twitterflöde under partiledardebatten i Agenda den 6:e maj och jag instämde. När begreppet politik reduceras till en idéfattig partipolitisk diskussion om skatte­nivåer kan det inte finnas några fler än de hängivna partimedlemmarna som tycker att det är intressant.

Likväl är det så som politik ofta förstås. Andra faktorer – allt från engagemang i sin närmiljö till idédiskussioner kring hur man vill att samhället ska se ut – försvinner. Likaså alla frågor som inte hamnar på den partipolitiska radarn, vilket i samtidsdebatten är så gott som alla utom arbete och skatt.

På samma sätt reduceras medborgare i både politikers och politiska journalisters begreppssfär till ”väljare”. Det är inte bara en kraftig inskränkning av vad som räknas som ett politiskt subjekt, det är också felaktigt. Väljare är vi i snitt var fjärde år. Medborgare är vi 365 dagar om året, dygnet runt. Men det är som väljare och konsumenter som vi har makt. Vår samhällsfunktion uttrycks främst i termer som arbetskraft och i vilken mån som vi arbetar.

Det senast uppmärksammade tillskottet i arbetslinjens terminologi lyckas kombinera vår roll som konsumenter och faran i att vi inte arbetar tillräckligt. I delbetänkandet kring krogmomsen (SOU 2011:24) förekommer begreppet ”överkonsumera fritid”. Det hade förmodligen passerat helt obemärkt om inte bloggen Cornucopia lyft fram delen som berör faran i att människor som tjänar mycket riskerar att börja ”överkonsumera fritid”. Med andra ord, finns det inte tillräckligt med ekonomiska incitament väljer man kanske att ”härma personer med lägre produktivitet, det vill säga arbeta mindre och generera samma observerbara inkomst som lågproduktiva.”

Vad passagen gör är inte bara att sätta felaktiga likhetstecken mellan lågt betalt arbete och låg produktivitet. Om vi definierar arbete som beskattningsbart och mätbart lönearbete som bidrar till BNP innebär det också att väldigt mycket innefattas i den farliga fritiden. Ideellt arbete, föreningsliv, kultur, motion, närodling, ja det finns ingen hejd på alla destruktiva handlingar som medborgarna kan ge sig hän åt om de börjar överkonsumera fritid.

Faran i överkonsumtion av fritid vittnar om hur lite av det samtida politiska språket som rymmer människans alla aspekter. Lika lite som partiledardebatter är representativa för vad politiken är och skulle kunna vara säger dess terminologi något om de medborgare som ska representeras.

Fattigdomen privatiseras

Krönika i GP Kultur 12/5

Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.

En cynisk jakt på hyresgäster

Krönika publicerad i GP Kultur 6/5

Under den olyckligaste perioden i mitt vuxna liv bodde jag på Pennygången i Högsbohöjd. Den slitna ettan på 21 kvadratmeter, med gamla fettstänk på väggarna i kokvrån, stopp i avloppen och silverfiskar över badrumsgolvet, inramade på något sätt mitt allmäntillstånd. Såhär i efterhand ser jag med viss distansbetonad nostalgi på perioden och inte minst sörjer jag den låga hyra som jag förmodligen aldrig kommer att återse. Det kommer de nuvarande hyresgästerna på Pennygången inte heller att göra, om Stena Fastigheter får som de vill.

En totalrenovering ska genomföras, vilket leder till att hyran höjs med sextio procent. En omöjlighet för många, som då kommer att tvingas flytta. Ett faktum som Stena Fastigheter är medvetna om. I tidningen Väster konstaterar fastighetschefen Per Limdal att runt en tredjedel av de nuvarande boende kommer att söka sig till annat boende när renoveringen är klar.

Ett kraftigt eftersatt underhåll som nu ska åtgärdas kostar förvisso pengar. Men den stora hyreshöjningen handlar inte om att lägenheterna ska rustas upp till normalstandard. I stället ska samtliga få parkettgolv, tvättmaskin, torktumlare och andra inventariemässiga standardhöjningar som får hyran att skjuta i höjden. Ett lyxboende som hyresgästerna själva inte har bett om.

