Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

Den första reality-tv som skapades var MTV:s The real world, som sändes kring 1992. Snabbt utvecklades formatet och kom att börja benämnas som dokusåpa. Expedition: Robinson blev bara några år senare en stor succé, gick på export till flertalet länder, och skapade hård debatt kring utröstningsmoment och vuxenmobbing. I ljuset av den våg av dokusåpor som skulle följa, känns diskussionen kring utröstning idag en smula naiv. Vi har vant oss vid dokusåpan som socialt experiment och tv-underhållning med människor i stället för är rollfigurer. Inte heller chockas någon längre av vare sig sex i tv eller småpennalistiska gruppmekanismer på primetime-tid.

Vi journalister som släpps in står med varierande grad av kritisk blick inför portarna till huset. När vi får på oss mickar och blir insläppta är det med en distanserad nyfikenhet. De inledande timmarna diskuterar vi främst husets inredning, där vi är relativt ense. Det är gräsligt. Vi talar lite om dokusåpafenomenet och pekar ut kamerorna på väggarna, som följer de skeenden som är mest intressanta för tillfället.

Efter några timmars tristess i det tysta huset, utan visuell stimulans eller information att ta del av, blir flertalet deltagare uttråkade. Vi gnabbas, suckar, börjar diskutera mer hetsigt. Några kommer på kant med varandra och börjar skrika. Frånvaron av kontakt och information, från både mobiltelefoner och datorer, är för flera av oss påtaglig. Det uppstår en blandning av rastlöshet och ansträngning, i ständig social samvaro med människor man inte valt.

Så blir vi kallade till det första uppdraget. Fyra av deltagarna ska fästa elektroder på skinkorna. Det är, i stort sett, allt som vi vet från början. Ovissheten om vad som ska hända är plågsam, ett godtyckligt utlämnande till någon annans order.
Några av oss börjar prata om Milgramexperimentet. De klassiska socialpsykologiska experiment, som visade på nivån av lydnad hos försökspersoner när de fick order om någonting som de normalt inte skulle göra av samvetsskäl. Försökspersonerna åsamkade frivilligt en annan människa smärta, bara genom man fick order om det. Tänk hur benägna människor är att lyda auktoriteter, konstaterar vi samtidigt som vi utan att närmare reflektera över det klär oss till ett uppdrag vars innebörd vi inte känner.
Vidare instruktioner kring uppdraget anländer genom ett anonymt brev. Fyra av oss andra ska föra en mindre ögla genom ett labyrintskruvat rep, med handbojor på oss. Varje gång som öglan nuddar repet avger elektroderna, fästa på andra deltagares kroppar, en stöt. Vi provar nivån på stötarna och flera skriker högt av smärta. Likaså konstaterar vi att vi inte kommer att kunna få öglan till andra sidan repet utan att tillfoga dessa människor smärta.
Några protesterar och påpekar att vi inte har någon skyldighet att genomföra uppdraget. Rösten i högtalarna talar neutralt om för oss att uppdraget ska inledas. Situationen blir alltmer hetsig. Flera av de elektrodbärande deltagarna påtalar sin smärta och vill inte vara med. Samtidigt infinner sig redan nu en rädsla hos många av oss. Skräcken inför att göra den anonyma rösten besviken, oron inför att misslyckas gentemot auktoriteten.
Gruppen delas i flera läger som svajar i beslutet. Medan flera påtalar att det inte finns någon skyldighet att genomföra uppdraget och att vi inte kommer att bli straffade då det bara är ett PR-dygn, börjar andra sucka och mena att det väl bara är att göra det.
Slutligen kommer en anonym kvinna in och läser upp reglerna för oss. När någon försöker inleda en dialog med henne lämnar hon huset igen. Vi sitter uppskakade, och rädslan för repressalier är tydlig. Slutligen beslutar gruppen att vi inte ska genomföra uppdraget och många känner lättnad. Inte bara över de obehagliga tendenserna i uppgiften som sådan, utan kanske ännu mer över att vi vågat vägra order. Trots detta oroar vi oss fortfarande över vad straffet kommer att bli, utlämnade som vi är till Big Brothers nycker och uppmaningar. Plötsligt har vi blivit en del av ett liknande experiment som det vi nyss diskuterat. Distansen till den situation vi befinner oss i har minskat avsevärt.

