Träning ger också egenmakt

Krönika publicerad i GP Kultur 27/6

Vi var ett tiotal flickor som under några timmar övade oss i att låta kroppen ta plats. Gå med ryggen rak, sätta gränser, använda magstöd i ett kraftfull nej. Det är vad jag minns av kursen i feministiskt självförsvar från högstadiet. Inga slag eller sparkar. Bara känslan av att låta kroppen ta plats och vara min på samma villkor som mäns kroppar är. ”Har du lärt dig slåss nu?”, undrade många efteråt. Men det hade jag ju inte. Jag hade bara lärt mig samma saker som när jag utövade kroppskontroll i dansträning eller fick en introduktion till gymmet av en ovanligt entusiastisk idrottslärare: jag hade fått verktyg för att se på min kropp på ett nytt sätt.

För några veckor sedan framkom det att Vänsterpartiet ska erbjuda kvinnliga politiker en kurs i feministiskt självförsvar för att stärka självkänslan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttryckte oro och skepsis över att kvinnorna i Vänsterpartiet kände sig så pass utsatta av sina manliga kollegor att de behöver självförsvar. Både Vänsterpartiet och Sabuni generaliserade vilt kring det feministiska självförsvaret. Vänsterpartiet förutsatte att kvinnors självkänsla behöver stärkas och Sabuni trodde att det handlade om en direkt och påtaglig utsatthet, snarare än strukturer. I själva verket handlar det mer om makt över den egna kroppen än en diffus ”självkänsla” eller angreppsrisk.

Numera får jag samma känsla som jag hade under det feministiska självförsvaret av träning. Jag sträcker på ryggen, lyfter de tunga vikterna och känner hur kroppen växer. Hur mycket samhället än försöker få kvinnors träning att handla om ideal och skönhet kan också träning vara en stark upplevelse av egenmakt. Kroppen blir kompetent i egenskap av sina funktioner, snarare än hur den ser ut.

Att bli uppfostrad som kvinna i det här samhället är att bli uppfostrad till ett främlingskap inför den egna kroppen. Den är en palett för projiceringar, önskningar, teorier, ideal, makt och våld. Oavsett om den är klädd i burka eller bikini är den ett forum för samhällets blick, den manliga normens blick. Att lära sig gå med ryggen rak, lyfta tunga vikter eller springa så fort man bara kan är att ta tillbaka den kropp som är ens egen. Det är att se på den där främlingen som är en förutsättning för liv och bestämma sig för att lära känna den. Det är inte bara ett försvar vid ett direkt angrepp, utan också ett försvar av integritet och gränser inför den ständiga påminnelsen om att kvinnokroppen betraktas som allmängods.

Kropp, ideal och komplex

Det finns något symptomatiskt med att jag, samtidigt som jag börjar skriva på den här texten, känner en vag oro över att gymvågen i dag visade att mina två semesterkilon fortfarande inte är borta. Känslan ligger där och trycker, medan jag läser och analyserar. Det är så det intellektuella förhållningssättet till kropp, vikt och ätande fungerar. Vi politiserar ideal och bantning, men i våra privata kammare är vi ändå oerhört många som har ett komplextfyllt och problematiskt förhållande till den egna kroppen.

Exakt hur privat och problemfyllt det är har blivit tydligt den senaste tiden. Efter mer än ett decenniums nästan kompakta tystnad kring kroppar och ideal har diskussionen tagit fart igen. På Sydvenskans kultursida publicerades under sommaren en rad personliga texter av skribenter som Annina Rabe och Andreas Ekström. Privat och politiskt berättar de om vikt, självförtroende, människovärde och normalitet. ”Det finns dagar – inte alla, men tillräckligt många – när jag på fullt allvar tror att hela mitt människovärde (och inte minst mitt kvinnovärde) står och faller med de där femton överviktiga kilona”, skriver Rabe (Sydsvenskan 110720).

