Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.

Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.