Recensionslänkar

Jag lägger ju aldrig upp mina texter som rör litteraturkritik här, men här är de flesta som jag skrivit under hösten och vintern:

Eva Franchells Partiet i HD Kultur 24/8

Suzanne Bröggers Prinsen av Mogadonien i HD Kultur 26/8

Marcus Priftis Främling, vad döljer du för mig? i HD Kultur 28/8

Adam Cwejmans Välviljans rasism i HD Kultur 4/1

Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna i HD Kultur 31/1

Lotta Olssons Himmel i hav i GP Kultur 14/9

Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar i GP Kultur 20/9

Sara Tuss Efriks Mumieland i GP Kultur 10/10

Helena Erikssons Täthetsteoremet i GP Kultur 31/10

Bob Hanssons Det sista vi har är våra kroppar i GP Kultur 12/11

Nina Hemmingssons Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i GP Kultur 14/12

Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid i GP Kultur 25/1

Är det synd om Erik Helmerson?

Sarkasmerna kring Erik Helmersons roman Den onödige mannen är många. Nu senast är det serietidskriften Galago, som i sitt nya nummer publicerar en fiktiv intervju med Helmerson och driver hårt med romanen. Både Helmerson och Den onödige mannen är lätta att skapa fördomar om och skämta om, inte minst från feministiskt vänsterhåll. En skribent på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver en bok om en vit medelklassman i kris.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.


Debutantreflektioner

Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla “grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Jaget regerar

Självhjälpslitteratur är paria inom kulturen. En pinsam quick fix för en undre klass som inte förstår bättre än att låta sig förledas av positiva affirmationer och energikoder. Ett sorgebarn inom facklitterära genrer som varken recenseras eller berörs, mer än i hånfulla ordalag.  Inte minst sedan författaren Barbara Ehrenreichs svidande uppgörelse med självhjälpskulturen i Gilla läget (2010) har diskussionen hårdnat.

Samtidigt hamnar böckerna i topp på försäljningslistorna, författarna blir väl anlitade föreläsare och tjänar multum på sina råd. Det är ett samhällsfenomen som blir allt svårare att vare sig skratta bort eller fnysa åt när man börjat sätta sig in i litteraturen.

Den amerikanska självhjälpsklassikern The Secret (2006). av Rhonda Byrne, har blivit en mångmiljonsäljare både som film och bok. Hemligheten innebär att man genom positiva känslor och lyckliga tankar kan kommunicera med universum för att påverka saker i ens riktning. Kort sammanfattat: Det du tänker kommer att hända dig, om du fokuserar på positivt tänkande och tacksamhet. Det är en magstark teori. Dels utifrån sin frånvaro av realism, till den grad att pengar inte behöver arbetas ihop utan endast tänkas. Men också för att negativismen blir så slående skamfylld, till den grad att olyckor, katastrofer och krig förklaras med negativ energi samlat på ett ställe. Hemligheten förklarar att anledningen till att några få människor äger så stor del av världens rikedomar beror på att ”det är ordnat på det sättet”. Läsaren uppmanas att låta bli att läsa tidningar och se på TV, eftersom detta kan leda till negativt tänkande som kommer att leda till fler negativa händelser i världen.

Den argumentation som The Secret utgörs av är snarlik en förmodern kristen teologi där det var Guds vilja som pekade ut vem som förtjänade att vara fattig och rik. Det som förut kallades synd går nu under epitetet ”negativt tänkande”.

Fullt så extrem är inte den svenska litteraturen, men även här finns drag av den individualistiska mysticism som präglar The Secret-kulturen. I Ta makten över ditt liv (2009) av Madeleine Åsbrink blandas en liberal coachningsanda med inslag av new age-kultur. För att veta att tiden är mogen att följa sina individuella mål kan man exempelvis leta symboler, gå till en astrolog och lägga tarotkort. Här finns också samma uppenbara brist på systemkritik och analyser av grundläggande orättvisor som The Secret präglas av. ”Om man verkligen tror på sig själv finns det inga penningbekymmer för då har man en inre övertygelse om att lyckas”, menar Åsbrink och uppmanar läsaren att sälja sommarstugan om det så är nödvändigt.

