Kejsarens nya kläder

I söndags publicerades på olika kultursidor tre texter om Big Brother, och det pressdygn som flera journalister deltagit i. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan och jag för denna kultursida. Sedan tidigare hade också Eric Rosén på Nyheter24 skrivit en analytisk text om vårt dygn i huset.

Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

Vården måste se männen

Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit i väntrum hos barnmorskor och gynekologer och känt obehaget komma krypande. Jag har alltid känt mig obekväm, som ett besökande ufo i en kvinnlighetskodad värld som jag inte känner mig delaktig i.

Jag har också ofta lämnat barnmorskemottagningar med en bitterhet över att tillhöra det kön som förväntas besöka sådana instanser regelbundet. Jag har känt en irritation över att mitt könsorgan och min könstillhörighets sexuella hälsa blir så undersökt, kartlagd, diskuterad och omhändertagen medan män och deras kukar problemfritt kan gå igenom livet utan något vårdfokus alls.

Det som fick mig att ändra perspektiv var kanske när jag slutligen hamnade på ett bra ställe, hos en bra barnmorska. Istället för veckotidningar vajade en liten regnbågsfärgad vimpel på bordet och informationen var riktad till människor, oavsett könstillhörighet. Frågorna ställdes brett och utan antaganden om exempelvis sexuell läggning och relationsform. För första gången kände jag att hela jag fick plats i samtalet.

Det som jag tidigare har upplevt som en orättvisa i att jag förväntas ta ansvar över kön, sexuell hälsa och preventivmedel, på ett annat sätt än män, har också blivit en annan orättvisa. Jag tillhör ett kön som gör att jag kan besöka olika vårdinstanser, rörande sexuell hälsa, med jämna mellanrum. Det är någonting som få män har regelbunden möjlighet till, men många skulle må bra av.

En av de instanser som öppet riktar sig till båda könen är ungdomsmottagningarna. Enligt Socialstyrelsen utgörs idag cirka 15 % av besökarna på ungdomsmottagningar av killar. Orsaker som framkommit i studier kring detta är bland annat dålig information kring var och när ungdomsmottagningen kan besökas, osäkerhet kring vad som räknas som besöksorsak samt personal och bemötande. Till det sistnämnda räknas förfrågningar från somliga killar att mötas av någon av samma kön, men även mer riktad kompetens efterfrågades. Inte sällan ses unga killar, av personalen, som ett problem för unga tjejers sexualitet. Det handlar om rädsla för bland annat påtvingade samlag och graviditet. Killars sexualitet betraktas som ett hot, snarare än något som förtjänar samma bemötande och vårdsamtal som tjejers. Ofta är också kunskapen otillräcklig kring unga mäns sexualitet otillräcklig.

När så dörren till ungdomsmottagningen stängs återstår inte många ställen. Medan kvinnor fortsätter att ha regelbunden kontakt med exempelvis barnmorskor och gynekologer, blir vårdkontakterna rörande sexuell hälsa för män ännu färre.

Man kan argumentera för att det finns praktiska skäl till att uppdelningen rörande vårdkontakter är så ojämlik. I de fall då kondom inte används är preventivmedlen riktade till kvinnor. Det är också kvinnor som blir kallade till cellprovstagning. Men det ligger mer än så bakom statistiken. Gamla föreställningar om mannens sexualitet som både oproblematiserad norm, likväl som hotfull. Samma föreställningar om kvinnans sexualitet och könsorgan som det måste diskuteras, fokuseras på och problematiseras kring.

I förlängningen handlar det om konsekvenser för både individer och samhälle. När enbart halva befolkningen erbjuds regelbundna samtal kring sexuell hälsa och skydd ökar exempelvis risken för smittospridning av könssjukdomar. På en individuell nivå går många män miste om värdefulla samtal kring sexualitet och relationer. Dessa samtal kan i bästa fall utgöra en grund för tankar kring exempelvis gränssättning och riskbeteende. I nuläget bekräftas normen kring att enbart kvinnor förväntas ta sådana saker i beaktande. Det finns ett skriande behov bland många män, unga som gamla, om att få prata om sexualitet, relationer och kön på samma villkor som kvinnor. Vården måste förändras för att bättre ta dessa behov på allvar.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 9/2

Sluta krama Jämlikhetsanden

År 2010 fick den svenska vänsterrörelsen en ny Bibel. De nya ideologerna var forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket och boken var Jämlikhetsanden. En över 300 sidor tjock genomgång av forskning som alla pekade på samma sak: Jämlika samhällen var bättre och mer hälsosamma för alla. Den vänster som verkade ha känt sig redigt vilsen i både forskning och samhällsdebatt, som längtade efter ny ideologisk litteratur när inte längre Marx var gångbar i de politiska finrummen, kramade snabbt ihjäl boken. Kritik av forskningsresultaten bemöttes nonchalant. Christoffer Snowdowns Jämlikhetsbluffen, en rapport utgiven av Timbro i syfte att visa på felaktigheter och dåligt underbyggd statistik i boken, viftades bort med att det var naturligt att högern var tvungen att påvisa fel. I Brunchrapportens partiledarutfrågning inför valet 2010 svarade Mona Sahlin att hennes ideologiska hemvist var begreppet jämlikhetsanden. Boken blev det ultimata beviset på det vänstern desperat försökt påvisa: Jämlika samhällen är bättre för alla. Ojämlikhet skapar ohälsa och en mängd samhälleliga problem.

Den kritiska debatten nådde knappast bortom Svenska Dagbladets ledarsida och en rad högerbloggar. Inom vänstern var lyckan så stor över att äntligen ha funnit en ideologisk bok att ta till, att det knappt förekom någon inre kritik av dess stjärnstatus.

Det finns en mängd saker i Jämlikhetsanden som vänstern bör diskutera, innan den fortsätter att omkramas som den nya ideologiboken. Exempelvis bör synen på kön i boken uppmärksammas. De stora skillnader i hälsa mellan kvinnor och män berörs bara kort. Det främsta krutet läggs på att förklara skillnader i mäns och kvinnors strävan, där män strävar efter status för att attrahera det motsatta könet och kvinnor satsar på utseende och skönhet. Ett påstående som förekommer flera gånger, oreflekterat och dåligt underbyggt. Vänsterns ideologibok har ungefär samma genuskompetens som en antifeministisk blogg.

