Återkomsten

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av – vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Orka, orka


Den här veckan känns lite bättre. Jag och Gustav ser Man tänker sitt och dricker drinkar på Social. Äpple- och honungsdaquirin är ljuvlig, men jag borde kört på en enkel Fidel Castro som final efter den sockerchocken istället för att gå vidare på Gustavs sliskförslag som smakade som en grogg på Nettos persiko-iste.
Jag börjar kurser igen, finner min plats på universitetet igen, och hetsar däremellan med projektplanen inför doktorandansökan som ska vara inne om några veckor.
Jag är glad, lycklig, men när tröttheten slår till är den inte smygande, den slår ner och förlamar mig.
Jag tycker att livet är roligt igen, kan inte min kropp bara hänga med på drinkkvällar och långa föreläsningar om skolastiker och semiotik eller artikelpitchar och middagar med vänner?
Det är frustrerande att inte orka, jag bara måste orka.

Uppdatering: Nej, jag vet, man måste inte orka. Inte mer än allt som är primärt just nu. Men det är svårt att låta bli. För mycket som är roligt, engagerande, intressant. Hela tiden, saker som engagerar.

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och – faktiskt mycket värre – tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can’t tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

Saker som fått mina ögon att tåras idag

Mammas mail om min morfars urnersättning i graven. Mormor som gråter högt och kastar ner ett rött plasthjärta i graven. Ner i jorden, intill hans aska. Hennes 60-åriga kärlek i form av ett plasthjärta.

Tanken på mannen och pojken vid Marklandsgatan igår. Han med vanföreställningar, går runt och skriker efter Jesus. Fäktas i luften, skriker att han slåss mot Jesus, de måste slåss nu. Den autistiska tonårspojken går fram och tillbaka vid busshållplatsen. Pratar med sig själv, spelar Elvis Presleys Suspicious Minds högt på mobiltelefonen. Stirrar nervöst på mannen som slåss mot Jesus. Mannen slutar fäktas, går fram och skriker åt pojken istället. Han mumlar nervöst.
We can’t go on together with suspicious minds.
Vi andra bara står där. Stirrar bort. Tittar ner. Ser på mobilen. Låtsas inte om.

Sorayas inlägg om hur hon mår, både det här och det här. Soraya, som var en av mina närmaste förebilder långt innan jag vågade skicka ett Facebook-mail och fråga om hon ville ses någon dag. Långt innan vi åt thaimat och pratade i munnen på varandra i fyra timmar och långt innan jag fick sitta i en radiostudio med henne varje vecka.
Soraya som varit min American Dream-förebild, min inspiration i hur man kan kämpa och tjata och tro på sig själv tills man uppfyller sig själv och det som man vill göra. Hon som skrev det där blogginlägget som sammanfattade hela mitt liv och allt jag tror på i mitt liv. Soraya skriver om vad konsekvenserna kan bli och jag vet precis vad hon menar när hon skriver om sömnlösa nätter, ingen aptit, orken som sviker och gråtattackerna som blir alltfler.
Jag som förra veckan tog det där beslutet.
Med minnet av förra sommaren då jag arbetade heltid på gamla jobbet hela sommaren, samtidigt som jag hade tusen andra projekt och inte vilat på flera år. Panikångestattackerna, sömnlösheten trots utskriven medicin, aldrig orka träffa vänner, ständigt ont i kroppen tills en kollega gav mig receptbelagda värktabletter för att de var de enda som hjälpte och min vårdcentral hade två månaders kötid under sommaren och mitt ärende var inte akut.
Det minnet i närminnet, ett löfte till mig själv den septembermånaden då jag låg hemma hos mamma i två veckor i mjukisbyxor och bara sov, grät och såg på TV. Aldrig igen.
Det minnet i närminnet när jag insåg att jag nästan kan gå runt ekonomiskt på skribentjobb och annat i sommar. Att jag faktiskt inte behöver de där sju veckorna på mitt sommarjobb, för det enda det kommer att ge mig är ett svajande mot samma situation som förra sommaren.
Att inse att jag faktiskt är i den sitsen nu att jag kan säga nej. Jag har andra jobb, jag har de jobben som jag alltid har velat ha.
I tisdags gav Soraya mig en high-five när jag berättade om hur jag sagt till min chef att jag inte kan jobba där i sommar. Att jag har annat på gång. Hon konstaterade att jag är hela Can’t tell me nothing-inlägget personifierat. Jag konstaterar nu att vi inte är odödliga i vår strävan. Älskade vän och förebild, ta hand om dig.
När jag läst klart hennes inlägg rinner tårarna nerför kinderna. Sedan går jag in i sovrummet, lägger mig intill Gustav. Ligger stilla och tyst i hans famn och stannar så länge.

