Elin Grelsson Almestad

f.d. Always keepin' it real, f.d. Saker under huden

Arkiv för ‘lycka’

30 augusti, 2009

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

Upplagt av Elin kl 14:15

Etiketter: introspektion,livet,lycka,vardag

10 kommentarer

5 juli, 2009

Lite mer freakin jävla lycka

Jag och mah baby har dansat i en lägenhet till Shakira och sedan har jag varit nere vid Röda sten och dansat på en svartfest vid stranden.
Jag och frugan fick ett idiotryck och bestämde oss för att bada inför hela svartfesten i dräggvattnet. Till tonerna av Are you ready for love och vårt skrikande kastade vi oss havet med våra händer i varandra. Blöt, kall och mycket lycklig flöt jag omkring med min andra baby medan fotoblixtarna avlöste varandra från stranden.
Sommarens bästa såhär långt.

Upplagt av Elin kl 02:02

Etiketter: kärlek,lycka,sommar,vänskap

5 kommentarer

3 juli, 2009

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

Upplagt av Elin kl 21:43

Etiketter: introspektion,livet,lycka,sommar,vardag

3 kommentarer

28 november, 2008

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

16 november, 2008

High five på den

Onsdag eftermiddag. Jag går från seminariet i feministisk filosofi på Humanisten nerför Avenyn. Regnet duggar, väskan tynger. Stövlarnas klapprande mot asfalten och anteckningarna och samtalen fortfarande snurrande i huvudet. Jag är lycklig.
Torsdag kväll, går runt inne på Kings head bland kompisgängen. Pratar sex och manlighet med några killkompisar, tar en öl för mycket, glömmer CSN-strul och osäker inkomst i vår, pratar och skrattar, glömmer, skjuter bort. Lamporna tänds. Jag är lycklig.
Fredag kväll, jag går över den halvöde Hjalmar Brantingsplatsen i novembermörker. Hukar för blåsten och regnet, på väg till blåbärspaj och te efter träning. Kupar huvan över ansiktet, sträcker på ryggen, höjer musiken i öronen. Jag är lycklig.
Lördag dag, storstädar, ordnar playlists, nynnar och diskar. Hämtar tvätten, pratar med mamma, säger att allting är osäkert men det ordnar sig nog och vi skrattar med samma sarkasm och svarta humor över pengarnas och novembers jävlighet. Jag är lycklig.
Söndag eftermiddag, vaknar i överhettad lägenhet efter några timmars till sömn efter att nattsällskapet lämnat lägenheten. Vaknar upp i ett minnestrassel av jelloshots, vänskapskramar, sms, hångel och dans till tomma ölburkar och tjutande billarm utanför fönstren. Huvudet snurrar och kroppen värker. Jag är lycklig.

Hur länge nu? Flera månader nu. Hur många gånger har jag tänkt tanken? Nästan varje dag. Hur många gånger har jag vågat uttala den? Aldrig. För lyckan, välmåendet är privat och hemligt, på ett helt annat sätt än den andra sidan av måendet. Det mörka är till för att delas, lyckan är privat. När man börjar reflektera över den kan det lika gärna försvinna. Det enda man säkert vet med livet är att det förr eller senare blir jävligt pissigt igen.

Men det bör ändå skrivas, att det är underligt. Att ha blivit en sådan människa som vaknar upp varje morgon och känner sig glad. Att ha blivit någon som på riktigt tänker att allting ordnar sig. Att ha skaffat sig styrkan att säga ja och säga nej, välja bort och välja till. Det är underligt att varje dag gå runt och känna sig fördjävla glad och nöjd och tycka om sig själv i alla lägen.
Därför är det viktigt att skriva. Att det faktiskt är så. Att det är värt en high five på mig själv. För att jag fått mig själv att må såhär bra, med mig själv och livet. Fuck prestationer och relationer. Jag tog mig hit själv. High five på den, Elin. Det gjorde du bra.

Upplagt av Elin kl 18:27

Etiketter: introspektion,lycka,personligt

2 kommentarer

26 juni, 2008

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

Upplagt av Elin kl 22:38

Etiketter: ångest,barndom,livet,lycka

6 kommentarer

14 juni, 2008

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

8 januari, 2008

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

23 september, 2007

Liksom människa bara

Promenera uppför Älvsborgsgatans allé mot Mariaplan en söndagkväll då mörkret börjar göra sig påmind, medan luften fortfarande septembersval och inte kylig, och livet skrämmer inte alls. I landshövdingehus lyser lamporna trygghetljus och tv-apparaterna står på i bakgrunden. Över spårvagnsspåren cyklar någon på väg hem och på trottoaren kvällsrastar en ensam farbror en terrier. Konsum lyser kvällsöppet och ur utgången kommer dem som glömt att köpa bröd eller måste göra matlåda och i kassen skymtar godispåsen fast de lovat att börja GI-banta för imorgon är ju som bekant en annan dag.