Likaså består kapitlet kring droger och psykisk ohälsa av en olycksam sammanblandning av dessa två. Visst finns det forskning som visar att de hör samman, men att bunta ihop deprimerade med drogberoende i syfte att påvisa att de alla hör samman med ojämlikhet är att måla med en alltför grov och yvig pensel. Studierna kring psykisk ohälsa är dåligt underbyggda. Här förekommer bland annat ett experiment med apor, där de apor som var underordnade blev deprimerade och började ta heroin. Författarna presenterar detta som obestridliga bevis på att förtryckta människor lättare faller in i drogmissbruk och psykiska problem. Själv ser jag nog gärna lite bättre studier kring den tesen. Nästan all psykisk ohälsa förklaras också med ojämlikhet som bas.  De genetiska faktorer som existerar tillskrivs en väldigt liten del i ohälsotalen. Hur ska man annars förstå att vi mår så dåligt idag, fast vi har så hög ekonomisk standard, undrar författarna. Tja, ett exempel är att vi idag har helt annan kunskap om och behandling av psykisk ohälsa än förr. Även om det är ett enormt problem att så många mår dåligt har vi aldrig levt i en tid som uppmärksammar psykisk ohälsa så mycket som idag.

Häri ligger också det stora problemet. Den yviga ideologipenseln lämnar inget utrymme för kritiskt tänkande och väl underbyggd argumentation. I stället slänger man in ett resonemang om stadsjeepar som statussymbol och en teckning på en fet direktör som försöker betala sig in i himlen.

Näst intill dagligen får vi rapporter som visar hur den nuvarande regeringen misslyckats i exempelvis arbetspolitiska åtgärder och sjukskrivningstal. Underbyggd statistik som fungerar utmärkt att bygga en politik på. Det är inte lika ideologiskt vackert som en bok som säger sig kunna omfamna samhällets komplexa delar i en enda tanke. Men det är ett ärligare och bättre sätt att bygga politik på.

Krönika publicerad i ETC 11/2

Kulturdebatt lindrar inte ångest

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

Tystnad, tack

Att vara folkilsk är en av de mest otidsenliga och ickecharmiga egenskaper man kan tänka sig. Långt borta är barndomens vresiga gubbar, liknande skomakarens bistra uppsyn i Alla vi barn i Bullerbyn. De som förvisso var lite skrämmande, men ändå accepterade i sin säregna butterhet.

Jag går runt och är folkilsk. Irriterad och vresig vänder jag det inåt, eftersom det passar sig illa för en ung storstadskvinna att hytta med näven och vråla åt folk att stänga dörren för det drar. I ett större samhälle är det inte särskilt socialt smidigt att bete sig som skomakaren i Bullerbyn. Vi måste ofta svälja irritationen för att överhuvudtaget fungera ihop.

Men det finns saker som man eller mindre kan acceptera. En av de företeelser som jag känner mindre acceptans inför det ständiga pratandet. Det pratas överallt. Har man inget sällskap finns det alltid en mobiltelefon som kan användas i tid och otid. Inga platser är heliga längre. Jag har slutat att gå på bio, för att där alltid finns ett flertal personer som sitter och småpratar sig genom filmen. Ibland finns där ungefär lika många personer som irriterat hyssjar, vilket inte sällan utmynnar i dispyter och direkt obehaglig stämning. Jag kan inte längre åka tåg utan att boka den tysta avdelningen, eftersom jag vet att det kommer att innebära flera timmars lyssnande på höga mobilsamtal om köksrenoveringar, äktenskapsproblem och barnkräks. Den tysta avdelningen är däremot ingen garanti för att det kommer att vara tyst. Det pips och rings i mobiltelefoner och, trots den stora skylten som förklarar att det ska vara tyst, hålls ibland långa samtal mellan stolsgrannar. Det pratas mellan bänkarna i kyrkan och under spinningpassen verkar folk ibland tro att de har hamnat på en varsin motionscykel hemma, så långa samtal som de för medan vi andra försöker höra vad ledaren säger och fokusera på vår träning.

Det är det ständiga pratandet som är grunden min nuvarande folkilska läggning. För att jag vet att varje minut i det offentliga rummet innebär en mängd ofrivillig information om människors privatliv till höger och vänster. För att jag inte längre hittar några frizoner, såsom träningen eller kyrkan, som jag gjorde förr. Överallt klampar människor in med sitt babbel och ringande telefoner, hopplöst omedvetna eller ignorerande kring andra människors behov av lugn och tystnad. Det oupphörliga pratet gör mig trött och vresig, till den nivån att jag vill bosätta mig i en stuga i skogan och vråla ”stäng dörren” åt minsta snoriga unge som vågar knacka på.

Det kräver så pass mycket energi att ständigt säga åt dem som pratar under träningspass, inte respekterar tyst avdelning eller skriker högt på bussen att jag inte längre orkar uppbåda modet och orken. Kära medpassagerare, besökare och medmänniskor. Kan vi göra en ansats att bli lite bättre på att hålla käften 2011? Jag tror att det skulle göra oss alla gott.

Krönika publicerad i BT 29/1

Tyckande istället för tänkande

I Svenska Dagbladet den 8 december kunde man läsa en artikel om familjen Bramfors-Engelmark. En vanlig tvåbarnsfamilj som börjat reflektera över hur deras sätt att leva påverkar miljön. Mikael Bramfors sätter ord på en känsla som jag så väl känner igen: En ständig oro, perioder av nedstämdhet, relaterat till klimatångesten. Till en början hopp om att utvecklingen kan vändas, som övergår i sorg när man istället inser att det är försent.

Artikeln beskriver hans dåliga samvete och familjens försök att ställa om sin tillvaro till så resurssnålande som möjligt. Deras försök att äta ekologiskt och skippa bilen blandat med suktande efter en ny TV beskriver den moderna människans försök att få ideal att gå ihop med reell verklighet väldigt bra. Mikael berättar också om hur han flera gånger ifrågasatt vänner och familj kring deras val.

