Vi var fortfarande vi

Det var aldrig ett beslut grundat på vare sig kärlek eller längtan. Snarare var det omständigheter och logistik som gjorde att människan som jag levt i en relation med i ett år plötsligt gick och blev min sambo. Personen som jag delade min lägenhet med flyttade ut, jag hade tre rum och hög hyra själv och behövde en ny inneboende. Efter en översikt av min bekantskapskrets och deras bostadsbehov konstaterade jag ganska snabbt att pojkvännen var förstahandsvalet. Han är en av få människor som jag orkar umgås med under längre tidsperioder och han hade inget förstahandskontrakt att förlora.

Det var en tråkig och logistisk uppgörelse från bådas håll. Vi testar väl det här över sommaren, så länge vi har lägenhet, det är enklast så. Ingen av oss såg det som vare sig något permanent eller ett stort steg. Vi bodde ju båda redan med andra, hade kombos, sambos och kollektivboenden bakom oss. Att det nu var vi som bodde ihop var varken mer eller mindre.

Sedan kom reaktionerna. När han berättade att han skulle flytta in, när jag sa att min nya inneboende var pojkvännen. ”Åh, ni ska bli sambos!”, sa människor med eftertryck på ordet sambo och lät lika delar förtjusta och förvånade. Vi hade inte tidigare varit paret som utmärkte sig i vare sig stabilitet eller framtidsplanering. ”Vilket stort steg!”, sa många och undrade hur det kändes. ”Sambofällan”, sa folk, ”nu kommer du att sluta gå ut och stanna hemma framför TV:n istället”. Vi sa båda att det väl inte var så mycket mer än att det fungerade bra just nu och så får vi se hur det går.

Veckan innan han skulle flytta in hade alla utsagor börjat krypa in under huden på mig. Det som hade varit en rolig och praktisk uppgörelse hade förändrats till ett framtidsval av episk mått. När jag blundade och försökte sova blinkade ordet framför mig i versaler: SAMBO. När jag vred och vände på mig hölls en lång monolog i huvudet som kretsade kring tristess, kärnfamilj, heteronormativitet, småtjafs och vardagslogistik. Minnet av mig själv som förälskad och lillgammal 20-åring, som plockade upp kalsonger efter dåvarande sambon och planerade matlagningen för en vecka framåt. Minnet av mig själv som ännu yngre, en brådmogen och kontrollneurotisk 18-åring som började städa min och dåvarande flickvännens lägenhet redan innan jag kom innanför dörren.

Så flyttade han in. Vi åt pizza, vi slösov, vi orkade inte ta hand om disken, vi drack rödvin på en tisdag för att vi kände för det. Han suckade över min oordning i köket, jag gnisslade lite om att han inte packat upp allt i sovrummet än. Sedan sa vi att vi väl ses någon gång inatt och jag gick ut och härjade. Sent på natten ramlade jag hem. Ner i min säng där en varm kropp mötte mig i sömnen. Ingenting blinkade framför mina ögon längre. Vi var inte sambos. Vi var fortfarande vi.

Krönika publicerad i BT Kultur 24/4

Den ofarliga kvinnliga sexismen

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
– Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
– Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

De tomma ordens makt

Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.

De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.

Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste “ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.

Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som “folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.

Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.

Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. “Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.

Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.

Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.

Krönika publicerad i VK Kultur 17/3

Jag är både stålman och spets

När jag var i tonåren visste jag väldigt lite om min fitta. Eller rättare sagt: Jag visste väldigt lite om allt det där som man kan råka ut för och som varken går under sexualundervisningens preventionsråd eller veckotidningars orgasmtips. Det kliade, det gjorde ont, det skavde. Jag köpte yoghurt och körde huskurer som ibland var så avancerade att de liknande en mindre grekisk buffé. Jag köpte receptfri medicin på apoteket som torkade ut och ökade smärtan. Men mest av allt var jag arg på mig själv. För att jag var onormal, frigid, störd på något sätt. Det skulle inte göra ont. Det stod det ingenting i tjejtidningarna om.

När jag skrev om det här ämnet för något år sedan fick jag översvallande respons. Delade erfarenheter om oljor, luftande, tankestrategier och dåliga p-piller kom upp till ytan. Jag var långt ifrån ensam.

