Pojkrumsnostalgi en öm tå

Text publicerad i GP Kultur 2/10

När den animerade filmen Tintins äventyr: enhörningens hemlighet hade premiär 2011 hände någonting med den manliga delen av journalistkåren. Kultursida efter kultursida fylldes med personliga – och inte sällan nostalgiska – analyser och tankar kring Tintins storhet.

Det var med förvåning jag noterade hur Tintin-vurmen okritiskt fick ta plats i media. Jag hade förvisso bläddrat i albumen som ung men aldrig riktigt fastnat. Det tog ett tag innan jag insåg hur viktig Tintin var för en hel generation manliga journalister. Det var i Tintins upptäckaranda som många hittat inspiration till sitt blivande journalistyrke, det var här den vite mannen hade formats.

Den högburna kärleken till Tintin är inte den enda förklaringen till ramaskriet kring Kulturhusets försök till flytt av serieböckerna, men den är med största sannolikhet en faktor till de mer känslomässiga utspelen. Tintin spelar en betydande roll i mångas barndom, inte minst bland dem som i dag arbetar inom media. Att helt sonika flytta på honom från barnlitteraturen och hänvisa till rasism är inget som sker ostraffat. Man trampar inte på pojkrumsnostalgi hur som helst.

Viktigt att skilda på konst och politisk agenda

Text i GP Kultur 1/9

Sjutton konstnärer har blivit noll på Jamtlis utställning Udda och Jämt som skulle ha haft öppningsvernissage om en dryg månad.

Länsmuseet i Jämtland drog tillbaka sin inbjudan till Lars Vilks efter att det stod klart att han skulle medverka på en högerextrem och antimuslimsk konferens i New York den 11:e september. Han har även uttryckt åsikter om att ”muslimer är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.”

Flera namnkunniga konstnärer som Marianne Lindberg de GeerAnna Odell och Karin Mamma Andersson hoppade av utställningen i protest mot vad som uppfattas som ”censur”. Men censur är inte frågan här. I stället handlar det om en eftertänksam museiledning som inte vill förknippas med rasistiska och hatiska åsikter och därför sätter ner foten. Det handlar inte om Vilks betydelse eller kvalitet som konstnär eller hans verk, utan hans personliga agenda.

Vilks irrfärder i den islamofobiska myllan är djupt oroväckande. Jamtli gör rätt som tar det på allvar. Konsten ska vara fri och yttrandefrihet är av största vikt, men det ger inte upphovsmannen rätt att säga vad som helst utan konsekvenser.

Radioteater för alla åldrar

Text i GP Kultur 26/8

Många är vi som formats av sommarlovsmorgnar i sällskap av Unga radioteaterns uppsättning av Tordyveln flyger i skymningen , med Kay Pollack som regissör.

Rysningen i kroppen mitt i sommarvärmen när mystiken tätnar i den Selanderska gården är en omistlig del av barndomsminnena för många. Glädjande är att sommarlovsteatern fortfarande levererar spännande och välregisserade historier. Under sommaren har jag suttit bänkad intill radion för att lyssna på bland annat Moritz minnen om förintelsen och tillvaron i Auschwitz, och Erlend Loes finstämda barnbok Kurt kokar skallen, om flyktingar, främlingsfientlighet och rädsla. En fördel jämfört med Tordyveln flyger i skymningens tidevarv är också att man numera kan lyssna på sommarlovsteater på Sveriges Radios sajt även när hösten kommit. Unga radioteatern är väl värd podd-lyssningar, oavsett årstid och vilken ålder man är i.

Känslig och full av kraft

Text publicerad i GP kultur 20/6

”Det är helt okej om du inte går, men du får själv ringa och förklara varför.”

Jag hade precis berättat för mamma att jag vägrade gå på det kalas som jag blivit inbjuden till, efter en vecka av växande klump i magen vid varje åsyn av min klasskamrats inslagna present som jag skulle ta med mig.

Barnkalas innehöll flera av de saker som jag avskydde: Sociala krav, där jag skulle vara en del i en stojig massa och förväntades delta aktivt. Hög ljudvolym, något som både gjorde mig ängslig och ofta rentav rädd. Lekar, där jag skulle tvingas prestera med blickarna på mig. Andra barn, som störde mig i mina funderingar.

Som åttaåring fanns det redan ett begrepp för min aversion mot stoj, lek och social samvaro. Det hade yttrats i en rad sammanhang, där vuxna hade ursäktat mitt problematiska beteende eller försökt lirka mig att delta i lekar, prata med främmande barn eller räcka upp handen i klassrummet.

”Jag kan inte komma på ditt kalas i dag, jag är för blyg”, förklarade jag för min klasskamrat som med förvåning mottog min ursäkt.

Vad jag också visste var att just detta ord – blyg – var något som gjorde mig till ett problem.

Som vuxen har jag ofta mött andra som delar erfarenheten av att tidigt ha blivit stämplade som blyga barn och snabbt uppfattat det problematiska i det beteendet. Många har också fått höra att de är ”överkänsliga”, i synnerhet pojkar som förväntas uppvisa mindre känslighet än flickor. Barn som i alltför hög ålder fortfarande håller sig för sig själva i sociala sammanhang, är rädda eller börjar gråta av något som omgivningen uppfattar som en normal situation går emot bilden av det frimodiga barn som blivit norm.

Kanske är det också av oro inför framtiden som de blyga barnen problematiseras. I en kultur som till stora delar handlar om att sälja in sig själv, visa sin personlighet och kunna tala för sig och sin sak är tystlåtenhet handikappande. När kraven på individuella prestationer och egenskaper ökar, samtidigt som arbetsmarknaden hårdnar och till stora delar består av arbeten där egenskaper som ”utåtriktad” och ”flexibel” är grundläggande, är blyghet och känslighet ett ok. Det grekisk-romerska idealet kring en person som kan tala väl för sin sak har i dagens informationssamhälle dragits till sin spets.

Det är inte bara på arbetsmarknaden som den extroverta personligheten är norm. Inom självhjälpsindustrin peppas miljontals människor att även i sitt privatliv våga ta plats, tacka ja, bli festens centrum och lyckas i sina sociala kontakter. När det privata blivit mer offentligt, genom exempelvis sociala medier, ökar kraven på lycka även här. Och lycka likställs så gott som alltid med många sociala evenemang, en stor bekantskapskrets och en fulltecknad kalender.

Men kanske håller någonting på att hända. Två amerikanska böcker har det senaste året skapat debatt och uppmärksamhet kring de introverta och känsliga personlighetsdragen och tar dem i starkt försvar. Elaine Arons The Highly Sensitive Person och Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking har även gett svallvågor över resten av världen. I Sverige har teorin om högkänslighet resulterat i artiklar ibland annat Modern Psykologi och Damernas Värld samt blivit föremål för en hel artikelserie i Svenska Dagbladet. Susan Cain citeras i såväl The Guardian vid flertalet tillfällen som av bland annat Jan Gradvall i Dagens Industri (30/3).

Det unika i Cains och Arons böcker ligger i att de undviker att problematisera dessa drag. I stället är det den dominerande kulturens idealbild av den utåtriktade och stresståliga människan som kritiseras. Varken introvert eller HSP (förkortning för high sensitive person) är diagnoser eller något som bör medicineras bort, i stället är det personlighetsdrag som samhället borde bli bättre på att dra nytta av. Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av de egenskaper som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv torde vara i behov av. Den känsliga kräver tid för eftertanke, men har å andra sidan stor förmåga att bilda helhetsbilder, ta välgrundade beslut och bidra med kloka reflektioner. Cain nämner exempelvis hur finansmarknaden i dag domineras av extroverta risktagare. En dominans som, med den ekonomiska krisens facit i hand, förmodligen inte är helt lyckad.

Även privat är introverta och känsliga sorgligt underskattade. Intresse för att lyssna, behov av djupgående samtal snarare än kallprat, hög associationsförmåga och talang för att uppfatta stämningar och andras humörläge är goda egenskaper i sociala sammanhang. Fokuset på extroverta personlighetsdrag leder i värsta fall till en icke-lyssnande miljö där alla försöker framhäva sig själva och göra sig sedda, menar Cain. Många erfarenheter, idéer och tankar går förlorade i en värld där vi blivit lärda att det viktigaste är att våga ta plats, inte lyssna till vad andra har att säga.