På ungefär samma sätt resonerar Sanna Ehdin, en av de bäst säljande självhjälpsförfattarna i Sverige. I sin senaste bok, Finn din energikod (2010), lanserar hon begreppet ”självkraftskultur” som hon sätter som motsats till den jantelag och offerretorik som präglat svenskarna förr. Långa kapitel kring vikten av positivt tänkande och en glad attityd varvas med tips på homeopatisk medicin, råd om energifält och farlig magnetism. Ett tydligt exempel är när Ehdin diskuterar framtidens krav på flexibilitet och förändring på arbetsmarknaden och rekommenderar att äta nyttiga fetter för att hjärnan ska orka med i det tempot.

Det finns visserligen någonting gott i litteraturens fullständiga brist på altruism. Inom självhjälpen regerar individen. Böckernas uppmaning till, främst kvinnor, att befria sig från gamla mönster kan säkerligen påverka många i en positiv riktning. Här finns en hel del stärkande övningar kring självkänsla och att göra upp med negativa tankemönster som säkerligen skulle kunna hjälpa många. Personligen får jag flera aha-upplevelser i Åsbrinks redogörelse för roller man kan fastna i och vilka mönster de utgör. I en tid av nedskärningar inom psykiatrin och dyra privata alternativ erbjuder somliga självhjälpsböcker åtminstone en smula ökad självinsikt och självkänsla.

Samtidigt är det just besattheten av jaget som är ett problem med litteraturen. Samtliga böcker uppmanar läsaren att finna sig själv, följa den inre rösten eller hjärtat. Ett upphörligt arbete, som består av allt från tarmsköljning till tarotkort. Till skillnad från traditionell religion, som varit mer intresserad av kollektivet och behandling av andra, är självhjälpslitteraturen bara intresserad av jagets utveckling.

Det andra problematiska är bristen på systemkritik och kollektiva ansatser. Det må så vara att sociala nätverk och vänner betonas som en viktig del av livet, men enbart för att stärka jaget och utveckla detta och aldrig för att uppnå gemenskap. Bristen på klassanalys är slående i den totala negligeringen av ekonomiska problem och uppmaningar som enbart kan rikta sig till någon som redan har det gott ställt. Även om ingen i den svenska litteraturen går så långt att de uppmanar läsaren att stänga av nyhetssändningen och behandla fattigdom som ett utslag av negativt tänkande finns en röd tråd av ignorans kring samhällsproblem genom alla böcker. De orättvisor som drabbar både en själv och andra, oavsett om det handlar om dålig ekonomi eller en dålig chef löses inte kollektivt genom facklig eller politisk påverkan. Istället uppmanas man tänka positivt och känna sig tacksam över vad man har.

Kanske är det just tacksamheten som är det allra farligaste. Samtidigt som en av vår moderna tids värsta finanskriser slagit hårt mot människors livsvillkor i väst uppmanas vi tänka positivt, le och känna tacksamhet. Istället för att kollektivt arbeta mot förändring ska vi förverkliga drömmar och göra oss av med de där offerkoftorna i vår närhet som drar ner våra ambitioner och energi. Ilska och frustration är vår tids största synder. Vem vill stå för jantegnället i en värld av självkultur och motivation?

Om religionen var 1900-talets opium för folket finns det en överhängande risk att självhjälpslitteraturen håller på att bli 2000-talets. Det är ett problem som varken ska skrattas bort eller hånas åt. Människans behov av meningsfullhet och sammanhang är oändligt. Vem utmanar självhjälpscoacherna i sin strävan efter att fylla det?

Text publicerad i GP Kultur under mellandagarna 2010

Erotikens existensberättigande

I övermorgon släpps Skamlöst. Buzzen och recensionsexemplaren har dock florerat såpass länge att det känns underligt att den inte kommit ut än. Imorse satt jag och Gustav i P4 Göteborgs morgonprogram och pratade om boken. Den ständiga frågan kom upp: Varför behövs antologin?

Det är samma fråga som bland annat Tove Leffler ställde i DN Kultur i somras, efter vårt seminarium på Pride och jag har sedan dess försökt besvara den. Fram tills idag då jag plötsligt insåg hur absurd den är från första början. Varför behövs en samling med erotik? Tja, varför behövs deckare, sci-fi, poesi, sonettsamlingar, chic-lit, barndomsskildringar, biografier och memoarer? Varför behövs litteratur? Sällan ställs frågan om behovet av när det gäller litteratur (möjligen i en kritisk och raljerande ton gällande överskottet av kriminalromaner). Men när det kommer till Skamlöst är det en ständigt kritisk fråga, där vi ska försöka motivera antologins existens.