På sin blogg skriver skribenten Isabelle Ståhl om hälsotidningar uppmanar oss att ”ta kontroll över begäret” och hindra hungersimpulser. ”Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den.”, konstaterar hon och förklarar i en annan text att kvinnor förväntas vara små väsen, som kan äta bakelser på ett lustfyllt sätt, men aldrig så att de inte viktlöst kan skutta vidare utan mättnad. ”Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.”

Det må låta som en gammal diskussion, återhämtad från 90-talets feministiska våg av idealkritik, men det samtal som just nu pågår går djupare än så. Uppmärksammandet av ätstörningar under 90-talet stannade uteslutande vid följande slutsatser:

  1. Bantning och ätstörningar var ett problem som enbart drabbade unga kvinnor, en problematisk, destruktiv grupp som man inte visste vad man skulle göra åt.
  2. Ätstörningar var alltid en konsekvens av överdriven bantning, till följd av smala modeller i reklamer och dåliga förebilder.
  3. Ätstörningar var klart diagnostiserade sjukdomssymtom och glappet mellan den ”normala” bantaren och den ätstörda var stort.

Såhär i backspegeln är det en smula sorgligt att inte ens den feministiska diskursen förmådde ta analysen av ätstörningar längre än så. Att ta patent på den osynliga gruppen av ätstörningssjuka och genom dem framföra kritik mot smala ideal var en legitim argumentation. Vad ätstörda tyckte om att bli slagträ i en debatt om H&M-modeller framgick aldrig, då ingen frågade dem. ”Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!”, skrek vi under en kvinnodagsdemonstration. Samtidigt försvarade chefredaktören Mats Drougge sin herrtidning med utviksbilder med att de hade kvinnor med former och därför stod för ett bättre kvinnoideal än exempelvis modebranchen.

Sedan blev det tyst. De senaste åren har diskussionen kring kropp och ätande dominerats av alarm kring fetma-epidemi, kolhydratsfattiga dieter, kroppsliga make-overs och överviktsskräck. Fettpaniken har nått in i politiken. I januari i år argumenterade exempelvis Centerpartiets Stefan Hanna för att överviktiga skulle betala mer skatt. Trots att det i gruppen kvinnor 16-25 år är ett större problem med undervikt än övervikt dominerar skräcken för fetma både samhällsdiskussion och hälsoarbete.

Det enda synliga motståndet faller in under samma kategori som Mats Drougges uttalande. Ett hyllande av den kurviga kvinnokroppen och skräckutrop över anorektiska kroppar. ”Nu har hon gått för långt”, var exempelvis den samlade åsikten kring Kate Middletons magrade kropp i samband med bröllopet i England. Anorektiker behöver få lära sig att män uppskattar ”lite att ta i”, förstå att de flesta föredrar former och ”ett sunt och naturligt utseende.” Samma sorts sunda naturlighet, som Isabelle Ståhl vänder sig emot i sina texter, då ”kroppshatet inte ens får manifesteras offentligt längre.”

I den nyutkomna antologin Ätstört sker just denna manifestation. I boken – med undertiteln ”En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt” samlas erfarenheter av kropp och ätande som alla går utanför det som normaliserats som sunt. Det är en märklig och mäktig bok. Som om alla de som lätt blir röstlösa offer i samhällets ögon; exempelvis den feta, den anorektiska, den bulimiska och alltför smala och omuskulösa pojken plötsligt rest sig från slutna terapirum, hetsätningssessioner i tonårsrummet och det privata kroppshatet. I stället blickar de utåt, hittar ett gemensamt språk att finna alternativa synsätt på ätandet och kroppen än vad medicinen och samhället förmår erbjuda. Här handlar både fetma och anorexia lika mycket om ett uppror mot en rigid tvåkönsmodell som inte kan hantera tjocka kvinnor eller arga flickor. Som inte vet hur man hanterar en man som inte kan bära någon på sina starka armar. En medicinsk vård som är besatt av sjukdomsdiagnoser och individuell förbättring genom viktuppgång och ett samhälle lika besatt av den respektabla medelklasskvinnans lagom sunda bantning och duktiga kropp. ”Vi var trötta på att vara våra kroppar men att inte få äga dem”, som en av skribenterna, Christina Gratorp, skriver. Att vara alltför tjock eller vägra äta kan fungera som ett sätt att ta makten över sin egen kropp.