En anonym lapp skickas in med information om att festen är inställd på grund av vårt misslyckande med uppdraget. Dagen därpå ska vi få veta av producenten att det inte var tänkt att vi skulle straffas, det var ju ändå bara ett pressdygn. Men eftersom vi talar om det så intensivt, väljer man att för en kort stund låta oss tro att vi blivit bestraffade.
Flera börjar ropa åt kamerorna, vi skämtar om mediabojkott och det råder en gemensam upprörd stämning. Hotet utifrån definierar oss tydligt som grupp. Allt som på något sätt stör rutinerna och den trygghet vi försöker finna i vår utlämnade situation blir ett hot som måste angripas utifrån gruppens behov. När högtalarrösten informerar om att festen blir av jublar samtliga, som om det vore en gemensam seger för oss.

Men under kvällen splittras gruppen. Ingen bryr sig längre om att vi är mickade och övervakade, snarare är det instängdheten som gör sig påmind när många av oss ryker ihop. Flera längre diskussioner uppstår, folk blir hätska och skriker upprört. Vi börjar skapa gemenskap i ett mindre sammanhang, ett fåtal personer som tyr sig till varandra.
Det yttre hotet består inte längre av vare sig kamerorna eller den anonyma rösten, för dem har vi glömt. Istället är det andra i gruppen som stör gemenskapen, vår konsensus, och som blir föremål för skitsnack och viskningar. Fastän vi vet att detta filmas och att alla deltagare kommer att få en privat dvd med klipp från dygnet finner jag mig själv i en soffa, pratande med några om hur jobbig någon annan deltagare är.
Inne i biktrummet sätter vi oss, två personer, och pratar rakt in i kameran om vilka som vi tycker sämst om i gruppen och vill ha därifrån. Senare på natten himlar vi öppet med ögonen mot varandra så snart någon av dessa öppnar munnen.
Trots att vi ibland metakommenterar vårt beteende är det också tydligt hur enkelt som vi fallit in i både tv-formatet och i en klassisk gruppsykologi. Det är en både fascinerande och obehaglig känsla av förlorad kontroll, när vi, trots förmågan att analysera det som händer, inte står emot de mekanismer som uppstår i en övervakad grupp på en liten yta. Fastän vi haft en journalistisk ingång beter vi oss ungefär som vilka dokusåpadeltagare som helst, redan efter några timmar.

Under ett dygn blir vi utsatta för det mycket intressanta sociala experiment som formatet är. Flera av oss vittnar om ökad förståelse för mekanismerna i exempelvis diktaturer. Frågan som kvarstår är huruvida TV11 kommer att lyckas väcka liv i ett insomnat programformat och göra bra TV av det.
I en samtid då gränser mellan privat och offentligt förskjutits rejält, sedan Big Brother först sändes, är tv-tittarna betydligt mer vana.
Ett möjligt sätt att lyckas är att med castingen hitta människor i varierande åldrar som tittarna känner tillräckligt mycket sympati för och kan identifiera sig med på ett sätt som gör att publiken vill följa vad som händer med dem.
Chock-tv och skandaler är vi redan blasé inför. Det som krävs nu är en produktion som lyfter fram det som skulle komma att bli vår erfarenhet efter ett dygn i Big Brother-huset: Övervakning och straff som socialpsykologiska mekanismer samt maktkonflikter och gruppindelningar. Hur lätt vi faktiskt faller in i att både ta order, skapa grupptillhörighet och fjärma oss från andra. Den dokusåpa som lyckas resa sig ur träsket av skandal-TV och istället skärskådar den utsatthet och det beroende som vi har, inför varandra och samhället, har alla möjligheter att vara relevant även idag.

Text publicerad i GP Kultur 20/2

Fotnot: Läs även Åsa Linderborg , Jens Liljestrand och Eric Rosén.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

Vari ligger hemligheten bakom såväl tittarsiffror över miljonen och flertalet priser?  Somliga menar att det handlar om identifikation. Under den hemdesignade och märkesklädda ytan av parmiddagar och stora grillar finns kommunikationsproblem och knaggliga relationer. I den heterosexuella medelklasskontexten ryms känslor av oduglighet, förvirring och viljan att vara till lags. Trots att man befinner sig mitt i den tryggaste av världar rämnar tillvaron ändå.

Fast särskilt mycket rämnar den ju inte. En grillkväll går överstyr, en svärmor kommer på besök, någon köper barnmat på burk. Farligare än så blir det aldrig. Att säga att det är ett sätt att skildra svenskar och vardagen, när handlingen är förlagd till ett rikt ghetto med en tillvaro som de flesta av oss bara läst om i DN Bostad, är befängt. Klassiska könsroller med den taffliga och förvirrade mannen och styrande hustrun är en trött buskisupprepning som inte förändrats nämnvärt sedan Lilla Fridolfs dagar. Felix Herngren och Johan Rheborg får gestalta samma roller som de alltid har gjort, medan Skäringer och Bornebusch får det otacksamma ansvaret att spela de tjatiga och bitchiga frugorna.