Nu är varken känslighet eller introverta personlighetsdrag någonting nytt inom psykologin. Carl Jung gjorde begreppen introvert och extrovert allmängiltiga 1921, då han redogjorde för dessa personlighetsdrag. Uppdelningen ligger till grund för både vår allmänna förståelse av begreppen och en rad personlighetstester, som används av företag och universitet. Ändå har vi i dag ett samhälle som främst är anpassat för endast en av personlighetstyperna. På samma sätt är högkänslighet ett normalt och vanligt förekommande drag hos inte bara människan, utan många däggdjur. Runt 15-20 procent har en ärftlig förmåga att i högre grad lägga märke till detaljer, uppfatta subtila signaler, känna av dofter och ljud och känna in stämningar. Det handlar inte om att dessa har bättre näsor eller hörsel, utan ett mer känsligt nervsystem vilket är till gagn i naturen. För människan innebär det dessvärre att högkänsligheten lätt blir en plåga i en modern värld av många intryck, snabba beslut, stressiga dagar och bullriga miljöer. Stimulansen blir helt enkelt för hög, vilket leder till ökad aktivering av nervsystemet, känslomässig upphetsning och – utan regelbunden återhämtning – stressproblematik.

Högkänslighet och det som uppfattas som introvert är två drag som ofta sammanfaller, då den högkänsliga har ett större ensamhetsbehov för att smälta intryck och ofta observerar, snarare än deltar. Även studier av introverta visar att de har en lägre tröskel för känslomässig stimuli. Det är med andra ord inte otänkbart att högkänsligheten skapar den tillbakadragenhet och det ensamhetsbehov som vi kommit att uppfatta som introvert.

De flesta av oss barn som uppfattades som blyga lär oss som vuxna att hantera såväl mingelpartyn som anställningsintervjuer. Det är vad samhället kräver av oss. Susan Cain beskriver det som att vi skapar oss en extrovert persona att kliva in i vid behov. Får vi tid och eftertanke att reflektera i ensamhet behöver det inte vara något problem, snarare trivs vi bra i sällskap och har lika trevligt som extroverta. Likväl finns det många som mer eller mindre vantrivs i en kultur som svämmar över av information att processa, Facebookevenemang att klicka ja på, öppna kontorslandskap med hög ljudnivå och middagar som vi förväntas delta i. Aron understryker genomgående hur viktigt det är att inte vara mer utåtriktad än man klarar av. Att vara den tråkiga som tackar nej, går hem tidigt eller står vid sidan av och betraktar. Hon tipsar rentav om att alltid ha en uppsättning standardursäkter i bakhuvudet om man plötsligt känner behovet av återhämtning fastän man tackat ja till att vara social. Själv anser jag att det oftast går alldeles utmärkt att göra som jag gjorde som 8-åring, det vill säga att faktiskt vara ärlig. Fler än man tror är fullt införstådda med vad man menar och behöver när man säger att man måste vara hemma och umgås med sig själv.

Vi och dom

Text publicerad i GP Kultur 15/2

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet “Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.

Kejsarens nya kläder

I söndags publicerades på olika kultursidor tre texter om Big Brother, och det pressdygn som flera journalister deltagit i. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan och jag för denna kultursida. Sedan tidigare hade också Eric Rosén på Nyheter24 skrivit en analytisk text om vårt dygn i huset.

Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

Storebror behåller greppet

Ett femtontal journalister och bloggare har samlats i fikarummet i TV4:s lokaler ute i Årsta. Gruppen är en brokig blandning av både ansedda kulturskribenter som Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Jens Liljestrand (DN, Sydsvenskan) och yngre mode/livsstilsbloggare från sajter som Finest och Spotlife. Vi är alla inbjudna till ett ovanligt påkostad PR-jippo. I ett dygn ska vi bo i huset där deltagarna i dokusåpan Big Brother kommer att vistas i upp mot 100 dagar.
Precis som de kommer vi att vara avskurna från kontakt med omvärlden, bli utsatta för uppdrag som ropas ut i husets högtalare, filmas i varenda vinkel och bjudas på rikliga mängder alkohol. Det är både ett genrep inför programstart, för alla bakom kameran, och ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet.

Den första reality-tv som skapades var MTV:s The real world, som sändes kring 1992. Snabbt utvecklades formatet och kom att börja benämnas som dokusåpa. Expedition: Robinson blev bara några år senare en stor succé, gick på export till flertalet länder, och skapade hård debatt kring utröstningsmoment och vuxenmobbing. I ljuset av den våg av dokusåpor som skulle följa, känns diskussionen kring utröstning idag en smula naiv. Vi har vant oss vid dokusåpan som socialt experiment och tv-underhållning med människor i stället för är rollfigurer. Inte heller chockas någon längre av vare sig sex i tv eller småpennalistiska gruppmekanismer på primetime-tid.

Vi journalister som släpps in står med varierande grad av kritisk blick inför portarna till huset. När vi får på oss mickar och blir insläppta är det med en distanserad nyfikenhet. De inledande timmarna diskuterar vi främst husets inredning, där vi är relativt ense. Det är gräsligt. Vi talar lite om dokusåpafenomenet och pekar ut kamerorna på väggarna, som följer de skeenden som är mest intressanta för tillfället.

Efter några timmars tristess i det tysta huset, utan visuell stimulans eller information att ta del av, blir flertalet deltagare uttråkade. Vi gnabbas, suckar, börjar diskutera mer hetsigt. Några kommer på kant med varandra och börjar skrika. Frånvaron av kontakt och information, från både mobiltelefoner och datorer, är för flera av oss påtaglig. Det uppstår en blandning av rastlöshet och ansträngning, i ständig social samvaro med människor man inte valt.

Så blir vi kallade till det första uppdraget. Fyra av deltagarna ska fästa elektroder på skinkorna. Det är, i stort sett, allt som vi vet från början. Ovissheten om vad som ska hända är plågsam, ett godtyckligt utlämnande till någon annans order.
Några av oss börjar prata om Milgramexperimentet. De klassiska socialpsykologiska experiment, som visade på nivån av lydnad hos försökspersoner när de fick order om någonting som de normalt inte skulle göra av samvetsskäl. Försökspersonerna åsamkade frivilligt en annan människa smärta, bara genom man fick order om det. Tänk hur benägna människor är att lyda auktoriteter, konstaterar vi samtidigt som vi utan att närmare reflektera över det klär oss till ett uppdrag vars innebörd vi inte känner.
Vidare instruktioner kring uppdraget anländer genom ett anonymt brev. Fyra av oss andra ska föra en mindre ögla genom ett labyrintskruvat rep, med handbojor på oss. Varje gång som öglan nuddar repet avger elektroderna, fästa på andra deltagares kroppar, en stöt. Vi provar nivån på stötarna och flera skriker högt av smärta. Likaså konstaterar vi att vi inte kommer att kunna få öglan till andra sidan repet utan att tillfoga dessa människor smärta.
Några protesterar och påpekar att vi inte har någon skyldighet att genomföra uppdraget. Rösten i högtalarna talar neutralt om för oss att uppdraget ska inledas. Situationen blir alltmer hetsig. Flera av de elektrodbärande deltagarna påtalar sin smärta och vill inte vara med. Samtidigt infinner sig redan nu en rädsla hos många av oss. Skräcken inför att göra den anonyma rösten besviken, oron inför att misslyckas gentemot auktoriteten.
Gruppen delas i flera läger som svajar i beslutet. Medan flera påtalar att det inte finns någon skyldighet att genomföra uppdraget och att vi inte kommer att bli straffade då det bara är ett PR-dygn, börjar andra sucka och mena att det väl bara är att göra det.
Slutligen kommer en anonym kvinna in och läser upp reglerna för oss. När någon försöker inleda en dialog med henne lämnar hon huset igen. Vi sitter uppskakade, och rädslan för repressalier är tydlig. Slutligen beslutar gruppen att vi inte ska genomföra uppdraget och många känner lättnad. Inte bara över de obehagliga tendenserna i uppgiften som sådan, utan kanske ännu mer över att vi vågat vägra order. Trots detta oroar vi oss fortfarande över vad straffet kommer att bli, utlämnade som vi är till Big Brothers nycker och uppmaningar. Plötsligt har vi blivit en del av ett liknande experiment som det vi nyss diskuterat. Distansen till den situation vi befinner oss i har minskat avsevärt.

