Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

Kristna har bättre sex

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

En subjektiv definition

I kommentarerna till det här inlägget lyckades någon tillslut få ur mig min definition av kristen tro för mig:
Min definition, och observera att jag använder ordet definition och att det är min och att jag aldrig kommer att pracka på det som en sanning är:
Tron på att jag och allt omkring mig är skapat av Gud, att Guds ande lever i allting omkring mig, att Jesus var Guds son och fick liv för att predika och förkunna budskapet om kärlek och förlåtelse.
Det regelverk som jag isf försöker följa handlar just om kärlek, solidaritet, förlåtelse. En tro på att alla är älskade just som de är.
Och en tro på himlen, om än en mer odefinierad sådan än moln och änglar.
Den Gud som jag tror på är också en förlåtande Gud och inte en dömande Gud som skapat människan som felande och ofullkomlig men älskar människan just så. Skulle jag sammanfatta det viktigaste budskapet i den kristna tron för mig och det som jag framförallt försöker följa och också skriver mycket om (se där, jag frälser kanske genom att blogga) är att människan är älskad och stark just genom sina svagheter, de fel som vi gör och det som gör vi orätt. Att det inte finns en helig väg av rättfärdighet utan bara en önskan hos varje människa att göra gott och vara god, välsignad av Gud, som vi utifrån personliga förutsättningar försöker leva upp till.
Ingen är mer värd än någon annan, vi är alla födda till samma syfte i samma värld och alltså kan vi inte döma varandra. (Snart kommer jag på riktigt skriva “vi är ju alla Guds barn”, ojoj).
Alltså blir just dessa regelverk så svåra för mig. För att inte tala om fördömanden av olika slag. Det går helt emot den tro på en Gud som mer än något visar tolerans och förlåtelse och en son som förkunnade det genom att umgås med de utstötta ur samhället och besvarande dömanden med “låt den som är fri från skuld kasta första stenen”
.”

Och jag vidhåller dessutom min starka åsikt kring att Gud är subjektiv. Måste vara subjektiv.
Också vill jag åter tipsa om Kathy Rudys fantastiska essä Subjectivity and Beleif, framförallt för den som trodde att subjektiv sanning och postmodernistisk teori var omöjlig att kombinera med teologi.
Nu ska jag återgå till huvudvärken.

Om Gud finns ogillar han hur som helst polemik, dogmer och motsatsbegrepp

Det är snart ett år sedan som jag kom ut som kristen. Jag pratar fortfarande inte särskilt mycket om det, går sällan i kyrkan, debatterar inte mycket ur ett kristet perspektiv och bara på en direkt fråga (som väldigt sällan kommer) svarar jag ja kring att jag är troende.
Gud och Jesus är en väsentlig del av mitt liv, mitt inre mående och min inre trygghet framförallt, men att använda min tro i någon form av aktivism är inte intressant för mig. Clara skriver i en krönika i den kristna ungdomstidningen Ikon om att tro aldrig kan vara privat, utan alltid är ett ställningstagande för att få andra frälsta.
Jag håller inte med henne.
Precis som jag inte håller med särskilt många kristna i mycket annat heller. Jag håller däremot med många ateister, agnostiker, humanister eller troende inom andra religioner i olika frågor.
Jag knullar, dricker, snusar och använder rätt frekvent svordomar som förstärkningsord. Jag ligger med människor av samma kön, håller inte särskilt hårt på monogami och jag skulle aldrig försöka frälsa någon annan av alla kloka människor i min bekantskapskrets. Jag är övertygad om att de klarar sig lika bra utan min frälsning, precis som jag är helt övertygad om att mitt sätt att leva inte är att leva i synd utan att unna sig allt det fina som är det essentiella i min tro: Livet är gott. Jag är älskad som jag är.