Jag vet inte om det beror på att det är noveller med erotiska inslag eller om det beror på att många av sexscenerna på något sätt bryter mot heteronorm och invanda mönster. Att det automatiskt måste finns ett syfte och en politisk agenda, bortom att skriva en bra och läsvärd antologi. Jag är inte så säker på att det gör det.

Snarare tyckte jag, när jag pitchade idéen, att det fanns ett tomrum efter litteratur som tog sexualiteten på allvar och inte hade med den som en förbihastad sidosak som författaren mest verkade ha tagit med för att den var tvungen. En sexualitet som kunde berätta något om människorna och relationerna. Där den fick bli en drivkraft i berättandet. Bokens syfte är inte att skapa ett egenvärde kring runkmaterial, den har lite gemensamt med novellerna på sexnovell.se. Den har bara sexualiteten som utgångspunkt. Precis som Niklas Hellgren skriver handlar det mer om människor, blickar, hur vi närmar oss varandra. Kanske är det just det som är erotik. Om det finns något syfte med antologin så är det kanske att ge det berättandet ett existensberättigande. Kanske slipper vi tillslut frågan om varför sådan litteratur behövs.

Textival!

Parallellt med annat har jag de senaste månaderna pressjobbat lite åt Textival. Det är enormt roligt att jobba med människor som, med extremt små ekonomiska medel och hjälp, kämpar och sliter för att få ihop kreativa idéer med människor och platser. Resultatet har blivit en alternativ bokmässa, med litteratur och kultur som befinner sig utanför den kommersiella mittfåran. Fantastiska författarnamn som Eli Levén, Kristina Hultman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandas med Galagos releasefest för Sara Granérs nya seriealbum blandas med utställare, tidskrifter och seminarium om alltifrån översättning till kritikens roll i samtiden. Plus barnlitteratur, konst, uppläsningar och what not.

Imorgon på Tredje Långgatan i Göteborg mellan 11-16 är det dags. Efterfest på Henriksberg under kvällen. Kom dit och njut av den litterära mångfald som fortfarande, faktiskt, existerar.

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Alla mina kvinnliga excentriker och genier

Jag har några Stig Larsson-romaner stående i min bokhylla. Jag har läst dem ett par gånger. Ja, ett par gånger för så gör jag med litteratur som har hyllats men som jag själv inte berörs av eller förstår grejen med vid första läsningen. Då ger jag dem en chans till. Kanske har jag missat någonting. Men nej. Stig Larsson säger mig fortfarande ingenting. Det är urtråkigt.

Redan där kan ni idiotförklara mig om ni vill, men vänta för det kommer mer. Klas Östergren har jag också gett flera försök. Urtrist och platt. För att inte tala Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är en av våra största svenska klassiker och den ger mig ingenting. Gnäll och leda är inget problem i sig, större delen av vår litteraturhistoria består egentligen mest utav gnäll. Det fungerar utan problem så länge det är bra skrivet. Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven. Röda rummet är samma sak. Åh Strindberg, så intetsägande din roman är. Tröttsam och tråkig.

Jag brukar vid jämna mellanrum könskvotera in alla manliga klassiker i den läsning som till större delen består av kvinnliga författare. Jag vet inte varför jag nästan bara läser romaner och lyrik skriven av kvinnor. Det är varken någon feministisk grej eller en identifikatorisk fråga, jag anser inte att konst och kultur ska kvoteras och fördelas jämlikt för sakens skull eller att jag skulle ha lättare att känna igen mig i litteratur skriven av kvinnor.

Jag tycker mest, på det stora hela, att kvinnor oftast skriver bättre, roligare, smartare och mer intressant. Men för att inte bli sedd som någon motsvarighet till manlig kulturmisogyn som låter männen breda ut sig i både bokhylla och skivsamling utan eftertanke, brukar jag ibland knö in lite manliga författare där också.

Jag blir, som ovan sett, nästan alltid besviken. Ta Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt, som övergick i fullständigt ointresse, för huvudkaraktären. Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män. Alla mina älskade ryssar, från Bulgakov till Nabokov och allt däremellan. Eller beatpoeterna, åh vad hade min begreppsvärld varit utan Allen Ginsberg?