Det problematiska handlar inte bara om att det är uppenbart att Stena Fastigheter vill byta ut de boende på Pennygången, genom en ren förflyttning av svagare grupper. Ju fler lyxrenoveringar som genomförs, desto mer höjs också nivån för vad vi ser som en rimlig standard. Ju fler tvättmaskiner och handduksvärmare som får hyror att skjuta i höjden, desto mer tenderar vi att glömma bort att kravet borde gälla hyresrätter för alla ekonomiska nivåer och inte parkettgolv åt alla.

I en tid av akut bostadsbrist har vi samtidigt fått en hyresmarknad som alltmer sneglar åt bostadsrätternas homestylingprojekt och heminredningsreportage. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets bostadsbilagor avlöser hemma hos-reportagen i Östermalmsvåningar på 150 kvadratmeter varandra. Det är ett obehagligt avgrundsgap mellan kravet på billiga hyresrätter så att människor får tak över huvudet och våningsinnehavarnas bekymmer med att baxa hem en sten från Bali för att komplettera inredningen med.

Det finns många som inte är intresserade av att springa med i lyxrusningen och bostadshetsen. Som faktiskt bara önskar en hyreslägenhet till rimligt pris utan silverfiskar över hela badrumsgolvet. Det är dessvärre en grupp som flyttas längre och längre ut från centrum, i en cynisk jakt på hyresgäster och bostadsköpare med välfyllda plånböcker.

Kvinnliga forskare missgynnas

Krönika publicerad i GP Kultur 24/4

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

En kärlek som inte längre finns

Krönika publicerad i GP Kultur 2/4

När min mormor nyligen fyllde 89 år gav jag henne en tom anteckningsbok med en önskan om att hon skulle nedteckna sina recept åt mig. Ett tips från senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra fick mig att inse vad jag aldrig reflekterat över innan: alla de smaker som är en del av min barndom, en del av min historia, kommer att försvinna. Det hantverk som utgör mormors rullrån, rosenbröd, inlagda gurka, stekt strömming, småkakor och vinbärsgelé är inga självklara smaker. De måste nedtecknas för att inte försvinna i glömska när hon går bort.

I senaste numret av Forskning & Framsteg står maten i fokus. Det är ett osedvanligt lyckat tema, med insatta texter som väl behövs i en tid av märkningar, dieter, kolhydratsskräck, klimatförändringar och köttindustrier. Inte minst så länge konsumentmaktens demokratiska roll betonas och vi själva nödgas ta besluten om det mest etiska, minst behandlade och bästa för våra kroppar. En värld av superbär, fiberjuice, LCHF-bröd och jordgubbar i januari känns fjärran det kök som jag växte upp i: mormors kök var stekos och jäsande degar, långkok och nygräddade bullar. Det fanns ingenting funktionellt, ängsligt eller mekaniskt över det radhuskök där smakerna och dofterna blandades med kärleken till maten. Där fanns bara omsorg och tålamod.

Jonathan Safran Foer skriver om sin egen mormors kök i boken Äta djur. En mormor, som liksom min, växte upp med maten som en bristvara och köttet som en lyx. Där fett var något som byggde starka kroppar med underhudsfett som stod emot kylan och socker var en högtidsstund. ”För henne är maten inte mat”, skriver Safran Foer, ”den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.”

Det som våra mormödrar uppfattade som nödvändighet i mat: tillaga länge och omsorgsfullt, köpa närproducerat och säsongsbetonat, har i dag blivit en statusbetonad lyx för den som har kunskap och ekonomi att ägna sig åt det. Det som de uppfattade som guldkanten i tillvaron, kött och socker, finns prispressat i varje butik och lockar i var och varannan kiosk.