Artikeln väckte en del uppmärksamhet dagen då den publicerades. På Twitter och i bloggosfären förekom en rad raljanta uttalanden om den bekväma, om än politiskt korrekta, familjen som ansåg sig stå över andra och ha rätt att ifrågasätta andras val. Hånfulla tweets om medelklassfamilj blandades med raljeranden över deras självgodhet.

Ingen av upphovsmakarna till de raljanta uttalanden som förekom verkar ha funderat en extra gång över sin maktposition. Bloggare, debattörer och journalister kastade sig istället över familjens utlämnande uttalanden och försökte överträffa varandra i sarkasmer på 140 tecken. På Twitter handlar det inte om att reflektera, där handlar det om att leverera vassast oneliner på kortast tid.

Problemet i artikeln är möjligen att stora politiska frågor görs till enskilda livsstilsval, när det borde handla om gemensam organisering och kollektiva krav. Detta kan däremot inte personerna i artikeln beskyllas för, utan journalisten som slänger in lite klimatångest i livspusslet.

Jag skulle aldrig våga gör som paret i artikeln. Vara ärlig med min konstanta ångest över miljön, världens tillstånd och samhällets utveckling. Berätta om hur mina ideal ständigt skär sig med min livsstil av långa duschar och miljöfarlig hårfärgning. Hur jag kan ägna timmar åt att ifrågasätta liberalers osvikliga tro på vår rätt att köra SUV:ar, flyga inrikes och äta kött varje dag samtidigt som det ostridbart får konsekvenser för andra människor och begränsar deras liv. Jag skulle aldrig berätta om min desperata jakt på en vinterjacka som inte innehöll dun eller sådant som påverkar miljön på ett dåligt sätt, samtidigt som den var tillverkad under schyssta villkor. Hur jag tillslut gav upp, köpte en säkerligen genomond jacka på Stadium i min desperation efter att hålla mig varm i vinter. Skulle jag berätta om det skulle jag säkerligen lägga till en distanserad, lagom självironisk ton i slutet av det. Förlåt alltså, jag är så himla PK!

I en samtidsdebatt där ingen längre bryr sig om tänkande, utan bara om tyckande, har alla med reella funderingar över sina och andras livsval blivit lättillängliga mobboffer. Politiskt korrekt är ett skällsord och engagerade människor har förvandlats till töntar med Messias-komplex som borde slappna av lite och gå på McDonalds någon gång ibland.

Medan naturkatastroferna ökar och människors liv förstörs genom vår självutnämnda rätt till en bekväm livsstil, medan den gemensamma välfärden och arbetsrätten monteras ner bit för bit, extremhögern flyttar fram sina positioner och terroriststämpeln används alltmer godtyckligt sitter mediaeliten och hatar på ett medelklasspar med klimatångest. I mina sämsta stunder tänker jag att vi håller på att få det samhälle som vi förtjänar.

Krönika publicerad i ETC 17/12

En ständig följeslagare

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

– Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Hellre socialförsäkringar än entrepenörscoachning

På en gammal Fria Tidningar-krönika från februari, som handlade om att vänstern måste bli bättre på feministiska frågor, fick jag häromdagen en kommentar om att det därmed innebar att jag struntade i klass. ”Ännu en idiotisk artikel från dumma och medelklasspriviligerade Elin Grelsson. Symtomatiskt och elakt, när det kommer från någon med en priviligerad position och fet lön. Jag hoppas du blir arbetslös eller utförsäkrad så du fattar någonting.”

Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 10/11

Den nödvändiga fristen

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

Min kamp är inte er

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

Krönika publicerad i ETC 22/10

Lite sällskap ger mig hopp om världen

Det är en dyster höst av politiskt kaos och hätskhet. Var och varannan dag får jag anledning att, för mig själv, sucka att vi nog lever i den yttersta tiden. På TV flimrar undermålig underhållning förbi. Det finns få saker som får mig att le och känna lite hopp till världen. Men en av de få sakerna är Kanal 5:s Lite sällskap.

Jag ska på en gång erkänna att jag aldrig har tyckt om Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. När serietecknaren Liv Strömquist i sitt senaste album, Prins Charles känsla, illustrerar patriarkatets ständiga kraft att överleva med en bild på de två herrarna skrattar jag högt och inkännande. Enbart i ett samhälle av manlig dominans kan två studentikosa fjantar få program efter program där de tillåts ta plats och vräka ut sig.

Men i Lite sällskap har de helt plötsligt hittat rätt. Programidén följer egentligen vilken dejtingdokusåpa som helst. Fyra personer från landsbygden (Grums och Säffle i Värmland) får dejta ett visst antal personer för att hitta kärleken i sitt liv. Vad skiljer det från till exempel Bonde söker fru och Ensam mamma söker? Hur mycket som helst, har det visat sig.

Reality-TV bygger i viss mån på avståndstagande. Vi ska underhållas och roas av de lantliga arbetarklasstöntarna som söker kärleken i sitt liv, men inte ens kan upprätthålla en vettig konversation. Vi ska förfasas över tribaltatuerade alfahannar som spyr av berusning eller äcklas av Hollywoodfruar som inte lyfter ett arbetande finger. I Lite sällskap försvinner den distansen helt.

Jag känner så oerhört med de fyra personerna i programmet. Wikingsson och Hammar lotsar mig genom folkparksfyllor, småstadscaféer och grillfester med en känsla av att de är på samma nivå som deltagarna. Inget fluff eller ludd, inga förmenande ord. De larvar sig, de utmanar 60-åringarna till att prata sex, de klär ut sig på maskerader. På samma respektfulla och humoristiska sätt som de närmar sig invånarna i Grums gör också jag det. Synskadade Hans-Göran, som inte dejtat på 35 år, får tårar i ögonen när en av kvinnorna säger ja till att träffa honom igen. Mina tårar i ögonvrån är också hans. Småbarnsmamman Elin röker nervöst cigaretter på varje dejt och ställer utmanande frågor om killarnas sexliv. Kroppsbyggaren Stellan lever på hamburgare, varför inte liksom. Det är ju gott. Alla är de också en del av mig, jag känner igen mig i varje situation.