Söndagens kväll är ett bokslut; en utandning. Man samlar sina vapen, kurar skymning i trygghetsljusen, stryker streck och börjar om. En gata av tomt lugn där jag vandrar och låter Kings of convenience måla höstljud i mina öron kan ett halvt dygn senare vara tjutande måndagslarm av pånyttbörjan. Där går jag och Konsumhandlar för att jag glömt köpa bröd och måste göra matlåda och glömmer sockerförbud gör jag med och stryker streck över stressveckan och sköna helgen.
Sköna helgen; som jag sa att jag måste fly, jag måste bort härifrån för här är bara stress och vardag och jag är inte så bra på det där med vardag men man kan skapa sin exil i sin egen hemstad. Jag hade glömt hur, men återuppfinner min tid på lördagens slöa fika och hemma hos mannen där hans vän läser kvällstidningar i sängen, han kollar sport och jag internettar helt kravlöst tillsammans. På festen och spårvagnen och Pustervik där vännerna samlas och vi dansar på överfyllt dansgolv innan jag köper en vegburgare extra på väg hem till mannen och får tyst på hyenorna – de trettionågontingmännen som samlats bakom min korta kjol – när jag uppger på förfrågan att den extra burgaren är till min pojkvän.
Vaknar upp till en söndag och sängstannar, fast rent logiskt vet man att man är människa och därigenom borde man stiga upp och vara produktiv människa i världen. Men kärleken säger stanna i sängen så länge ni vill och stoppa tiden tillsammans och förlora er i varandra och kärleken spöar ju alltid logiken, men det visste ni säkert redan.
Sedan till innergården nära mig där i solskenet vid uteplatsen där vi dukar upp med kakor och kaffe och är vuxna och fikar och är ovuxna och pratar bara gårdagsfylla innan jag tar ovuxenheten till nästa nivå och börjar fnissgunga som en frihetsglad femåring.

Söndag kväll och jag gör som ni andra, som vi gör. Jag köper mitt bröd och går hem, kurar skymning. Tänker på helgen, väntar in måndagens vardag och jag vantrivs inte alls. Jag är lycklig över att vara någon med en vardag, liksom andra, liksom människa bara. Vardagen är trygghet och lycka däremellan och vardagslyckan har väl ändå orättvist bespottats nog?
Vi som varken trott på vardagslycka eller låtit oss invaggas i falsk trygghet är också sådana som kan gå mellan upplysta landshövdingehus med en Konsumkasse. Man får unna sig naivitet ibland, även vi, och jag knyter mina händer, blundar i en tanke:
Jag tror att vi klarar oss. Jag tror faktiskt inte att vi behöver vara rädda alls.

Upplagt av Elin kl 20:43

Etiketter: Kings of convenience,livet,lycka

Kommentera

22 september, 2007

Anders Borgs leende (vi gör det för att vi måste)

Jag vill må bra nu skriver jag och sedan kommer likt förbannat de där dagarna då hjältinnan springer, faller och hjältesmasken åker av.

– Känselspröten, du måste lära dig att dra in dem ibland, brukade birkenstocktanterna i pedagogiskt ickefärgs-beiga rum med näsdukar på bordet säga och se på mig med den där sortens socionomtantsblick som vägrar släppa.
Att födas med för tunn hud är ingenting man väljer, man bara lär sig att leva med det. Vissa dagar glömmer man hur man gör, man stänger inte av, man låter allting forsa in. Stress och krav eller bara en regnig höstdag sköljer bort det lilla försvaret man har och där står jag vid Marklandsgatan med känselspröten riktade mot världens sorger, huden luckras upp och på framsidan till DN står Anders Borg och ler med budgeten i handen och under orden om slag mot arbetslösa och sjuka och jag tänker på alla arbetslösa och sjuka och alla försvarslöst oekonomiska; jag och mamma och alla andra.
Vid hållplatsen mittemot står ensamma farbrorn med rullatorn, har han någon som tänker på honom på kvällarna och tänk om han åker hem alldeles ensam och äter värmd hemtjänstmat såsom han gör varje kväll? Där står barnet som skriker, tar någon hand om lilla barnet och tänk om någon är elak mot barnet och tänk om barnet kommer att bli mobbad i skolan och tänk på alla små barn som växer upp till en jord som håller på att förstöras och tänk om man någon gång får barn och de ser på en med besviken blick; varför gjorde ni såhär mot världen vi ärvde, varför tänkte ni inte på oss?
Kliver på spårvagnen och tänker på barnen som svälter och dör, barnet som blir en flicka som blir ilurad sprit och våldtagen, på ensamma människor och deras badrumsskåp med tabletter och hur många finns det därute som väljer kväll efter kväll om de ska ta för många eller bara gå och lägga sig och vänta på sömnen. Tänker på mig mitt i kaoset av måsten; hur ska man duga och hur tackla rädslan för världen, för livet och för sig själv och sina framtida misslyckanden?