En anonym lapp skickas in med information om att festen är inställd på grund av vårt misslyckande med uppdraget. Dagen därpå ska vi få veta av producenten att det inte var tänkt att vi skulle straffas, det var ju ändå bara ett pressdygn. Men eftersom vi talar om det så intensivt, väljer man att för en kort stund låta oss tro att vi blivit bestraffade.
Flera börjar ropa åt kamerorna, vi skämtar om mediabojkott och det råder en gemensam upprörd stämning. Hotet utifrån definierar oss tydligt som grupp. Allt som på något sätt stör rutinerna och den trygghet vi försöker finna i vår utlämnade situation blir ett hot som måste angripas utifrån gruppens behov. När högtalarrösten informerar om att festen blir av jublar samtliga, som om det vore en gemensam seger för oss.

Men under kvällen splittras gruppen. Ingen bryr sig längre om att vi är mickade och övervakade, snarare är det instängdheten som gör sig påmind när många av oss ryker ihop. Flera längre diskussioner uppstår, folk blir hätska och skriker upprört. Vi börjar skapa gemenskap i ett mindre sammanhang, ett fåtal personer som tyr sig till varandra.
Det yttre hotet består inte längre av vare sig kamerorna eller den anonyma rösten, för dem har vi glömt. Istället är det andra i gruppen som stör gemenskapen, vår konsensus, och som blir föremål för skitsnack och viskningar. Fastän vi vet att detta filmas och att alla deltagare kommer att få en privat dvd med klipp från dygnet finner jag mig själv i en soffa, pratande med några om hur jobbig någon annan deltagare är.
Inne i biktrummet sätter vi oss, två personer, och pratar rakt in i kameran om vilka som vi tycker sämst om i gruppen och vill ha därifrån. Senare på natten himlar vi öppet med ögonen mot varandra så snart någon av dessa öppnar munnen.
Trots att vi ibland metakommenterar vårt beteende är det också tydligt hur enkelt som vi fallit in i både tv-formatet och i en klassisk gruppsykologi. Det är en både fascinerande och obehaglig känsla av förlorad kontroll, när vi, trots förmågan att analysera det som händer, inte står emot de mekanismer som uppstår i en övervakad grupp på en liten yta. Fastän vi haft en journalistisk ingång beter vi oss ungefär som vilka dokusåpadeltagare som helst, redan efter några timmar.

Under ett dygn blir vi utsatta för det mycket intressanta sociala experiment som formatet är. Flera av oss vittnar om ökad förståelse för mekanismerna i exempelvis diktaturer. Frågan som kvarstår är huruvida TV11 kommer att lyckas väcka liv i ett insomnat programformat och göra bra TV av det.
I en samtid då gränser mellan privat och offentligt förskjutits rejält, sedan Big Brother först sändes, är tv-tittarna betydligt mer vana.
Ett möjligt sätt att lyckas är att med castingen hitta människor i varierande åldrar som tittarna känner tillräckligt mycket sympati för och kan identifiera sig med på ett sätt som gör att publiken vill följa vad som händer med dem.
Chock-tv och skandaler är vi redan blasé inför. Det som krävs nu är en produktion som lyfter fram det som skulle komma att bli vår erfarenhet efter ett dygn i Big Brother-huset: Övervakning och straff som socialpsykologiska mekanismer samt maktkonflikter och gruppindelningar. Hur lätt vi faktiskt faller in i att både ta order, skapa grupptillhörighet och fjärma oss från andra. Den dokusåpa som lyckas resa sig ur träsket av skandal-TV och istället skärskådar den utsatthet och det beroende som vi har, inför varandra och samhället, har alla möjligheter att vara relevant även idag.

Text publicerad i GP Kultur 20/2

Fotnot: Läs även Åsa Linderborg , Jens Liljestrand och Eric Rosén.

Kulturdebatt lindrar inte ångest

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

Inget har hänt sedan Lilla Fridolfs dagar

I morgon är Solsidan tillbaka. Tittarsuccén ska under sin andra säsong fortsätta att skildra den övre medelklassen i Saltsjöbadens villaområden. Den återvändande Alex (Felix Herngren) fortsätter att taffligt försöka vara alla till lags, inte minst den klassresande hustrun Anna (Mia Skäringer) som har svårt att finna sig till rätta. Johan Rheborg spelar fortfarande den hunsade och neurotiska Fredde och Josephine Bornebusch hans dominanta hemmafru Mickan.

Vari ligger hemligheten bakom såväl tittarsiffror över miljonen och flertalet priser?  Somliga menar att det handlar om identifikation. Under den hemdesignade och märkesklädda ytan av parmiddagar och stora grillar finns kommunikationsproblem och knaggliga relationer. I den heterosexuella medelklasskontexten ryms känslor av oduglighet, förvirring och viljan att vara till lags. Trots att man befinner sig mitt i den tryggaste av världar rämnar tillvaron ändå.

Fast särskilt mycket rämnar den ju inte. En grillkväll går överstyr, en svärmor kommer på besök, någon köper barnmat på burk. Farligare än så blir det aldrig. Att säga att det är ett sätt att skildra svenskar och vardagen, när handlingen är förlagd till ett rikt ghetto med en tillvaro som de flesta av oss bara läst om i DN Bostad, är befängt. Klassiska könsroller med den taffliga och förvirrade mannen och styrande hustrun är en trött buskisupprepning som inte förändrats nämnvärt sedan Lilla Fridolfs dagar. Felix Herngren och Johan Rheborg får gestalta samma roller som de alltid har gjort, medan Skäringer och Bornebusch får det otacksamma ansvaret att spela de tjatiga och bitchiga frugorna.

Det riktiga hotet ligger någon annanstans. I Henrik Dorsins karaktär Ove. En hopplöst socialt inkompetent gammal vän och granne, oförmögen att tolka signaler och därtill både självgod och snål. När Alex i förbifarten säger att de väl kan ta en fika någon dag ringer Ove på med kakor nästa dag. Ove blir, i sin fullständiga brist på insikter i de sociala konventionerna som håller tillvaron intakt, en obehaglig kil i de förnöjsamt rullande hjulen. Det är det närmaste man kommer en revolution av de spelregler som råder mellan medelklassvillornas invånare.

Text publicerad i GP Kultur 15/1

Jaget regerar

Självhjälpslitteratur är paria inom kulturen. En pinsam quick fix för en undre klass som inte förstår bättre än att låta sig förledas av positiva affirmationer och energikoder. Ett sorgebarn inom facklitterära genrer som varken recenseras eller berörs, mer än i hånfulla ordalag.  Inte minst sedan författaren Barbara Ehrenreichs svidande uppgörelse med självhjälpskulturen i Gilla läget (2010) har diskussionen hårdnat.

Samtidigt hamnar böckerna i topp på försäljningslistorna, författarna blir väl anlitade föreläsare och tjänar multum på sina råd. Det är ett samhällsfenomen som blir allt svårare att vare sig skratta bort eller fnysa åt när man börjat sätta sig in i litteraturen.

Den amerikanska självhjälpsklassikern The Secret (2006). av Rhonda Byrne, har blivit en mångmiljonsäljare både som film och bok. Hemligheten innebär att man genom positiva känslor och lyckliga tankar kan kommunicera med universum för att påverka saker i ens riktning. Kort sammanfattat: Det du tänker kommer att hända dig, om du fokuserar på positivt tänkande och tacksamhet. Det är en magstark teori. Dels utifrån sin frånvaro av realism, till den grad att pengar inte behöver arbetas ihop utan endast tänkas. Men också för att negativismen blir så slående skamfylld, till den grad att olyckor, katastrofer och krig förklaras med negativ energi samlat på ett ställe. Hemligheten förklarar att anledningen till att några få människor äger så stor del av världens rikedomar beror på att ”det är ordnat på det sättet”. Läsaren uppmanas att låta bli att läsa tidningar och se på TV, eftersom detta kan leda till negativt tänkande som kommer att leda till fler negativa händelser i världen.