Jag tänker, i denna anda, bjuda på mitt senaste tips. Det som gynekologer och barnmorskor brukar säga om att lufta och inte använda tighta byxor stämmer nämligen. Samtidigt är underkläder för kvinnor nästan uteslutande bestående av åtsittande storlekar och i många fall konstiga syntetmaterial som inte låter huden andas. Det finns sällan så mycket att välja på. Det trodde jag och sedan lånade jag ett par herrkalsonger och upptäckte skillnaden. Ett par små y-front, som nästan helt liknande ett par av mina hipsters. Enda skillnaden var att de kom i Stålmannentryck, när de enda tryck för kvinnor som finns att tillgå är gulliga figurer som Hello Kitty eller Snobben. Det och att de tillät huden att andas. Den där extra, lilla fickan för mannens könsorgan är nämligen helt perfekt för kvinnor med. Den ger rum. Dessutom kommer de oftast i bomullsmaterial, mycket skönare och bättre.

Jag gick runt i kalsongerna och trivdes för en gångs skull i ett par underkläder, såväl inifrån som utanpå, och undrade varför jag inte tänkt på det tidigare. Svaret var inte så svårt att hitta: Med en sträng uppdelning mellan kvinnors och mäns underkläder hade jag aldrig kommit på tanken att ens titta på herrunderkläder tidigare. Detta trots att de finns i storlekar som passar mig.

Kvinnors användande av herrunderkläder har dock ändå något romantiskt skimmer över sig. Precis som pojkflickan ses med större beundran och mer acceptans än flickpojken, tillåts kvinnor vara betydligt mer könsöverskridande i sin klädsel. Hur många romantiska filmer förekommer inte kvinnan i mannens skjorta i? På samma sätt är steget inte så stort från mina hipsertrosor och de lånade kalsongerna, förutom att de sistnämnda var betydligt mer bekväma för mitt kön.

På den queera sexsajten Sex Is Not The Enemy förekom det nyligen en bild på en man som poserar i ett par små, rosa trosor. Inte som en könsöverskridande handling i sig, bilden är snarare arrangerad som att det är hans vardagsunderkläder. Jag, som trots deras ofta förekommande obekvämlighet, även är förtjust i såväl spetsunderkläder som snygga mönster, tyckte att det var en fantastisk bild. Den var ursexig. På samma sätt som jag, i en kvinnlig roll, förväntas bära spets och syntet, förväntas mannen hålla sig till de praktiska kalsongerna. Möjligen tighta och mönstrade, men jag har fortfarande inte sett ett enda par spetsunderkläder för män. Det är oerhört tråkigt.

Det vore faktiskt precis såhär enkelt: Slå ihop underklädesavdelningarna till en enda. Låt alla människor botanisera fritt bland material, utformning och mönster. Slopa den könsstereotypa reklamen till förmån för snygga underkläder som passar alla. Jag är både stålman och spets. Det tror jag alla är.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

Bakom frihetens fasader

För några år sedan såg jag en intervju med en regissör, namnet är tyvärr glömt, som menade att vi aldrig haft så lågt i tak som i vår samtid. “Jag tror att vi någon gång kommer att blicka tillbaka och inse hur bundna vi var då”, sa hon.

Att vi inte ser frihetens begränsningar beror troligen på att vi samtidigt lever i en tid som basunerar ut ett budskap om alla möjligheter i världen. Sällan har det pratats så mycket om individens egna val och frihet som nu, sällan har liberalismens egenmaktsdiskurs haft ett sådant genomslag. Vi har valfrihet i allt ifrån elbolag till utbildning. En rad reformer har också gjort mängder av grupper friare. Feminism och HBT-aktivism har brutit ny mark och medfört en rad förbättringar gällande jämlikhet. Vi har rösträtt, yttrandefrihet och ett debattklimat som gör det möjligt för vem som helst att tala. Internet har också gett utökade möjligheter till både åsiktsutbyte, aktivism och att få sin röst hörd.

Komponenterna ovan är bara små delar i vad som skulle kunna utgöra frihet. Men samtidigt är det bara en bråkdel av sanningen. Snarare handlar det om en chimär frihet, en påtaglig frihetsmanifestation medan inskränkningar sker i det fördolda. Vi jämställer valfrihet med frihet, alltså privatiserar vi och gör marknaden fri. Vi jämställer jämlikhet med frihet, alltså lagstiftar vi om homosexuellas lika rätt till äktenskap.

