They can’t seem to handle you, Lila

I väntan på möjligheter att se säsong 3 av Dexter ser jag om andrasäsongen, nu när den sänds på TV 6, för tredje gången. För att det är den sortens serie som man kan se om tre gånger, även om man – vid det här laget – kan intrigen.
Mest av allt ser jag återigen om säsong 2 på grund av Lila. Så mycket som jag älskar Lila Tournay har jag inte älskat en karaktär sedan Brenda i Beverly Hills 90210 och så mycket som jag identifierar mig med Lila och lägger in i hennes karaktär har jag aldrig gjort förut.

Lila är ju Konstnärskvinnan. På riktigt. Hon är den överintelligenta och kreativa kvinnan som handlar på impulser och samtidigt bär på mer integritet och djup än vad man kan förstå. Hon är oerhört självständig och är dessutom den kvinnliga karaktär som är mest sexuell på egna villkor. Hon är komplex och nyckfull och mest av allt är hon kvinnan som möter Dexter som jämlike.
När Lila kommer in i handlingen är hon inte bara Dexters jämlike. Hon är honom överordnad, hon är hans guide.
– I know who you are, säger hon med sin engelska accent på det café där hon slår sig ner mittemot Dexter utan att be om lov. Hon är hans avspegling, den människa i vars ögon han inte kan dölja mörkret. Hon är både den guide som han slåss emot, men inte kan leva utan, och hans jämlika partner in svärtans crime.
Det är här uppenbart att det inte är Lila som behöver Dexter, fuck no. Hon lever sitt eget självständiga liv och guidar honom bara. Det är Dexter som behöver henne, som förleds bort från den trygga och helylle kärleken hos Rita, för att han inte kan motstå det samförstånd och den spänning som Lila innebär. Han behöver hennes vägledning och Lila finns där för honom. Med sin engelska accent, sin konst, sin aktiva sexualitet, labilitet och alla hemligheter och jag fucking avgudar hennes fullständigt självklara men oförklarliga uppenbarelse på samma sätt som jag tror att Dexter leds till henne i början.

Men vad händer sen? Sen är alltid det sedan då jag vill gå in och begå strypmord på någon av manusförfattarna för hur Lilas utveckling fortlöper.
Dexter väljer bort Lila och återvänder till Rita. Trygga, girl next door-Rita. Kvinnan som han inte behöver, men som behöver honom. Småbarnsmorsan med konstant tårfyllda och rädda ögon som behöver någon som tar hand om henne och barnen, misshandelsoffret som är nödsatt och hjälplös. Rita som tecknar det icke-komplexa, klassiska porträttet av en kvinna. Kärleksfull, behövande, omhändertagande, oskuldsfull och sårbar.

Jo, jag förstår också att Rita och Lila representerar mer än två kvinnoroller i det här fallet. Dexter väljer Rita som symbol för att han väljer att fortsätta leva det yttre livet, det goda och normala livet. När han avvisar Lila, avvisar han också hotet om en konfrontation med sitt inre mörker. Han behöver det goda och trygga för att kunna kontrollera monstret inom sig, Lila blir för farlig då hon har förmågan att se det svarta inom honom.
Detta förändrar inte faktumet att det är en rejält sunksexistisk gestaltning av Det goda och Det onda som representeras i de två kvinnorollerna. Hur ett manus som annars erhåller några av de mest intelligenta, mångbottnade och komplexa intrigerna och personporträtten jag sett, kan ställa upp ett sådant klassisk hora/madonna-sceneri är så förbannat beklagligt.
Den självständiga, komplexa, sexuella och jämlika kvinnan är hon som måste avvisas, till förmån för den genomgoda, oskuldsfulla modern. Lila är den svarthåriga och utmanande klädda, Rita är den blonda hästsvansen och helylleklädseln. Tillsammans utgör de binära poler av två kvinnoroller som här, ytterst sett, blir binära poler av ont och gott.