Humanisterna försöker med sin Gud finns nog inte-kampanj att ifrågasätta den religiositet som fortfarande präglar vårt samhälle. Bland annat kan man göra ett test, där jag tydligen är religiös, men med ett öppet sinne. Jag svarar bland annat ja på att abort bör vara tillåtet.
Humanisterna ifrågasätter också de statliga medel som går till religiösa samfund, samt att så många betalar kyrkoskatt och är medlemmar i Svenska Kyrkan utan att vara religiösa.

Anledningen till att så många, från kristet håll men främst från ateistiskt, ifrågasätter mig som troende är att jag inte lever upp till bilden av kristna. Det finns, på ytan, väldigt få svenne-troende idag. Istället sammankopplas bilden av den kristna med den frikyrkliga, som sluter sig i små församlingar av stränga regler och världsfrånvända synsätt. Kristna sammankopplas med moralism och fördömande, hårda regler och en aversion mot sexualitet och någonting annat än heterosexualitet.

Vi lever i en tid då identitetsskapandet är ett av våra viktigaste livsprojekt, kanske det allra viktigaste. Den religiösa kollektivismen är ett av få kollektiva projekt som finns kvar. Samtidigt måste identiteten knytas till kollektivet. Därför tror jag att unga människor hellre lockas av frikyrkor än av Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan finns inte samma starka dogmatism som inom frikyrkorna, man blir inte kristen på samma definitiva sätt. Att vara frikyrklig innebär en starkare identitetsposition. Man är framförallt kristen.
Och är man inte kristen så är man ateist. Eller?

Humanisterna försöker, i mitt tycke, förvärra ett motsatsbegrepp som är en mytbild. Religiös eller ateist. Svaret är att det finns väldigt mycket däremellan. Det skulle finnas ännu mer om vi tillät det komma fram. Människors behov av andlighet, samtal om etik och livsfrågor har alltid funnits och finns med samma kraft nu. Oavsett om man tror på Gud, oavsett religion, oavsett om man följer FN:s deklarationer eller bara sina egna moraliska ställningstaganden har vi ett behov av att samtala kring frågorna. Vi behöver andliga rum, ritualer och gemenskap. Det visar bland annat Humanisterna själva, när de bland annat skapar ungdomsläger som alternativ till konfirmationsläger eller några av alla namngivningsfester som alternativ till dop som jag har hört talas om de senaste åren.

Så varför inte börja där istället?
Kyrkor och andra religiösa byggnader ger många människor ro och fristad. Religiösa institutioner ger också enormt mycket tillbaka till samhället i form av alltifrån soppkök, bistånd, praktisk hjälp, kriscenter till öppna förskolor. De ger människor möjlighet till samtal om djupare livsfrågor, etik och moral.
Även ateister och agnostiker har alla dessa behov. Tänk om de kunde mötas istället för att sättas upp i motsatsbegrepp? Tänk om Humanisterna, istället för att driva en kampanj som stänger alla möjligheter till kommunikation mellan religion och icke-troende, öppnade vägen för det?

Humanisterna vill främja medmänsklighet, etik och tolerans. Svenska Kyrkan skulle säga detsamma. Istället för en allt starkare polemik mellan de två och istället för att dela in samhället i allt starkare religiösa/icke-troende vore det mycket mer önskvärt med en dialog. Vi har massor att lära av varandra, vi behöver varandra. Nu blir det istället två starka dogmer, där Humanisterna är lika dogmatiska i sin syn på religion som de påstår att religiösa är i sitt sätt att leva.

Gå ut min själ och gläd dig vid

Jag älskar pingsten.
Jag älskar dess budskap, Guds ande som finns i allt levande, och jag älskar att det är den helgen då allting blomstrar som mest. Då det på riktigt blir tydligt att anden är närvarande i livet, på jorden, i allt som lever.

