Få lyckas beröra med sin predikan

Text publicerad i GP Kultur 14/10

Mellan de glest befolkade raderna i den gamla stenkyrkan ekar prästens ord. Det är söndag, högmässa och predikan. Under ett par veckor har jag åkt runt mellan Göteborgs olika kyrkor – från förort till centrum – och lyssnat till predikningar. Nu tycker jag mig känna igen en hel del. Rötterna i dagens Bibelord, blicken mot samtiden och kopplingen till Jesu liv och gärning.

Svenska Kyrkan har vid flertalet tillfällen fått kritik för att vara för populistisk och samtidsorienterad. En gängse tolkning är att det blivit en ängslig institution i en sekulariserad tid, skild från staten och som dras med ett ständigt medlemstapp. Kyrkan är mer intresserad av att synas och locka besökare än att erbjuda teologisk fördjupning. Exempelvis har teologen och författaren Ann Heberlein beskrivit samtida predikningar i kyrkan som ”plattityder om livspussel och miljö och uppmaningar om att kramas lite i stället för Guds ord” (Kyrkans Tidning 14/8 08).

”Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker om det inte berör dem personligen”, sammanfattar ledarskribenten Brita Häll samtida tendenser i en artikel i Kyrkans Tidning (23/6 10). En predikan som talar om en abstrakt Gud och tar avstamp i Bibeln utan att knyta an till jaget är helt enkelt inte särskilt gångbart längre. Vi vill bli tilltalade som individer, inte som delar av kyrkan och den kristna tron.

Jag besöker en rad kyrkor i Göteborg under trefaldighetstiden, som inleds veckan efter pingst och avslutas vid Domsöndagen, sista söndagen före advent. Namnet syftar till den treenige Guden: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Trefaldighetsdagarnas gudstjänster präglas av teman kring att vara människa och kristen, att leva i enlighet med den kristna tron och människans relation till Guds tre ansikten.

Samtliga predikningar utgår ifrån dagens Bibelord men tar på ett eller annat sätt också upp tiden som vi lever i. Bibelorden blir en inledning, men vävs också in i efterföljande resonemang som tar tydligt spjärn mot aktualiteter, samtid och dagens samhällsklimat. Men det går att urskilja två skilda sätt att angripa dem:

Det första sättet innebär ett aktivt ställningstagande och en predikan som snarast berör vår relation till andra människor och till samhället. Efter att ha lyssnat till berättelsen om den barmhärtige samariten talar prästen om civilkurage, medmänsklighet och engagemang. Här tar prästen upp en enkät gjord av en kvällstidning kring hur många som skulle ha gripit in under den uppmärksammade misshandeln i Kortedala om de hade varit på plats. I resonemanget finns även en uppmaning till förståelse för den utsattes situation och insikten om att det hade kunnat vara vi. Vi måste hjälpa utan att kränka, menar prästen som tar det frekvent använda ordet ”utanförskap” som exempel på kränkande begrepp. Här finns ett tydligt politiskt ställningstagande. I predikan riktas kritik mot både politiker och det politiska språket, men här finns även ett resonemang om vår passivitet framför nyhetssändningar. Empati är inte samma sak som medmänsklighet är huvudbudskapet och syftar till ett aktivt engagemang av den sort som samariten och Jesus ägnade sig åt.

Det andra sättet handlar snarare om Guds omhändertagande och innebär en mer passiv roll. I en predikan tas exempelvis olika former av bekymmer upp. Våra liv består av större eller mindre plågor. Några definieras som de ofrånkomliga: ungdomar som oroar sig över arbetslöshet och bostadsbrist och ensamstående mödrar som lever på marginalen och därför bekymrar sig över pengar. De katastrofer och krig som vi ser på tv återkommer även i denna predikan. Här konstateras att Jesus delar allas plågor. Guds frid skyddar också den som lever på marginalen eller lever i ett krigshärdat land. En annan sorts bekymmer kallas för ”de onödiga som vi skapar själva”. Det är rädslan för att inte hänga med i trender och vara tillräckligt duktiga och snygga, vilket kopplas till en samtid där vi matas med budskapet att vi inte duger som vi är. Här hänvisas till Jesus ord ”gör er inga bekymmer”. Den verkliga tryggheten kommer inte genom nya kläder, utan genom att lita på att våra liv ligger i Guds händer. Det enda verkliga bekymret är också ett: hur vi ska kunna leva kristet och leva i Guds rike. Här finns inte den aktiva människan på samma sätt. Politiken är lika frånvarande, trots att såväl arbetslöshet som ensamståendes ekonomi nämns. I stället är det relationen till Gud som är i centrum.