Ändå slår ingen av dem Nina. Nina har vandrat in i mitt liv den här hösten, på vingliga klackar och i kortkort rosa klänning. Medan andra matchmakar och söker en ärlig kille svarar hon rakt på sak att hon vill ha en karl som är som henne själv. ”En manlig Nina, helt enkelt”. Hon är kvinnan som inleder en dejt med orden ”jaha, du var ju fin, har du problem med alkohol?” och som drömmer om att bo vid medelhavet och därför försöker hitta en karl med hus där. Den uppriktighet som Nina präglas av är sådant de flesta av oss bara drömmer om. Hon har blivit mitt stora hopp den här hösten.

Krönika publicerad i BT 9/10

Vi är inte våra utopier

Jag står på Systembolaget och ska köpa vin till kvällens middag. Har hittat ett av mina favoritviner, det är röda som jag sällan köper. Jag fingrar på flaskan och sedan ser jag på flaskan bredvid. Ekologiskt. Favoritvinet saknar märkning och har transporterats långt. Jag darrar på fingrarna och tar på båda flaskorna, en obeslutsam hand rör sig mellan dem. Slutligen väljer jag det ekologiska, det är säkert också gott. Jag går vidare till livsmedelsbutiken för att handla. Blir sugen på paprika, får man köpa paprika? Jag kan inte köpa paprika, de har transporterats långt och det finns ju svenska tomater. Väljer tillslut en förpackning med tre paprikor ändå, trots att de dessutom är förpackade i plast. Det dåliga samvetet väller över mig. Så fortsätter jag genom butiken, med en ständigt närvarande ångest.

Det här är vardag för oss som engagerar oss politiskt och låter politiken genomsyra vårt liv. Kanske blir det extra tydligt för den som både har en miljöpolitisk och feministisk agenda. Att leva jämställt med så liten miljöpåverkan som möjligt är ständigt pågående projekt. Lägg till vänsterpolitiska och djurrättsliga agendor och det är en oupphörlig kamp med sig själv, med samhället och de små, privata besluten i det stora.

Som feminist, miljöengagerad och djurrättsintresserad är fokus alltid riktat mot ens privata val, också från andra. Människor omkring en verkar drivas av en lust att solka ner vad de uppfattar som en självpåtagen rättfärdighet, mänskliggöra den politiska och påvisa hyckleri. Hur många som kallar sig feminister har inte blivit ifrågasatta för olika beslut i deras privatliv, som uppfattas som mindre feministiskt? Vilken djurrättsaktivist har inte blivit ansatt för inköp av djurtestade mediciner eller andra beslut som uppfattas som skavande i deras ideal? Jag vet ingen som inte ständigt fått dessa frågor, inte sällan från icke-feminister som äter kött och låter bli att köpa ekologiskt. Nu ska vi avslöja hycklaren, som tror hon är bättre än oss, verkar tanken vara. Om man inte ens försöker skapa politik av ens vardag har man ryggen fri att ifrågasätta andra.

Ännu mer oroande är att ifrågasättandet ofta kommer inifrån. En slags sekteristisk kontroll av andra, där man antingen godkänns eller underkänns. Feminister som klankar ner på andra feminister, djurrättsaktivister som ifrågasätter en vegetarians bärande av skinnjacka, miljöengagerade som fnyser åt en plastkasse i handen.

Samma sorts driv att avslöja hyckleri är ett oerhört tråkigt inslag i den politiska journalistiken. Under valrörelsen har så kallade ”avslöjanden” duggat tätt. Politiker som är emot RUT-avdraget köper hushållsnära tjänster och miljöinriktade politiker som Maria Wetterstrand tar ibland flyget. I utfrågningen av Lars Ohly pressades han återigen hårt kring att hans barn valt att gå i friskola. Ständiga övertramp kring politikernas barn och privata val ska idisslas i någon slags ambition att avslöja deras hyckleri. Oavsett vilka som vinner lär tillsättandet av en ny regering ackompanjeras av granskningar kring gamla skelett i garderoben. Vilka politiker har testat knark i sin ungdom och är de fortfarande kompetenta regerare då?

 Men vi är inte våra ideal. Varken den engagerade privatpersonen eller ledande politikern kan följa sina politiska övertygelser till punkt och pricka. Vi är inte förmögna att leva våra egna utopier, inte så länge vi samtidigt är en del av samhället som det ser ut idag. Det skarvar ständigt mellan hur vi vill leva och hur normer och utbud begränsar oss. Ingen kan leva det perfekta livet av rättfärdiga val och det vore dessutom oändligt tråkigt om vi gjorde det. Så länge politiker inte har gjort något brottsligt under sittande mandatperiod skiter jag i om de någon gång testat hasch eller tog en flygresa. Jag har hellre mänskliga politiker än tomma ideal.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 17/9

Kulturen är demokratins fundament

Vi befinner oss i en hetsig valrörelse, som börjar lida mot de sista skälvande dagarna. Media fylls av utfrågningar, opnionsmätningar och debatter. Mitt vanliga promenadstråk är täckt av valaffischer på alla möjliga och omöjliga ställen. Valrörelser har en tendens att sopa bort alla spår av politik som inte handlar om partipolitik, skatter och röstningstaktik. Där röstkortet är den demokrati som bjuds.

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9

Rädslan som övergick i kärlek

När jag var liten var jag rädd för nästan allt. En av de saker som jag var mest rädd för var djur. Katter, hundar, hästar, kor. Ja, de flesta djur verkade hotfulla och främmande. När mina kompisar blev hästtjejer blev jag också det. Jag prenumererade på hästtidningar, köpte hästprylar, hade hästaffischer på flickrumsväggarna. Men när de andra åkte till ridskolan stannade jag hemma. Hästar gillade jag, de var världens finaste djur och varje gång de ramlade eller blev skjutna i någon cowboyfilm protesterade jag högljutt. Men rida på dem, det vågade jag inte. Istället snickrade min pappa ihop en trähäst av gamla brädor. När de andra åkte till ridskolan satte jag mig på trähästen ute på åkern.