Den här helgen har jag träffat gamla, älskade kollegor och druckit sangria och öl och skrattat så jag grät. Jag har gått runt med min syster och en vän på loppmarknader och konstutställningar. Utekonserter, picknickar, tavlor och lyckliga människor i solsken och brus.
Jag har samlat hela mitt älskade gäng till utsikten på Masthuggsberget. En gemenskap skål på klipporna med utsikten över Göteborg, som aldrig förändras för varje år som vi sitter här och skålar. Våra liv förändras, inte vyn.
Jag har stått i en trång lägenhet ovanför Andra långgatans gatufest och skakat höfter med min baby tills svetten rann, pratat skit och pratat strunt och pratat viktigheter med vänner och bekanta för att slutligen halvligga i gräset nattetid vid Skansen Kronan och en ute-technofest.
Stjärnorna, den ljumma luften, vännerna som kommer och går och kramas och pratar och han som stryker över mitt lår och frågar hur jag mår.
- Jag är bara lycklig, svarar jag.

Gud finns inte bara i grönskan och de troende kristna. Gud finns inte bara i lummiga skogar och instängda kyrkor. Gud bor i technobasen, i berusade leenden, i gamla vänner som möts igen, i en ölskål på Masthuggsberget med dem man älskar och intensiva kyssar klockan två på natten.

Gå ut med din själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vilka de än må vara just för dig.

Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

Men en del religiösa debatter kanske man kan lämna därhän?

Dagen.se skriver idag om att sms-tjänsten 118 800, som har “svar på allt”, definierar Jesus som “Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig.” Markus Öhman på företaget har själv skrivit svaret, utifrån att han är “rationell ateist”.

No further jämförelser mellan subjektiva tolkningar av mig och Jesus, men när jag senast hade existentiell ångest och därför frågade 118 800 vem Elin Grelsson var fick jag svaret att hon var en glad och pigg tjej som gillar Oprah Winfrey och drömmer om resor till exotiska länder. Helt plötsligt visste jag i alla fall vad jag inte var.

Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro

Tack för ännu en julafton med alla mina släktingar i livet och nära mig. Tack för farmors kramar, farfars mjöd, mormors rörda glädjetårar när jag och mina syskon sjunger Gläns över sjö och strand för henne och min 96-åriga morfar som bläddrar i Ord & Bild och försöker förstå vad dagboksbloggande är för något.

Tack för min familj; min galna, originella, underbara familj. Tack för vår julgemenskap av skratt, sällskapsspel, kärleksfull elakhet, fnissattacker och politiskt inkorrekt humor.

Tack för mina vänner, min extended family, som jag saknadsskriver till. För att jag funnit några människor som jag litar på och som jag vet älskar mig, oavsett vad jag gör och hur jag mår.

Tack för mina föräldrar. För deras lyssnande öron, eviga stöd. För deras klokhet och sociala engagemang, för deras humor och värme, för att de varken räds de tunga samtalen eller fåniga tramset. Tack för att de uppfostrat mig till fri och tänkande, med en ständig tillit till mig och de val som jag gör.

Tack för stillhet och ro. För snöknarret under skorna, stjärnorna på himlen och kvällstystnad. För kyrkokör och tända ljus. Tack för att låta några dagar då och då vara helt fria från prestationer. För att tillåta sig själv att vara lat och degig, åsiktslös och lugn.

Tack för bekanta, kollegor, kursare och alla andra människor som korsar min väg. Tack för de gamla vännerna som jag ska återse i helgen, för att de finns kvar på något vänster.

Tack för att jag är jag. För att jag får tycka om mig själv just så. För mitt mod och min tillit till mig själv, min styrka och min egensinnighet. Tack också för att jag hetssnusar en dosa om dagen, aldrig kommer i tid och är neurotiskt lagd. Tack för att jag tycker om mig själv för att jag är just så ofullständig som jag är.

Vi går väl i frid några dagar till, mina vänner. Snart börjar det igen. Fram tills dess; låt oss bara vara tacksamma ett tag. Vad är ni tacksamma över?

Fotnot: Titelcitatet är hämtat från psalm nr 645.