Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


När kommer bakfylleångesten, regeringen?

Min vän Jenny brukar beteckna ett av mina tillstånd som tazfylla. Det är då jag förvandlas från salongsberusad och normalkonverserande till att bete mig som Looney Tunes-karaktären Taz.
Jag yr mest runt och spottar och fräser. Jag upprepar samma fyllekonversationer och samma trötta skämt som jag dragit de senaste tre åren. Jag förstår inte när jag ska sluta prata och börja lyssna på andra, jag älskar bara ljudet av min egen röst och jag fulflirtar med allt och alla. Jag är aggressiv, men oförmögen till att se min egen roll och vinglar mest omkring med uppenbar avsaknad av koll på vad jag håller på med.

Jag kom att tänka på det fylletillståndet nu när jag tittar på partiledardebatten. Den sittande regeringen beter sig precis som jag gör efter sex öl på Andra långgatan. Man upprepar samma trötta repliker i en lågkonjunktur som i en högkonjunktur, vägrar se till sin egen roll, vinglar omkring med dålig sikt och utan att lyssna till några andra än sig själva. Fulflirtandet med miljöpartiet i syfte att påvisa oppositionens oenighet är ungefär lika tröttsamt som när jag försöker ragga på straighta brudar. Det enda jag hör är ett trängt fräsande och spottande, av samma karaktär som när någon av mina vänner försöker övertyga mig om att inte köpa en öl till.

Problemet är att det värsta som kan hända när jag är en tasmansk djävul är att jag drabbas av en sjuhelvetes baksmälla dagen därpå och förmodligen får skicka en del ursäktande sms samt be någon fylla i minnesluckorna.
Den baksmälla som regeringen orsakar genom sin härliga högkonjunkturs-spritfest av skattesänkningar och a-kassereformer drabbar däremot väldigt, väldigt många människor och i synnerhet de som har det sämst. Jag skäms för deras skull när de fortfarande sitter och pratar om att de har en offensiv jobbpolitik och räddar dem som hamnat i utanförskap.
Ta upp mobiltelefonen och skicka det där förlåt för igår-sms:et till paret som båda arbetat på Volvo, nu blir uppsagda och tvingas leva på 11 000 kronor i månaden var, Fredrik Reinfeldt.
Ta och besök de där människorna och få dina minnesluckor ifyllda, Sven-Otto Littorin.

Fast det är klart, när baksmällan inte drabbar en själv utan andra, är det svårare att ha bakfylleångest. Och det är klart att, precis som jag desperat brukar skälla ut vänner som bjudit på sprit och övertalat mig till att dricka en öl till och skyller allt på dem, skyller regeringen allting på marknaden.
- Asså ja okej, vi fixade spritfesten, men det var marknaden som levererade spriten. Det är marknadens fel att ni mår dåligt nu.
Precis som jag vet att jag älskar mina vänner och jag älskar när de bjuder på sprit, vet alla att högerregeringen älskar att ha det raj raj med marknaden och förmodligen satt under den där spritfesten och pratade om hur mycket den ääälschkade avregleringar och marknadspolitik.
Nu har marknaden plötsligt blivit den där oschyssta kompisen som inte går att lita på när man är berusad.
Du felriktar dina fylle-sms, Fredrik Reinfeldt. Skyll inte vår gemensamma baksmälla på din bästa supkompis.