Elin Grelsson

I söndags publicerades på olika kultursidor tre texter om Big Brother, och det pressdygn som flera journalister deltagit i. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan och jag för denna kultursida. Sedan tidigare hade också Eric Rosén på Nyheter24 skrivit en analytisk text om vårt dygn i huset.

Under dagen utbröt en större diskussion på Twitter, kring det faktum att flera stora kultursidor valde att fokusera på Big Brothers premiär. Kritiken handlade också om att publicister tagit emot en inbjudan från TV4-koncernen och sprungit deras ärenden, genom att ge programmet uppmärksamhet. Eller som Therese Bohman, redaktör på Axess och skribent på Expressen Kultur, sammanfattade sitt motstånd: ”Big Brother-grejen är ett tecken i samtiden, där seriös samhällsdebatt, kulturjournalistik och opinionsbildning blandas med cyniska, kommersiella intressen till en enda äcklig gröt.”

Twitter fungerar i sina sämsta stunder som en likriktad hord, där alla springer efter samma mediala köttben. Sådan blev stämningen i söndags. Innan dagen var slut hade reflekterande kritik, såsom Bohmans ovan, blandats med ryktesspridning kring helt felaktiga uppgifter om att deltagande skribenter fått betalt av TV4 för att skriva och utsagor om att vår journalistiska integritet för alltid var förlorad.

Det faktum att Big Brother fick så pass mycket utrymme och dessutom genom ett pressdygn, där vi bjudits på både mat och alkohol, satte igång något hos många kulturskribenter. Möjligen var de hätska reaktionerna grundade i rädsla över en förflackning kring kulturbegreppet. Hur förhåller vi oss till kommersialism, marknadsintressen och PR på ett sådant sätt att de inte styr kultursidornas villkor? Det kunde ha blivit ett viktigt samtal, men nådde aldrig dit.

Big Brother-bevakningen lyckades sätta fingret på en panikartad rädsla över förlorad integritet. Samtidigt är det få som reagerar över att exempelvis kultursidor skriver om de större förlagens böcker på samma dag och gör skillnad på vilka författare som bereds plats på sidorna. Så länge det rör sig inom traditionella kulturyttringar är utrymmesskillnaden oproblematiserad. Men om kultursidorna har en gemensam agenda bör den vara att skildra samtiden, ur alla vinklar. Även det vidriga och pinsamma behöver skärskådas. Det innebär att populärkulturens yttringar måste diskuteras, på samma villkor som litteraturen. Big Brother-diskussionen blev en kejsarens nya kläder i en kultursfär som fortfarande försöker hävda ett totalt oberoende.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

Jag vet inte när tröttman började. Kanske i samband med 00-tals kritiknummer, som jag var mer än lovligt ljumt inställd till. Möjligen kan det bero på min Axessprenumeration, alla panelsamtal och debatter som berört ämnet eller för den delen alla texter som jag redan har läst om det. Det kan också vara då DN reducerade sin kulturredaktion och de då utbrytande diskussionerna som tröttman började brisera. Men jag vet att det var Nöjesguidens senaste nummer om bristen på vettig kritik och intellektuell förflackning som fick mig att trötthetskräkas.

Följande vet vi: Kulturklimatet har förändrats, mediaklimatet likaväl. Kultursidorna består av fler bilder och kortare texter än förr. Arvoderingar är sämre, deadlines kortare. Ekonomiska läget för tidskrifter och kulturredaktioner uselt. Vi frilansare hankar oss fram för skitarvoden och anställda får sparken. Bloggar och sociala medier är en del av medieklimatet, allt går snabbare och det finns inte samma utrymme för djupgående analyser.