När jag var elva år skaffade min familj hund. Indra kom in i min värld som en liten Golden Retriver-valp, lika nervös för mig som jag var för henne. Långsamt lärde vi känna varandra och genom henne rann min sista kvarvarande hundrädsla av mig. Vi blev bästa vänner. Hon och min morfar var mina två bundsförvanter i en värld av rädslor, skolprestationer och begynnande tonårsångest. Under mina sömnlösa nätter var det hennes kropp jag la mig intill, hörde henne sucka nöjt och sömnvifta lätt med svansen. I alla diskussioner om katt versus hund, som förts ända upp i vuxen ålder och som oftast inbegriper påståenden kring att hundar är korkade har jag nämnt den sortens känslighet som vår hund hade. Hon som kände på sig ledsenhet och ilska, med en emotionell intelligens vida överstigande många människors. Jag har blivit utmålad som katthatare, när det i själva verket handlat om något helt annat.

Katter var det djur som rädslan aldrig gick över för, men som blev ett allt större problem. Väldigt många har katter hemma. Hur förklarar man att man får skenande hjärtklappning och vill springa därifrån när man möter en jamande liten kattunge? Hur responderar man på alla youtubeklipp på gulliga katter när man själv bara ser något skrämmande? Hundrädsla är socialt accepterat, men katträdsla mindre vanligt.

 Åh, som jag skämdes. Jag skämdes och ljög och dolde. Låtsades som ingenting när jag darrade av obehag hemma hos människor med katt. Det var både plågsamt och ohållbart. Så tillslut testade jag att vara ärlig. ”Jag är rädd för katter”, sa jag rakt ut och förväntade mig anstormning av fanatiska kattälskare. Den uteblev mer eller mindre. Visst fick jag ta emot en och annan gliring om att det var helt ologiskt att vara rädd för något så gulligt och hatade jag inte bara katter? Men de som var mest förstående var faktiskt de som själva hade katt. De lät mig vänja mig vid deras katter i min egen takt, så att jag tillslut vågade klappa de katter som jag hade lärt känna.

 För några veckor sedan blev jag och min sambo med lånekatt. På samma sätt som vår hund brukade göra lägger han sitt huvud på min bröstkorg och ser på mig med ögon som förklarar att du och jag är best buddies och jag finns här. Ett ordlöst band mellan hans spinnande och mina leenden. En skygghet för varandra som ersatts i tillit. Jag har återigen vunnit mot rädslan och fått en av de finaste kärleksupplevelserna på köpet.

 Krönika publicerad i BT 11/9

Personlighetsanalys ersätter politik

Vi var ett trettiotal lågavlönade kvinnor som arbetade med administration i den offentliga sektorn. Nedskärningarna var många och mitt i allt hade ett stort projekt dragits igång. Chefen satte planerna till verket, sedan bytte han jobb och kvar stod vi med nya rutiner och omställningar som skulle införlivas mitt i tid- och resursbristen som redan var ett faktum.

Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

Män, våga vara privata

Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

Är det redan försent?

Samtidigt som Sverige njuter av de sista sensommardagarna visas bilder från översvämningar i Pakistan och bränder i Ryssland. Dödsfall och lidande kommer i extremvädrens spår, sköljer över oss i TV-sändningen när vi bänkat oss framför sommarstugans TV efter ännu en dag på stranden. Samtidigt konstateras i allt fler medier att klimatförändringarna är ett otvivelbart faktum, som om det inte redan stått klart länge, och att de katastrofer som sker är de första av många effekter av detta.

En tidigare hoppfull miljörörelse har också börjat ställa om. Alltfler, i synnerhet amerikanska klimataktivister, diskuterat nu utifrån att det redan är försent. Klimatkatastrofen är ett faktum. Fokus ligger istället på hur vi ska leva efter apokalypsen. Rasmus Malm skriver på Göteborgs-Postens kultursida den 16/8 om Guardians intervju med miljötänkaren James Lovelock. ”Vad ska jag ta mig till?”, undrar reporten med klimatångest. Lovelock, som arbetat med klimatförändringar sedan 1970-talet svarar att han bör njuta av livet så länge det går. ”Har du tur har du 20 år på dig innan det slår till på allvar.”

Det är ett typiskt svar från apokalypsrörelsen som menar att det gått för långt, att större delen av jorden kommer att bli obeboelig och världen som vi känner den idag kommer att krascha. Oförmågan att se möjlig förändring har de gemensamt med en mängd individer som vägrar tumma på sin livshållning och debattörer som sätter allt hopp till ny teknik och en omställning från konsumtion till tjänster för att behålla tillväxttanken intakt. Men de har det också gemensamt med ett politiskt styre mitt inne i en valrörelse där få ord har nämnts om en nära förestående klimatkatastrof. Miljöpartiet, som borde vara brandfacklan för att få upp frågan på agendan i valet, är märkbart tysta i ett rödgrönt samarbete som bygger mer på att ge individuella löften till olika samhällsgrupper än att lägga fram långvariga visioner.

Politiken som vi ser i valrörelsen bygger på samma slags traditionella moral som gör att vi som individer inte heller förmår lyfta ögonen från nya prylar, bilpendlande och köttdisk. En moral som utgår ifrån ett lokalt tänkande, där de individer som står oss närmast är de som vi förhåller oss till ur moraliska aspekter. I boken Tillsammans, från 2008, skriver filosofen Folke Ternman om just denna oförmåga att ställa om vårt moraliska ansvar från lokalt till den globala tillit och ansvarskänsla som krävs för förändring. Ett politiskt system präglat av kortsiktighet och ett mediaklimat som ständigt söker nya fenomen kan inte heller skapa de visioner och långvariga förändringar som krävs. På individnivå stänger vi hellre av TV:n, skänker en slant till välgörenhet och fortsätter att håna dystopiska hippies i omoderna kläder. De nära vännerna är inte de som kommer att drabbas av nästa väderkatastrof, det är dem som vi visar upp vår nya iphone för.

Krönika publicerad i VK 18/8

Tala om våld

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

Gaza är ett inrikespolitiskt gymnasiegräl

I många år var jag engagerad i Palestina-frågan. Jag skrev debattartiklar och höll tal, demonstrerade och läste. Sedan avtog intresset. Möjligen var motståndet för jobbigt, alla hårda ord under gymnasiet mellan mig och dem som försvarade Israels ageranden blev för mycket. Men kanske var det också att tongången blev för hätsk, även från det håll som jag primärt sympatiserade med. Jag ville ha frihet för Palestinas folk och stoppa bosättningar. Allt för ofta slog den retoriken över i ett krossande av staten Israel eller rent antisemitiska tongångar som jag inte ville vara en del av.