Den argumentation som The Secret utgörs av är snarlik en förmodern kristen teologi där det var Guds vilja som pekade ut vem som förtjänade att vara fattig och rik. Det som förut kallades synd går nu under epitetet ”negativt tänkande”.

Fullt så extrem är inte den svenska litteraturen, men även här finns drag av den individualistiska mysticism som präglar The Secret-kulturen. I Ta makten över ditt liv (2009) av Madeleine Åsbrink blandas en liberal coachningsanda med inslag av new age-kultur. För att veta att tiden är mogen att följa sina individuella mål kan man exempelvis leta symboler, gå till en astrolog och lägga tarotkort. Här finns också samma uppenbara brist på systemkritik och analyser av grundläggande orättvisor som The Secret präglas av. ”Om man verkligen tror på sig själv finns det inga penningbekymmer för då har man en inre övertygelse om att lyckas”, menar Åsbrink och uppmanar läsaren att sälja sommarstugan om det så är nödvändigt.

På ungefär samma sätt resonerar Sanna Ehdin, en av de bäst säljande självhjälpsförfattarna i Sverige. I sin senaste bok, Finn din energikod (2010), lanserar hon begreppet ”självkraftskultur” som hon sätter som motsats till den jantelag och offerretorik som präglat svenskarna förr. Långa kapitel kring vikten av positivt tänkande och en glad attityd varvas med tips på homeopatisk medicin, råd om energifält och farlig magnetism. Ett tydligt exempel är när Ehdin diskuterar framtidens krav på flexibilitet och förändring på arbetsmarknaden och rekommenderar att äta nyttiga fetter för att hjärnan ska orka med i det tempot.

Det finns visserligen någonting gott i litteraturens fullständiga brist på altruism. Inom självhjälpen regerar individen. Böckernas uppmaning till, främst kvinnor, att befria sig från gamla mönster kan säkerligen påverka många i en positiv riktning. Här finns en hel del stärkande övningar kring självkänsla och att göra upp med negativa tankemönster som säkerligen skulle kunna hjälpa många. Personligen får jag flera aha-upplevelser i Åsbrinks redogörelse för roller man kan fastna i och vilka mönster de utgör. I en tid av nedskärningar inom psykiatrin och dyra privata alternativ erbjuder somliga självhjälpsböcker åtminstone en smula ökad självinsikt och självkänsla.

Samtidigt är det just besattheten av jaget som är ett problem med litteraturen. Samtliga böcker uppmanar läsaren att finna sig själv, följa den inre rösten eller hjärtat. Ett upphörligt arbete, som består av allt från tarmsköljning till tarotkort. Till skillnad från traditionell religion, som varit mer intresserad av kollektivet och behandling av andra, är självhjälpslitteraturen bara intresserad av jagets utveckling.

Det andra problematiska är bristen på systemkritik och kollektiva ansatser. Det må så vara att sociala nätverk och vänner betonas som en viktig del av livet, men enbart för att stärka jaget och utveckla detta och aldrig för att uppnå gemenskap. Bristen på klassanalys är slående i den totala negligeringen av ekonomiska problem och uppmaningar som enbart kan rikta sig till någon som redan har det gott ställt. Även om ingen i den svenska litteraturen går så långt att de uppmanar läsaren att stänga av nyhetssändningen och behandla fattigdom som ett utslag av negativt tänkande finns en röd tråd av ignorans kring samhällsproblem genom alla böcker. De orättvisor som drabbar både en själv och andra, oavsett om det handlar om dålig ekonomi eller en dålig chef löses inte kollektivt genom facklig eller politisk påverkan. Istället uppmanas man tänka positivt och känna sig tacksam över vad man har.

Kanske är det just tacksamheten som är det allra farligaste. Samtidigt som en av vår moderna tids värsta finanskriser slagit hårt mot människors livsvillkor i väst uppmanas vi tänka positivt, le och känna tacksamhet. Istället för att kollektivt arbeta mot förändring ska vi förverkliga drömmar och göra oss av med de där offerkoftorna i vår närhet som drar ner våra ambitioner och energi. Ilska och frustration är vår tids största synder. Vem vill stå för jantegnället i en värld av självkultur och motivation?

Om religionen var 1900-talets opium för folket finns det en överhängande risk att självhjälpslitteraturen håller på att bli 2000-talets. Det är ett problem som varken ska skrattas bort eller hånas åt. Människans behov av meningsfullhet och sammanhang är oändligt. Vem utmanar självhjälpscoacherna i sin strävan efter att fylla det?

Text publicerad i GP Kultur under mellandagarna 2010

Vi blottar oss för att behålla kontroll

Vi lever i en tid som svämmar över av privata skildringar. Biografier och dokusåpor har en betydande plats i litteratur och populärkultur idag. Vår samtids, i det närmaste, besatthet över autenticitet och sanningsbaserade berättelser verkar gå stick i stäv med ständiga förmaningar om vad som händer när andra får tillgång till vårt privatliv. Men det som kan te sig som meningslös narcissism bär också på historier om makt och aktörskap.

Genom sociala medier och bloggar blir vi själva lite mer privata, oavsett om det handlar om statusuppdateringar kring vardagslivet till att blogga om sin svåra sjukdom. Detta är sällan oproblematiskt. Många är de företag och arbetsgivare som lagt huvudet på sned de senaste åren över hur de ska hantera sina anställdas närvaro i sociala medier. Lokförare som twittrat nedsättande om klagande passagerare och en uppsagd anställd på förskola, på grund av att han bar en mössa med trycket ”porn star” på ett privat Facebookfoto, är några av de mer uppmärksammade fallen. För att vara så intresserade av det verkliga och privata, verkar vi samtidigt vara relativt oförmögna att kunna hantera det.

Kanske ligger här svaret på frågan varför vi i en tid av närgångna skildringar och statusuppdateringar upprörs över frossande i andras privatliv. Vi väljer nämligen fortfarande vilja sidor vi visar upp. Vi förutsätts kunna kontrollera och välja vad av vårt privata som vi visar upp. Den valmöjligheten saknar offentliga personer.

Oavsett om vi nöjer oss om glada utrop om den gångna helgen på Facebook eller bloggar utlämnande om våra relationer är det vårt eget val. Det självutlämnande fungerar med andra ord också som en slags kontroll över vårt privata. Har vi själva berättat vår subjektiva tolkning av händelser i vårt liv vet vi vad som är utlämnat. Vi blottar oss för att kunna behålla integriteten, snarare än att förlora den.

I och med utgivningen av Den motvillige monarken, i allmänhet oftare benämnd som ”kungaboken”, tog debatten om privat och offentligt fart igen. Många var de kritiker som menade att såväl boken, som medias rubriker med utgångspunkt i den, gick för långt i sin granskning av kungens privatliv. De otrohetshistorier, herrklubbsaftnar och bordellbesök som boken pekar på tillhör det privata och bör där stanna, menade många av dem som var kritiska till det som de kallar ”uthängning” av kungen. Ungefär samma diskussion uppstod i samband med Sven Otto Littorins påstådda sexköp och hastiga avgång. Från uppgifter om sexköp var steget inte långt till att även skapa rubriker kring sexchattar och andra privata belägenheter, som fick många att reagera. Gemensamt för de båda debatterna är att det rörde sig om offentliga personer, utan möjlighet att välja vad som skulle blottas av deras privata sfär.