Gästbloggare i maj 09: Predikan på fjärde söndagen i påsktiden

Dagens gästbloggare heter Lars-Åke Wikström och är präst i Svenska Kyrkan.

Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Andra Korinthierbrevet 4: 16-18

Häromdagen började jag fylla i ett dokument som heter Önskemål inför livets slut. Det är ett vitt häfte där man kan fylla i hur man vill att det ska ordnas när man har dött, med begravning och sånt. Det är ett sätt att underlätta för de efterlevande. Frågan om kremering eller inte, hur kistan ska se ut… Vissa saker känns viktiga för mig att få uttrycka, andra saker spelar egentligen ingen roll, och då kan det ju vara bra att mina anhöriga vet om det.

När jag satt där och övervägde vilka psalmer jag vill att man att man sjunger vid min begravning, försökte jag föreställa mig hur det egentligen kommer att bli… Vad kommer det att sägas om mig? Vilka egenskaper hos mig kommer man att lyfta fram? Kommer man att kommentera hur jag har varit som pappa, älskare (det vore väl spännande för folk att få veta), bror, kollega, präst…? Kommer man att säga någonting om min frisyr? Vad skulle jag egentligen vilja att man säger om mig? Ja, jag kan ju inte gärna skriva ner här vad man ska säga om mig på min begravning, det varken kan eller vill jag bestämma.

Men frågan känns viktig. Vad vill jag att man ska säga om mig när mitt liv är avslutat? När jag satt där och funderade upptäckte jag att jag fick kontakt med djupa och grundläggande värderingar om vad som är centralt i livet. Det är så lätt att förlora det som är viktigt i livet när man rusar fram oreflekterat. Livet blir bara vad det råkar bli. Det är så lätt att hamna i en aktivitetsfälla; man arbetar hårt, man klättrar på stegen till framgång, enbart för att upptäcka att stegen står lutad mot fel vägg… Men om man liksom börjar med slutet i sikte, då kanske man hamnar rätt? Att börja med slutet i sikte innebär att jag har en klar uppfattning om vart jag är på väg. Då kan jag bättre förstå var jag befinner mig så att de steg jag tar alltid går i rätt riktning. När jag verkligen tänker efter vad jag vill att människor ska säga om mig på min begravning, då börjar jag hitta min egen definition på framgång, och då handlar det inte så mycket om yttre, synlig framgång. Som det sägs i episteltexten idag: Att inte rikta blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Att börja med slutet i sikte. Det är ju så vi gör med många saker. Tänk bara på ett husbygge. Du konstruerar hela huset in i minsta detalj innan du slår in den första spiken. Du gör en ritning, du funderar, du är noggrann. En snickare har en viktig regel som lyder. ”Mät två gånger, såga en.” Man börjar med målet i sikte.

När man uppfostrar barn gör man likadant. Om man vill att ens barn ska bli trygga, ansvarskännande, självständiga, måste man ha med det i tankarna när man samspelar med barnen i vardagen. Innan man ger sig ut på en resa bestämmer man sig för vart och vilken väg som är bäst. Man formger de kläder man ska ha på sig innan man trär nålen på tråden. Man börjar med målet i sikte. Borde man inte göra på samma sätt med sitt liv? Att lyfta blicken…

Att inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Den korta, synliga tiden mellan födelse och död, det är det vi kallar livet. Men om vi lyfter blicken, riktar blicken mot det osynliga, ser vi att livet inte har en början och ett slut. Det är evigt. Vid födelsen antar livet en form, vid döden en annan. Livet förintas inte av döden. Det kanske är så att det förädlas? Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt…

Livets omständigheter kan vi inte gardera oss mot. Det blir inte som vi planerar och tänker. Vi vet inte hur eller när det slutar för oss. Men jag menar att om jag är medveten om vad som är centralt i mitt liv, så får inte omständigheterna samma makt över mig. Med målet i sikte, med inriktningen klar tar jag steg i rätt riktning, och då blir mitt liv meningsfullt, även om det blir annorlunda, även om det blir kortare än jag tänkt mig…