Vår industrialiserade matproduktion har gett ett annat förhållningssätt: maten finns i överflöd, till allt billigare priser. Den orsakar såväl övervikt och cancer, som miljöförstöring och plågade djur. Det krävs mycket eftertanke, kunskap och självkontroll för att sondera överflödets terräng. Kanske är det därför som jag längtar efter mormors snirkliga handstil som noggrant skrivit ner hur man bakar rosenbullar eller lägger in gurka. Det vittnar om en enkel kärlek som inte längre finns.

Ingen trovärdig vänsteranalys

Krönika publicerad i GP Kultur 26/3

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

Kristen irrfärd på stormiga vatten

Krönika publicerad i GP Kultur 18/3


Det är inte lätt för Svenska kyrkan att manövrera i ett samhälle där religion blivit en av de stora debattfrågorna, samtidigt som främlingsfientlighet inte sällan maskeras i ­religionskritiska ordalag. De senaste striderna vittnar om en kyrka som inte vet vilket ben man ska stå på.

I Kyrkans Tidning i augusti kritiserade prästen Helena Edlund dem inom kyrkan som tar ställning för mångkultur och islam. För någon månad sedan besvarade Helle Klein detta i samma tidning, där hon avslöjade att Edlund har starka band till personer inom Sverigedemokraterna och var ackrediterad för deras räkning under Almedalsveckan. Efter den texten fick Helle Klein sparken, via chefredaktören Anders Ahlbergs blogg. Den officiella hållningen var att det berodde på Kleins engagemang i tankesmedjan Seglora, men han påtalade också att Kyrkans Tidning ska vara obunden och tillåta alla åsikter.

Samtidigt pågår en diskussion kring omskärelse av judiska pojkar. Prästen Annika Borg har i flertalet debattartiklar aktivt tagit ställning för ett förbud och förespråkat ett sekulärt samhälle, tillsammans med bland annat Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Prästkollegan Anna-Karin Hammar skrev brev till domkapitlet och ifrågasatte om det var lämpligt. Domkapitlet beslutade att inte vidta några åtgärder, men ansåg att debattläget blivit alltför hårt och initierade ”ett fördjupat samtal om ömsesidig respekt bland stiftets anställda”.

Den kyrkliga paradoxen består i att både välkomna alla och samtidigt följa Jesu budskap om att stå på de svagas sida. Det är en stundtals omöjlig ekvation. När Sverigedemokrater välkomnas in i gemenskapen och tillåts uttrycka sina åsikter i kyrkliga forum innebär det att man åsidosätter kampen för allas lika värde och rätten till skydd undan krig, förtryck och förföljelse. När omskärelse ifrågasätts handlar det om individens rätt att bestämma över sin kropp, men kan samtidigt tolkas som antisemitism.

De stora debatterna sker i analogi med händelsen i det lilla samhället Bjästa, där en pojke våldtog en unga flicka. Lokalsamhället skyddade honom, så gjorde också prästen. Vid skolavslutningen välkomnades han in i skolan och gav sina klasskamrater rosor i, vad som tolkades som en försoningsgest. En förlåtelse för en hemsk gärning. I kyrkan var han välkommen. Vad prästen missade var dock våldtäktsoffret. Hon orkade inte ens komma dit.
Ett öppet klimat kombinerat med ställningstaganden för dem som saknar röst i sammanhanget innebär ofrånkomligen en kristen irrfärd. Det krävs många fördjupade samtal för att hitta en gemensam navigation.

Gråt inte, gör motstånd

Krönika publicerad i GP 11/3

I senaste numret av serietidskriften Galago skriver krönikören Kawa Zolfagary en text om invandrare och representation. Om att den som inte tillhör majoritetskulturen ständigt dras med en representationsbörda där andra invandrare döms efter individens handlingar. ”Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ’inte är som de andra invandrarna’”, konstaterar han. Jag läser texten flera gånger och försöker sätta fingret på vad som känns så befriande med den. Till slut inser jag att det handlar om att den varken bemöter eller befattar sig med ett debattklimat där antirasism blivit synonymt med att besvara mångkulturskritik från diverse håll.