Samtidigt sker förändringar på flera håll, på arbetsmarknaden, genom övervakning och polisauktoritet. Det sker i en osammanhållen räcka av enstaka händelser, som i sig väcker uppmärksamhet, utan att de sammankopplas till varandra.

Utbildningsdirektiv om anställningsbarhet som utbildningens främsta mål, där såväl kritiskt tänkande som personlig utveckling har suddats ut till förmån för fostran av lydiga medarbetare. England och Irland fördömer anti-social-behaviour och ställer upp civilrättsliga normer för hur människor får bete sig. Polisen hotar och trakasserar i tunnelbanan i Stockholm och frihetsberövar människor enligt lymmellagen under demonstrationer i Köpenhamn. Datalagringsdirektivet i EU möjliggör ohämmad bevakning av all vår telefoni- och datatrafik i syfte att kartlägga vilka vi är, vilka vi umgås med och vilka grupper som vi är med i. En man blir av med sin ersättning när han inte tagit i hand under en arbetsintervju. Skolväsendet fokuserar mer på ordning och reda än individens utveckling och en ny högskoleförordning resulterar i att man bör göra de “rätta valen” för en gynnsam utbildning redan i femte klass.

De är enskilda händelser, olika fall, som alla får uppmärksamhet. Men tillsammans bildar de en skärva av en mycket större, näst intill oöverskådlig, bild av vad som finns bakom frihetens fasader. Den som försöker sammanfoga dessa avfärdas lätt som konspirationsteoretiker, men i själva verket handlar det om vad vi kallar frihet. Det rymmer betydligt mer än möjligheten att välja elbolag. Den chimära friheten har urholkat frihetsbegreppet, medan såväl individens som kollektivets handlingsutrymme är alltmer hotat.

Krönika publicerad i VK 3/3

Kaos eller trygghetsnarkomani?

När jag vaknar upp i Stockholm på lördagsmorgonen råder snöstorm ute och SMHI går ut med en klass 2-varning. Det är samma dag som jag ska åka tåg tillbaka till Göteborg. Jag förbereder mig med någon form av zentänkande om att jag inte har någon tid att passa och förr eller senare kommer jag fram. Jag hör till de mer lyckligt lottade som varken har små barn med mig eller ett möte att hinna fram till.

När vi stiger på tåget, en timme försenat från start, meddelas att vi redan nu kan välja att stanna i Stockholm och få pengarna tillbaka på biljetten. Alla är förberedda på en längre restid och diverse oförberedda stopp under vägen.

Vid elvatiden på kvällen var jag tillbaka i Göteborg. Jag skulle ha kommit vid 17-tiden. Det vore en lögn att påstå att jag behöll mitt zenhumör hela resan och att de där timmarna som vi stod stilla utan för Hallsberg inte kändes oändligt långa. Men det var ändå väntat. Vi hade en fantastisk personal ombord. Vänliga, informerande, hjälpsamma. De småpratade med trötta och hungriga barn, när maten i bistron hade tagit slut. De hjälpte äldre av med väskorna. De svarade tålmodigt på upprepade och irriterade frågor, trots att de hade lika lite information som oss stundtals. De bjöd på Internet, tipsade om Melodifestivalen i radion och i Falköping dukade de upp smörgåsar, mineralvatten, frukt och youghurt för alla i bistron.

Det gick ingen nöd på oss. Ändå hörde jag klagomålen omkring mig. Det mailades till lokaltidningen, det skulle skrivas insändare. Fikat var för dåligt, SJ var inkompetenta, personalen gav ingen information. Stundtals undrade jag om vi satt på samma tåg.

På samma vis har det fortsatt sedan jag slutligen kom hem. Kollektivtrafiken fungerar inte i storstäderna, tågen ställs in och tak rasar ihop. Vi klagar, vi diskuterar solidariserande med varandras snötäckta bekymmer, vi fryser och vi skriver arga insändare. Media hakar på och skriver spaltmeter om undantagstillstånd och väntande familjer fast på tågstationer.