Önskemål inför livets slut. Egentligen är det kanske inte så viktigt hur min begravning en dag kommer utformas, och vad andra människor då kommer att säga om mitt liv. Det är inte det avgörande. Det är viktigare att jag under min stund här på jorden, inte lever med blicken riktad mot det som är oväsentligt och förgängligt, utan att jag lever med Livet i sikte…

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

Stunder då man inser att man fan inte lever vinnarlivet just nu

1. När en kompis presenterar en för några av hennes bekanta med orden ”Det här är Elin. Hon raggar inte. Hon brukar mest stå i ett hörn och se arg ut. Dessutom är hon halvflata”.

2. När man sitter full och ensam halv fem på morgonen i sin lägenhet och kör ett crying-while-eating-race framför en tallrik havregrynsgröt (det enda ätbara som fanns) till ljudet av Cyndi Laupers Time after time (alltså videon! love!).

3. När man blir frontad vid söndagens morgonkaffe med SAOL och ”du jag tänkte på ett ord du använde i diskussionerna på festen väldigt ofta igår, som fick dig att låta väldigt smart. Jag slog upp det ordet nu och inser att du inte hade en aning om vad det betydde utan bara använde det för att låta smart, eller hur?”.

4. När man tappat rösten för att man i onyktert tillstånd tyckte att det var skitkul att gå runt och låta som Varan-TV-versionen av Chewbacca.

5. När man sitter på nattåget klockan två på natten inklämd mellan tre överviktiga hårdrockskillar som på Gävlemål diskuterar Star Trek.

6. När dagens höjdpunkt, på allvar, är att se på Plus med mamma och förfasas över priserna på gymträning.

7. När man känner sig sjukt jävla häftig och gangsta då man står och spottar och inbillar sig att man spottar lite, lite blod, lutad mot ett betonghus till ljudet av NWA i hörlurarna och det enda man gjort är att intervallträna löpning lite väl hårt.

Och det här är verkligen fel plats

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

Det här är ett heltidsjobb det också

Det är måndagen den första september 2008 och i Sverige har alla människor gått till arbeten och till skolan och alla sina sammanhang och min kalender är tom.
Jag skulle behöva boka in några möten, skriva några sidor, arbeta med forskningsprojektet och åtminstone packa upp min väska, men här sitter jag istället och gör upp med Gud.
Andra människor går till jobbet, jag gör upp med Gud. Det är också ett heltidsarbete, minst skrivet.

För jag minns alla de dagarna i församlingsgården och sockenstugan, de mornarna och kvällarna då jag var väldigt rädd för livet och döden och hur jag knöt mina händer och bad, jag minns den tron jag hade för det är den som lever kvar i min ryggrad.
En rättfärdig Gud, som aldrig lämnar någonting åt slumpen. Ske Guds vilja såsom i himmelen, så och på jorden och på jorden skedde det som han utvalt. Ett kristet karma och ett belöningssystem där varje ont fördrevs med gott, för eller senare alltid gott. Nietzsches metafor om berget som måste klättras uppför i en strävan för att nå lyckan, ompaketerat i en kristen diktonomi.
Sådan har min Gud varit. Min Gud har varit den där som de pratar om i Sound of Music, den Guden som öppnar ett fönster någonstans när dörren har stängts.
Så sitter jag den första september 2008 när alla andra har gått till sina arbeten, skolor och sammanhang och undrar var de där jävla skitfönstrena tog vägen.

Jag har hört det på mig, ofta. Hur jag talar om det där belöningssystemet. Efter regn kommer solsken och det finns en mening i allt.
- Ja, nu förtjänar jag ju faktiskt att få den där doktorandtjänsten, nu ska jag ha den, sa jag efter att den senaste pojkvännen gjort slut, strax innan jag däckade av Southern Comfort i en annan expojkväns säng och kräktes till ljudet av Bruce Springsteen.
Som om man får en doktorandtjänst för att man haft en fyra månader lång relation som avslutats.
- Ja men nu har jag arbetat så hårt den här våren att jag tillslut kraschade, sådär som jag alltid gör, så nu förtjänar jag att få en massa jobb och credd tillbaka, sa jag i april.
Som om det finns något belöningssystem för oss som inte förstått att vi inte behöver driva oss till bristningen för att vara existensberättigade.