Men när jag tänker på alla romaner och diktsamlingar som jag läser om för ren njutning, är nästan alla skriven av kvinnor. Alla kvinnliga författare och lyriker, med spännande och excentriska liv, fantastiskt språk och skönlitterära världar som känns och bränns om och om igen. Selma Lagerlöf, Elin Wägner,  Elfriede Jelinek, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Aase Berg, Bodil Malmsten, Agneta Klingspor, Arundhati Roy, Birgitta Stenberg, Victoria Benedictsson, Sonja Åkesson, Suzanne Brögger, Vita Andersen, Kerstin Thorwall… jag kan fortsätta i evinnerlighet att namedroppa alla mina genier.

Men det intressanta är inte huruvida min privata bokhylla är snett könsfördelad. Överhuvudtaget är könsfördelning inte särskilt intressant. Det intressanta är snarare hur vi betraktar författare; som excentriker, genier eller misogyner. I min värld är Birgitta Trotzig den svenska samtidens absolut bästa exempel på skönlitterär begåvning och genialitet. Jag anser att hennes romaner håller en helt annan klass och kvalitet än exempelvis Stig Larsson. Men spelar mitt kvalitetsanspråk någon roll?

Nej, egentligen inte och därmed borde det inte göra det i andra fall heller. Jag ifrågasätter starkt vad ett begrepp som “begåvning” innebär, vad en genialitet innefattar och vad som definierar kvalitet inom litteratur. I hela debatten kring Stig Larsson, som innehållit allehanda vinklar, ifrågasätts aldrig hans genialitet eller litterära kvalitet. Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant. Män svinar, människor svinar, människor i en kulturell maktposition utnyttjar den och människor i en annan kulturell maktposition slår tillbaka. What’s new? Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.

Men frågan Bohman ställer är också en helt annan. Var är de kvinnliga excentrikerna? Mitt svar är att de är överallt. Min bokhylla och min inspirationsmässiga källa är full av spännande kvinnor som jag utan tvekan skulle beskriva både i termer av genier och excentriker. Jag tror snarare att det saknas kapacitet att både se dem överhuvudtaget och se dem på samma sätt som män. Däri ligger ojämställdheten.

Låt Stig Larsson hota med att pissa i munnar och vara allmänt misogyn. Men döm honom i så fall lika hårt som ni hade dömt en kvinna och var inte rädd för att se vare sig svinighet eller genialitet hos kvinnor heller. Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp, lika lite som en genialitetsmall eller en könskodad excentrism.

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Ett erkännande

Katrine Kielos skriver väldigt bra idag om filmen baserad på självhjälpsboken He’s just not that into you. Så eftersom förra årets synder inte längre räknas är det väl dags för ett erkännande från min sida.

Jag ska berätta om vad som hände den där dagen i september när jag kom tillbaka från Norrland, nydumpad och söndergråten. Den dagen då jag gick in på Stadsbiblioteket och skulle låna lite böcker inför min bo-hemma-hos-mamma-eskapism från mitt liv. Där stod den. Dumpa honom! Så vet du att han inte vill ha dig, den svenska översättningen av He’s just not that into you, mitt framför mig på faktapockethyllan.

Hela scenariot påminner väldigt mycket om när jag var som mest sjuk i ätstörningar och kunde ägna flera timmar åt att gå omkring inne i livsmedelsbutiker och stirra på mat och godis. Blixtsnabbt kunde jag plocka åt mig någonting och sedan visste jag att det var försent.
Exakt samma sak var det när jag tog Dumpa honom! från hyllan och höll den i en nervös, svettig hand.
Jag maskerade den snabbt under ett par diktsamlingar av Aase Berg och en 400-sidig antologi med akademiska texter om queerteologi. Visste att jag inte kunde ställa tillbaka den. Då skulle ju alla se att jag ens funderat på att läsa den. Tillslut gick jag till låna-själv-disken.
Den registrerades i systemet. Jag visste att det nu för alltid skulle finnas en markering i mitt lånekonto att smarta, förnuftiga, cyniska, självhjälpshatande, feministiska, självständiga Elin lånat en fucking självhjälpsbok om kärlek och relationer.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Det var en skitbok. En heteronormativ, könsnormativ retardbok som mest gick ut på att hitta den rätte. Som befäste könsroller, som inte ifrågasatte någonting och som var helt igenom cheezy amerikansk. Alla tjejer i boken var dumma i huvudet. Svaren var lika korkade.
Likt förbannat mötte jag upp med vänner och sa att jag hade fått insikter. För det hade jag. Inte så mycket av boken som sådan. Utan mer av exakt det som Katrine Kielos skriver om. Och även om det som jag har skrivit om.
Fuck yes att det var en skitbok, men i en omtolkning och se-mellan-fingrarna-läsning var den stärkande. Utan den hade jag nog inte lagt ner tjejen som jag var lite hooked på under hösten så fort som jag ändå gjorde. Utan den hade jag slösat ännu mer energi på att tolka snarare än att veta. Jag tänker inte gå så långt att jag skriver att den hade en inverkan på faktumet att jag numera befinner mig i en bra relation, men jag utesluter inte möjligheten.
Så okej. Den gjorde gott. Den kan få finnas på mitt bibliotekskonto. Jag står för det.

