Mitt liv som Martha Stewart


Mycket underligt har hunnit hända redan under 2009. Jag fått skribentjobb och sidekickat i direktsänd riksradio, fått några projekt att börja rulla och skrivit krönikor för glatta livet. Jag har förlorat en morfar, men helt hipp som happ blivit nyförälskad med pojkvän och däremellan har jag dessutom hunnit flytta och blivit med mycket osäkert kontrakt men fin kombo.

Men det allra underligaste som hänt under 2009 är fortfarande faktumet att jag börjat laga mat.

Ännu underligare är det att jag faktiskt börjat bjuda folk på maten. Senast som jag gjorde det var nog 2004, möjligen 2005. Det var då som jag senast hade ett riktigt kök och någon som såg till att jag diskade efter mig.

Ikväll bjöd jag således in större delen av de fina i mitt närmaste gäng och ägnade en söndagkväll åt att prata, skratta och diskutera. Men först ägnade jag flera timmar åt att stå i en blommig sommarklänning, med rosett under tuttarna och osedvanligt lång längd för att vara jag (läs: inte fittkort) och kavla ut pajdeg tills kinderna blev rosiga. Maken till kvinnlighetschock har jag inte upplevt på länge. Men jag tror att jag gillade det. I alla fall så länge jag får kompensera med att jag fortfarande, efter flera månaders boende här, inte tagit mig för att sätta upp gardiner i sovrummet än.

Vem vill knulla den roliga tjejen? (eller: lite mer om humor)

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger “yeahyeah, I’m a skanky hoe”?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att “hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat”. I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

Låt fittan tala fritt

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och – citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.