Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså.”

Bokmässan lördag


1.Såhär rödmosig ser man alltså ut efter en monterdag i bokmässan.

2. När jag som femtonåring var på Hultsfredsfestivalen för första gången stod Linda Skugge vid ett tält och signerade Fittstim. Jag stod och stirrade på henne under svartfärgad lugg med stjärnor vid ögonen innan jag tillslut gick fram och frågade om jag kunde få boken signerad.
Jag kom att tänka på det när jag sålde någon av böckerna idag till en av tjejerna i gymnasieålder som tittade under lugg på mig. Hon såg lite nervös ut, stod och vägde med fötterna.
- Förlåt om jag stör, men kan jag få den signerad?, sa hon tillslut.
När hon hade gått vände jag mig om och blinkade bort de rörda tårarna i mina ögon. Underbara indiebrudar, ätstörningstjejer, ångestflickor och alla grymma, fina girls som mailar, köper boken, petar på mig på Facebook, kommenterar och hängivet fortsätter läsa. Ni får mitt hjärta att brista. Tack till alla som köper, läser, mailar såklart. Men ni ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

3. Folk är så himla trevliga. Öppna! Glada! Jag har träffat så otroligt mycket folk. Från medelålders bibliotekarier till folket i Fronesis/Tankekraft/Ord&Bild-montern och alla däremellan. Alla har varit så trevliga.

4. Dagens roligaste var hiphoptonårskillarna som kom fram.
- Öh kolla en hiphopbok!, sa den ena och pekade på omslaget till Always keepin’ it real.
Den andra tog upp boken och kollade på baksidan.
- Nä vafan. Det här är ju nån tjej som har skrivit om feminism och abort och skit.
Nästa år ska jag komma tillbaka med tryckta visitkort så jag har några att byta mot istället för mina kontaktuppgifter nerskrivna på block och servetter, som det varit i år när jag träffat folk.
På dessa ska det stå: Elin Grelsson. Frilansskribent och bloggare. Jag skriver om feminism och abort och skit.

Bokmässan

Ändrade planer.
Jag finns på bokmässan imorgon i Vulkanmontern, inte på söndag.

Imorgon har jag dessutom med mig en mängd bloggböcker. Du jättegulliga tjej som kom fram och ville köpa när jag inte hade några ex där då, kom förbi imorgon igen eller maila mig så får du köpa den till bokmässepris.

Annars har jag mest värk i fötterna, har fått fina kramar av Inga-Lina Lindqvist och Hanna Hallgren, träffat massor av trevliga människor, återsett min gamla barndomsgranne Jonas Mosskin för första gången sedan vi var barn, blivit himla fint omhändertagen av Linda och Johan Skugge, lobbat för Vulkan, pratat med tanter med ungdomsförfattardrömmar, hängt i Kartagomontern med delar av Rockyredaktionen som jag frilansar för men aldrig träffat innan och lärt mig knyta ballonger.

JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

måste alla leva sina drömmar?

jag trodde aldrig att jag, år 2007, skulle säga det här igen men linda skugge har en poäng. förvisso som vanligt dåligt uttryckt, taffligt och osympatiskt och helt genomcyniskt men någonstans därunder ändå en poäng.
jag tror jag var lite inne på det spåret i det här inlägget. precis som jag varit inne på samma spår i mina tankar under det gångna årets livskris-sessions.

för vi är generationen som alltid blivit tillsagda att följa våra drömmar, förverkliga oss själva, vi kan om vi vill – vi ska lyckas och slå igenom och klart att just vi ska göra det vi brinner för. alltid, till varje pris. och vår generation och nästföljande drömmer om alla de där fria, kreativa yrkena som utvecklar och som gör att man brinner och inte fan är det någon som vill ha ett vanligt svenssonjobb idag. och en del lyckas och de flesta får i någon mån göra det de brinner för och lika många får inte sina drömmar uppfyllda utan hamnar på något av de vanliga svenssonjobben och en del kanske känner sig frustrerade, men det finns nog en hel del som känner sig nöjda med tillvaron också. för att de har ett jobb där de slipper armbåga sig fram och kämpa och hela tiden vässa klor och marknadsföra sig själva för att ta sig fram. slipper leva ovisst och jobba dygnet runt och istället kanske har en meningsfull fritid. men nöjd med tillvaron kan vi inte vara, inte vi som ska följa våra drömmar, förverkliga oss själva, lyckas och slå igenom. vi som inte bara kan utan ska göra det, till vilket pris som helst.