It’s the remix, baby

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

Är det bara jag eller finns det en viss röd tråd i titlarna på mina bokreafynd?

Blandade känslor: Bisexuella kvinnors praktik och politik
Fritt förfall
Luder
Lusta: erotiska berättelser
Porr, horor och feminister
Sexualitetens historia: band 1

Angående den förstnämnda avhandlingen av Malena Gustafson är jag grymt nyfiken på att läsa om den. Minns att jag skumläste den för något år sedan och förhöll mig relativt kritisk till den. Samtidigt finns det något juicy egocentriskt i att läsa en avhandling som handlar om ens egen kategorisering.
Att Gustafson behandlar fördomar som att bisexuella är mer förmögna att ha alternativa relationer, mindre benägna att vara trogna och ses som bekräftelsesökande och egocentriska var något som jag blev mäkta irriterad på. Fortfarande oklart om det kändes som ett tråkigt ämne att behandla eller om det var av självreflexiva insikter.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

You say "tråkig" like it’s a bad thing

Eftersom det är roligare att läsa än att supa, men också för att jag gick och blev tråkig – alternativt lite bättre på att ta hand om mig själv – i somras, har jag återigen en lugn fredag. En sån där fredag då jag dansar afrikansk dans (ja, på gymmet alltså, innan någon börjar få föreställningar om mig med bongotrummor och skakande röv hemma i min etta) och imiterar träd som vajar i vinden, känner mig jordad, skakar tuttar och röv och hittar mitt energicentra och det ena med det tredje. När jag är jordad bränner jag av ett bodypumppass också av rena farten innan jag går till Hemköp och därefter hem till en dusch och fredagsrenbäddad säng och lägger mig och läser.
Jag är alltså såhär tråkig på riktigt. Då har jag inte ens kommit till faktumet att jag numera går upp varje morgon klockan halv åtta, även alla de dagar då jag är min egen chef, och promenerar en halvtimme innan min P1-frukost, oavsett väder för det finns bara dåliga kläder och jag har en regntålig jacka. Eller att jag generellt bara dricker alkohol en gång i veckan (fast då oftast med besked å andra sidan…). Eller att jag hade lite panik igår, när jag kollade film med en kompis och inte gick och la mig förrän ett på natten. Eller att jag idag skulle unna mig en fredagsbulle, men på riktigt kände mig lite wild’n’crazy när jag valde en dammsugare istället.

Jag är en medelålders new age-tant fången i en 25-årig singelkvinnas kropp. Det är enbart normer och social kontroll som gör att jag fortfarande väljer Monki framför Gudrun Sjödén. Och nu sitter jag här och kan för mitt liv inte välja vilken av alla påbörjade böcker som jag ska plocka upp:
Johan Kinde – Någon sorts extas
Erlend Loe – Gör vad du vill
Sara Villus – Sex (nästan utläst, men tappade lusten mot slutet, för rastlös tror jag, den är ju bra)
Chantal Mouffe – Om det politiska (jag har läst originalet flera gånger, men tänkte se vad de gjort med den svenska översättningen)
Hanna Östholm – Feminismens idéer
Susan Faludi – Den amerikanska mardrömmen

Om någon inte är ute och löningsfredagsfestar – vad ska jag välja?

Alain de Botton – you did it again, you genius!

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 – Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.