Så sitter jag på en långfärdsbuss på en parkeringsplats utanför korvmojjen i Hoting och går sönder av förvirring och ovetskap om vad jag håller på med i mitt liv. Jag knäpper mina händer.
- Gud, om du nu sätter mig i situationer som att gråta offentligt på en långfärdsbuss på en parkeringsplats i Hoting tycker jag att du kan ge mig något tillbaka nu, tänker jag.
Det finns inget automatiskt plåster på såren för oss som av någon outgrundlig anledning har gråtit på en parkeringsplats i Hoting. Kanske får vi passera i snabb-gaten till pärleporten, men det tillhör ju döden och den vet jag ingenting om.

Jag gör upp med Gud för att jag inser att jag har haft fel. I ryggraden sitter en analytisk människa som vägrar se slumpen, försöker hitta sammanhang och meningar. Som strävar efter belöningar i detta arma jordeliv och som tror att lyckan kommer till den som kämpar tillräckligt hårt.

Men någon mening finns inte och somliga är lyckligare än andra och vissa kanske aldrig blir lyckliga överhuvudtaget. Allting är en räcka slumpmässiga, kaosartade händelser av orättvisa, lidande, lycka och förtröstan. Jag och Gud måste göra upp nu. Det är ett heltidsjobb bara det.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

Se till mig som liten är

Vi söker alla efter förlåtelse.
En frigörelse från skulden. Vi söker alla efter att få bekänna, sedan försonas och förlåtas.
Att bli sedd är att bli förlåten. Att på riktigt bli sedd är en bekännelse för vem man är och vad man varit.

Vi söker alla efter förlåtelse.
För den skuld som vi alla bär på. Den kollektiva skuld över den värld som vi fötts in i. Den värld som pågår och som vi blundar inför, med vidöppna ögon. Det gnagande samvetet över varför just vi lever, oron inför vad som händer när det tar slut, en skam över dem som inte lever eller på vars bekostnad vi lever som vi gör.
Den personliga skulden. Över alla gånger som vi gjort fel, handlat i övermod, sårat, inte varit den som vi borde varit. Den goda människan. Den modiga människan. Då vi istället handlat i feghet, ljugit och bedragit. Inte stått upp för andra människor, tryckt ner andra, hävdat oss själva på andras bekostnad, gjort människor illa och slagits verbalt och brutalt.

Vi söker alla efter förlåtelse.
I en tid då inga gudar eller hjältar finns kvar vänder vi blickarna mot varandra. Letar försiktigt i ögonvrån, alltid rädda. Trots att vi söker samma sak. Att bli sedd är att bli förlåten. Så vi letar efter ögon som kan se såren som vi tillfogat oss själva och varandra. Fingrar som kan räkna ärren på våra kroppar och slagen som andra fått av våra knutna nävar. Händer som håller över ryggraden, räknar kotorna och vågar låta dess hårdhet brista, fångar märgen som finns däri.
- Se där, kan händerna säga, du är en god människa därinuti ändå.

Så blir vi sedda och förlåtna för våra skulder, endast så.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.

