Elin Grelsson

Jag vet inte när tröttman började. Kanske i samband med 00-tals kritiknummer, som jag var mer än lovligt ljumt inställd till. Möjligen kan det bero på min Axessprenumeration, alla panelsamtal och debatter som berört ämnet eller för den delen alla texter som jag redan har läst om det. Det kan också vara då DN reducerade sin kulturredaktion och de då utbrytande diskussionerna som tröttman började brisera. Men jag vet att det var Nöjesguidens senaste nummer om bristen på vettig kritik och intellektuell förflackning som fick mig att trötthetskräkas.

Följande vet vi: Kulturklimatet har förändrats, mediaklimatet likaväl. Kultursidorna består av fler bilder och kortare texter än förr. Arvoderingar är sämre, deadlines kortare. Ekonomiska läget för tidskrifter och kulturredaktioner uselt. Vi frilansare hankar oss fram för skitarvoden och anställda får sparken. Bloggar och sociala medier är en del av medieklimatet, allt går snabbare och det finns inte samma utrymme för djupgående analyser.

Jag tycker att en hel del av det här är oerhört tråkigt. Jag tycker att en del av det är givande och intressant. Jag skriver under på alla klagomål kring bristande utrymme för längre och mer djupgående texter, jag hatar den kommersiellt glättiga yta som har ersatt mycket bra journalistik och jag sörjer framförallt hur diskussion, analys och bildning går i graven till förmån för snabba punchlines kring dagens snackis. Jag tycker till exempel inte heller att nätpublicerade artiklar, annat än i undantagsfall, ska ha kommentarsfunktioner. Jag vill läsa debattartiklar och ledarkrönikor utan att få ett virtuellt klotter av felstavat kommunist/feminist/invandrar/whatever-hat under. Och jag sörjer verkligen att många tidskrifter kämpar med ekonomin medan Bonnierskoncernen äter upp allt och gör det till en kolorerad homestylingvärld.

Problemet är att vi redan vet det här. Vi vet det för det har idisslats i varje kulturskrift, läsvärd blogg och debatt väldigt länge nu. Från kritikens förfall, den intellektuella förflackningen till att journalister väljer att framhäva sig själva på Twitter istället för att skriva intressanta texter (som om det finns en motsättning). Det har hånats över medianätverkande, självhävdande och suckats över att livsstilsmagasin tar över och kulturtidskrifter står på randen till ekonomisk kollaps.

Inte förrän jag läste Nöjesguiden kunde jag riktigt sätta fingret på min avog kring alla dessa diskussioner. Jag håller ju ofta med. Problemet är att åsikterna kring den dåliga journalistiken, kritiken och urholkandet av det intellektuella skrivandet ofta är lika mycket poserande som vilken modebloggerskas it-handväska som helst. Det är en så snygg accessoar, som placerar dig i rätt grupp. Sedan spelar det ingen roll om du själv är en skribent som skriver halvdana texter och har journalistiska meriter endast i form av en understreckare på lokaltidningens kultursida. Genom att klaga över medias intellektuella förflackning och usla skribenters takt på sina twitteruppdateringar placerar du dig själv i skribentvärldens it-crowd.

Jag har också länge funderat över hur människor i 25-30-årsåldern kan vara så bensäkra på att kultursidorna var så mycket bättre förr och hur usel samtidens intellektualism är jämfört med en vag dåtid. Förlåt, men när började ni läsa kultursidorna? Sedan slog det mig vilka åsiktsposörerna är. De är samma crowd som satt i skolfiket på gymnasiet och diskuterade morgonens essä i DN Kultur, poserade med Camus Främlingen och sedan hånlog gemensamt i mjugg åt estettjejerna. Så gulliga, men åh så korkade. De ville förändra världen, men hade inte ens läst filosofi. Detta var samma gäng som var helt ointressanta, eftersom de aldrig hade några egna åsikter. Deras bakgrund fick man inte heller veta så mycket om, eftersom de tyckte att det var argumentationstekniskt dålig att blanda rationella med känslomässiga argument. Istället fick man ett nytt Camus-citat, troligen från sidan de läst fem minuter innan, och en hänvisning till en DN Kultur-text.