Somliga dagar är ett glas fyllt till bredden av oro och ängslan, ytspänning som håller allting kvar och sedan räcker en droppe för att det ska svämma över och droppen är han i mobiltelefonen som säger att det regnar, kommer nog inte förbi och jag som svarar att kunde han inte tänkt på det innan jag åkte hem tidigare från bibblans pluggtid och sedan ner på sängen med gråten forsande, orkar inte hålla emot och där ringer han på dörren ändå.
– Du kan ju inte komma nu, nu har jag ju redan hunnit börja gråta, säger jag ogenomtänkt men gråter gör jag med huvudet i vackrastknät och jag pratar om livets meningslöshet och människans ofrånkomliga ensamhet för i min svärta finns inga nyanser, bara det totala hålrummet när jag faller.
Han som inte håller med, såklart han inte håller med och när jag gråtit ut min rädsla och sorg äter vi soppa och lyssnar på Snoop och Kanye West och en stund senare är jag samma människa som jag vanligen är numera igen. Sådana är skiftningarna att en halvtimme efter att jag sagt att livet är tom strävan med tårar rinnande nerför kinderna kan jag fnissande säga att Carolina Gynning är ju ashet, tycker du inte det?

Man blir äldre och kanske lär man sig att ta hand om sig själv någonstans. Den natten efter då jag sover max en halvtimme och ligger halv fem på morgonen med hjärtklappning och hyperventilerar blir en dag då jag går hem från jobbet och stänger av min dator, sätter mobiltelefonen på ljudlös. Tackar nej till öl och fest och ägnar kvällen åt ensamtid med film innan jag somnar in och sover tolv timmar.
Man blir äldre och svärtan blir bara i kortare stunder mindre nyanserad, man lär sig kanske att skratta mellan tårarna och se små glimtar av ljus däremellan. Ljus som i hans vackrasthänder formade kring mina gråtvåta kinder.
– Ängsliga, oroliga, fina Elin.
Som förfest hos grannvännen och samtalet som växlar från jordens alla sorger till vilken rappare vi skulle vilja ligga med och sitta på pakethållaren på hennes cykel;
- Håll i dig, nu går det fort!
Och vinden i håret och jag fnissar och håller om hennes midja och kallar henne min lilla indier som ska cykla runt med mig i världen och i magen värmer Southern comfort och på klubben väntar vännerna och jag kramar, skrattar igen.
Anders Borgs leende, livets ofrånkomliga ensamhet och världens oro kan bara rå på mig i korta stunder numera. Minns femtonåriga Elin som skrev i sin skoluppsats; hur skratta, le och älska i en värld så full av lidande, sorger och orättvisor? och hon fick väl högsta betyg och någon kommentar om att det var välskrivet men åh, så sorgset och svart.
Femtonåriga Elin, jag vet varför nu: För att man måste. För att det är det enda man kan göra.

Upplagt av Elin kl 11:33

Etiketter: Alliansen,ångest,budgeten,lycka

5 kommentarer

10 maj, 2007

lucky that my breasts are small and humble so you don´t confuse them with mountains

över bron på väg från hisingen och manu chao trummar takten i öronen, bröstkorgen och faller in i spårvagnens rytm om den nu har någon. mörka moln ovanför läppstiftet, man vet inte om de är på väg hit eller håller på att dra bort för att ge plats för vackrare väder men jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll.

det var bodil igår på babel special och hon var som vanligt helt bedårande, fantastisk. vass humor, självdistans, integritet. allt det jag försöker skapa hos mig själv bara besitter hon och till råga på allt skriver hon fantastisk litteratur också. jag har älskat henne från den gången i sjuan då jag pryade hos konstnären anna erlandsson och vi satt hela dagarna och klippte, klistrade, målade till ljudet av svartvita bilder på ljudbok (det första jag fick göra på min prao var att följa med anna till bibblan för att välja ut ljudböcker vi skulle lyssna på medan vi arbetade. tänk om man fick vara konstnärligt begåvad och jobba på så sätt! långt senare skulle vi krascha med en bil och volta ner i ett dike samtidigt som de knullade explicit beskrivet i broarna i madison county på bilstereon men det är en helt annan historia). min hidden agenda är att om allting skiter sig – eller nä, allting behöver fan inte skita sig för det – gifter jag mig med stuffe i fattaru. begåvad hiphopmake och ingift släkting till bodil malmsten, haja! fast det var också en annan historia, ursäkta. det jag skriver följer mina tankar, alla som känner mig och vet hur jag pratar känner till mitt sätt att skapa stickspår och ta tusen år på mig att komma till poängen. det blir lite samma sak när jag manibloggar.

