Lite om Knull-Elin, radiolyssnare och språklig kontext

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga “kuken i fittan” i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don’t give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

Forskning kring sociala medier och Internetbaserad kommunikation sökes

Såhär, en månad innan ansökan till forskarutbildning ska vara inlämnad, är det naturligtvis helt bedrägligt att byta avhandlingsämne bara sådär. Naturligtvis är det just det som jag har gjort. Den kommande månaden kommer jag med största sannolikhet grotta in mig i ett nytt ämne och ett, delvis, nytt forskningsområde.
Eftersom det är ett ämne som en hel del av er känner till ber jag om er hjälp.
Ge mig alla tips ni har på forskning kring sociala medier och webb-baserad kommunikation. Allt är av intresse just nu, sålla får jag göra längre fram i processen. Tacksam för all hjälp jag kan få i nuläget!

Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Några av alla anledningar till att jag älskar Lingvistikbloggen

Inte nog med att Mikael Parkvall är fantastiskt rolig och smart i dagens Metro.
Idag gjorde dessutom Östen Dahl upp med faktumet att Arla märkt att en mängd lågvarumärken, exempelvis Willys, också börjat sälja cottage cheese och att man i allmänspråk även kallar deras produkt för keso.
På kesoförpackningen i mitt kylskåp står det numera på locket att Keso är ett registrerat varumärke och att det är Arlas egen benämning på cottage cheese.
När det gäller registrerade varumärken vs allmänspråk skulle jag bli förvånad om Arla vinner kampen om att få hela svenska folket att börja konversera i följande ton:
- Köpte du keso?
- Nej, jag köpte Willys cottage cheese istället.
- Men jag bad dig ju faktiskt att köpa keso registrerat varumärke!

Uppdatering:
Men kom inte och säg att jag inte kommer på bra sätt att leva billigare på.
Nu har jag skrikit kåttitsch tschiiis till min dator och fått en sms-kupong på gratis keso registrerat varumärke.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Ensam bloggare söker

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

Men nu blir det nördporr

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även – i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky – en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman’s Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.

Det är sånt här som håller mig vaken till fem på morgonen

Söndagens SAOL-frontande fortsatte med att jag och sällskapet fortsatte diskutera ord och slå i SAOL.
Bland annat började vi prata om ordet sublim.
För det första är det ju ett relativt vanligt misstag att blanda ihop orden sublim och subtil, trots att betydelsen skiljer sig åt.
Sublim: upplyft, svävande, hög
Subtil: (in i minsta detalj) väl arbetad, ytterst liten, minimal, hårfin

Subtils morfologi och uppkomst är dock relativt lätt att förstå sig på, man kan genom lite basic prefixlära fatta ungefär vad ordet betyder.
Men sublim! It makes no fucking sense!
Ordet är indelat i två morfem, varav det första måste vara sub-. Sub- är det latinska prefix som anger att någonting är under/underordnat. Vad har prefixet sub- i ett ord med betydelsen upplyft att göra? Vad är det för jävla tvärtomlek som svenskan håller på med helt plötsligt?
Eller har sub- en annan betydelse i det här fallet? Men i så fall vilken?
Det finns få saker som gör mig så obehaglig till mods som ord vars morfologi jag inte förstår mig på.
Kan någon hjälpa?

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!

Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.

Hålla käften och vara hemlig

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.