Det enklaste sättet att verka intellektuell då var att låta DN Kultur-loggan sticka upp nonchalant ur second hand-väskan och ha många referenser att komma med. Det enklaste sättet att verka intellektuell idag är att rapa samma trötta ramsor om dålig kritik och kultursidornas urholkade intellektualism. Att man sedan inte har så mycket att komma med själv märks inte, eftersom alla är lika upptagna med sina egna revolutionerande tankar om hur den dåliga ekonomin lett till att kulturjournalistiken utarmats. Så har de som skulle diskutera och förhoppningsvis innovera kulturklimatet istället blivit samma bräkande fårskock av likriktning och yta, som dem som de gärna föraktar. Det finns många intelligenta skribenter och debattörer som diskuterar vad som händer med kultur och media idag. Men sedan finns det dem som kommer efter och mest himlar med ögonen åt skribenters dåliga språk och kultursidornas prioriteringar. Det är en snygg pose, men med lika tunt innehåll som de lifestylemagasin man älskar att hata.

Parallellt med annat har jag de senaste månaderna pressjobbat lite åt Textival. Det är enormt roligt att jobba med människor som, med extremt små ekonomiska medel och hjälp, kämpar och sliter för att få ihop kreativa idéer med människor och platser. Resultatet har blivit en alternativ bokmässa, med litteratur och kultur som befinner sig utanför den kommersiella mittfåran. Fantastiska författarnamn som Eli Levén, Kristina Hultman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandas med Galagos releasefest för Sara Granérs nya seriealbum blandas med utställare, tidskrifter och seminarium om alltifrån översättning till kritikens roll i samtiden. Plus barnlitteratur, konst, uppläsningar och what not.

Imorgon på Tredje Långgatan i Göteborg mellan 11-16 är det dags. Efterfest på Henriksberg under kvällen. Kom dit och njut av den litterära mångfald som fortfarande, faktiskt, existerar.

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.

På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.

Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.

Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.

I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.

Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?

Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.

Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

”Vässa kritiken!”, utropar tidskriften 00-tal i sitt sista nummer för decenniet. Den tydliga linjen är att det var bättre förr, då kultursidorna var en plats för de intellektuella och kunniga. Men i stället för en reell överblick över dagens kulturdebattklimat blir det på många sätt ett famlande efter en förgången tid.

Texterna visar på ett flertal av de paradoxer som är brännande idag. Krympande arvoden återkommer som ett skäl till kritikens fallande kvalitet. Samtidigt finns här ett illa dolt förakt för dem som faktiskt tjänar pengar på sitt kulturarbete.

I kulturpropositionen var ett av de mer kontroversiella inslagen att kulturarbete och entreprenörskap ska bli mer förenligt. Men att marknadsanpassa kulturen sticker i mångas ögon.

Tomas Forser exemplifierar detta väl då han jämför mottagandet av Hanna Hellquists debutroman Karlstads Zoologiska med poeten Per Lindbergs senaste diktsamling. Den förstnämna benämns i termer av att ”de flesta recensenter borde se att det är en bok av bagateller”. Att romanen uppmärksammades med stora recensioner ser han som ett utslag av Hellquist även figurerat som kåsör i DN och skriver lightprosa. Lindbergs knappa uppmärksamhet, trots att hans lyrik ”är kvalitet”, hänvisar Forser till krävande läsarutmaningar.

Hellquist hade med största sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet om hon inte var ett känt namn. Men hade hon fått sin roman lika snabbt avfärdad som ”bagatell” om hon inte fått så mycket medieutrymme.

Det är en svår balansgång: För att överleva som skribent, kulturutövare eller författare måste du själv ta ansvar för att tjäna pengar och i viss mån marknadsföra dig själv. Samtidigt riskerar du att betraktas som alltför kommersiell. Skriva insatt kulturkritik eller en artikel på Newsmill om ett aktuellt tabloidämne? Det är ett öppet sår i dagens kulturdebatt, som 00-tal tyvärr inte tar på allvar.

Den andra utmärkande tematiken rör utarmad bildning och ett mer fragmentariskt, subjektivt tyckande. Att kritiken och analyserna till stora delar flyttat ut från kultursidorna sägs vara det stora problemet, men ingen av skribenterna verkar intresserade av att ta reda på om texterna finns någon annanstans.