Men vad ska vi egentligen med det privata till i en tid då vi kan få tillgång till både varandras middagsvanor och kraschade relationer i enkla knapptryckningar? På Stadsteatern i Göteborg spelades under hösten Klaras resa av Mirja Unge. Här fungerar familjens privata sfär som en fond för det klaustrofobiska obehag som slutligen är en del av huvudkaraktärens psykos. Det är en, genom teater- och filmhistorian, vanlig kuliss. Klassiker som Ibsens Ett dockhem och Bergmans Scener ur ett äktenskap använder sig av familjens heliga privatliv för att skildra de maktstrider, utbrytningsförsök och instängdhet som ryms däri. Kanske används den privata sfären just för att det som det privata lyckas dölja blir mer effektfullt när det rämnar. Det som vi inte talar om, familjens interna problem, blir starkare när de väl skildras.

Därför är också makt ett begrepp att ta med i beräkningen när man talar om privatlivets vara eller icke vara. Själva poängen med 1970-talets kvinnorörelse med politisering av det privata, var att just visa på hur makten opererar också i de mer undangömda delarna av våra liv.  En tanke som idag bland annat manifesteras i Prata om det, där både män och kvinnor skriver öppet om svåra sexuella erfarenheter och gråzoner. Här handlar det om att bryta tystnadens skam för att kunna tala kring normer och hur vi kommunicerar med varandra.

Hur vi betraktar makt i avseendet kring det privata är också en aspekt av debatten kring kungaboken. I en rad debattexter i DN Kultur under hösten tog skribenter upp denna vinkel. Bland annat menade Malin Ullgren (DN 10/11) att boken granskar en privat kultur av mäktiga män som behandlar kvinnor som objekt, snarare än människor. Det handlar inte om enstaka otrohetshistorier, utan om strukturer och en oifrågasatt kultur som äntligen blottas.

Det vi inte talar om, det privata och det skamfyllda, rymmer ofta också historier om makt som förblir oberättade, offer som inte får upprättelse och maktstrukturer som består. Det är en makt som består om bevakningen kommer uppifrån. Däremot kan en genomskådning av privatlivet innebära att vi återfår makten över våra egna liv. Om vi lyckas sträcka vårt privata berättande längre än förnumstiga Facebookuppdateringar om vår härliga helg, utan istället tala klarspråk om det svåra och allvarliga har vi mycket att vinna. Inte bara genom gemenskap och ett djupare utbyte av varandra, utan också genom att det privata blir allt mindre laddat ju mer vi berör det. På så vis får vi också makt över berättelsen om våra egna liv, vår egen historia.

Text publicerad i GP Kultur 8/1

Alla familjer är psykotiska

Igår såg jag Klaras resa på Stadsteatern i Göteborg. Med manus av Mirja Unge, denna strålande författare som skriver ännu bättre manus än vad hon skriver romaner. I regi av Jenny Andreasson och helt makalöst begåvade Nina Zanjani i huvudrollen. Det var en av de starkaste teaterupplevelserna någonsin.

Upplevelsen påminde till vissa delar om när jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. När man ser beröringspunkter i sig själv i skeendet, när gränsen mellan det som kallas normalitet eller möjligen lite icke-diagnostiserad instabilitet och det som klassas som psykisk sjukdom börjar suddas ut. Hur gränsen sedan blir alldeles klar och tydlig igen. Jag kände igen mig i mycket hos Klara. Den unga, osäkra kvinnan som mått dåligt under stora delar av sin tonårstid. Som äntligen får lämna sin lantisuppväxt, börja på universitet inne i staden. Studentrum, fester, pojkvän. Hur hennes värld öppnar upp sig, hon tar med den besökande lillasystern på restaurang och systern säger att det här skulle pappa säga var onödigt, man kan ju äta hemma men Klara är så sprängande stolt över sin nya tillvaro. Men sedan vrids allt ett varv: Allt börjar grumlas, bli skräckinjagande, hon hör röster, det smyger sig på. När Nina Zanjani slutligen gestaltar den utblommade psykosen skrikande och gråtande på scengolvet är det omöjligt att värja sig. Snyftningarna hördes genom hela publiken.

Bortom ett strålande manus, fantastisk regi och Zanjanis prestation var det en sak som framförallt fångade mig. Gestaltningen av familjen är så precist kladdigt obehaglig, utan att någonsin bli övertydlig och förklarande. Det skrivs aldrig ut vad problemet i familjen är. I vissa stunder verkar den rentav lycklig. När pappan lyser upp av stolthet över att hans dotter ska gå på universitetet, när familjen har ett vanligt vardagsgräl i soffan om att systern borde träffa mer kompisar. Men sedan smyger det sig på. Pappan som pratar lite för mycket om sin dotters kropp, frågar lite för mycket om hennes och pojkvännens sexuella aktiviteter. Mamman som uppvisar känslomässig kyla, som snor sin dotters kläder och använder samma parfym. Små saker som vrider perspektivet en aning, får obehagskänslorna att växa sådär så att man hela tiden sitter på helspänn. Man vet att någonting är fel, men det finns ingen brottsrubricering, ingenting som skulle få socialen att gripa in, bara känslan av att här mår man inte bra.

Jag tänker på alla familjer som gett just den känslan, alla barndomsbekanta och kompisar vars hus man hängde i. Minns lågstadiekompisen som hatade sin styvpappa och ville att han skulle försvinna. Hur han brukade retas med henne, fast hon inte tyckte att det var roligt. Hur han en gång gjorde ett hyssjande tecken mot mig vid köksbordet och sedan satte en blyertspenna med vässad udd vid hennes öra. Sedan sa han hennes namn, varpå hon vred på huvudet och pennan åkte in i örat. Han skrattade högt, jag log osäkert och sedan sprang jag efter henne när hon rusade mot sitt rum, grät och grät och sa att hon hatade honom.

Pojken i min lågstadieklass som bara ville lägga en bit till i pusslet när hans pappa kom och hämtade honom på fritids. Hur pappan ställde sig och vrålade att han fanimej skulle komma på en gång när han hämtade honom, hur han stampade hårt i golvet så att det skallrade i våra glasburkar med pyssel i. Sedan tog han pojken hårt i armen, pojken grät och skämdes. Fröknarna tittade åt ett annat håll och jag tänkte att de kanske hade lika ont i magen som jag. Det var samma pappa som alltid skällde på sonen när han inte kom först i alla sporttävlingar och jag minns hur just den pojken brukade kalla mig fetto, men att jag hade lite mer förståelse efter att jag sett hans pappa skrika.

Eller hemmet som jag vistades mycket i på mellanstadiet. Där pappans humör jämt var något som man måste akta sig för och minsta irritation, fel kryddad mat eller gnälligt barn, kunde få honom att brusa upp och börja skrika. Mamman som ibland skrek emot, vi gick in på rummen och låtsades leka men jag såg hur min kompis var stel och blicken fastnaglad i golvet. Någon gång gick hon ut och skrek att hon faktiskt hade besök, de kunde väl vara lite tysta. Pappan skrek åt henne att hon skulle ge fan i att lägga sig i, det var hans hem och han betedde sig som han ville där. När mina föräldrar kom och hämtade mig log alltid mamman stort, sa att det var så trevligt att ha mig på besök. Av hennes skrik och tårar syntes igenting.

Alla dessa hem där man aldrig kunnat hitta några blåmärken eller ärr. Inget missbruk eller övergrepp. Inga vittnesmål om någonting som skulle kunna bli ett ärende hos polisen eller få socialens knappa resurser att rycka in. Där det bara funnits en klibbigt obehaglig stämning, som gör ont i magen. Hur både jag och även vuxna omkring mig säkert såg, men det fanns ju ingenting att anmäla. Kanske var föräldern bara på dåligt humör och barn säger ju så mycket om att de hatar styvföräldrar eller har en arg pappa, det betyder nog egentligen ingenting. Så vände vi bort huvuden och försökte ignorera känslan av obehag, för inte ville man lägga sig i andra familjers bekymmer och vem är jag att prata om hur någon annan ska uppfostra sina barn.

Nej, vi tränger inte in i familjens heligt privata sfär i onödan, vill inte göra oss ovän eller vara obekväma. Det som sker inom familjen är mellan dem och så växer fortfarande mängder av barn upp i familjer som på ytan är helt vanliga. Inga ärr eller vittnesmål. Bara en klibbig känsla av obehag, en skärva någonstans i den heliga familjens porträtt.