Under kriget häromåret ökade mitt engagemang igen. Men jag upptäckte att föga hade hänt i diskussionen. Snarare var antisemitismen ännu starkare och hatet mot israeler, snarare än statens agerande, än större. Det fanns inget utrymme för nyanser, lika lite från något håll. Av de gymnasiala diskussionerna, där jag hånades för min palestinasjal av medlemmar ur moderata ungdomsförbundet och där jag och mina vänstervänner i vår tur anklagade dem för att försvara mördare, har föga utvecklats.

När nyheten om bordandet av Ship to Gaza nådde mig ägnade jag dagen åt att läsa, lyssna på radio och gråta. Det paranoida israeliska styret, dess maktfullkomlighet och förtryck hade manifesterat sin värsta sida i bordandet på internationellt vatten. Hjälpsändningar av ideella krafter hade lett till människors död.

I ett flertal andra utrikeshändelser av samma sort hade fördömandet, men också nyanserna, varit större. Istället förvandlades nyheten på bara några timmar till en retorisk uppvisning från både höger- och vänsterhåll. Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman kallade Ship to Gaza för terrorister och menade att bordandet var en seger. På manifestationerna samma kväll buades talare från de borgerliga partierna ut och Israel utropades som mördare. Jag har full förståelse för dem som behöver de hårda slagorden, men i en manifestation som kunde ha präglats av samförstånd och andakt över de dödade människorna var det bara en trött påminnelse kring vilken hätsk stämning som ständigt råder kring Palestinafrågan.

Jag reser bort och kommer tillbaka till en debatt som en vecka senare präglas av ifrågasättande av aktivisterna och svårigheter att ställa Israel till svars. Det som var en fredlig hjälpsändning, som merparten av riksdagspartierna ställde sig bakom, har blivit en terroriststöttande flotta av våldsverkare. I media och i riksdagen ställs vänster mot höger, där skalan går mellan Israelstöttande och slagord kring apartheid. Risken är att Ship to Gaza och den dagen då vi vände alla blickar mot konflikten återigen snart är glömd, till förmån för ett inrikespolitiskt gymnasiegräl där alla glömt nyanser och sakfrågor till förmån för så hätska slagord som möjligt. De som drabbas är som vanligt människorna bakom muren, som lider av blockaden. För dem spelar svensk politisk tillhörighet mindre roll.

Krönika publicerad i VK 9/6

När är man missbrukare?

När jag och pojkvännen precis har flyttat ihop köper vi hem en baginbox med rödvin. Vi tar ett glas rött framför TV-deckaren, till kvällsmaten, när vi sitter vid varsin dator. Ja, så gott som alla kvällar visar det sig att det där rödvinet passar alldeles utmärkt. Vilken guldkant på vardagen och läkarna rekommenderar det ju.

Jo, läkarna må rekommendera ett glas rödvin om dagen, men de där kvällarna flera gånger i veckan som kombineras med det sparsamma rödvinsdrickandet skulle de ha mindre gott att säga om. Det är ju vid after work-buffén, på festen eller på klubben som man träffar folk och uttrycket ”en öl” eller ”ett glas vin” stannar sällan just där. Det är ju så roligt att dricka.

Jag vet att jag och mina umgängeskretsar gått rakt in i fällan i mötet mellan den svenska supkulturen och de kontinentala vanorna, där lite baginbox-vin kombineras med att dricka en hel flaska vin på förfesten en annan kväll.

I Moa Herngrens nyligen utgivna roman Jag ska bara fixa en grej i köket tecknas en bild av alkoholvanor när de går överstyr. Huvudkaraktären Ingrids alkoholromantik skiljer sig föga från den jag själv har och uppfattar i både min bekantskapskrets, på Facebook och Twitter. Men Ingrid stannar inte där. Alkoholens avslappnande guldkantskraft förvandlas till ett beroende, med ständiga undanflykter och smusslanden.

Vi som inte missbrukar, utan bara hyllar alkoholen och kanske dricker lite för mycket någon gång ibland, känner till de här historierna. Vi vet också att det finns dem som missbrukar alkohol. Men den vanligaste åsikten, i individualismens tid av eget ansvar, är att deras alkoholism inte är vårt problem. Varför ska vi lida i vår berusade glädje för att några inte klarar av den fina linjen mellan bruk och missbruk? Detta trots att det på varje firmafest, after work och vinfylld middag brukar finnas åtminstone en nykter alkoholist eller människa i riskzonen. Vilka glädjedödare de är, hörni.

Den 16 maj skrev Gudrun Schyman en debattartikel på Sydsvenskan Opinion. Hon pekade på mellantinget mellan ett glas rött ibland och det svåra missbruket. Riskbruk av alkohol blir allt vanligare. För höga mängder för ofta skadar både kroppen, individen och samhället i alltifrån leverskador, olyckor till lägre prestationsförmåga.

I senaste numret av Läkartidningen skriver samtidigt ett flertal forskare vid Göteborgs och Linköpings universitet om svårigheterna kring att diagnostisera riskbruk. Är det hur ofta eller hur mycket som räknas? Vilken hänsyn ska man ta till individuella förutsättningar och skillnader? Luddigheten i definition av riskbruk gör det svårt för läkare att ge råd om alkoholbruk.

Men kanske är det varken någon enhetlig definition och läkarråd som i första hand behövs utan snarare självreflexivitet och mod. Att själv skapa ett mer nyktert förhållningssätt till alkoholen, helt enkelt.

Krönika publicerad i BT 29/5

Fotnot: Gudrun Schymans artikel kan man läsa här och artikeln i Läkartidningen finns här.

När vän blir fiende

I åttan blev jag och Sara bästa vänner. I de flestas ögon var vi en underlig kombination. Jag kom från landet, var fattig och läste konstiga böcker. Hon var populär, vacker och bodde i innerstan. Men det spelade ingen roll. Vi hade massor gemensamt och inte minst en delad humor som gjorde att vi fnissade sönder även den tråkigaste fysiklektion ihop. Sara fick mig att tycka om livet och gjorde att jag såg fram emot skolan.