Det är nu mer än en månad sedan jordbävningen på Haiti krävde mängder av människoliv, skapade oändlig förödelse och förstörde de få tillgångar och hus som en fattig befolkning hade. Nyhetsrapporteringarna därifrån har minskat betydligt sedan dess. Där rådde undantagstillstånd. De är fortfarande i behov av hjälp, men deras röster har tystnat till förmån för skräckreportage från tåg med trasiga toaletter och en polarkaka som tröst.

Jag värjer mig mot påståenden kring att inte få kritisera på den egna samhällssituationen, för att några andra har det värre. Jag menar inte att Sverige nöjt ska slå sig för bröstet och påpeka att vi lever i den bästa av världar. Men ibland behövs eftertanke. Försenade tåg och igensnöade vägar är varken kaos eller undantagstillstånd. Det är dåligt väder i ett trygghetsnarkomaniskt land.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/2

En trött valrörelse

Valrörelsen har startat. Tv börjar fyllas av partiledardebatter och möten mellan statsminister och oppositionsledare. Politiskt intresserad som jag är, bänkar jag mig framför dem. Mitt politiska engagemang rinner långsamt av mig, medan jag betraktar flera timmar av avbrutna meningar, substanslösa slag-ord och pajkastning.

Är det det här som är politik? Jag måste ha missat något. Jag som älskar politik, samhällsdebatt och alla de politiska dimensioner som livet rymmer. Plötsligt förstår jag vad människor som säger sig vara “ointresserade av politik” menar. Det är alltså det här; blockpolitikens eviga skattestrider och trötta argument som de avser. Jag kunde inte ge dem mer rätt.

Politik för mig har föga gemensamt med de retoriska uppvisningar som visas i tv. Det handlar dessutom mindre om skattepolitik och si och så många miljarder kronor till offentlig sektor. Varje gång det börjar harvas i media slår jag också lätt dövörat till.

Politik för mig är alla de diskussioner som jag för med människor dagligen, både ansikte mot ansikte och på nätet. De senaste veckorna har jag pratat om alltifrån användningen av begreppet “hen” som ett könsneutralt pronomen, till utfiskningen av ålen. Jag lär mig enormt mycket varje dag, av andra människor engagerade i olika frågor och områden.

Politik är för mig också alla engagerade människor, som jobbar ideellt eller för väldigt knappa pengar i gräsrotsrörelser, ideella stödföreningar, lobbygrupper och liknande. De engagerar sig för gömda flyktingars situation, HBT-människors rättigheter, global rättvisa, bättre jämställdhet i skolan, Internetfrågor, rättvisemärkt mat och mycket, mycket mer. Somliga engagerar sig i sina närområden och andra i hur skolan som deras barn går i ska styras.

Politik är för mig inte minst de större perspektiven. Hur vi samarbetar globalt och vilka konflikter som uppstår, miljöfrågor, EU och såväl bistånds- som vapenhandelspolitik. Det är också de större perspektiven i en annan bemärkelse. Vilken idétradition man kommer från, vilka visioner som finns, vad som är de politiska idealen och bredare tankarna kring samhället.

Ingenting av detta har jag hittills funnit i valrörelsen. I stället står sju trötta, etablerade partier och tjafsar om skattepolitik. Någonting står inte rätt till i det representationspolitiska systemet, när glappet mellan etablerade partier och väljare är så stort att inte ens den som säger sig vara politiskt intresserad står ut med valrörelsen. Någonting i det politiska systemet har också gjort att själva begreppet “politik” har reducerats till ett andefattigt gnabbande var fjärde år, som ska leda till medborgarnas röster.

Partier talar om förnyelse och att komma närmare väljare. Jag tror inte att svaret vare sig ligger i Youtube-videoklipp, Skavlanframträdanden eller medieträffar hemma i folks kök. Snarare handlar det om en utvidgning av den politiska dimensionen och modet att våga se politiska krafter bortom sju trötta regeringspartier.

Krönika publicerad i VK 24/2

Hon var inte som vi

Det var en Valborgsmässoafton för några år sedan, som jag och mitt närmaste gäng hade bestämt oss för att fira ihop. En av mina vänner hade en kompis som hon bjöd med, som i sin tur bjöd med en annan bekant. Vi välkomnade dem naturligtvis.