Det riktiga hotet ligger någon annanstans. I Henrik Dorsins karaktär Ove. En hopplöst socialt inkompetent gammal vän och granne, oförmögen att tolka signaler och därtill både självgod och snål. När Alex i förbifarten säger att de väl kan ta en fika någon dag ringer Ove på med kakor nästa dag. Ove blir, i sin fullständiga brist på insikter i de sociala konventionerna som håller tillvaron intakt, en obehaglig kil i de förnöjsamt rullande hjulen. Det är det närmaste man kommer en revolution av de spelregler som råder mellan medelklassvillornas invånare.

Text publicerad i GP Kultur 15/1

Samtidigt hamnar böckerna i topp på försäljningslistorna, författarna blir väl anlitade föreläsare och tjänar multum på sina råd. Det är ett samhällsfenomen som blir allt svårare att vare sig skratta bort eller fnysa åt när man börjat sätta sig in i litteraturen.

Den amerikanska självhjälpsklassikern The Secret (2006). av Rhonda Byrne, har blivit en mångmiljonsäljare både som film och bok. Hemligheten innebär att man genom positiva känslor och lyckliga tankar kan kommunicera med universum för att påverka saker i ens riktning. Kort sammanfattat: Det du tänker kommer att hända dig, om du fokuserar på positivt tänkande och tacksamhet. Det är en magstark teori. Dels utifrån sin frånvaro av realism, till den grad att pengar inte behöver arbetas ihop utan endast tänkas. Men också för att negativismen blir så slående skamfylld, till den grad att olyckor, katastrofer och krig förklaras med negativ energi samlat på ett ställe. Hemligheten förklarar att anledningen till att några få människor äger så stor del av världens rikedomar beror på att ”det är ordnat på det sättet”. Läsaren uppmanas att låta bli att läsa tidningar och se på TV, eftersom detta kan leda till negativt tänkande som kommer att leda till fler negativa händelser i världen.

Den argumentation som The Secret utgörs av är snarlik en förmodern kristen teologi där det var Guds vilja som pekade ut vem som förtjänade att vara fattig och rik. Det som förut kallades synd går nu under epitetet ”negativt tänkande”.

Fullt så extrem är inte den svenska litteraturen, men även här finns drag av den individualistiska mysticism som präglar The Secret-kulturen. I Ta makten över ditt liv (2009) av Madeleine Åsbrink blandas en liberal coachningsanda med inslag av new age-kultur. För att veta att tiden är mogen att följa sina individuella mål kan man exempelvis leta symboler, gå till en astrolog och lägga tarotkort. Här finns också samma uppenbara brist på systemkritik och analyser av grundläggande orättvisor som The Secret präglas av. ”Om man verkligen tror på sig själv finns det inga penningbekymmer för då har man en inre övertygelse om att lyckas”, menar Åsbrink och uppmanar läsaren att sälja sommarstugan om det så är nödvändigt.

På ungefär samma sätt resonerar Sanna Ehdin, en av de bäst säljande självhjälpsförfattarna i Sverige. I sin senaste bok, Finn din energikod (2010), lanserar hon begreppet ”självkraftskultur” som hon sätter som motsats till den jantelag och offerretorik som präglat svenskarna förr. Långa kapitel kring vikten av positivt tänkande och en glad attityd varvas med tips på homeopatisk medicin, råd om energifält och farlig magnetism. Ett tydligt exempel är när Ehdin diskuterar framtidens krav på flexibilitet och förändring på arbetsmarknaden och rekommenderar att äta nyttiga fetter för att hjärnan ska orka med i det tempot.

Det finns visserligen någonting gott i litteraturens fullständiga brist på altruism. Inom självhjälpen regerar individen. Böckernas uppmaning till, främst kvinnor, att befria sig från gamla mönster kan säkerligen påverka många i en positiv riktning. Här finns en hel del stärkande övningar kring självkänsla och att göra upp med negativa tankemönster som säkerligen skulle kunna hjälpa många. Personligen får jag flera aha-upplevelser i Åsbrinks redogörelse för roller man kan fastna i och vilka mönster de utgör. I en tid av nedskärningar inom psykiatrin och dyra privata alternativ erbjuder somliga självhjälpsböcker åtminstone en smula ökad självinsikt och självkänsla.

Samtidigt är det just besattheten av jaget som är ett problem med litteraturen. Samtliga böcker uppmanar läsaren att finna sig själv, följa den inre rösten eller hjärtat. Ett upphörligt arbete, som består av allt från tarmsköljning till tarotkort. Till skillnad från traditionell religion, som varit mer intresserad av kollektivet och behandling av andra, är självhjälpslitteraturen bara intresserad av jagets utveckling.