Precis som antologin kopplar ätande och kropp till vad som förväntas av oss utifrån kön, behandlar den också klass.  Kanske handlar inte ätstörningars frekventa närvaro i presterande människors liv primärt om att just prestera, tänker jag när läser Lena Sohls text om en respektabel kropp. Snarare blir det utmärkande för klassresenärens strävan efter att ömsa skinn och bli någon annan. Att svälta sig bort från arbetarklasskroppens hull är ett sätt att göra klass. Den respektabla kroppen är den kontrollerade medelklasskroppen av lika delar träning, mattrender och god smak. Om både statistik och en allmän bild visar att underklassen lider av fetma och övervikt i högre grad blir självsvälten ett enkelt sätt att manifestera sitt avståndstagande från det sociala arvet och kliv uppåt i klasshierarkin. När kroppen blir en viktig del av ens identitet blir den också ett redskap för identitetsbyte.

Hela bantningsdramaturgin fungerar just så. Varje reportage och lockelse om ny diet säljs in med före- och efterbilder. I Du är vad du äter avslutas varje avsnitt med att huvudpersonen dansar runt, sminkad och lycklig i sin nya kropp. Ätstörningens fundament av att fly den man är genom att förändra sin kropp är egentligen inget annat än en logisk följd av det vi matas med dagligen. Ny kropp, nytt liv, nytt jag.

Det kan tyckas paradoxalt att låta kroppen vara bara kropp genom att oupphörligt fokusera på just kroppen, såsom sker just nu. Men samtidigt är det en nödvändighet att talet om kropp och ätande utvidgas för att den utvecklingen ska kunna ske. Den hegemoni, i form av bantningsreportage och livsstil hand i hand med ytliga analyser om modellers påverkan, som pågått länge nu kan enbart förändras genom att andra röster tar plats och skapar nya sätt att tala. Privata berättelser som sätter kropp och ätande i en politisk samhällskontext av normer, kön och klass. Viktväktarna är en folkrörelse av individuella strävanden kring den egna vikten, som Göran Greider en gång uttryckte det. I det nya talet om kroppen är det inte längre det privata bantandet som masspsykos i samtiden som står i fokus, utan ett ömsesidigt samtal kring vårt gemensamma, kroppsliga identitetsprojekt.

Text publicerad i GP Kultur 30/10

En saga om kvinnorollens paradox

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

Den minst sexiga kampanj som jag sett på länge

Först och främst är det vidrigt i att bantningsföretaget Nutrilett ingår i en ohelig allians med Sex and the City 2, en film som riktar sig till målgruppen unga kvinnor, som är den enda samhällsgrupp där undervikt är ett större hälsoproblem än övervikt. Det är med andra ord den grupp som minst av allt behöver använda sig av måltidsersättningar och som dessutom är den grupp som främst ligger i riskzonen för ätstörningar.

För det andra skär det i öronen varje gång jag hör Nutrilett och sexig användas i samma mening, såsom den gör i reklamen. Det vore skrattretande om det inte vore så sorgligt. Nutrilett och dess gelikar är själva antitesen till sex. Det är ett kemiskt blask av underliga tillsatser. Senast jag tvingade i mig ett storpack måltidsersättning i några veckor köpte jag Nutrilett med chokladsmak. Det smakade uppspydd Oboy. Att dricka det flera gånger om dagen var bland det mest osexiga som jag gjort i hela mitt liv. Efter det har jag köpt Allévos potatis- och purjolökssoppa, för hur kan man misslyckas med en enkel soppa? Det kan man. Det smakar soppa med en konstig, kemisk bismak som skär i hela munnen. Att sörpla den här soppan i ett tafatt försök att snabbt låta den smala komma ut ur den tjocka är korkat självplågeri.