Kvällen slutade i en katastrof. Vi som känner varandra så pass väl och har umgåtts så länge, har skapat en hel del normer och vanor kring vad som är okej att uttrycka och inte. Vi kan diskutera samhället med ett samförstånd om att vi i grunden har samma värderingar, även då vi inte håller med varandra i sakfrågor. Vi tror oss ha likvärdiga tankar, som gör att vissa saker alltid förutsätts. Den bekanta hade helt andra normer än vad vi hade.

Där satt vi med våra flaskor vitt ekologiskt och diskuterade en feministisk avhandling och in kom den bekanta med en helt annan klädstil, starkcider på burk. Hon började dra blondinskämt och prata om att somliga tjejer förtjänar att kallas madrasser.

Vi ryggade tillbaka. Vi gick in i andra rum och började viska om henne, undra varför hon skulle komma hit och förstöra vår fest. Någon enstaka vågade säga emot henne, men de flesta av oss gjorde inte det. Istället bestämde vi oss för att hon inte hade något att göra.

Jag tror aldrig att mitt gäng, av individer med egna personligheter och olika åsikter, har varit så sammansvetsade som under denna Valborgsmässoafton. Vi var inte medvetna om hur lika vi är förrän någon helt tydligt gick in och var annorlunda, jämfört med hur vi betraktar saker. Vi vet egentligen ingenting om vad som utgör praxis, normer och förutsatta grundvärden i vårt gäng. Det enda vi egentligen visste och fortfarande vet att vi i alla fall inte är som de andra, som kommer in och stör och inte är som oss.

På samma sätt verkar diskussionerna kring nationalism och nationell identitet. Vad utgör egentligen en svensk eller en europeisk identitet? Vad är våra grundvärderingar som vi vägrar rucka på? I det ohyggligt dåliga material som SFI-undervisningen använder, finns en tydlig mall.

I Sverige delar man på hushållet. Man slår inte barnen. Mannen och kvinnan är jämställda. Man betalar skatt och gör rätt för sig. Vi är fria, men man får inte göra något som bryter mot lagen. Här finns homosexuella och det är helt okej. Sveriges grundvärderingar är tolerans och jämlikhet.

Sällan har det som skall sägas utgöra stommen i den svenska nationaliteten uttryckts så övertygat och enkelspårigt, som i det material som ska presentera landet för ”dom andra”. De som vi förutsätter inte är som oss. Hatbrott, homofobi, dubbelarbetande kvinnor och kvinnomisshandel är bara några av de faktorer som utgör en mer komplex bild av vårt samhälle. Även om det finns lagar som tydligt tar avstånd från en del av de ovan uppräknade samhällsfaktorerna är det inte många svenskar som skulle skriva under på att det där är en heltäckande bild av vår nationella identitet.

På samma sätt tror vi oss ha funnit en gemensam identitet i den västerländska kulturen av upplysning och modernism. Om du inte är med oss är du emot oss, även fast det även här förekommer allt ifrån inskränkningar i abortlagar som tortyr.

Jag tror varken på en nationell, västerländsk eller ens gruppgemensam identitet. Det enda som får oss att häftigt bekräfta vad vi tror är våra egna värderingar, är när de ställs mot ett inbillat hot. Istället för att ta diskussionen om vad detta hot; från flyktingar, från muslimer eller invandrare, egentligen består av går vi undan och viskar om att vi i alla fall inte är som dom.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

Fri forskning kräver fritt tänkande

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Hotelltystnad och Twittertröttma

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Lika i slott och hotell

Två av de mest omdiskuterade dokusåporna just nu är SVT:s Stjärnorna på slottet samt TV6:s Paradise Hotel. Jag kan utan omsvep erkänna att jag följer och älskar dem båda. Hur detta mottas av andra ser dock något annorlunda ut, beroende på vilket program som jag väljer att tala om.

Den förstnämnda av dem är Public Service-TV för en bred massa som den ska se ut. Med ett anslag av gemytlighet och puttrighet sätter man fem stycken breda och folkkära stjärnor på ett slott och låter dem bestämma aktiviteter, tala om sina liv, äta god mat och dricka vin. En Här är ditt liv-version av dokusåpan där kändisar står i centrum och inte intriger och bråk. Stjärnorna på slottet är också den dokusåpa som både min mamma och min mormor följer, som diskuteras i TV-krönikor och i fikarum. Familjeunderhållning på prime time.