Det som sedan händer med Lila är ännu mer beklagligt. När Dexter väljer Rita blir Lila desperat och behövande. Helt plötsligt ska vi anse det trovärdigt att den kvinna som, fram tills alldeles nyss, var fullständigt medveten om sitt eget mörker och helt självständig i sin roll, nu ska vara desperat efter Dexters kärlek för att kunna leva. Lila förvandlas från den spännande och komplexa karaktär som hon en gång varit till att bara bli the average psychobrud, om än lite smartare och mer manipulativ än vad de brukar vara. Hon representerar nu enbart det hotande mörkret och är den som sticker in små käppar i hjulet i Dexters försök att dölja det mörka.
Som hennes motpol framträder nu även Deborah, Dexters syster. Också hon den goda kvinnan, offret för en mördare men själv genomgod och icke-komplex. Deborah försöker deportera henne från landet, hålla henne borta från det goda och trygga som Lila försöker förgöra.

Lila, baby. Du är min starkaste symbol, min soulmate och min hjältinna. Du besitter alla de egenskaperna som fortfarande både lockar och hotar. Du är den sexuellt aktiva horan som man knullar. Du är den rasande kvinnan med tillgång till hela känsloregistret, även de egenskaper som anses opassande. Du är den farliga kvinnan som man förleds av. Du är – ytterst sett – hotet om den jämlika och stundtals överordnade kvinnan med komplexitet och intelligens.
Dexter måste avvisa dig till förmån för den trygga, icke-komplexa och behövande girlnextdoor-morsan med blond hästsvans. Det är så världen fortfarande ser ut, love. Men inte en sekund att jag går på att du blir desperat och behövande efter Dexter. I helvete heller att du behöver hans kärlek och sällskap för att kunna fortsätta. I mitt eget manus, för kvinnor som oss, rycker du på axlarna åt Dexters val. Sedan går du rakryggad och fortsatt självständig ut ur kamerabilden, du bara fortsätter att gå.

Mina verkliga hjältinnor (eller hur jag slutade ängslas och började älska min brist på perfektion)

Av min barndoms mamma minns jag jättemycket och lite vill jag berätta. Men jag minns den mamma som jag älskade mest. Knäppismorsan. Jag minns det alldeles särskilt nu när jag märker hur jag även ärvt detta drag av alla ärvda drag hos henne. Knäppismorsan var hon som kom hem efter en föreläsning, lunchmöte eller liknande och skrek nu har jag varit normal en hel dag, nu orkar jag inte mer! Strax därefter var den respektabla kavajen och långkjolen borta, läppstiftet utsmetat. Ersatt av oborstat hår och håliga långkalsonger. Den respektabla kvinnan lika långt borta, ersatt av knäppismorsan som drog bajsskämt, spelade TV-spel, svor som en borstbindare och fuldansade i vardagsrummet.
- Men åhh mamma, suckade vi fast vi i smyg skrattade och älskade henne mest just så.

Men jag blev väl vuxen och glömde bort just det där med mammas behov av att inte vara en respektabel kvinna, utan allt annat än just det. Bestämde mig för att själv bli det, en perfekt spegelbild av idealkvinnan. Så jag bantade och stylade och lagade näringsrik GI-mat och slutade röka och följde modet och tränade regelbundet och konverserade och diskuterade i lågmäld ton dagsaktuella frågor och skötte om hemmet och använde matchande underkläder och tog VG på varje tenta och var tyst och respektabel och skötsam på det stora hela. Ett riktigt praktexemplar av en fin och duktig, respektabel ung kvinna.
Det var inte bara det att det var sanslöst tråkigt, det var också faktumet att inuti rasade en ångest och frustration och kanske framförallt en rädsla. Har du skapat något måste du arbeta för att bibehålla det. Har du dessutom skapat något som liknas perfektion, d.v.s. en ren illusion, måste du arbeta ännu hårdare. Alltid denna rädsla för att råka ramla offentligt, inte hinna träna, säga något pinsamt, bli för full, ta för mycket plats, vara för gåpåig, svara fel på en tenta, vara fult sminkad, ha fel kläder, göra någon ledsen, vara dålig flickvän eller något av allt det andra som är mänskligt. Alltid denna totala skam när något av det inträffade.