Ja, jag har så mycket egen erfarenhet av dessa preparat. Pulverersättning, bars, ready-do-drink-smoothies. De ska smaka choklad, potatis, hallon och smakar ändå aldrig annat än kemiska tillsatser och endas 100 kalorier så drick upp nu. När jag vägde 49 kilo levde jag på dem. Numera dricker jag dem i de perioder då kroppsnojorna övermannar mig, när jag är sjuk och inte kan träna eller har ätit onyttigt och inte står ut med mig själv längre. Jag är varken starkare eller friskare än så dessvärre och jag skäms för det, men en sak vet jag: Jag har sällan känt mig så uppriktigt osexig som i de perioder då jag dricker måltidsersättning flera gånger om dagen och enbart får i mig hundra kalorier per måltid. Inte nog med att jag är konstant hungrig, vilket blockerar andra behov. Bantningen är så icke-upphetsande i sig själv. Den förnekar kropp och hunger, vilja ha och ta för sig.

Detta ska inte missförstås till en hyllning av den härliga, frigjorda kvinnliga kåtheten och natuuurligheten, för den bilden är nog så problematisk den med. Men måltidsersättningarna är ständigt en påminnelse om de år då jag i de närmaste var asexuell och förnekade såväl kropp som behov med det.

Överhuvudtaget har jag svårt för när sexighet kopplas ihop med direkta skönhetsattribut eller förändringar. I Nutriletts tävling kan man vinna “sexiga priser” som en stereoanläggning (??) och en mängd skönhetsprodukter, väskor och smycken. Jag vet att “sexig” bara är ett reklambegrepp i sammanhanget, men missbruket av det gör det inte mindre problematiskt. Sexighet kopplas åter samman med kvinnlig självförbättring och yttre attribut i en kampanj uppenbart riktad till unga kvinnor. Jag säger inte att attribut inte kan vara sexiga: Jag blir kåt av allt från röda pumps till dymomaskiner. Men det är sällan i attributen som den grundläggande sexuella känslan existerar och än mindre kommer man att bli mer sexig av vare sig en iPod, Marc Jacobs-väska eller bantningskur.

Unga tjejer behöver knappast fler sexighetsattribut och kampanjen är uppenbart riktad till dem. Vad männen ska göra för att förstärka sin sexighet och attraktionskraft är det som vanligt ganska tyst om. De rullar väl på lite Axe-deo under armarna och får kuken att stå, svårare än så brukar det väl inte vara när det gäller den oproblematiska manskroppen och sexigheten.

En alltmer nyanserad bild av kropp och träning

Det tog lång tid för mig att hitta till träningen. Vägen kantades av träningsavog, ätstörningar och tvångsmässig träning, ett återupptäckande av kroppen genom de där jazzdanslektionerna som jag aldrig vågade ta när jag var yngre, för att landa i ett endorfinberoende och en träningsglädje. Numera är träningen en plats för mig att vara med mig själv och en oumbärlig respit i en kravfylld tillvaro.

Möjligen var det min bakgrund som gjorde mig mer medveten om en uppdelning mellan de alternativa och kulturella och de motion- och hälsointresserade. På gymnasiet tillhörde jag kaffe och cigarettgänget, som hånade sportfånanarna. Den vedervärdiga skolidrottens minnen av att bli vald sist och hata bollsporter gjorde också sitt till för att skapa min mentala indelning mellan de som sportar och vi andra. Tack och lov tycker jag mig skönja en alltmer pragmatisk och glädjefylld inställning till träning och kropp, där även vi som blev valda sist får ta plats.