Det andra problematiska är bristen på systemkritik och kollektiva ansatser. Det må så vara att sociala nätverk och vänner betonas som en viktig del av livet, men enbart för att stärka jaget och utveckla detta och aldrig för att uppnå gemenskap. Bristen på klassanalys är slående i den totala negligeringen av ekonomiska problem och uppmaningar som enbart kan rikta sig till någon som redan har det gott ställt. Även om ingen i den svenska litteraturen går så långt att de uppmanar läsaren att stänga av nyhetssändningen och behandla fattigdom som ett utslag av negativt tänkande finns en röd tråd av ignorans kring samhällsproblem genom alla böcker. De orättvisor som drabbar både en själv och andra, oavsett om det handlar om dålig ekonomi eller en dålig chef löses inte kollektivt genom facklig eller politisk påverkan. Istället uppmanas man tänka positivt och känna sig tacksam över vad man har.

Kanske är det just tacksamheten som är det allra farligaste. Samtidigt som en av vår moderna tids värsta finanskriser slagit hårt mot människors livsvillkor i väst uppmanas vi tänka positivt, le och känna tacksamhet. Istället för att kollektivt arbeta mot förändring ska vi förverkliga drömmar och göra oss av med de där offerkoftorna i vår närhet som drar ner våra ambitioner och energi. Ilska och frustration är vår tids största synder. Vem vill stå för jantegnället i en värld av självkultur och motivation?

Om religionen var 1900-talets opium för folket finns det en överhängande risk att självhjälpslitteraturen håller på att bli 2000-talets. Det är ett problem som varken ska skrattas bort eller hånas åt. Människans behov av meningsfullhet och sammanhang är oändligt. Vem utmanar självhjälpscoacherna i sin strävan efter att fylla det?

Text publicerad i GP Kultur under mellandagarna 2010

Genom sociala medier och bloggar blir vi själva lite mer privata, oavsett om det handlar om statusuppdateringar kring vardagslivet till att blogga om sin svåra sjukdom. Detta är sällan oproblematiskt. Många är de företag och arbetsgivare som lagt huvudet på sned de senaste åren över hur de ska hantera sina anställdas närvaro i sociala medier. Lokförare som twittrat nedsättande om klagande passagerare och en uppsagd anställd på förskola, på grund av att han bar en mössa med trycket ”porn star” på ett privat Facebookfoto, är några av de mer uppmärksammade fallen. För att vara så intresserade av det verkliga och privata, verkar vi samtidigt vara relativt oförmögna att kunna hantera det.

Kanske ligger här svaret på frågan varför vi i en tid av närgångna skildringar och statusuppdateringar upprörs över frossande i andras privatliv. Vi väljer nämligen fortfarande vilja sidor vi visar upp. Vi förutsätts kunna kontrollera och välja vad av vårt privata som vi visar upp. Den valmöjligheten saknar offentliga personer.

Oavsett om vi nöjer oss om glada utrop om den gångna helgen på Facebook eller bloggar utlämnande om våra relationer är det vårt eget val. Det självutlämnande fungerar med andra ord också som en slags kontroll över vårt privata. Har vi själva berättat vår subjektiva tolkning av händelser i vårt liv vet vi vad som är utlämnat. Vi blottar oss för att kunna behålla integriteten, snarare än att förlora den.

I och med utgivningen av Den motvillige monarken, i allmänhet oftare benämnd som ”kungaboken”, tog debatten om privat och offentligt fart igen. Många var de kritiker som menade att såväl boken, som medias rubriker med utgångspunkt i den, gick för långt i sin granskning av kungens privatliv. De otrohetshistorier, herrklubbsaftnar och bordellbesök som boken pekar på tillhör det privata och bör där stanna, menade många av dem som var kritiska till det som de kallar ”uthängning” av kungen. Ungefär samma diskussion uppstod i samband med Sven Otto Littorins påstådda sexköp och hastiga avgång. Från uppgifter om sexköp var steget inte långt till att även skapa rubriker kring sexchattar och andra privata belägenheter, som fick många att reagera. Gemensamt för de båda debatterna är att det rörde sig om offentliga personer, utan möjlighet att välja vad som skulle blottas av deras privata sfär.