Sedan började jag omvärdera. Ändrade riktningar och blev lite fri. Gick upp några kilon, blev lite fullare, glömde bort att sminka mig och började istället växa. Hittade en grund hos människor att sluta leva upp till min egen illusion inför.
Men bakslag kommer alltid och de gjorde de väl i den alltför nära dåtiden då jag började upptäcka idealkvinnor omkring mig. De som blev älskade, beundrade och punktmarkerade min egen brist på svalt konverserande röst, snyggt smink och kvinnlighet.
- Fy vilken dålig Kvinna du är, väste någonting inuti mig, du är ju inte perfekt någonstans.

Att jag kom ur det handlar som vanligt om samverkande faktorer.
För det första vinner man fett med självrespekt, tillit och självförtroende på att känna sig riktigt ensam, ful, ratad och dålig och ta sig ur de känslorna på egen hand. Inte genom att bekräftelsejaga bort dem utan istället konfrontera dem. Tvinga sig själv att leva i dem och sin ensamhet ett tag.
För det andra fanns min extended family där. Min älskade extrafamilj, de där som jag fann mig själv kunna vara lika mycket mig själv med som knäppismorsan med sin familj. De som bara tog mig och tar mig precis som jag är, oavsett jag fulbölar till The Boss eller kallar dem för bitches and hoes.
Det är tack vare dem jag gjort upp med illusionen om idealkvinnan igen. Som när jag precis blivit tillsammans med mannen och fortfarande försöker vara ljuv och bedårande och möter vännen helt förstörd för att det har tagit så mycket på krafterna att försöka verka kvinnlig och normal en hel helg. Sen ägnar vi dagen åt att robotdansa, bitcha och fylleimitera varandra.
Som när jag sitter på uteserveringen till Cafe con leche och Rådjursögon går förbi och jag tänker att jag ska vara lite cool och bara snyggvinka slött bakom min latte. Sträcker mig fram mot vännen bredvid mig och stolen faller och jag med den rakt ner i asfalten med huvudet före. Vännen som skrattar kärleksfullt tillsammans med mig åt faktumet att jag i min coolhet inför mitt ex nya fling istället faller handlöst på en uteservering, Elin du ÄR Bridget Jones!
Som när jag sitter i ett femtimmarsseminarium om vetenskapsteori och försöker respektabelt redogöra för mina erfarenheter av begreppsanalys och min enda tanke är att tack och lov att jag ska träffa några av vännerna ikväll och få vara mig själv igen för nu orkar jag snart inte låtsas vara normal längre.

Jo, det kommer bakslag och ja, jag får fortfarande fulcreeps och jämförelsenoja av alla perfekta idealkvinnor därute. Men då tänker jag på mina brudar för de är mina verkliga hjältinnor och förebilder. De som är lika pinsamt operfekta som jag är. Som, precis som jag, drar misslyckade skämt vid fel tillfälle, diskuterar sina bajsvanor, vräker ur sig politiska inkorrektheter, fyllesjunger, däckar på krogtoaletter, hörs och syns för mycket, råkar ramla offentligt, nördar över töntiga saker, gapar hellre än att svalt konversera. Då tänker jag på när jag älskade min mamma som mest. Knappast som den respektabla kvinnan i kavaj eller präktiga mamman med bullbak och strukna gardiner, utan just den mamman som satt i trasiga långkalsonger med en snus under läppen och skrek pitten arslet fisen så att det ekade mellan gårdarna när hon halkade på ett bananskal i Mariocart.