Det var egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Hennes pappa var en av de rikaste i stan. Han bodde i en stor villa, med storbilds-TV, jacuzzi och biljardbord. Han gav Sara allt som hon pekade på. Det var hemskt att gå in i klädbutiker med henne, se henne plocka på sig dyra kläder för tiotusen kronor och be dem sätta upp det på hennes pappas konto.

Det var när jag och Sara började på gymnasiet som jag blev politiskt aktiv och hittade mina kretsar. Djurrättsaktivister, vänstermänniskor, feminister. Vi bar pins med röda stjärnor och gick på punkkonserter. Vi demonstrerade utanför McDonalds och läste Marx i skolcafeterian. Äntligen var jag hemma. Men det var fortfarande något som skavde. För Sara var med, följde med mig överallt, men hon passade inte in.

Alltmer tog min politiska agenda över och den gjorde det uppenbart att Sara och hennes bakgrund var allt som var fel med samhället. Hon var blond och sminkade sig normativt. Hennes sätt att fnittra och göra sig dum inför killar, tillsammans med hennes stereotypa utseende, var allt som jag som feminist kämpade mot. Hennes pappas stadsjeep och avog mot ekologisk mat förstörde miljön. Dessutom var de rikingar och visste inget om förtryck.

Jag började håna henne. Fråga varför hon gick på punkkonserter istället för svennediscon och sa att det var övre medelklassmänniskor som hon som gjorde att samhället såg ut som det gjorde. Jag snackade skit bakom hennes rygg och undvek att ta med henne på fester. Folk spred ut rykten om att hon var en hora, jag stod aldrig upp för henne. Hon mådde dåligt, jag fnös att snygga rikingar som hon inte visste vad riktig ångest innebar. I slutet av ettan på gymnasiet hade hon tröttnat på mina trakasserier och bröt med mig. Sedan sågs vi bara sporadiskt på stan och hejade på varandra.

När jag skriver den här texten är det hemskt att se mitt eget beteende i klarspråk. Kanske skulle jag hålla tyst om det om jag inte märker att samma tendenser, om än inte lika extrema, fortfarande finns i vänsterrörelsen. Jag har vänner som blivit hånade för sin medelklassbakgrund eller yrkesval. Jag har gått i demonstrationståg där våldsromantiken flödat och borgare ska skjutas, killar med backslick blivit attackerade med äggkastning och var och varannan vänstertidning listar de rikaste i Sverige som fienden, med namn och bild.

Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.

Sara, jag är fruktansvärt ledsen för allt jag gjorde mot dig. Mitt enda sätt att be om förlåt är att vidga mina ideologiska skygglappar och umgås med människor ur alla klasser och med så många politiska synsätt som möjligt. Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 28/5

Individen regerar

Jag har bokat en tid hos en tandläkare. För första gången på flera år har jag faktiskt råd att gå dit. Samma dag får jag chans på ett förstahandskontrakt. Vi är några av de utvalda som åtminstone fått en visning. Jag sitter i soffan och övermannas av såväl tacksamhet, som overklighetskänslor. Det tar en stund innan jag inser hur bisarr min översvallande tacksamhet är. Det handlar om två så grundläggande saker som fast boende och tandvård. Ändå är känslan att det är något unikt som har skett.

Det är unikt. Väldigt många svenskar har inte råd att gå till tandläkaren och i, inte minst, storstadsregionerna saknar många boende. Man bor inneboende, hos vänner och flyttar runt mellan mer eller mindre vita andrahandskontrakt.

Min känsla av tacksamhet är dock instämmande med den allmänna mentaliteten idag. Det är upp till dig att fixa bostad, ha råd med tandläkare, fixa schyssta villkor med arbetsgivaren, ha en privat sjukförsäkring som täcker upp när offentligheten sviker. Den egna lyckans smed innebär också den egna olyckans ansvar.

Många liberala skribenter skulle svarat mig att det faktiskt inte är så dyrt att gå till tandläkaren om man sparar. Spara kan man alltid göra, tog inte jag några öl förra helgen som jag hade kunnat lägga på ett tandläkarbesök i stället? Och hur var det med den där klippningen för en månad sedan, kunde jag inte bytt ut den mot tandvård? Visst stämmer det att det finns dem som har råd med tandblekning för tusentals kronor, men samtidigt säger sig vara för fattiga gällande hål i tänderna. Men de är i minoritet. De som påpekar att man alltid kan spara är de som förmodligen har råd med både sparande och livskvalitet. Fnysandet åt studenter som kallar sig fattiga, men samtidigt har råd med krogbesök och fika inbegriper samma resonemang.

När jag klagade offentligt över bostadsbrist och omöjligheten för mig att köpa en bostadsrätt fick jag ett liknande svar. “Men det är väl bara att spara då.” De individuella lösningarnas honnörsbegrepp är meningsinledaren “men det är väl bara att”. Överviktig och arg på kroppsideal? Men det är väl bara att banta. Deprimerad och trött på att stå i vårdköer till psykiatrisk hjälp? Men det är väl bara att läsa en självhjälpsbok och rycka upp sig. Fattig? Men det är väl bara att spara. Dålig arbetsgivare? Men det är väl bara att byta jobb.

Det är en skrämmande, apolitisk hållning som alltmer börjar genomsyra samhällsdebatten. När det alltid bara är upp till individen att fixa det fråntas såväl den politiska analysen av kollektiv problematik och de strukturer som i viss mån bestämmer handlingsutrymmet. Jo, jag hade råd med tandläkare till slut och bostaden ordnar sig väl som vanligt. Ett fritt aktörskap och egen handlingsförmåga är viktig. Men det är farligt när alltfler börjar tala om den som om den också är allt. Individen må förändras, men samhällsproblem kommer i så fall att finnas kvar utan att ens ifrågasättas.

Krönika publicerad i VK 26/5

Upprop för de glömda kvinnorna

Ain’t I a woman?, undrade Sojourner Truth år 1851 på ett kvinnorättsmöte i Ohio. Hon föddes in i slaveriet och efter sin frihet blev hon en talare för både slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter. “Är inte jag en kvinna?”, undrade Truth på kvinnorättsmötet och påvisade kvinnokampens etniska orättvisa, där vita kvinnor hade större frihet och makt än andra. De vita kvinnornas privilegier sträckte sig inte till svarta kvinnor.