Den enda som ser möjligheter istället för problem är Aase Berg. Hon citerar Hanna Hallgren som i Aftonbladet sammanfattade kritiken mot postmodernismen: Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning.

Jag lämnas med en känsla av att det är där skon skaver. De absoluta värdena har blivit allt mindre absoluta. Analyserna och diskussionerna flyttar till bloggar, bokcirklar och nätverk där engagerade människor för insatta samtal om litteratur och teater.

Särskilt tydligt blir det i intervjun med Suzanne Osten, som påtalar vikten av dialog med kritikerna, men samtidigt suckar åt tidens tyckande i bloggar. Då tydliggörs, sorgligt nog, vilken publik som är värd att tala med.

00-tals sista nummer hade kunnat bli framåtblickande och innovativt. Istället består det till största delen av en längtan till den hierarkiska kulturvärld som en gång var. Välkommen till samtiden, 00-tal. Såhär ser ert 10-tal ut.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 12/1

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som ”gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli”, oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga ”det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning” och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Det enskilt mest omdebatterade förslag i regeringens kulturproposition har utan tvekan gällt det avsmalnande kulturtidsskriftsbegreppet. Med det avsmalnande begreppet avses, enligt propositionen, att enbart stödja tidsskrifter ”med kulturell debatt samt analys och presentation inom de olika konstarternas områden”. I klarspråk innebär det att en mängd kulturtidsskrifter som ägnar sig åt en bred samhällelig debatt och analys riskerar att förlora sina bidrag, med nedläggning som trolig följd.
Mobiliseringen mot förslaget lät inte vänta på sig. På Bokmässan i Göteborg i slutet av september delades knappar och motplanscher ut. Debattartiklar skrivs och upprop har startats.
Samtidigt finns det en kritisk och intensiv diskussion kring kulturpropositionens förslag att slopa formuleringen kring att kulturen ska motverka kommersialismens verkningar. Istället ska kulturen ”främja en näringsmässig utveckling”.
Lite samma sak har skett efter Göran Hägglunds appell för ”verklighetens folk” och mot en kulturelit av bland annat oförståelig konst och genuspedagoger. Snabbt mobiliserade sig många emot hans förståelse av kulturelit och verklighet. Debattsidor, bloggar och Twitter kokade över av verklighetsaspekter och kritiska svar.

Det är outsägligt sorgligt att en regering år 2009 vill smalna av ett brett kulturbegrepp och omöjliggöra den alternativa samhällsdebatt som frodas i kulturtidsskrifterna. Det skulle få enorma konsekvenser för den öppna samtidsdiskussionen med längre analyser och alternativa synsätt. Det finns också en uppenbar fara i att kultur närmar sig kommersialism och näringsverksamhet. Det är lika farligt att ha en partiledare i sittande regering som visar sådan oförståelse kring politikens vardagsrealism och att det är i vardagsbesluten kring köksbordet som politik realiseras.
Men kanske behövs också de här hoten för att en mobilisering ska krävas. För att rycka upp en sömnig kulturdebatt ur dess dvala, för att ruska om i bekvämligheten. När hotet föreligger krävs en formulering kring vad som är värt att värna om. Det är värmande att se alla kritiska perspektiv på såväl Göran Hägglunds syn på politik och kultur, kulturpropositionens vaga formuleringar, som namnunderskrifter och färgglada ”Låt kulturen ha sina sidor!”-knappar för tidsskrifternas fortlevnad.

Tillsammans formulerar vi en ståndpunkt kring det öppna samtalet och de djupare diskussionerna. Inte nödvändigtvis så att vi vill samma sak med tidsskriftsinnehåll, men där finns en gemensam vilja kring att behålla innehållet just så fritt som det är idag.
Huruvida kampen leder till resultat återstår att se. Men att det finns en sådan stark rörelse för kulturskrifternas fortsatta fria levnad och autonomi, liksom ett anspråk på att bevara det demokratiska och icke-kommersialiserade kulturklimat som alltjämt finns idag, visar i sig på kulturens ohotade position.

Krönika publicerad i VK 19/10

Fotnot: Ni har väl skrivit under?

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Dagens krönika av mig i Västerbottens-Kuriren.

Om Dodillet, viskleken och sluttande planet.

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.