Paradise Hotel är raka motsatsen i sin marknadsföring. Den unga underdogkanalen TV6 skickar ett gäng yngre, modellsnygga människor med arbeten av typen “bartender” och “modell” till ett lyxhotell där allt går ut på att vara i par. Den som blir utan partner på parceremonin åker ut. Här vinns tydliga vinnare och förlorare och programmets bärande idé är paktande, intriger, lögner och flirtande som tävling. De mest frekventa inslagen består av fylla, gräl och juckande under täcken filmat med nattkamera.

När jag diskuterar Paradise Hotel med människor jag känner utsätts jag allt som oftast av fördömande blickar. Den sortens dokusåpa, med stylade unga människor som super och har sex, är en del av yngre generationers förvirring. Barn som växer upp idag som ser sådana program, vart ska det sluta? Det anses i största allmänhet som den lägsta sortens TV och kulturyttring. Det är en fruktansvärt simpel programidé och visst kan man kritisera produktionsbolaget för att plantera och utnyttja unga människors vilja till kändisskap. Men skillnaden mellan Paradise Hotel och Stjärnorna på slottet är inte särskilt stor.

Jag ser få skillnader i Kjell Bergqvist vinmosiga skratt när han tar Siw Malmqvist på brösten och frågar om de är äkta och tequilarace-hångel på paradisön. Björn Ranelids personliga vendetta mot sina belackare är snarlikt de pinsamma konflikter som utspelar sig på TV6. Tommy Körbergs bufflighet kan utan problem mäta sig med 20-åriga mäns självhävdande när de bråkar om samma kvinna.

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Krönika publicerad i VK 22/1

Vi frossar i våldet mot Salander

Efter flera års aldrig avtagande hype kring Stieg Larssons Millennium-trilogi och filmatiseringar av böckerna ser jag tillslut de två första filmerna. Det är svensk film, av den typen av låga kvaliteter som de för det mesta håller. Det är svensk deckare, med ansträngd dialog och skrattretande bifigurer. Men mest av allt finns där våld och kvinnliga offer.

Lisbeth Salander, som förvisso slår tillbaka, figurerar i en grov våldtäkt, blir levande begravd och både skjuten och misshandlad i de två första filmerna. Utöver detta finns våld mot oskyldiga kvinnor, övergrepp, incest, våldtäkter och kvinnomord.

Jag ser sällan på vare sig deckare, kriminalserier eller filmer med våldsinslag. Jag läser nästan aldrig deckare. Men då jag semesterläser deckare eller hamnar framför CSI en TV-kväll blir jag alltid påfallande illa till mods. Fascinationen för döda kroppar, obscena våldsbrott och grova skändningar slutar aldrig att förvåna mig.

Det vanligaste upplägget för en mordskildring är en ung kvinna, gärna omtyckt och vacker, vars kropp blivit våldtagen och utsatt för andra övergrepp innan hon slutligen mördats. Gärna med inslag av perversitet, såsom troféer skurna från kroppen eller lämnad sigill.

Poliserna består av den logiske mannen och den mer känslosamma kvinnan, som i brottsutredningen blir personligt engagerad och i många fall även minns smärtsamma minnen från sin egen bakgrund som våldtagen, misshandlad eller utsatt för övergrepp. Mördaren är en ensam man med psykisk störning.

Det närmast pornografiska frossandet av våld, död och sadism som vår samtidskultur kommersialiserat och drar in mängder av pengar är för mig obegripligt. Vad är det i oss som lockas av våldskildringar och kvinnomord? Vad är det som ständigt fascinerar oss i skändade kroppar och övergrepp?

Möjligen är det samma sorts hotfulla kittling som skräckfilmer ger. Tryggheten uppenbarar sig som mer trygg när döda kroppar visas på primetime-tid eller beskrivs i vår hängmatteläsning, medan vi sitter i våra hem och sommarstugor. Hotet om våldet och döden är tillräckligt långt borta för att vi ska känna oss säkra, men ruskar ändå om i vår larmade och låsta tillvaro med krockkuddar och cykelhjälm. På samma sätt som kriminalartiklar blivit hetaste stoffet i vår samtid, är också de skönlitterära och populärkulturella skildringarna av dödsfall och våld någonting som skakar om i vår säkerhet.