Att det är långt hem

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

Ett litet avsnitt november-Sveriges Sex and the city

k säger: men inte mer depp nu elin? vi drar på koloni och kollar band istället. skit i att det är måndag!
e säger: okej men jag måste 1, ta en promenad 2, duscha 3. ta mig ur kommandolooken i mjukisbyxor
k säger: hade inte du tränat?
e säger: nä jag somnade istället
k säger: men jag måste hämta tvätten klockan sju, sen kan vi promenera genom slottis till linné.
e säger: okej fint. ska vi ses på linnéplatsen h?
h säger: ja gärna, men jag behöver också lite tid att fixa mig iordning
k säger: undrar om ölen är dyr? undrar hur mycket man ska tillåta sig att dricka på en måndag?
e säger: alltså fan vad vi gått ner oss. jag vill supa! men jag har verkligen inte råd.
h säger: jag har gott om cash för en gångs skull och är ledig imorn
e säger: härligt! jag vill hångla.
k säger: jag vill såklart också supa. jag vill också såklart hångla men jag tänker att det inte händer på en måndag.
e säger: kan inte du ragga hångelhoes åt mig?
k säger: elin ge dig nu din jävla slampa!
e säger: gulle dig, halv nio vid linnéplatsen.
h säger: men kul för mig om ni två får hångla båda två
k säger: nu är v. med i konversationen. övertyga henne!
k säger: inte om att hångla utan hänga med alltså.
e säger: v. häng med ut ikväll! alla fyra yes!
k säger: vi ska ju inte förfesta och jag har som vana att inte hångla nykter
e säger: du kommer hångla.
h säger: oh I see!
v säger: nej jag orkar inte följa. jag är en seriös person som jobbar.
k säger: elin förfesta?? eller nä nån ordning må det väl va.
e säger: förstår det, jobblivet gör en trött. speciellt i novembermörkret.
k säger: jobblivet gör väl att man vill supa ner sig?
v säger: ja man VILL men man orkar inte
v säger: men elin verkar ju sugen på fest
e säger: men ska vi förfesta? seriöst jag har haft en nykter dag de senaste dagarna och det var igår och då var jag ju så bakfull att jag nästan kräktes.
h säger: tur att jag har din sudden comfort hahaha.
k säger: drick den du så får du asroligt, promise!
v säger: ja vissa jobbar som sagt
k säger: jag har redan ångest över min lathet idag
e säger: jag sov halva förmiddagen, skrev tvåtusen ord, facebookade, skulle träna, sov istället och åt en varm macka. vem är mer slacker än jag?
k säger: jag har både vin och sprit hemma, men fan vi borde inte va?
v säger: va? finns det folk som har alkohol hemma utan att dricka upp den?
h säger: jag har jobbat. en vårdtagare hade kissat ner hela badrumsgolvet. torka torka…jag kommer aldrig känna mig ren igen.
k säger: jag har pluggat två timmar.
v säger: jag har bara suttit ensam på jobbet med i-poden hela dagen. inte pratat med någon.
k säger: jag har heller inte pratat med någon på hela dagen.
e säger: nä det har inte jag heller.
h säger: bättre jobb än att torka kiss i alla fall.
k säger: jo jag pratade med en i telefon som ville sälja rakhyvlar till mig. jag fick omega 3-tabletter på köpet. portot gick på 40 kr och jag tackade nej. fuck off liksom.
e säger: jag sa hej till kassörskan på ica. hon sa hej tillbaka.
v säger: ja allt är bättre än att torka kiss i alla fall.
k säger: vad sorgliga vi är.
k säger: patetiska.

Utopier (I don’t know what I can save you from)

Förstånd-motstånd skriver bland det bästa jag läst på länge:
För en gångs skull så känner jag att jag inte vill motarbeta mig själv, utan mer arbeta MED mig själv. Lära mig leva och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer att leva det där blommande livet där jag tar allt med klacksparkar och parfymerande lukter. För det vill jag fan inte. Då får ni gärna he bort mig först.

Sylar av sol skriver om att vara en empat.

Och runt mig rasar människor, mina gelikar och vänner. Genomsorgsna eller bara novemberrädda springer vi omkring och letar skedliggande eller bara lite peace of mind. Jag är hon som ringer till mamma halv fyra på morgonen med en enda mening;
- Får jag komma hem och vara liten ett tag?
Sen tänker jag någonstans där i insomnianatten att tänk om det liksom är på väg att skifta nu. Tänk om 2008 blir startskottet för den tid som faktiskt är vår. Tänk om 2008 är året då alla romantiska, sentimentala, vemodiga, oroliga, sköra, känslomässiga, överälskande, empatfågelhjärtan med hjärtat buret i handen och maskerna alltför illasittande över de vi verkligen är, tänk om det är året då vi kommer att resa oss.

Tänk om 2008 är året då vi liksom får rätt och alla andra fel. Och där står dem som krossat våra hjärtan eller svikit och säger amen ta det inte så hårt, vad är det med er?. Där står kunnare och pratar om labilitet och diagnoser och viftar med recept på cipramil och xanor. Där står förändra dig själv- teamen, där Anna Skipper-crewet skriker om viktnedgång och sunda vanor som metod för att vi ska må bättre och Mia Thörnblom-crewet skriker om just sina metoder för hur vi ska kunna bli oss själva och bli några av de där happygolucky-människorna som vi borde bli. Där står alla jävla Baloo-typer och säger att vi borde vara mer som dem, vara glada och nöjda och glömma bort bekymmer och besvär, varför vara ledsen när man inte ens vet varför man är ledsen?