Linna Johansson, tidigare Expressenskribent och redaktör för det feministiska fanzinet Bleck, har haft en mycket uppskattad träningsskola på sin blogg. Den riktar sig framförallt till dem som tidigare inte tränat. Den gör upp med allt ifrån de svidande minnena från skolgympan, till huruvida man verkligen behöver de nyaste redskapen hemma i lägenheten. Författaren, skribenten och universitetslektorn Ann Heberlein har i sin tur skapat en blogg om att, som icke-tränad, komma igång och börja träna inför ett löparlopp.

Samtidigt har en rad bloggar kring kropp och mat dykt upp. De som inte handlar om att gå ner i vikt, utan att faktiskt må bra som man är. På Hälsa är mer än en siffra skriver Kaia både om mat, träning, samt visar på en rad forskningsargument kring varför BMI inte är tillräckligt för att avgöra en människas hälsa. På bloggprojektet Kroppsbilder, startat av journalisten Julia Skott, uppmanas människor av alla kön, former och storlekar skicka in bilder på sig själva för att utmana bilden av den retuscherade reklamkroppen.

Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

Krönika publicerad i VK Kultur 14/4

Länkar: Linna Johanssons blogg, Ann Heberleins träningsblogg, Hälsa är mer än en siffra, Kroppsbilder.

Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

“Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man “ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

En kännande kropp

När jag var sju år började jag att dansa.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.

Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.

När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.

Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.

Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.

Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.

Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.

Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Jag vaknar intill dig med gråten i halsen, dom skriker och flyr i en mardröm igen

Det är lite svårt att veta hur man ska hantera sorgen. Jag tror inte att jag flyr den, men ibland känns den väldigt långt borta. Som om ingenting hade hänt. Ibland blir jag lite tystare än vanligt, i lördags kväll grät jag litegrann i omkramande sällskap, någon dag innan startade jag upp ett onödigt och infekterat gräl som slutade med att jag storgrät och både jag och sällskapet insåg att grälet bara vara ett av mina vanliga sätt att undvika det som egentligen gör ont.

Det är lite svårt när jag aldrig har varit i den här situationen förr. Mina negativa känslor har alltid varit baserade på ett motstånd. Jag blir nästan aldrig ledsen. Jag blir förbannad. Jag vänder allt negativt till ett revanchsug och ett jävlar anamma. Om jag ska jämföra med en kärlekssorg handlar alltid de så mycket om att ta mig rätten att bli arg. Oavsett vem som har avslutat det hela. Min manual för att hantera sådant består av gangstarap, cigaretter och en (säkerligen destruktiv) inställning kring att banta och ligga runt tills det slutar att kännas.
De här negativa känslorna av sorg består bara av kärlek. Den här känslan är fullständigt motståndslös, det finns ingenting att ta revanch på och det finns ingen att vara arg på. Den här känslan är bara en del av livet.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar saker. Mitt liv har snurrat väldigt fort, snabbare än vanligt, sedan jag kom hem från syster och sorgebeskedet. Jag har druckit vin och blivit onykter, umgåtts mängder med vänner, sprungit på seminarier och skrivit klart artiklar. Däremellan lite annat privatliv att reda ut och mitt i allt minnesord om morfar och långa samtal med mamma som också de kretsat mellan sorg och vardag.

Imorse vaknade jag upp och var stilla i sängen. Det gick inte att röra sig. Huvudvärken sprängde, det blixtrade framför ögonen, jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Jag sov halva dagen och rörde mig omkring i mardröm efter mardröm om död, brinnande hus och våldtäkter. Nu har jag bara vilat och tillslut förmått mig att äta och ikväll ska jag se Jedi Mind Tricks och försöka hålla mina trötta ögon öppna.
Det finns positiva sidor av att vara kroppsmedveten också. Som att man blivit såpass uppmärksam att man förstår så fort kroppen säger att näru, det räcker nu. Idag ska du bara vila och vara ensam och då lyder man.

This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90’s people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

Hell yeah!

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en…öh…konsertrecension.