Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That’s why they don’t get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)



Express yourself, don’t repress yourself

Till morgondagens Expressen har jag skrivit en artikel om Madonna, feminismen och queerteorin. Att få plats med allt jag vill säga om Madonna på 4000 tecken är helt omöjligt när hon är den enskilda artist och person som har betytt mest för mig i över 15 års tid.
Därför blir det lite extraskrivet här i bloggen.
Till exempel lyckades jag inte peta in någonting om Human Nature, från Bedtime Stories-skivan, i texten. Detta trots att det är en av de låtar som verkligen manifesterar allt Madonna står för i min värld och varför hon är en av de viktigaste feministiska stjärnorna som vi har.

Human Nature är en uppgörelse med både en enskild man, men också – på ett större plan – hela samhället.
Genom hela låten återanvänds den gamla manifesterande raden Express yourself, denna gång med tillägget don’t repress yourself. Sedan följer en förbannad och klarsynt uppgörelse om att inte få tala öppet, säga vad man tycker, vara sig själv. Madonna visste inte att hon varken var tillåten att prata om vad hon kände för eller tala om sex.
Texten verkar på två plan. Dels känner jag igen mig i den personliga texten, skriven till någon. Förmodligen finns det många som varit i den där relationen där man ska passa in i en roll, där man är för mycket, där man försöker leva upp till att vara Flickvännen.
På det andra planet är texten också en påminnelse om krav och hur snäva ramarna är, framförallt för en kvinna. Inte säga vad som helst, inte vara för dirty, inte ta för mycket plats.
Framförallt inte vara mänsklig.
I’m not sorry. It’s human nature, konstaterat Madonna och det är världens viktigaste påminnelse till mig varje gång jag får ångest över att jag tar för mycket plats och är too much. Bryta mot reglerna man inte ens vet om existerar, som Madonna konstaterar.
I’m not your bitch, don’t hang your shit on me, säger Madonna och det är lika mycket ett vasst budskap till män som honom hon sjunger om, som till ett helt samhälle som fortfarande inte kan hantera kvinnor som tar för mycket plats och säger vad de tycker.
Would it sound better if I was a man?, viskar Madonna bittert och skrevar mot kameran i lackklädsel.

Tydligen har låten spelats under Sticky and Sweet tour. Jag kommer dö av lycka om jag får höra det här på söndag:


Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.