“Ain’t I A Woman” är namnet på en kampanj, initierad av nätverket “Ingen Människa Är Illegal”. Den tar fasta på Truths tankar kring vilka som kvinnorättslagar och kvinnoskydd inbegriper. I en samtida svensk kontext är det papperslösa kvinnor som saknar rättigheter. De saknar, liksom andra papperslösa flyktingar i Sverige, rätt till sjukvård och andra sociala skyddsnät och lever i ständig rädsla för polis och Migrationsverket. Skräcken över att behöva återvända till hot, tortyr, förföljelse eller övergrepp i hemlandet finns ständigt.

Men för kvinnorna finns dessutom en dubbel utsatthet. På grund av deras avsaknad av rättsligt skydd är de ett enkelt villebråd för utnyttjande. Flertalet historier om utlovad asyl eller insmuggling i landet, i utbyte mot sexuella tjänster, har uppdagat sig den senaste tiden. För de papperslösa kvinnorna finns ingen möjlighet att få hjälp i en sådan situation.

Många papperslösa kvinnor är också på flykt från våld av närstående, som är väl medvetna om att kvinnorna saknar rättsliga möjligheter att anmäla övergreppen. De riskerar då själva att bli gripna och avvisade. I dag måste en kvinna som kommer hit på anknytning, det vill säga genom en relation med en svensk medborgare, vara skriven i Sverige i två år innan hon har rätt att stanna utan anknytning. Det innebär att hon innan dess riskerar att skickas tillbaka till sitt hemland om hon bryter upp eller anmäler misshandel och övergrepp i relationen.

Likaså är det inte tydliggjort vad som räknas som tillräcklig grund för att stanna i en asylprövning. Många kvinnor svarar nej på frågan om de har blivit torterade i sitt hemland, då ingen upplyser dem om att även våldtäkter räknas som tortyr. Inte heller spelar det alltid någon roll, då typiska kvinnorättsliga frågor såsom tvångsgifte och könsstympning ibland inte är tillräckliga skäl för att få stanna.

Ain’t I A Woman är ett upprop för dessa kvinnor. Kraven som förs fram är att kvinnofridslagen överordnas utlänningslagen, att utlänningslagen förtydligas så att kvinnors asylskäl blir en tillräcklig grund för uppehållstillstånd samt att papperslösa kvinnor som medverkar i en brottsuppredning ska få tillfälligt uppehållstillstånd så länge utredning och domstolsprocess pågår. Tre krav som skulle göra stor skillnad. Men den största skillnaden är kanske en fråga om attityder. Att börja tala om en tyst och bortglömd samhällsgrupp och ställa grundläggande frågor om vilka som inbegrips i våra lagar.

Krönika publicerad i VK 12/5

Mer om kampanjen finns att läsa här

Modet i ett midsommarbrev

Jag gick i sjuan och han gick i nian. Han var den vackraste människan som jag någonsin sett och under ett helt läsår byggde jag upp en tillvaro kring honom, trots att jag aldrig vågade säga ett ord till honom. Jag visste när han hade håltimme, jag analyserade sekundblickar i timtal och skrev upp i min dagbok vad han haft på sig.

Den midsommaraftonen då jag gått ut sjuan var vi på samma logdans. Efter middag och tal började dansbandet att spela. Jag stod i vinbärsbuskarna utanför och smygdrack vin med mina vänner. Det var då jag kände hans händer på mina axlar, som självsäkert snurrade runt mig. Han frågade om jag ville dansa.

Jag kunde inte dansa. Jag hade skolkat från alla gympalektioner och kunde inte ett endaste grundläggande foxtrotsteg. Jag trampade på hans fötter, tappade takten, rodnade, bad om ursäkt. Han sa att det inte gjorde någonting, att jag bara skulle låta honom föra. Jag tänkte på Dirty Dancing-Johnny och Baby, det här var vi, när han la sin kind emot min och snurrade omkring mig. Vi dansade två låtar. Sedan snurrade han runt mig en sista gång, tackade för dansen, så gick han.

Den natten sprang jag hela vägen hem, genom ängar och på grusvägar tills fötterna värkte. När jag kom hem författade jag ett långt brev, där jag la mina samlade känslor som byggts upp under ett helt läsår av avståndsstirrande, jag skrev om hans blå ögon och undrade om han ville bli min. Nästkommande förmiddag klistrade jag igen kuvertet och la det på brevlådan.

Den sommaren väntade och längtade jag mer än jag någonsin har längtat och väntat. Det krävde en rad tidsspillande aktiviteter såsom att skriva långa dagboksanteckningar, stirra efter postbilen, lyssna efter telefonen, rusa till brevlådan och hetsigt fingra igenom dagens postskörd för att därefter peppa upp sig själv igen.

Några dagar innan skolan skulle börja igen träffade jag på en klasskompis. Jag hade fortfarande inte hört någonting från mitt kärleksobjekt, men hoppet levde alltjämt, om än med en något slocknad låga.
– Jag vet inte om du vill veta det här, sa min klasskompis. Sedan berättade han om festen som han varit på för någon månad sedan. Festen som alla varit på, sådana som blev inbjudna, jag var inte en sådan. Hur mitt brev, någon gång under småtimmarna, tagits fram. Den vackraste hade läst upp mitt brev för hela festen. Sedan hade de alla skrattat.

Jag lovade mig själv med största sannolikhet att aldrig bli kär igen och denna lärdom glömde jag lika fort bort när jag någon månad senare förälskade mig i en tjej i min parallellklass. Men jag tror att jag lärde mig någonting om sårbarhet. Numera betraktar jag den där fjortonåringen, lika delar fascinerad som avundsjuk. Hon som refererade till en människa, som hon aldrig ens talat med, i termer av kärlek. Hon som varken var medveten om, eller brydde sig om, den risk som hon utsatte sig själv för i ett femsidigt midsommarnattsbrev med metaforer kring hans blå ögon. Hon bar ett enormt mod och i efterhand beundrar jag henne så.

Krönika publicerad i VK Kultur 28/4