Lyckas predikningarna säga någonting relevant om vår tid? Finns här någonting annat än de plattityder och den individualism som påpekats? Svaret på båda frågorna är ja, men få lyckas. Den samtidsorientering som förekommer är – som Heberlein konstaterat – ofta fylld av plattityder och budskap som vi redan hört en gång för mycket. Truismer om att våga vara dem vi är och bry oss om varandra befäster fördomen om Svenska Kyrkan som en mjäkig institution som vill vara alla till lags. Lugnande ord om att Gud skyddar alla hjälper varken mot arbetslöshet eller behövande fattiga och kan snarare ses som en obehaglig påminnelse om en kyrka som länge ignorerade maktrelationer och nöjde sig med att konstatera att även fattiga kommer till himlen. Prästerna gör ett stundtals mödosamt arbete med att aktualisera Bibeltexter så att de passar i ett nutida sammanhang, men mer engagemang än att hänvisa till nyhetssändningar och mode är ändå önskvärt för att det ska vara relevant. Det är en förvirrad kyrka som visas upp och en förvirrad tro som förkunnas.

Men det finns undantag. När predikan vågar ställa krav på människan är den som allra starkast. I ett låt gå-samhälle, där alla ska följa sin individuella vilja, är det välgörande att lyssna till ett rättesnöre om hur vi ska leva. Den sortens altruism som förespråkas i kyrkan hörs sällan annars och när den riktar stark kritik mot både oss som individer och samhället som kollektiv blir den viktig. Här märks också en vag skiftning i vad synden kommit att handla om. Att vi ska be om förlåtelse för att vi inte älskat Gud över allt annat har tonats ned betydligt. Kanske finns här en insikt om tidens gång och att Gud inte fungerar som primärt kärleksobjekt för de allra flesta, inte ens de troende, längre. Synden handlar snarare om att vi inte handlat i enlighet med Guds vilja – att leva i kärlek, förlåtelse och med ett starkt patos.

Den starkaste upplevelsen ligger kanske inte i orden utan i handlingen. Strax efter predikningen om den barmhärtige samariten och aktiv medmänsklighet, mitt under nattvarden, börjar två kvinnor att gråta högt. Prästen släpper för ett ögonblick allt och går i stället fram till kvinnorna, ser dem i ögonen, stryker över deras kinder och kramar om dem. Den inspirerande handlingen bär jag med mig mer än alla ord.

Prästen i Bjästa: That’s not what Jesus would do!

I veckan fick jag veta att det ensamkommande flyktingbarnet Aram, som jag skrev om för Expressen Kultur i november, har fått sitt slutgiltiga avvisningsbesked från Övre Migrationsdomstolen. Jag kommenterar på samma plats beskedet här.

I facktidningen ST Press skriver jag om fastan och om njutningen i att avstå och säga nej i ett överflödssamhälle. Den texten finns här.

Slutligen försöker jag samla tankar kring både måndagens inspirerande och tankeväckande samtal på Forum Helena i Skövde, samt alla tankar kring veckans Uppdrag Granskning. Våra tankar kring kyrkans sega strukturer och huruvida man kan vara kristen utan att ta något samhällsansvar manifesterades oerhört svidande genom prästen i Bjästa. Människor lämnar nu kyrkan och så vitt jag vet håller fortfarande Svenska Kyrkan käften. Jag brukar inte vara den som skriker efter att ta avstånd, men om kyrkan inte ska fortsätta framstå som ett både flathänt och mesigt samfund, där strukturer och hierarkier får blomstra fritt – helt i oenlighet med vad Jesus gjorde – krävs att någon går ut nu och gör något nu. Jesus stod på de svagas sida, han ifrågasatte pöbeln, han ställde sig i opposition och vägrade se på när människor for illa. Svenska Kyrkan har oerhört mycket resurser att ta hand om och ta ställning för våldtagna. Visa att ni är mer än en idiotisk präst i Bjästa. Ta avstånd genom att ta till handling!

Uppdatering: Att en anmälan lämnats in till domkapitlet och prästen är under utredning är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Gör mer än såhär för att överbrygga såret, kyrkan. Det här är inte en enskild person, det är lika mycket ett symtom.

Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som “tröst” och “ångest” visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen “Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband.”

Always keepin’ it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.