Det är då vi säger nej tack. Jag har ingen lust att bli happy go lucky. Jag har ingen lust att förneka sidor hos mig själv och jag behöver inte era mediciner, metoder eller framgångsrecept för att bli någon annan än den jag är. Jag tar saker hårt för att jag är sådan. Jag är ledsen utan att veta varför ibland för att det är en del av den jag är. Livet är skört, världen är skör, alltså är det inte konstigt om människan också är skör. Jag är stark i min skörhet. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal och uh uh you can’t tell me nuthin’.

Allting är bara en utopi. Det vet ni ju. 2008 lär väl bli samma slags kaosår som 2007 var. Jag, vi, kommer fortsätta pendla mellan eufori och svärta, kommer fortsätta slå hjärtat blodigt på fel människor, kommer fortsätta leta trygghet och lycka, men också hitta magi ibland. Vi håller fast vid magin va? Och även om det är en utopi är det väl en typisk sådan sak man kan hålla fast vid en ensam insomnianatt, om man är en sån där skör människa som ringer hem till mamma det vill säga.

Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.

Liksom människa bara

Promenera uppför Älvsborgsgatans allé mot Mariaplan en söndagkväll då mörkret börjar göra sig påmind, medan luften fortfarande septembersval och inte kylig, och livet skrämmer inte alls. I landshövdingehus lyser lamporna trygghetljus och tv-apparaterna står på i bakgrunden. Över spårvagnsspåren cyklar någon på väg hem och på trottoaren kvällsrastar en ensam farbror en terrier. Konsum lyser kvällsöppet och ur utgången kommer dem som glömt att köpa bröd eller måste göra matlåda och i kassen skymtar godispåsen fast de lovat att börja GI-banta för imorgon är ju som bekant en annan dag.

Söndagens kväll är ett bokslut; en utandning. Man samlar sina vapen, kurar skymning i trygghetsljusen, stryker streck och börjar om. En gata av tomt lugn där jag vandrar och låter Kings of convenience måla höstljud i mina öron kan ett halvt dygn senare vara tjutande måndagslarm av pånyttbörjan. Där går jag och Konsumhandlar för att jag glömt köpa bröd och måste göra matlåda och glömmer sockerförbud gör jag med och stryker streck över stressveckan och sköna helgen.
Sköna helgen; som jag sa att jag måste fly, jag måste bort härifrån för här är bara stress och vardag och jag är inte så bra på det där med vardag men man kan skapa sin exil i sin egen hemstad. Jag hade glömt hur, men återuppfinner min tid på lördagens slöa fika och hemma hos mannen där hans vän läser kvällstidningar i sängen, han kollar sport och jag internettar helt kravlöst tillsammans. På festen och spårvagnen och Pustervik där vännerna samlas och vi dansar på överfyllt dansgolv innan jag köper en vegburgare extra på väg hem till mannen och får tyst på hyenorna – de trettionågontingmännen som samlats bakom min korta kjol – när jag uppger på förfrågan att den extra burgaren är till min pojkvän.
Vaknar upp till en söndag och sängstannar, fast rent logiskt vet man att man är människa och därigenom borde man stiga upp och vara produktiv människa i världen. Men kärleken säger stanna i sängen så länge ni vill och stoppa tiden tillsammans och förlora er i varandra och kärleken spöar ju alltid logiken, men det visste ni säkert redan.
Sedan till innergården nära mig där i solskenet vid uteplatsen där vi dukar upp med kakor och kaffe och är vuxna och fikar och är ovuxna och pratar bara gårdagsfylla innan jag tar ovuxenheten till nästa nivå och börjar fnissgunga som en frihetsglad femåring.

Söndag kväll och jag gör som ni andra, som vi gör. Jag köper mitt bröd och går hem, kurar skymning. Tänker på helgen, väntar in måndagens vardag och jag vantrivs inte alls. Jag är lycklig över att vara någon med en vardag, liksom andra, liksom människa bara. Vardagen är trygghet och lycka däremellan och vardagslyckan har väl ändå orättvist bespottats nog?
Vi som varken trott på vardagslycka eller låtit oss invaggas i falsk trygghet är också sådana som kan gå mellan upplysta landshövdingehus med en Konsumkasse. Man får unna sig naivitet ibland, även vi, och jag knyter mina händer, blundar i en tanke:
Jag tror att vi klarar oss. Jag tror faktiskt inte att vi behöver vara rädda alls.