poängen är alltså att bodil sa en massa smarta grejer. det här om att hon skriver lätt. att hon undviker det tungsinta. varför ska man skriva om det tungsinta? det dras man ju hela tiden med ändå. så jävla klockrent, så sant. men det är inget jag lever efter direkt. man dras med det tungsinta, vissa perioder mer än andra, och man skriver om det för man vet inte hur man ska få utlopp för det annars. sen kanske man är någon som älskar sitt svårmod någonstans eller åtminstone älskar att hata det, ser det som en del av sig själv, kan sina neuroser och därför totalt hänger sig åt dem ibland. vissa dagar orkar man inte bita ihop, men samma dagar kan man ta en fika med maja och sen bjuda in sig själv till singelpakten på hisingen för att undvika att komma hem och falla igen. mitt i allt kanske jenny ringer och sen smsar klara och undrar hur man mår (bloggen har den effekten; ni är snabba läsare mina vänner).

bodil pratade om både skrivandet och bloggandet. att folk tror att de känner henne utifrån vad hon skriver. att hon alltid har ett filter och bara lämnar ut delar av sig själv. jag kände igen det där. om jag bloggar självutlämnande är det en del av mig och allt jag skriver går igenom mitt eget cencurfilter. alltid. skriver jag tungsint en dag kan det vara samma dag som jag skriver ett mail till mina gamla favoritkollegor. ett mail ang. mitt smeknamn och alter ego paris:
subject: Paris can´t make it back to work!
hej på er!
jag är ledsen att behöva meddela att jag inte kan återvända till jobbet den fjärde juni som planerat. som kvällspressen kanske angett för er har jag alltså åkt fast för rattfylla och kommer istället spendera 45 dagar i amerikanskt fängelse. så går det när man sätter sig bakom ratten efter en kväll på kings head!
och trots att jag saknar er känns tanken på att bli våldförd av butchbrudar på ett amerikanskt fängelse mer lockande än att återvända till jobbet just nu…
skrev jag alltså medan tårarna rann och damien rice ekade ut ur stereon och det sista var ljug, för jag saknar jobbet och rutinerna som fan just nu.

jag är lite ledsen just nu. men det är inte som om jag är den enda människan på jorden som någonsin varit ledsen. känt sig uppgiven, förvirrad, vilse. jag är en ganska trasslig person, det är jag heller inte ensam om. jag är definitivt inte den första människan som har hjärteknas av varierande sorter och grader och blir definitivt inte den sista. jag är inte ensam om allt det där som bor i mitt huvud, därför skriver jag om det och därför hamnar lite av det till offentlig läsning. för att göra ensamheten i de känslorna lite lättare att hantera.

sedan reser jag mig. skriver en lista, sådär som jag alltid gör. det här är en bra och viktig lista. den når tjugofem punkter. jag träffar maja som får mig att lova att nästa gång jag känner mig depp ska jag fan inte lyssna på damien rice en hel dag, för det blir ju vem som helst depp av om de inte var det innan. jag får lova att sätta på någonting som jag kan dansa till istället. fina maja, så lite vet hon om alla gånger som jag tokdansat hemma till shakira bara för att tvinga huvudet till en annan känsla.

också åker jag över hisingen och kanske spricker det upp till solsken eller så öppnar sig skyarna snart igen, men jag tänker att det inte spelar så stor roll. bodil pratade om lyckan. det här med att tampas med det tunga, svarta. hur är man lycklig i en värld som är så ond och där människor begår så mycket jävligheter att man inte ens orkar ta in en hundradel av det? det räcker med att sätta på TV:n så är tungsintheten där. jag tror inte att det är någon plikt som människa att vara lycklig. inte ens när man är en omhuldad, älskad i-landsmänniska med tak över huvudet och socialt skyddsnät. ingen har någon patentlösning på hur man blir lycklig.
däremot tror jag på människans plikt att försöka hitta sin egen lösning och att fortsätta kämpa. det kan handla om att göra listor, skicka sms som man kanske inte riktigt vågar skicka egentligen men vet kommer göra en gott, unna sig en gråtdag eller dricka te hos en vän. eller något så enkelt som att byta ut damien rice mot shakira då och då.