It’s not my party, but I cry if I want to

I fredags publicerade DN På Stan sin Ladies Night-text. Min text hamnade återigen på tapeten genom att den, i mångas tycke, lyckats med något som På Stan-texten inte gjorde: Undvika att göra ner och håna publiken. Det är viktigt att komma ihåg att Hanna Mellin var utsänd för att skriva en text till På Stan, jag att göra en genusanalys till en kultursida. Det är alltså inte konstigt att texterna skiljer sig åt i den bemärkelsen. Men fortfarande kvarstår att På Stan-texten är klassföraktande och hånfull, så när Newsmill bad mig skriva något om det tackade jag ja.

Svenska Dagbladets ledarblogg skriver Sanna Rayman om huruvida man ska ”orka störa sig på folk som har kul.” Att det, hur man än vrider och vänder på det, blir en kulturell medelklassutflykt till kommersiella folknöjen. Jag håller med om det sistnämnda. Klart att jag är en akademisk genusfitta när jag skriver om den heterosexuella matrisen i fråga om något som av de allra flesta uppfattas som ett folkligt nöje. Däremot tycker jag inte att det innebär att analysen ska lämnas därhän.

Agnes Arpi länkar till Sanna Raymans text och efterfrågar analyser av opera. Jag håller med. Men min text hade fortfarande fokus på genus. Jag tänker inte göra skillnad i min analys och såvitt jag vet har exempelvis teater varit föremål för en rad genusdiskussioner, där man bland annat diskuterat kvinnliga offer som en av få kvinnoroller att tillgå i klassiska pjäser. Det sker analys på dessa områden, så varför inte Ladies Night? Det är ju ännu mer klassuppdelande att ängsligt konstatera att visa nöjen är “folkliga” och därför inte får diskuteras på en kultursida.

En annan invändning som dykt upp i kommentarerna är att Ladies Night är samma sak som exempelvis strippklubbar och Slitz. Nu är det ju knappast så att de sistnämnda lider brist på feministisk kritik, men de är inte heller samma sak. Jag skulle aldrig skriva en text om Chippendales och jag är varken mot objektifiering per se eller strippklubbar rent generellt. Men Ladies Night är inte utvik eller strippklubb. Det är en show som är paketerad i ett kvasifeministiskt omslag, som i någon mån gör den politisk. Showen har en DO-anmälan hängande över sig efter att en man inte blev insläppt, den spelar ständigt på att kvinnor är de förtrycka i hemmet som gör mer arbete, den jobbar stenhårt med stereotypen lat man som är svennechauvinistisk. Det är ett grepp som verkar fungera stärkande för många kvinnor och därför är det extra intressant. Det är ju ett obestridligt faktum att Ladies Night har fler besökare än genusvetenskap har studenter eller Feministiskt Initiativ har väljare. Må så vara att alla besökare mest är där för att ha det kul, men en politisk fernissa kvarstår ändå och den är både intressant och problematisk.

Och nej, jag tycker inte att det finns något som ”bara är kul”. Jag är inte förvånad att Sanna Rayman och andra liberaler inte håller med mig, vi som tjatar om strukturer och normer är ju ofta partydödare på deras individualismfester. Men jag stör mig. Jag orkar. För Ladies Night normerar heterosexualitet och könsroller, på samma sätt som opera och balett också för sina normer vidare. De är lika viktiga att diskutera. Så länge som människor blir exkluderade eller inlåsta i könsnormer och sexualitet tänker jag fortsätta vara den liberala festens och folklighetens ständiga partykiller. Jag vet att jag inte är bjuden, men det skiter jag i.

Förförande fördomsfullt

I kväll kommer Ladies Night till Göteborg. Kulturskribenten Elin Grelsson åkte till Halmstad och såg en föreställning som mer än något annat cementerar och förstärker könsroller.

Bredvid mig på läktaren i Halmstad Arena sitter en ensam kvinna i 65-årsåldern. Hon har behållit jackan på och bryter av mot klänningar och accessoarer. I handen håller hon en liten påse popcorn som hon köpt i baren. Jag undrar om hon är på Ladies Night själv. Hon svarar ja, hon hade ingen att gå med men tycker så mycket om Andreas Johnson och tyckte att det verkade spännande. Men förminglet orkade hon inte riktigt gå på, det var för mycket folk.
Det så kallade förminglet, som föregår scenshowen, är en eufemism som arrangörerna gärna använder. Ett reklamtorg är en mer passande beskrivning. Minglet består i själva verket av att kvinnorna som kommit dit får gå mellan olika reklammontrar med erbjudanden som utformats för att locka kvinnor, enligt kvinnlighetspsykosens cyniska recept. Gratis hårstyling, smakprovning av sötsliskig cider, karaoke-schlager och minimorötter är exempel det som företagen erbjuder.

På något sätt fångar den hårdmallade kommers som utgör det ”glamourösa förminglet” den cyniska kärnan i konceptet Ladies Night. Det handlar om att kvinnor ska vara just stereotypen kvinnor, genom såväl styling som nyttiga hamburgertillbehör. Hela showpaketets upplägg bygger på den heterosexuella matrisen om två separata kön som förväntas attraheras av varandra och utmejsla sina särarter enligt givna roller. Reklamen för Ladies Night utlovar en kväll för kvinnor. Men förminglets hetsiga kommers utlovar snarare en kväll för kvinnlighet. Alla andra skillnader suddas ut. Enbart kvinnor är tillåtna som publik, alla som underhåller på scenen är män. Kvinnorna förväntas åtrå, männen är objekt.
Redan under förminglet är stämningen hög. Karaokevrålandet hörs över mässhallen och överallt syns leenden och fnitter. När showen inleds med Stephen Simmonds på sång står stora delar av publiken redan upp, jublar och dansar. Bredvid mig sitter den äldre damen och ler försiktigt. Här samsas alla åldrar, från Brolleälskande tonårstjejer till arbetslag av femtioåriga sjuksköterskor. I flera fall syns tre generationer: Mormor, mamma och dotter.
De flesta kvinnor som jag pratar med är rörande överens om att deras främsta motiv till att komma hit var ”att bara få vara kvinna”. Detta åtföljs av motsatsen till att bara vara, inte sällan nämns att vara fru eller flickvän samt mamma. Att ”bara vara kvinna” förstås som att, tillsammans med andra kvinnor, få dela en gemenskap där man inte tvingas in i roller som knyter en till andra människor. De roller i vilka man i någon form blir ett objekt: Någons hustru eller mor.

Konceptet kring att kvinnor ska få känna lite flärd och glamour för en kväll, när det i själva verket består av smakprover på minimorötter, rabattkuponger på hårschampo och en till stora delar tafflig scenshow är i grund och botten sorgligt. Att kvinnorna förutsätts attraheras av männen på scenen samt skratta åt vulgära könsrollsdrifter som halvnakna, muskulösa män med dammsugare och mopp är lättköpt. Men det förklarar fortfarande inte varför närmare 3000 kvinnor lagt dyra pengar på att klä upp sig, sminka sig och komma hit ikväll. Att avfärda den drivkraften är att negligera den roll som Ladies Night trots allt spelat under sina fem år av turnéer inför tusentals kvinnor.

Kanske ligger svaret just i skiftningen mellan objekt och subjekt. Även om alla inblandade, även publiken, är marionettdockor i ett könsspel skapas åtminstone en chimär av förändrade roller under några timmar. När Andreas Johnson presenterar showen som ”Sveriges minst jämställda” tjuter publiken av lycka. ”De enda män tillåtna är de som är här för att underhålla er”, fortsätter han och applåderna är rungande. I utsagan om att ”bara vara kvinna” ligger också känslan av att få vara subjektet, den som betraktar. Den som varken har en roll som maka, flickvän, moder eller potentiellt sexobjekt att leva upp till. Några timmars respit från ett samhälle där man ständigt bedöms som kvinna, utifrån skilda skalor och ständigt krockande ideal. Här finns istället en kvinnlig gemenskap och ett många gånger hetsigt objektifierande av män. Den befrielse som ligger i det är omöjlig att undgå på plats, när taket lyfter varje gång någon av dansarna juckar eller Brolle äntrar scenen.