Men vad ska vi egentligen med det privata till i en tid då vi kan få tillgång till både varandras middagsvanor och kraschade relationer i enkla knapptryckningar? På Stadsteatern i Göteborg spelades under hösten Klaras resa av Mirja Unge. Här fungerar familjens privata sfär som en fond för det klaustrofobiska obehag som slutligen är en del av huvudkaraktärens psykos. Det är en, genom teater- och filmhistorian, vanlig kuliss. Klassiker som Ibsens Ett dockhem och Bergmans Scener ur ett äktenskap använder sig av familjens heliga privatliv för att skildra de maktstrider, utbrytningsförsök och instängdhet som ryms däri. Kanske används den privata sfären just för att det som det privata lyckas dölja blir mer effektfullt när det rämnar. Det som vi inte talar om, familjens interna problem, blir starkare när de väl skildras.

Därför är också makt ett begrepp att ta med i beräkningen när man talar om privatlivets vara eller icke vara. Själva poängen med 1970-talets kvinnorörelse med politisering av det privata, var att just visa på hur makten opererar också i de mer undangömda delarna av våra liv.  En tanke som idag bland annat manifesteras i Prata om det, där både män och kvinnor skriver öppet om svåra sexuella erfarenheter och gråzoner. Här handlar det om att bryta tystnadens skam för att kunna tala kring normer och hur vi kommunicerar med varandra.

Hur vi betraktar makt i avseendet kring det privata är också en aspekt av debatten kring kungaboken. I en rad debattexter i DN Kultur under hösten tog skribenter upp denna vinkel. Bland annat menade Malin Ullgren (DN 10/11) att boken granskar en privat kultur av mäktiga män som behandlar kvinnor som objekt, snarare än människor. Det handlar inte om enstaka otrohetshistorier, utan om strukturer och en oifrågasatt kultur som äntligen blottas.

Det vi inte talar om, det privata och det skamfyllda, rymmer ofta också historier om makt som förblir oberättade, offer som inte får upprättelse och maktstrukturer som består. Det är en makt som består om bevakningen kommer uppifrån. Däremot kan en genomskådning av privatlivet innebära att vi återfår makten över våra egna liv. Om vi lyckas sträcka vårt privata berättande längre än förnumstiga Facebookuppdateringar om vår härliga helg, utan istället tala klarspråk om det svåra och allvarliga har vi mycket att vinna. Inte bara genom gemenskap och ett djupare utbyte av varandra, utan också genom att det privata blir allt mindre laddat ju mer vi berör det. På så vis får vi också makt över berättelsen om våra egna liv, vår egen historia.

Text publicerad i GP Kultur 8/1

Upplevelsen påminde till vissa delar om när jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. När man ser beröringspunkter i sig själv i skeendet, när gränsen mellan det som kallas normalitet eller möjligen lite icke-diagnostiserad instabilitet och det som klassas som psykisk sjukdom börjar suddas ut. Hur gränsen sedan blir alldeles klar och tydlig igen. Jag kände igen mig i mycket hos Klara. Den unga, osäkra kvinnan som mått dåligt under stora delar av sin tonårstid. Som äntligen får lämna sin lantisuppväxt, börja på universitet inne i staden. Studentrum, fester, pojkvän. Hur hennes värld öppnar upp sig, hon tar med den besökande lillasystern på restaurang och systern säger att det här skulle pappa säga var onödigt, man kan ju äta hemma men Klara är så sprängande stolt över sin nya tillvaro. Men sedan vrids allt ett varv: Allt börjar grumlas, bli skräckinjagande, hon hör röster, det smyger sig på. När Nina Zanjani slutligen gestaltar den utblommade psykosen skrikande och gråtande på scengolvet är det omöjligt att värja sig. Snyftningarna hördes genom hela publiken.

Bortom ett strålande manus, fantastisk regi och Zanjanis prestation var det en sak som framförallt fångade mig. Gestaltningen av familjen är så precist kladdigt obehaglig, utan att någonsin bli övertydlig och förklarande. Det skrivs aldrig ut vad problemet i familjen är. I vissa stunder verkar den rentav lycklig. När pappan lyser upp av stolthet över att hans dotter ska gå på universitetet, när familjen har ett vanligt vardagsgräl i soffan om att systern borde träffa mer kompisar. Men sedan smyger det sig på. Pappan som pratar lite för mycket om sin dotters kropp, frågar lite för mycket om hennes och pojkvännens sexuella aktiviteter. Mamman som uppvisar känslomässig kyla, som snor sin dotters kläder och använder samma parfym. Små saker som vrider perspektivet en aning, får obehagskänslorna att växa sådär så att man hela tiden sitter på helspänn. Man vet att någonting är fel, men det finns ingen brottsrubricering, ingenting som skulle få socialen att gripa in, bara känslan av att här mår man inte bra.