fakta är att alla inte kan göra det de brinner för, alla kan inte uppfylla sina drömmar, göra de där kreativa självständiga sakerna som kidsen och vi 80-talister med dem drömmer om. alla kan inte springa runt och artdirecta, illustrera, fotografera, frilansa. alla kan inte tillhöra den där kreativa klassen, det behövs och kommer alltid att behövas människor som backar upp den. som städar deras kontor, tar hand om dem när de blir sjuka, tar betalt för deras mat och servar dem på restaurang exempelvis. vad som händer när alla helt plötsligt ska bli det de drömmer om och lyckas inom sin kreativa fåra är att det blir en ännu större uppdelning mellan dem som faktiskt gör det och de som kommer att ägna sitt liv åt att stå till tjänst för dem istället. de som inte lyckades eller de som faktiskt inte har någon lust att lyckas alls, som inte har några drömmar – det är också ett sätt att leva men det är ett sätt som det spottas på idag. som det ses ned på. för alla måste göra något med sitt liv, alla måste bli någonting. det västerländska jagandet av att uppfylla sig själv och förverkliga sig själv som leder till så sjukt mycket stress och utbrändhet har blivit normen förtäckt med ord om att uppfylla sina drömmar. men till vilket pris? och vad gör vi i ett samhälle där ingen längre vill ta hand om våra gamla föräldrar, linda stukade fötter och snyta snoriga barn för att alla är för upptagna med att ta en termin till på beckmans och göra sig ett namn? gör man inte det är det något fult, något fel. man måste ju vilja något mer i livet.

det är inte föräldrars uppgift att säga någonting annat till sina barn än att vad de kan bli precis vad de vill. barn behöver det; luft under vingarna för att våga. och jag är otroligt tacksam över föräldrar, lärare, föräldrars kompisar och alla de som under hela min uppväxt, mina tonår trodde på mig och applåderade mig och såg en framtid för mig som författare, journalist, forskare. att jag skulle bli någonting mer. ett av mina värsta barndomsminnen är fortfarande när jag vid åtta års ålder stolt deklarerade för mig mormor att jag planerade att bli författare och hon fnös att författare, det fattade jag väl att det kunde jag ju inte bli. och ja, jag känner mig frustrerad och uttråkad, instängd på mitt vanliga lågavlönade niotillfemjobb och skulle någon säga till mig att det är så min tillvaro kommer att se ut resten av mitt liv vet jag inte vad jag skulle göra av mig. men det är inte det som känns när jag jobbar. det jobbiga är inte främst understimulansen och kliet i fingrarna efter att göra någonting annat, mer kreativt. det är att hela tiden jämföra mig med de andra som tar sjumilakliv eller pyttesteg framåt för att få deras drömmar förverkligade, det är min stress att hela tiden tänka att jag måste lobba för mig själv, ta mig framåt på något sätt, jag måste ju bli en av de där som får göra det de brinner för.
- måste man brinna för något då? är de som inte brinner för något, de som inte har några drömmar att förverkliga utan trivs på sina vanliga dagjobb och sen kommer hem och har nice fritid istället sämre människor för det?, sa fredrik den där första gången vi träffades och han totalt slog sönder hela min livsbild av ambitioner och strävan.
och jag tänkte och tänkte och kom fram till hans poäng. det är en viktig poäng. för den kreativa klassen, den som alla vill tillhöra eller idag får inpräntat i sig borde vilja tillhöra, är så mycket finare än den klass som servar den. det är bara en omarbetning av samma gamla klass-samhälle och det kommer finnas så många av oss som inte kommer att kunna tillhöra den kreativa klassen men ingen kommer vara sämre för det.

och för oss som sitter på de där rutinmässiga dagjobben istället för att leva sina drömmar är nog det största problemet att det är så mycket jobb. så många av oss skulle kunna vara kreativa och pyssla med en massa saker även om vi inte vill eller kan göra det på heltid om vi orkade. för ärligt talat, man orkar inte göra någonting annat än jobba när man jobbar. man kommer hem, man ser på tv och sen längtar man till helgen då man kan festa bort en veckas tristess och frustration. så ser min tillvaro till stora delar ut när jag jobbar och så ser mångas tillvaro ut och det är ett problem. inte att alla kidsen inte kan uppfylla sig själva. vänsterretorikern åker fram igen, jag kan inte låta bli för det är så uppenbart att en sänkt arbetstid skulle göra så mycket. med sex timmars arbetsdag skulle alla som vill kunna vara lite fotografer, dokumentärfilmare, poeter, debattörer eller vad de drömmer om att lyckas som. eller så kanske det bara frigör lite mer tid till att ta hand om sig själv och dricka lite mer kaffe i solen med sina vänner och då är det okej det med. jag vill varken ha eller tillhöra någon jävla kreativ klass av människor som råkade halka på rätt bananskal och hade tillräckligt vassa armbågar och som nu brinner tills de bränner ut sig. jag vill ha ett kreativt samhälle där alla mår bra och får utvecklas som de känner för att utvecklas istället.