Zolfagarys text påminner om hur det lät en gång, innan islamofobi, assimilationsivran och mångkulturskritik tilläts sätta agendan i etablerade medier, flertalet tankesmedjor och på nätet. Det fanns en antirasism som talade om strukturell diskriminering, hatbrott, asyl och satte fingret på den majoritetskultur som dikterade villkoren.

Jag är inte intresserad av att prata om mångkulturens misslyckande. Jag vill att vi talar om Khaled Khodena, som fick sin hals avskuren i sömnen då han tvångsutvisats till Irak efter att ha levt tre år i Sverige och fått en son här. Jag vill ha en rungande debatt om de tiotusentals människor som dött på flykt undan krig och fattigdom i sina försök att ta sig in genom Europas allt högre murar. Jag vill höra mer om de papperslösa som städar våra toaletter för en lön som inte går att leva på och som vägras vård av en regering som ständigt förhalar beslutet. Jag vill prata om Amna Ismail Abdulkarim och Malyum Salah Hashi i Niklas Orrenius bok Sverige forever in my heart, som gång på gång trakasseras för att de bär slöja. Jag vill lyssna till de som nekas att komma på anställningsintervju för att de har icke-svenskklingande namn eller vars bostadsområde stämplats som farligt invandrarghetto.

Maria Sveland skriver i DN Kultur (8/2) att hon blir politiskt deprimerad av debattklimatet. Gråt inte, gör motstånd, vill jag svara. Att vara i opposition innebär att man också har ett ansvar att formulera sina egna problemställningar, inte bara svara på och förfasas över islamofobin och agera grindvakt mot hatet. Det kommer att heta att vi ”hycklar” och ”inte berättar hela sanningen” när vi tar tillbaka agendan och varje gång kan vi berätta den enkla sanningen: Europa sitter i skiten när det gäller ekonomi och sysselsättning och högerpopulismen söker en syndabock i kraschen. Oavsett hur många insinuationer som sker i samtidsdebatten är det faktiskt inte svårare än så.

Se de utsatta och protestera

Den 25:e april genomfördes manifestationer i många svenska städer, då Påskuppropet mot utförsäkringarna nådde sin kulmen. Påskuppropet var av samma slag som 2005. Då protesterade en samlad ekumenisk kyrka mot behandlingen av asylansökande och krävde allmän amnesti åt de som vägrats asyl. Bakgrunden var de många vittnesbörder från landets församlingar om en orimlig situation.

Den här gången var det en rad diakoner slog larm om ökad fattigdom och desperation ute i församlingarna, från dem som blivit utförsäkrade men var för sjuka för att arbeta. Sveriges Kristna Råd ställde sig bakom uppropet och en rad andra organisationer följde.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, framförallt inte från borgerligt håll. Den liberala debattören Dilsa Demirbag-Sten twittrade samma kväll undrande om huruvida Svenska Kyrkan var en del av Socialdemokraterna. På Svenska Dagbladets ledarsida konstaterade Sanna Rayman att kyrkan blivit ett slagträ i en politisk dragkamp. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali ansåg att alla som deltog i påskuppropet istället kunde avsätta sina jobbskatteavdrag i en privat sjukförsäkringsfond och verkade således ha missat hela solidaritetstanken bakom.
Att kyrkan engagerar sig i politiska frågor är brännande. En sekulär stat, med fristående kyrka, som uttalar sig i en fråga som blivit Alliansens akilleshäl är problematiskt för många. Den högljudda ateismen brukar påtala att det är sådant som kyrkan ska hålla sig ifrån. Likaså konstateras ofta, även i detta fall, att kyrkan har blivit för populistisk och samtidsorienterad. När kyrkan tar ställning mot rasism, för rätten till sjukförsäkring eller ett rättsäkert förfarande i asylärenden heter det att religionen lägger sig i och har förlorat sin teologiska kraft.