Jag tänker på alla familjer som gett just den känslan, alla barndomsbekanta och kompisar vars hus man hängde i. Minns lågstadiekompisen som hatade sin styvpappa och ville att han skulle försvinna. Hur han brukade retas med henne, fast hon inte tyckte att det var roligt. Hur han en gång gjorde ett hyssjande tecken mot mig vid köksbordet och sedan satte en blyertspenna med vässad udd vid hennes öra. Sedan sa han hennes namn, varpå hon vred på huvudet och pennan åkte in i örat. Han skrattade högt, jag log osäkert och sedan sprang jag efter henne när hon rusade mot sitt rum, grät och grät och sa att hon hatade honom.

Pojken i min lågstadieklass som bara ville lägga en bit till i pusslet när hans pappa kom och hämtade honom på fritids. Hur pappan ställde sig och vrålade att han fanimej skulle komma på en gång när han hämtade honom, hur han stampade hårt i golvet så att det skallrade i våra glasburkar med pyssel i. Sedan tog han pojken hårt i armen, pojken grät och skämdes. Fröknarna tittade åt ett annat håll och jag tänkte att de kanske hade lika ont i magen som jag. Det var samma pappa som alltid skällde på sonen när han inte kom först i alla sporttävlingar och jag minns hur just den pojken brukade kalla mig fetto, men att jag hade lite mer förståelse efter att jag sett hans pappa skrika.

Eller hemmet som jag vistades mycket i på mellanstadiet. Där pappans humör jämt var något som man måste akta sig för och minsta irritation, fel kryddad mat eller gnälligt barn, kunde få honom att brusa upp och börja skrika. Mamman som ibland skrek emot, vi gick in på rummen och låtsades leka men jag såg hur min kompis var stel och blicken fastnaglad i golvet. Någon gång gick hon ut och skrek att hon faktiskt hade besök, de kunde väl vara lite tysta. Pappan skrek åt henne att hon skulle ge fan i att lägga sig i, det var hans hem och han betedde sig som han ville där. När mina föräldrar kom och hämtade mig log alltid mamman stort, sa att det var så trevligt att ha mig på besök. Av hennes skrik och tårar syntes igenting.

Alla dessa hem där man aldrig kunnat hitta några blåmärken eller ärr. Inget missbruk eller övergrepp. Inga vittnesmål om någonting som skulle kunna bli ett ärende hos polisen eller få socialens knappa resurser att rycka in. Där det bara funnits en klibbigt obehaglig stämning, som gör ont i magen. Hur både jag och även vuxna omkring mig säkert såg, men det fanns ju ingenting att anmäla. Kanske var föräldern bara på dåligt humör och barn säger ju så mycket om att de hatar styvföräldrar eller har en arg pappa, det betyder nog egentligen ingenting. Så vände vi bort huvuden och försökte ignorera känslan av obehag, för inte ville man lägga sig i andra familjers bekymmer och vem är jag att prata om hur någon annan ska uppfostra sina barn.

Nej, vi tränger inte in i familjens heligt privata sfär i onödan, vill inte göra oss ovän eller vara obekväma. Det som sker inom familjen är mellan dem och så växer fortfarande mängder av barn upp i familjer som på ytan är helt vanliga. Inga ärr eller vittnesmål. Bara en klibbig känsla av obehag, en skärva någonstans i den heliga familjens porträtt.

På Svenska Dagbladets ledarblogg skriver Sanna Rayman om huruvida man ska ”orka störa sig på folk som har kul.” Att det, hur man än vrider och vänder på det, blir en kulturell medelklassutflykt till kommersiella folknöjen. Jag håller med om det sistnämnda. Klart att jag är en akademisk genusfitta när jag skriver om den heterosexuella matrisen i fråga om något som av de allra flesta uppfattas som ett folkligt nöje. Däremot tycker jag inte att det innebär att analysen ska lämnas därhän.

Agnes Arpi länkar till Sanna Raymans text och efterfrågar analyser av opera. Jag håller med. Men min text hade fortfarande fokus på genus. Jag tänker inte göra skillnad i min analys och såvitt jag vet har exempelvis teater varit föremål för en rad genusdiskussioner, där man bland annat diskuterat kvinnliga offer som en av få kvinnoroller att tillgå i klassiska pjäser. Det sker analys på dessa områden, så varför inte Ladies Night? Det är ju ännu mer klassuppdelande att ängsligt konstatera att visa nöjen är ”folkliga” och därför inte får diskuteras på en kultursida.