Också de sketcher och standupinslag, som får varva artisternas hitspäckade framträdanden, spelar på könsrollerna genom kvinnornas ögon. Det är som ett fikarumsprat om karlar i ett gigantiskt format. Männen tar sin roll som objekt på största allvar, spelar ständigt på den makthierarkiska ordningen även inom deras grupp. Andreas Johnson och Brolle är de snygga och åtrådda männen, med muskler och tvålfagra ansikten. Stephen Simmonds är det exotiska inslaget, som bjuder upp en av kvinnorna i publiken till salsadans och skämtar om att ”once you go black you never go back”. Måns Möllers roll är att vara den fula, småtjocka och vanliga killen. Han som varken har Brolles tatueringar, Johnsons leende eller Simmonds mörka hud. I scen efter scen slås det fast att han är den oattraktiva som måste kämpa lite mer för att få ligga med någon av damerna här ikväll och hans mest återkommande replik är den om att han inte kan förstå att han får stå på scenen inför så många vackra kvinnor när han själv är så oanselig. Det nyps och rycks i hans mage och bristen på sexpack påpekas. Han uppmanar till slut en kvinna i publiken att komma upp och tungkyssa honom för bekräftelse. Hon gör det. När det inte pratas om vilken sorts man som kvinnor vill ha eller vilken vacker publik det är, så pratas det om muskler och hushållshjälp. Det är inte bara kvinnlighet som reproduceras, även maskulinitet återskapas i objektifieringen av de medverkande. Tydligast blir det just i de ständigt återkommande skämten om Möllers avvikande roll. Han som inte lever upp till idealet.

Kvällen avslutas med att publiken hyllas för att de är starka och intelligenta kvinnor, samt en träning i de tre orden ”gör det själv”. Maken som vill ha sina skjortor strukna, tjatar om att barnen behöver matsäck till skolutflykten eller vill ha sex fastän kvinnan har jobbat och tagit hand om barnen hela dagen. Alla exemplen bemöts på samma sätt: I ett rungande ”gör det själv!” från varenda kvinna i hela arenan. Det är en sorts inverterad, varumärkesförpackad kvasifeminism i samma anda som veckotidningar. Var din könsroll, men var det jämställt och lyckat. I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse. Så inte bara består könsrollerna, utan också förstärks. Ladies Nights tappra försök till jämställdhetsdiskussion är så långt ifrån feminism man kan komma, men dess inslag av budskap till kvinnor är heller inte politiskt. Det är bara underhållning som bygger på könens särart och fördomar kring varandra.

Samtidigt går det fortfarande inte att undgå att tusentals kvinnor väller ut från arenan den kvällen, fnissar och suckar nöjt. De har fått vara subjektet, de har fått dansa och yla framför snygga män. Imorgon återgår allt till vardagen, med snoriga ungar, jobbtider och en man som aldrig gör hälften i hushållet. Jag har aldrig sett så många lyckliga människor på samma ställe som under den här kvällen. I ett av de avslutande numren, i form av Gloria Gaynors I Will Survive, har även den ensamma damen ställt sig upp. Hon stampar med foten, blundar och ler.

Text publicerad på GP Kultur 9/10

Kulturen är demokratins fundament

Vi befinner oss i en hetsig valrörelse, som börjar lida mot de sista skälvande dagarna. Media fylls av utfrågningar, opnionsmätningar och debatter. Mitt vanliga promenadstråk är täckt av valaffischer på alla möjliga och omöjliga ställen. Valrörelser har en tendens att sopa bort alla spår av politik som inte handlar om partipolitik, skatter och röstningstaktik. Där röstkortet är den demokrati som bjuds.

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9

Grattis, du är intellektuell!

Jag vet inte när tröttman började. Kanske i samband med 00-tals kritiknummer, som jag var mer än lovligt ljumt inställd till. Möjligen kan det bero på min Axessprenumeration, alla panelsamtal och debatter som berört ämnet eller för den delen alla texter som jag redan har läst om det. Det kan också vara då DN reducerade sin kulturredaktion och de då utbrytande diskussionerna som tröttman började brisera. Men jag vet att det var Nöjesguidens senaste nummer om bristen på vettig kritik och intellektuell förflackning som fick mig att trötthetskräkas.

Följande vet vi: Kulturklimatet har förändrats, mediaklimatet likaväl. Kultursidorna består av fler bilder och kortare texter än förr. Arvoderingar är sämre, deadlines kortare. Ekonomiska läget för tidskrifter och kulturredaktioner uselt. Vi frilansare hankar oss fram för skitarvoden och anställda får sparken. Bloggar och sociala medier är en del av medieklimatet, allt går snabbare och det finns inte samma utrymme för djupgående analyser.

Jag tycker att en hel del av det här är oerhört tråkigt. Jag tycker att en del av det är givande och intressant. Jag skriver under på alla klagomål kring bristande utrymme för längre och mer djupgående texter, jag hatar den kommersiellt glättiga yta som har ersatt mycket bra journalistik och jag sörjer framförallt hur diskussion, analys och bildning går i graven till förmån för snabba punchlines kring dagens snackis. Jag tycker till exempel inte heller att nätpublicerade artiklar, annat än i undantagsfall, ska ha kommentarsfunktioner. Jag vill läsa debattartiklar och ledarkrönikor utan att få ett virtuellt klotter av felstavat kommunist/feminist/invandrar/whatever-hat under. Och jag sörjer verkligen att många tidskrifter kämpar med ekonomin medan Bonnierskoncernen äter upp allt och gör det till en kolorerad homestylingvärld.

Problemet är att vi redan vet det här. Vi vet det för det har idisslats i varje kulturskrift, läsvärd blogg och debatt väldigt länge nu. Från kritikens förfall, den intellektuella förflackningen till att journalister väljer att framhäva sig själva på Twitter istället för att skriva intressanta texter (som om det finns en motsättning). Det har hånats över medianätverkande, självhävdande och suckats över att livsstilsmagasin tar över och kulturtidskrifter står på randen till ekonomisk kollaps.

Inte förrän jag läste Nöjesguiden kunde jag riktigt sätta fingret på min avog kring alla dessa diskussioner. Jag håller ju ofta med. Problemet är att åsikterna kring den dåliga journalistiken, kritiken och urholkandet av det intellektuella skrivandet ofta är lika mycket poserande som vilken modebloggerskas it-handväska som helst. Det är en så snygg accessoar, som placerar dig i rätt grupp. Sedan spelar det ingen roll om du själv är en skribent som skriver halvdana texter och har journalistiska meriter endast i form av en understreckare på lokaltidningens kultursida. Genom att klaga över medias intellektuella förflackning och usla skribenters takt på sina twitteruppdateringar placerar du dig själv i skribentvärldens it-crowd.

Jag har också länge funderat över hur människor i 25-30-årsåldern kan vara så bensäkra på att kultursidorna var så mycket bättre förr och hur usel samtidens intellektualism är jämfört med en vag dåtid. Förlåt, men när började ni läsa kultursidorna? Sedan slog det mig vilka åsiktsposörerna är. De är samma crowd som satt i skolfiket på gymnasiet och diskuterade morgonens essä i DN Kultur, poserade med Camus Främlingen och sedan hånlog gemensamt i mjugg åt estettjejerna. Så gulliga, men åh så korkade. De ville förändra världen, men hade inte ens läst filosofi. Detta var samma gäng som var helt ointressanta, eftersom de aldrig hade några egna åsikter. Deras bakgrund fick man inte heller veta så mycket om, eftersom de tyckte att det var argumentationstekniskt dålig att blanda rationella med känslomässiga argument. Istället fick man ett nytt Camus-citat, troligen från sidan de läst fem minuter innan, och en hänvisning till en DN Kultur-text.

