En bedövad generation

P-pillret har fyllt 50 år. Pillret har hyllats för att revolutionerat sexualiteten och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men det är ett 50-årskalas fyllt av kritik kring lättvindiga utskrivningar, ignorans kring svåra och många biverkningar samt en sexualpolitik som fortfarande lägger ansvaret för skydd mot graviditet enbart på kvinnan. Såväl feministiska krönikörer som läkare har uttryckt oro och ilska kring det hyssjande som råder kring p-pillrets effekter. Men trots att de vanliga biverkningarna bland annat är nedstämdhet och minskad sexlust är det fortfarande den vanligaste preventivmedelsmetoden. Nio av tio svenska kvinnor uppskattas använda, eller ha använt, p-piller. Hur kan ett kritiserat läkemedel, med påtagliga effekter på mångas psykiska hälsa, ändå vara så vanligt?

Svaret ligger möjligen i att det är ett oerhört enkelt och billigt sätt att bedriva vård. I rädsla för ökade aborter eller mer tids- och kostnadskrävande preventivmedel såsom kopparspiral är det betydligt lättare att slentrianmässigt erbjuda recept på p-piller. Hormoner skrivs idag heller inte bara ut i preventivt syfte. Många kvinnor blir erbjudna p-piller mot bland annat PMS, svåra menstruationssmärtor, oregelbunden mens eller andra hormonrelaterade problem. Likaså framställs p-pillret som en räddare i nöden mot såväl acne och grov hårväxt som liknande estetiska åkommor.

Samtidigt som p-pillret triumferande firar 50 år med hög användningsfrekvens gör serotoninhöjande psykofarmaka samma segertåg runt om i världen. Folkhälsoinstitutet uppskattar att omkring 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen i Sverige medicinerar med antidepressiva läkemedel. Bland unga är siffran omkring 60 000, varav merparten är kvinnor. Såväl medicinen, som bilden av den, har  förändrats. Den har gått från att ha varit ett suspekt lyckopiller för djupt deprimerade till dagens serotoninhöjande preparat såsom Cipramil och Zoloft, som skrivs ut av en rad varierande orsaker. Idag behövs ingen klinisk depression eller annan fastställd psykisk ohälsa. Istället varierar utskriftsorsakerna från oro och sömnproblem till smärttillstånd, social fobi och generaliserad ångest.

Mönstret från den lättvindiga p-pillerutskrivningen går igen. Läkemedelsindustrin går på högvarv och allt fler hjälpsökande får ett recept på en medicin som orsakar biverkningar, förändrat humör och dämpade känslor. Minskad sexlust och svårigheter att få orgasm hör bland de främsta biverkningarna gällande de vanligaste serotoninpreparaten. Likaså upplever många att den utjämning som sker i humöret ger en form av overklighetskänsla, där de tappar kontakten med sig själva. Men även denna medicinering är ett både enkelt, effektivt och billigt sätt att behandla patienter. Med knappa resurser erbjuds få samtalsterapi eller liknande och det finns omvittnande brister i såväl uppföljning som komplement till medicineringen. Ta medicinen och hör av dig om det inte blir bättre är rådet många får, liksom att ”hålla ut” under den första perioden av biverkningar. Samma råd ges ofta till kvinnor som klagar över p-pillrets biverkningar. Man kallar det en övergångsfas och uppmanar dem att komma tillbaka om det inte blir bättre. Ofta enbart för att byta sort.

Det är inte bara för vården som det är både ekonomiskt och effektivt med hög läkemedelsanvändning. Arbetsgivare vill knappast anställa kvinnor som en gång i månaden lider av så svåra menstruationssmärtor att de i värsta fall måste stanna hemma från arbetet. Svår PMS med humörsvängningar som följd påverkar fler än den drabbade. Att låta människor med oro, sömnsvårigheter eller generaliserad ångest gå ner i arbetstid eller rehabilitera sig kostar pengar, jämfört med en duglig och medicinerande personal. Läkemedlen passar helt enkelt väldigt bra in i ett samhälle där anställningsbarhet och självhjälp blivit frekvent använda begrepp och där samhällsstruktur och tempo inte tar hänsyn till naturliga känslor såsom nedstämdhet, oro och svajande humör.

Bland det mest påfallande med såväl p-piller som antidepressiv medicin är hur lite vi vet om hur de påverkar oss på lång sikt. Ingen kan idag med säkerhet säga hur det frekvent tillskottet av hormoner och signalsubstanser påverkar våra kroppar. Läkemedlen är så pass nya att inga uppföljande studier ännu kan göras. Att p-piller även påverkar miljön och skapar ekologisk oro är känt. Men vad händer med de mängder serotonin och liknande preparat som också hamnar i våra vatten? Det är det ännu ingen som vet.

Likaså är det tydligt att de som främst utsätts för propaganda och receptutskrifter kring båda läkemedlen är yngre kvinnor. De är den främsta målgruppen gällande p-piller och den samhällsgrupp där användningen av antidepressiv medicin ökar mest. Det är ingen röststark grupp, men däremot människor som har höga krav på sig gällande både prestationer, sexualitet och relationer. Det är unga individer, som kanske inte har hunnit få kontakt med sig själva och sin sexualitet. En frekvent utskrivning av medicin till dem kan vara förödande. Risken finns att vi om ett tiotal år får se en hel generation unga kvinnor sluta med sina läkemedel och undra vad det var som de stod ut med under alla dessa år. En bedövad generation, som hade förtjänat en bättre behandling.

Text publicerad i GP Kultur 8/7

Ur nyhetsflödet idag

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.