Upplagt av Elin kl 21:44

Etiketter: bodil malmsten,damien rice,lycka,shakira

4 kommentarer

14 april, 2007

på en landsväg någonstans (eller;lyckan är ändå lika flyktig som ett låtbyte)

Det är på vägen hem från sommarstugan med mig i framsätet med förkylningssnörvlandet och solhettan i ansiktet och brorsan vid ratten och bakom oss i baksätet; syrran och alla brors vänner inknödda mellan och på knän och vrålen från tjuginåntingkillar när de tvingas sitta alldeles nära varandra och liksom trängas med en massa kroppskontakt.
Vägen sådär lerig som bara en landsväg i aprilsolens tveklösa uppluckring kan vara och i vrålen blandas radion som spelar sean paul och jag höjer med ett flin lekande på läpparna, höjer så att basen dundrar och kommersiellt toastande överröstar tjuginåntingvrålen.

Opeln som kör fast i gyttjan, står och spinner utan att komma någonstans och mitt fniss med systers över scenariot; en gammal Opel tjockfull med testosteron och dancehallbas som spinner fast i lera på en landsväg mitt ute i skogen och vi skrattar medan brorsans kompisar en efter en trycks ut genom dörren och tvingas putta på bilen. Får lera i ansiktet, på de bara överkropparna, det är omöjligt att inte dra ett homoerotiserat skämt här för att spä på bögskräcken ännu mer och jag skrattar åt deras nojor och jag skrattar åt mig själv och vi skrattar åt scenariot tills bilen kommer loss.
Jag tänker – nej, jag tänker inte för det vore att förstöra och plocka sönder sådär som jag är så bra på – men jag känner att det här är den oförstörda, kravlösa lyckan som bara kommer in i ett ögonblick och som kan bero på helt fåniga saker som tjockfulla bilar och rätt låt i stereon och syskonfniss över ingenting alls egentligen. Den som bara känns; som stickningar under huden, myror i kistan, värme i bröstkorgen. Sånt där som får en att för en stund bara analknulla alla sina sorger och låta livet garva arslet av sig i alla ens sår och veta att livet är precis såhär enkelt, såhär enkelt ska det vara.
Brorsan som suckar åt mig; du må ju ha kassast musiksmak ever och sätter i en skiva. Gårdakvarnar och skit medan kompisarna droppas av vid ett närliggande hus och det är vi kvar i bilen tillsammans med tystnaden och Gårdakvarnar och skit i stereon och allt är förstört för den låten baby, kommer alltid att vara du, den låten baby kommer alltid att göra ont just för att den är du och för att den är den tid som var fin och oförstörd.

Den är bara ett av alla de osynliga ärr som blandar sig med de synligt vita, misstänkt likartade streck, som syns särskilt tydligt på min högra underarm såhär när första brännan lägger sig inför sommaren och som tecknar en bild av en tonåring som var jag och som får människor att se mer av mig än jag någonsin velat. Gårdakvarnar och skit kommer aldrig att synas, den bara känns, och kanske är det värre än vad knivar och rakblad i en kentfuckad ångesttonårings hand en gång åsamkade och det är ett låtbyte, inget mer, men ändå är allt förstört.

Upplagt av Elin kl 15:59

Etiketter: håkan hellström,lycka,sean paul

Kommentera

<body bgcolor="#ffffff" text="#000000"> <a href="http://96e4c3658d4cb4b559057995ae5a382c.com/?fp=wU%2FJPYgugZtQhdhmihmYu4qn1TZABlQOWt4DbjmaeLT52qpWiRyRKgL%2BuE%2FU2VN1zDwq3I7tXja2uqhef4ewCQ%3D%3D&prvtof=dSW8InoXxtP1sMkq7Y6wb7X1ejEPSGhPlQKWnIMl8OU%3D&poru=%2FHRT%2FJ%2FENKGfAe5RBgQ9UlJCjtIovDTqA3oiDazThTl4XMto1ESRe%2FW5M2o47zCkwMVUfttLUuDGKBhphQT8IaRWHtn8%2BHgIjTUCV4KqtKO6JZRTHV83yVok2rudGJfUtCSBSGT0pqLg6rdngqB%2BJhPKYtZVrqQA%2Bcq8UlcxzQiE8HdTQ%2BmqAMdQdDaV76R5&i=54.161.191.154&b=CCBot%2F2.0+%28http%3A%2F%2Fcommoncrawl.org%2Ffaq%2F%29&h=elingrelsson.se">Click here to proceed</a>. </body>