Det enklaste sättet att verka intellektuell då var att låta DN Kultur-loggan sticka upp nonchalant ur second hand-väskan och ha många referenser att komma med. Det enklaste sättet att verka intellektuell idag är att rapa samma trötta ramsor om dålig kritik och kultursidornas urholkade intellektualism. Att man sedan inte har så mycket att komma med själv märks inte, eftersom alla är lika upptagna med sina egna revolutionerande tankar om hur den dåliga ekonomin lett till att kulturjournalistiken utarmats. Så har de som skulle diskutera och förhoppningsvis innovera kulturklimatet istället blivit samma bräkande fårskock av likriktning och yta, som dem som de gärna föraktar. Det finns många intelligenta skribenter och debattörer som diskuterar vad som händer med kultur och media idag. Men sedan finns det dem som kommer efter och mest himlar med ögonen åt skribenters dåliga språk och kultursidornas prioriteringar. Det är en snygg pose, men med lika tunt innehåll som de lifestylemagasin man älskar att hata.

Textival!

Parallellt med annat har jag de senaste månaderna pressjobbat lite åt Textival. Det är enormt roligt att jobba med människor som, med extremt små ekonomiska medel och hjälp, kämpar och sliter för att få ihop kreativa idéer med människor och platser. Resultatet har blivit en alternativ bokmässa, med litteratur och kultur som befinner sig utanför den kommersiella mittfåran. Fantastiska författarnamn som Eli Levén, Kristina Hultman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandas med Galagos releasefest för Sara Granérs nya seriealbum blandas med utställare, tidskrifter och seminarium om alltifrån översättning till kritikens roll i samtiden. Plus barnlitteratur, konst, uppläsningar och what not.

Imorgon på Tredje Långgatan i Göteborg mellan 11-16 är det dags. Efterfest på Henriksberg under kvällen. Kom dit och njut av den litterära mångfald som fortfarande, faktiskt, existerar.

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Det är manligt att fela

Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.

På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.

Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.

Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.

I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.

Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?

Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.

Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.

Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Filmens kvinnor inget feministprojekt

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Ett famlande efter en förgången tid

“Vässa kritiken!”, utropar tidskriften 00-tal i sitt sista nummer för decenniet. Den tydliga linjen är att det var bättre förr, då kultursidorna var en plats för de intellektuella och kunniga. Men i stället för en reell överblick över dagens kulturdebattklimat blir det på många sätt ett famlande efter en förgången tid.

Texterna visar på ett flertal av de paradoxer som är brännande idag. Krympande arvoden återkommer som ett skäl till kritikens fallande kvalitet. Samtidigt finns här ett illa dolt förakt för dem som faktiskt tjänar pengar på sitt kulturarbete.

I kulturpropositionen var ett av de mer kontroversiella inslagen att kulturarbete och entreprenörskap ska bli mer förenligt. Men att marknadsanpassa kulturen sticker i mångas ögon.

Tomas Forser exemplifierar detta väl då han jämför mottagandet av Hanna Hellquists debutroman Karlstads Zoologiska med poeten Per Lindbergs senaste diktsamling. Den förstnämna benämns i termer av att “de flesta recensenter borde se att det är en bok av bagateller”. Att romanen uppmärksammades med stora recensioner ser han som ett utslag av Hellquist även figurerat som kåsör i DN och skriver lightprosa. Lindbergs knappa uppmärksamhet, trots att hans lyrik “är kvalitet”, hänvisar Forser till krävande läsarutmaningar.

Hellquist hade med största sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet om hon inte var ett känt namn. Men hade hon fått sin roman lika snabbt avfärdad som “bagatell” om hon inte fått så mycket medieutrymme.

Det är en svår balansgång: För att överleva som skribent, kulturutövare eller författare måste du själv ta ansvar för att tjäna pengar och i viss mån marknadsföra dig själv. Samtidigt riskerar du att betraktas som alltför kommersiell. Skriva insatt kulturkritik eller en artikel på Newsmill om ett aktuellt tabloidämne? Det är ett öppet sår i dagens kulturdebatt, som 00-tal tyvärr inte tar på allvar.

Den andra utmärkande tematiken rör utarmad bildning och ett mer fragmentariskt, subjektivt tyckande. Att kritiken och analyserna till stora delar flyttat ut från kultursidorna sägs vara det stora problemet, men ingen av skribenterna verkar intresserade av att ta reda på om texterna finns någon annanstans.

Den enda som ser möjligheter istället för problem är Aase Berg. Hon citerar Hanna Hallgren som i Aftonbladet sammanfattade kritiken mot postmodernismen: Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning.

Jag lämnas med en känsla av att det är där skon skaver. De absoluta värdena har blivit allt mindre absoluta. Analyserna och diskussionerna flyttar till bloggar, bokcirklar och nätverk där engagerade människor för insatta samtal om litteratur och teater.

Särskilt tydligt blir det i intervjun med Suzanne Osten, som påtalar vikten av dialog med kritikerna, men samtidigt suckar åt tidens tyckande i bloggar. Då tydliggörs, sorgligt nog, vilken publik som är värd att tala med.

00-tals sista nummer hade kunnat bli framåtblickande och innovativt. Istället består det till största delen av en längtan till den hierarkiska kulturvärld som en gång var. Välkommen till samtiden, 00-tal. Såhär ser ert 10-tal ut.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 12/1

Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som “gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli”, oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga “det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning” och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Hoten är en väckarklocka

Det enskilt mest omdebatterade förslag i regeringens kulturproposition har utan tvekan gällt det avsmalnande kulturtidsskriftsbegreppet. Med det avsmalnande begreppet avses, enligt propositionen, att enbart stödja tidsskrifter ”med kulturell debatt samt analys och presentation inom de olika konstarternas områden”. I klarspråk innebär det att en mängd kulturtidsskrifter som ägnar sig åt en bred samhällelig debatt och analys riskerar att förlora sina bidrag, med nedläggning som trolig följd.
Mobiliseringen mot förslaget lät inte vänta på sig. På Bokmässan i Göteborg i slutet av september delades knappar och motplanscher ut. Debattartiklar skrivs och upprop har startats.
Samtidigt finns det en kritisk och intensiv diskussion kring kulturpropositionens förslag att slopa formuleringen kring att kulturen ska motverka kommersialismens verkningar. Istället ska kulturen ”främja en näringsmässig utveckling”.
Lite samma sak har skett efter Göran Hägglunds appell för ”verklighetens folk” och mot en kulturelit av bland annat oförståelig konst och genuspedagoger. Snabbt mobiliserade sig många emot hans förståelse av kulturelit och verklighet. Debattsidor, bloggar och Twitter kokade över av verklighetsaspekter och kritiska svar.

Det är outsägligt sorgligt att en regering år 2009 vill smalna av ett brett kulturbegrepp och omöjliggöra den alternativa samhällsdebatt som frodas i kulturtidsskrifterna. Det skulle få enorma konsekvenser för den öppna samtidsdiskussionen med längre analyser och alternativa synsätt. Det finns också en uppenbar fara i att kultur närmar sig kommersialism och näringsverksamhet. Det är lika farligt att ha en partiledare i sittande regering som visar sådan oförståelse kring politikens vardagsrealism och att det är i vardagsbesluten kring köksbordet som politik realiseras.
Men kanske behövs också de här hoten för att en mobilisering ska krävas. För att rycka upp en sömnig kulturdebatt ur dess dvala, för att ruska om i bekvämligheten. När hotet föreligger krävs en formulering kring vad som är värt att värna om. Det är värmande att se alla kritiska perspektiv på såväl Göran Hägglunds syn på politik och kultur, kulturpropositionens vaga formuleringar, som namnunderskrifter och färgglada ”Låt kulturen ha sina sidor!”-knappar för tidsskrifternas fortlevnad.

Tillsammans formulerar vi en ståndpunkt kring det öppna samtalet och de djupare diskussionerna. Inte nödvändigtvis så att vi vill samma sak med tidsskriftsinnehåll, men där finns en gemensam vilja kring att behålla innehållet just så fritt som det är idag.
Huruvida kampen leder till resultat återstår att se. Men att det finns en sådan stark rörelse för kulturskrifternas fortsatta fria levnad och autonomi, liksom ett anspråk på att bevara det demokratiska och icke-kommersialiserade kulturklimat som alltjämt finns idag, visar i sig på kulturens ohotade position.

Krönika publicerad i VK 19/10

Fotnot: Ni har väl skrivit under?

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.