Detta är något av en paradox. Samtidigt som vår fascination för våldsbrott och död blir större, växer opinionen för hårdare straff och mer övervakning. Terrorister och våldsmakare lurar överallt och säkerhetslås och överfallslarm säljer som aldrig förr. Ju räddare vi blir och desto mer makt vi lägger i statens och polisens händer att övervaka och straffa, desto mer kittlas vi av det gränslösa våldet.

En mer nyanserad opinion om fängelsevård och rehabilitering har ersatt av starka röster om hårda straffsatser och inskränkta möjligheter för fångar. När Expressenkolumnisten Isobel Hadley-Kamptz i en ledare den 2 januari uttrycker sin skräck för polisen och dess våldsmonopol utsätts hon för starka hot och hatkaskader.

Ju mer fragmenterat våldet och dess verkningar blir, desto mer växer en onyanserad bild om våldsamma galningar och tryggheten i polisen och staten. Genom kriminalskildringarna får vi frossa i den sortens våld som vi inbillar oss att vi håller på avstånd genom ökad övervakning och fler polispikéer.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 15/1

Filmens kvinnor inget feministprojekt

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Hemvändande är att återvända till sig själv

– Men gå inte ut då, om det är så jobbigt.
Nej, jag vet. Det är ett ganska rimligt påstående från dem som ännu ett år hör om min hemvändarångest under julen. Men ändå gör jag ju det. Ändå står vi där, på gamla krogar med gamla bekanta. Vi som flydde småstäderna och gamla sammanhang, till andra städer och nya jag.
Det är över sex år sedan som jag lämnade hemstaden Östersund för Göteborg. På sex år har mycket hänt, både inom mig och utanför.

– Men åk inte hem då, om det är så jobbigt.
Jag kanske borde låta bli. Att möta alla jag en gång kände, promenera samma gator som då, stanna i över en vecka. Men ändå gör jag ju det. För samtidigt finns det naturligtvis saker som drar mig hit. Min familj, ett föräldrahem. Vi som har ett hemma många mil från där vi är nu har också en tillflykt. När jag behöver fly nuet och vara liten igen är det mitt uppväxthem som jag återvänder till.

– Men jag förstår inte alla ni som klagar över hemvändarångest, det är väl bara att skita i det om ni inte vill träffa gamla bekanta.
Det är klart att det är. Men ju fler gånger som jag återvänder hem till samma gamla krogar, människor, gator och sammanhang, desto mer tydligt blir det att det inte är dem som skaver.
Det är jag själv. Jag struntar i alla gamla vänner som jag tappat kontakten med eller dem som aldrig hälsade på mig och inte heller gör det nu. Jag bryr mig inte om att höra av mig till dem som jag ibland träffar pliktskyldigt och sedan inte har något annat än högstadieminnen att prata om med. Jag får lite nostalgiont i hjärtat av att se hur min hemstad förändras.
Mina gator är inte mina längre och jag är inte samma som då, men ingenting spelar någon roll när jag återvänder.

– Då förstår jag inte vad ångesten ligger i? Om du inte har någonting emot din hemstad, om du inte har någon revansch att ta ut men samtidigt ingen som du vill träffa?
Nej, det finns ingen revansch. Jag har inget behov av att visa hur den fula småstadsankungen blev en storstadssvan, lika lite som jag har någonting generellt emot staden som jag växte upp i eller människorna som jag omgav mig med. Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade.
Den 26-åriga storstadsbon sjunger med i Håkan Hellströms rader om att du inte kan se hur ful jag är på ett hemvändardansgolv och det är inte nostalgi. Det är tonåringens vrål som ekar i sprickorna av nutidens fasad.

Krönika publicerad i BT Kultur 2/1

Minns vi Anna Anka 2019?

Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.

Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.

Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?

Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.

Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.

Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?

Och minns vi vem Anna Anka var?

Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?

Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?

Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?

Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.

Krönika publicerad i VK 29/12

Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Rädsla från ryggraden

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

Större än en Facebookgrupp

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

En liberal och öppen kyrka

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10


Du är inte ensam

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.