En annan invändning som dykt upp i kommentarerna är att Ladies Night är samma sak som exempelvis strippklubbar och Slitz. Nu är det ju knappast så att de sistnämnda lider brist på feministisk kritik, men de är inte heller samma sak. Jag skulle aldrig skriva en text om Chippendales och jag är varken mot objektifiering per se eller strippklubbar rent generellt. Men Ladies Night är inte utvik eller strippklubb. Det är en show som är paketerad i ett kvasifeministiskt omslag, som i någon mån gör den politisk. Showen har en DO-anmälan hängande över sig efter att en man inte blev insläppt, den spelar ständigt på att kvinnor är de förtrycka i hemmet som gör mer arbete, den jobbar stenhårt med stereotypen lat man som är svennechauvinistisk. Det är ett grepp som verkar fungera stärkande för många kvinnor och därför är det extra intressant. Det är ju ett obestridligt faktum att Ladies Night har fler besökare än genusvetenskap har studenter eller Feministiskt Initiativ har väljare. Må så vara att alla besökare mest är där för att ha det kul, men en politisk fernissa kvarstår ändå och den är både intressant och problematisk.

Och nej, jag tycker inte att det finns något som ”bara är kul”. Jag är inte förvånad att Sanna Rayman och andra liberaler inte håller med mig, vi som tjatar om strukturer och normer är ju ofta partydödare på deras individualismfester. Men jag stör mig. Jag orkar. För Ladies Night normerar heterosexualitet och könsroller, på samma sätt som opera och balett också för sina normer vidare. De är lika viktiga att diskutera. Så länge som människor blir exkluderade eller inlåsta i könsnormer och sexualitet tänker jag fortsätta vara den liberala festens och folklighetens ständiga partykiller. Jag vet att jag inte är bjuden, men det skiter jag i.

Bredvid mig på läktaren i Halmstad Arena sitter en ensam kvinna i 65-årsåldern. Hon har behållit jackan på och bryter av mot klänningar och accessoarer. I handen håller hon en liten påse popcorn som hon köpt i baren. Jag undrar om hon är på Ladies Night själv. Hon svarar ja, hon hade ingen att gå med men tycker så mycket om Andreas Johnson och tyckte att det verkade spännande. Men förminglet orkade hon inte riktigt gå på, det var för mycket folk.
Det så kallade förminglet, som föregår scenshowen, är en eufemism som arrangörerna gärna använder. Ett reklamtorg är en mer passande beskrivning. Minglet består i själva verket av att kvinnorna som kommit dit får gå mellan olika reklammontrar med erbjudanden som utformats för att locka kvinnor, enligt kvinnlighetspsykosens cyniska recept. Gratis hårstyling, smakprovning av sötsliskig cider, karaoke-schlager och minimorötter är exempel det som företagen erbjuder.

På något sätt fångar den hårdmallade kommers som utgör det ”glamourösa förminglet” den cyniska kärnan i konceptet Ladies Night. Det handlar om att kvinnor ska vara just stereotypen kvinnor, genom såväl styling som nyttiga hamburgertillbehör. Hela showpaketets upplägg bygger på den heterosexuella matrisen om två separata kön som förväntas attraheras av varandra och utmejsla sina särarter enligt givna roller. Reklamen för Ladies Night utlovar en kväll för kvinnor. Men förminglets hetsiga kommers utlovar snarare en kväll för kvinnlighet. Alla andra skillnader suddas ut. Enbart kvinnor är tillåtna som publik, alla som underhåller på scenen är män. Kvinnorna förväntas åtrå, männen är objekt.
Redan under förminglet är stämningen hög. Karaokevrålandet hörs över mässhallen och överallt syns leenden och fnitter. När showen inleds med Stephen Simmonds på sång står stora delar av publiken redan upp, jublar och dansar. Bredvid mig sitter den äldre damen och ler försiktigt. Här samsas alla åldrar, från Brolleälskande tonårstjejer till arbetslag av femtioåriga sjuksköterskor. I flera fall syns tre generationer: Mormor, mamma och dotter.
De flesta kvinnor som jag pratar med är rörande överens om att deras främsta motiv till att komma hit var ”att bara få vara kvinna”. Detta åtföljs av motsatsen till att bara vara, inte sällan nämns att vara fru eller flickvän samt mamma. Att ”bara vara kvinna” förstås som att, tillsammans med andra kvinnor, få dela en gemenskap där man inte tvingas in i roller som knyter en till andra människor. De roller i vilka man i någon form blir ett objekt: Någons hustru eller mor.