Jag tycker att en hel del av det här är oerhört tråkigt. Jag tycker att en del av det är givande och intressant. Jag skriver under på alla klagomål kring bristande utrymme för längre och mer djupgående texter, jag hatar den kommersiellt glättiga yta som har ersatt mycket bra journalistik och jag sörjer framförallt hur diskussion, analys och bildning går i graven till förmån för snabba punchlines kring dagens snackis. Jag tycker till exempel inte heller att nätpublicerade artiklar, annat än i undantagsfall, ska ha kommentarsfunktioner. Jag vill läsa debattartiklar och ledarkrönikor utan att få ett virtuellt klotter av felstavat kommunist/feminist/invandrar/whatever-hat under. Och jag sörjer verkligen att många tidskrifter kämpar med ekonomin medan Bonnierskoncernen äter upp allt och gör det till en kolorerad homestylingvärld.

Problemet är att vi redan vet det här. Vi vet det för det har idisslats i varje kulturskrift, läsvärd blogg och debatt väldigt länge nu. Från kritikens förfall, den intellektuella förflackningen till att journalister väljer att framhäva sig själva på Twitter istället för att skriva intressanta texter (som om det finns en motsättning). Det har hånats över medianätverkande, självhävdande och suckats över att livsstilsmagasin tar över och kulturtidskrifter står på randen till ekonomisk kollaps.

Inte förrän jag läste Nöjesguiden kunde jag riktigt sätta fingret på min avog kring alla dessa diskussioner. Jag håller ju ofta med. Problemet är att åsikterna kring den dåliga journalistiken, kritiken och urholkandet av det intellektuella skrivandet ofta är lika mycket poserande som vilken modebloggerskas it-handväska som helst. Det är en så snygg accessoar, som placerar dig i rätt grupp. Sedan spelar det ingen roll om du själv är en skribent som skriver halvdana texter och har journalistiska meriter endast i form av en understreckare på lokaltidningens kultursida. Genom att klaga över medias intellektuella förflackning och usla skribenters takt på sina twitteruppdateringar placerar du dig själv i skribentvärldens it-crowd.

Jag har också länge funderat över hur människor i 25-30-årsåldern kan vara så bensäkra på att kultursidorna var så mycket bättre förr och hur usel samtidens intellektualism är jämfört med en vag dåtid. Förlåt, men när började ni läsa kultursidorna? Sedan slog det mig vilka åsiktsposörerna är. De är samma crowd som satt i skolfiket på gymnasiet och diskuterade morgonens essä i DN Kultur, poserade med Camus Främlingen och sedan hånlog gemensamt i mjugg åt estettjejerna. Så gulliga, men åh så korkade. De ville förändra världen, men hade inte ens läst filosofi. Detta var samma gäng som var helt ointressanta, eftersom de aldrig hade några egna åsikter. Deras bakgrund fick man inte heller veta så mycket om, eftersom de tyckte att det var argumentationstekniskt dålig att blanda rationella med känslomässiga argument. Istället fick man ett nytt Camus-citat, troligen från sidan de läst fem minuter innan, och en hänvisning till en DN Kultur-text.

Det enklaste sättet att verka intellektuell då var att låta DN Kultur-loggan sticka upp nonchalant ur second hand-väskan och ha många referenser att komma med. Det enklaste sättet att verka intellektuell idag är att rapa samma trötta ramsor om dålig kritik och kultursidornas urholkade intellektualism. Att man sedan inte har så mycket att komma med själv märks inte, eftersom alla är lika upptagna med sina egna revolutionerande tankar om hur den dåliga ekonomin lett till att kulturjournalistiken utarmats. Så har de som skulle diskutera och förhoppningsvis innovera kulturklimatet istället blivit samma bräkande fårskock av likriktning och yta, som dem som de gärna föraktar. Det finns många intelligenta skribenter och debattörer som diskuterar vad som händer med kultur och media idag. Men sedan finns det dem som kommer efter och mest himlar med ögonen åt skribenters dåliga språk och kultursidornas prioriteringar. Det är en snygg pose, men med lika tunt innehåll som de lifestylemagasin man älskar att hata.