Det finns en stark tendens av ”damned if you do, damned if you don’t” i samtida ateisters resonemang. Humanisterna går hårt åt den populistiska kyrkan, som präglas av öppenhet och samtidsengagemang. Samtidigt skyr man fundamentalism och bokstavstroende. Frågan är vad som blir kvar av tron då?

Religion kommer att bestå och teologin kommer att aktualiseras och omtolkas i evinnerlighet. Att handla utifrån Jesu principer om att se de utsatta i samhället och protestera är en form av evangelism. En ofarlig kyrka, som mest handlar om kaffebjudningar och psalmsång, är säkerligen att föredra för borgerligheten i dessa tider. Men den kyrkan förlorar också all sin relevans för sökande och behövande människor, som fortfarande tror att religionen spelar en roll i vår sekulära tid.

Krönika publicerad i GP Kultur 30/4

En saga om kvinnorollens paradox

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

När omvärldsbevakning blir fascinationsfrossa

Det började någon gång i samband med utvecklingen i Egypten. Jag hade förvisso redan tidigare följt skeenden i realtid via Twitter, exempelvis demonstrationerna i Iran något år tidigare. Men i samband med Egypten blev mitt realtidsföljande närmast maniskt. Det liknade sättet som jag ibland kastat mig in i romaner, som jag inte kunnat släppa, eller maratontittat på TV-serier. Skillnaden var att det inte längre var fiktion som jag inte kunde slita ögonen från, utan människors verklighet.

Al-Jazeeras bevakning innebar att revolutionen visst blev televiserad. Via streamade livesändningar var vi många som betraktade massiva demonstrationståg, pansarfordon, byggnader satta i brand och polisbilar omkullknuffade ned i Nilen. För den som önskade kommentatorsspår fanns Twitters 140 tecken både inifrån och utifrån att följa. Medan jag lagade kvällsmat föll presidentens makt. Revolutionen befann sig i mitt vardagsrum, vid mitt matbord, med mig överallt via mobiltelefonen.

I samma hast som Al-Jazeera-länkar spreds i sociala medier har den senaste veckan både uppdateringar och filmer från katastrofens Japan hamnat på var mans Facebookprofil. Dramatiska bilder som visar hur ofattbara vågor sprider sig över landmassor, sveper med sig hus och båtar. Bilar som försöker köra ifrån vattnet, fastän det från ovanperspektivet är uppenbart hopplöst. På en film, fotograferad ute till havs, syns en gigantisk ström. Någonstans mitt i skymtar ett fartyg, som dras längre och längre ner. ”Detta är det sjukaste jag sett!”, konstaterar vi och sprider vidare. ”Titta på det här då!”, säger någon annan. Och någonstans mitt i allt får jag en fadd smak i munnen.

Det är fantastiskt att kunna följa och sprida nyheter med sådan realtidskänsla och precision som sker i dag. Vår uppfattning om omvärlden är inte längre styrd av journalisters efterrapporteringar och nyhetsflödet har både vidgats och ändrat form. Men omvärldsbevakningen riskerar också att bli en distanserad fascinationsfrossa, där människors kamp för frihet eller sönderslagna liv blir en actionfilm. En dramaturgi där realtiden är hela poängen; att uppleva, snarare än att fundera. Där eftertanken och analysen ersätts av en rädsla att missa de coolaste klippen. På samma sätt som man inte kan låta bli att stirra mot en bilolycka, stirrar vi på tsunamivågors ohyggliga framfart. Det ena må betraktas som en smula oetiskt och äckligt, men det andra kallas ”nyhetsuppdatering”. Jag stänger ner datorn och slår på radion. Utrikeskorrespondenternas röster når mig. Sedan inleds en längre diskussion i studion. Det är allt annat än actionspäckat, men ger mig desto mer förståelse och reflektion.

Krönika publicerad i BT Kultur 19/3