Konceptet kring att kvinnor ska få känna lite flärd och glamour för en kväll, när det i själva verket består av smakprover på minimorötter, rabattkuponger på hårschampo och en till stora delar tafflig scenshow är i grund och botten sorgligt. Att kvinnorna förutsätts attraheras av männen på scenen samt skratta åt vulgära könsrollsdrifter som halvnakna, muskulösa män med dammsugare och mopp är lättköpt. Men det förklarar fortfarande inte varför närmare 3000 kvinnor lagt dyra pengar på att klä upp sig, sminka sig och komma hit ikväll. Att avfärda den drivkraften är att negligera den roll som Ladies Night trots allt spelat under sina fem år av turnéer inför tusentals kvinnor.

Kanske ligger svaret just i skiftningen mellan objekt och subjekt. Även om alla inblandade, även publiken, är marionettdockor i ett könsspel skapas åtminstone en chimär av förändrade roller under några timmar. När Andreas Johnson presenterar showen som ”Sveriges minst jämställda” tjuter publiken av lycka. ”De enda män tillåtna är de som är här för att underhålla er”, fortsätter han och applåderna är rungande. I utsagan om att ”bara vara kvinna” ligger också känslan av att få vara subjektet, den som betraktar. Den som varken har en roll som maka, flickvän, moder eller potentiellt sexobjekt att leva upp till. Några timmars respit från ett samhälle där man ständigt bedöms som kvinna, utifrån skilda skalor och ständigt krockande ideal. Här finns istället en kvinnlig gemenskap och ett många gånger hetsigt objektifierande av män. Den befrielse som ligger i det är omöjlig att undgå på plats, när taket lyfter varje gång någon av dansarna juckar eller Brolle äntrar scenen.

Också de sketcher och standupinslag, som får varva artisternas hitspäckade framträdanden, spelar på könsrollerna genom kvinnornas ögon. Det är som ett fikarumsprat om karlar i ett gigantiskt format. Männen tar sin roll som objekt på största allvar, spelar ständigt på den makthierarkiska ordningen även inom deras grupp. Andreas Johnson och Brolle är de snygga och åtrådda männen, med muskler och tvålfagra ansikten. Stephen Simmonds är det exotiska inslaget, som bjuder upp en av kvinnorna i publiken till salsadans och skämtar om att ”once you go black you never go back”. Måns Möllers roll är att vara den fula, småtjocka och vanliga killen. Han som varken har Brolles tatueringar, Johnsons leende eller Simmonds mörka hud. I scen efter scen slås det fast att han är den oattraktiva som måste kämpa lite mer för att få ligga med någon av damerna här ikväll och hans mest återkommande replik är den om att han inte kan förstå att han får stå på scenen inför så många vackra kvinnor när han själv är så oanselig. Det nyps och rycks i hans mage och bristen på sexpack påpekas. Han uppmanar till slut en kvinna i publiken att komma upp och tungkyssa honom för bekräftelse. Hon gör det. När det inte pratas om vilken sorts man som kvinnor vill ha eller vilken vacker publik det är, så pratas det om muskler och hushållshjälp. Det är inte bara kvinnlighet som reproduceras, även maskulinitet återskapas i objektifieringen av de medverkande. Tydligast blir det just i de ständigt återkommande skämten om Möllers avvikande roll. Han som inte lever upp till idealet.

Kvällen avslutas med att publiken hyllas för att de är starka och intelligenta kvinnor, samt en träning i de tre orden ”gör det själv”. Maken som vill ha sina skjortor strukna, tjatar om att barnen behöver matsäck till skolutflykten eller vill ha sex fastän kvinnan har jobbat och tagit hand om barnen hela dagen. Alla exemplen bemöts på samma sätt: I ett rungande ”gör det själv!” från varenda kvinna i hela arenan. Det är en sorts inverterad, varumärkesförpackad kvasifeminism i samma anda som veckotidningar. Var din könsroll, men var det jämställt och lyckat. I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse. Så inte bara består könsrollerna, utan också förstärks. Ladies Nights tappra försök till jämställdhetsdiskussion är så långt ifrån feminism man kan komma, men dess inslag av budskap till kvinnor är heller inte politiskt. Det är bara underhållning som bygger på könens särart och fördomar kring varandra.

Samtidigt går det fortfarande inte att undgå att tusentals kvinnor väller ut från arenan den kvällen, fnissar och suckar nöjt. De har fått vara subjektet, de har fått dansa och yla framför snygga män. Imorgon återgår allt till vardagen, med snoriga ungar, jobbtider och en man som aldrig gör hälften i hushållet. Jag har aldrig sett så många lyckliga människor på samma ställe som under den här kvällen. I ett av de avslutande numren, i form av Gloria Gaynors I Will Survive, har även den ensamma damen ställt sig upp. Hon stampar med foten, blundar och ler.

Text publicerad på GP Kultur 9/10

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9