Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

Mina verkliga hjältinnor (eller hur jag slutade ängslas och började älska min brist på perfektion)

Av min barndoms mamma minns jag jättemycket och lite vill jag berätta. Men jag minns den mamma som jag älskade mest. Knäppismorsan. Jag minns det alldeles särskilt nu när jag märker hur jag även ärvt detta drag av alla ärvda drag hos henne. Knäppismorsan var hon som kom hem efter en föreläsning, lunchmöte eller liknande och skrek nu har jag varit normal en hel dag, nu orkar jag inte mer! Strax därefter var den respektabla kavajen och långkjolen borta, läppstiftet utsmetat. Ersatt av oborstat hår och håliga långkalsonger. Den respektabla kvinnan lika långt borta, ersatt av knäppismorsan som drog bajsskämt, spelade TV-spel, svor som en borstbindare och fuldansade i vardagsrummet.
- Men åhh mamma, suckade vi fast vi i smyg skrattade och älskade henne mest just så.

Men jag blev väl vuxen och glömde bort just det där med mammas behov av att inte vara en respektabel kvinna, utan allt annat än just det. Bestämde mig för att själv bli det, en perfekt spegelbild av idealkvinnan. Så jag bantade och stylade och lagade näringsrik GI-mat och slutade röka och följde modet och tränade regelbundet och konverserade och diskuterade i lågmäld ton dagsaktuella frågor och skötte om hemmet och använde matchande underkläder och tog VG på varje tenta och var tyst och respektabel och skötsam på det stora hela. Ett riktigt praktexemplar av en fin och duktig, respektabel ung kvinna.
Det var inte bara det att det var sanslöst tråkigt, det var också faktumet att inuti rasade en ångest och frustration och kanske framförallt en rädsla. Har du skapat något måste du arbeta för att bibehålla det. Har du dessutom skapat något som liknas perfektion, d.v.s. en ren illusion, måste du arbeta ännu hårdare. Alltid denna rädsla för att råka ramla offentligt, inte hinna träna, säga något pinsamt, bli för full, ta för mycket plats, vara för gåpåig, svara fel på en tenta, vara fult sminkad, ha fel kläder, göra någon ledsen, vara dålig flickvän eller något av allt det andra som är mänskligt. Alltid denna totala skam när något av det inträffade.

Sedan började jag omvärdera. Ändrade riktningar och blev lite fri. Gick upp några kilon, blev lite fullare, glömde bort att sminka mig och började istället växa. Hittade en grund hos människor att sluta leva upp till min egen illusion inför.
Men bakslag kommer alltid och de gjorde de väl i den alltför nära dåtiden då jag började upptäcka idealkvinnor omkring mig. De som blev älskade, beundrade och punktmarkerade min egen brist på svalt konverserande röst, snyggt smink och kvinnlighet.
- Fy vilken dålig Kvinna du är, väste någonting inuti mig, du är ju inte perfekt någonstans.

Att jag kom ur det handlar som vanligt om samverkande faktorer.
För det första vinner man fett med självrespekt, tillit och självförtroende på att känna sig riktigt ensam, ful, ratad och dålig och ta sig ur de känslorna på egen hand. Inte genom att bekräftelsejaga bort dem utan istället konfrontera dem. Tvinga sig själv att leva i dem och sin ensamhet ett tag.
För det andra fanns min extended family där. Min älskade extrafamilj, de där som jag fann mig själv kunna vara lika mycket mig själv med som knäppismorsan med sin familj. De som bara tog mig och tar mig precis som jag är, oavsett jag fulbölar till The Boss eller kallar dem för bitches and hoes.
Det är tack vare dem jag gjort upp med illusionen om idealkvinnan igen. Som när jag precis blivit tillsammans med mannen och fortfarande försöker vara ljuv och bedårande och möter vännen helt förstörd för att det har tagit så mycket på krafterna att försöka verka kvinnlig och normal en hel helg. Sen ägnar vi dagen åt att robotdansa, bitcha och fylleimitera varandra.
Som när jag sitter på uteserveringen till Cafe con leche och Rådjursögon går förbi och jag tänker att jag ska vara lite cool och bara snyggvinka slött bakom min latte. Sträcker mig fram mot vännen bredvid mig och stolen faller och jag med den rakt ner i asfalten med huvudet före. Vännen som skrattar kärleksfullt tillsammans med mig åt faktumet att jag i min coolhet inför mitt ex nya fling istället faller handlöst på en uteservering, Elin du ÄR Bridget Jones!
Som när jag sitter i ett femtimmarsseminarium om vetenskapsteori och försöker respektabelt redogöra för mina erfarenheter av begreppsanalys och min enda tanke är att tack och lov att jag ska träffa några av vännerna ikväll och få vara mig själv igen för nu orkar jag snart inte låtsas vara normal längre.

Jo, det kommer bakslag och ja, jag får fortfarande fulcreeps och jämförelsenoja av alla perfekta idealkvinnor därute. Men då tänker jag på mina brudar för de är mina verkliga hjältinnor och förebilder. De som är lika pinsamt operfekta som jag är. Som, precis som jag, drar misslyckade skämt vid fel tillfälle, diskuterar sina bajsvanor, vräker ur sig politiska inkorrektheter, fyllesjunger, däckar på krogtoaletter, hörs och syns för mycket, råkar ramla offentligt, nördar över töntiga saker, gapar hellre än att svalt konversera. Då tänker jag på när jag älskade min mamma som mest. Knappast som den respektabla kvinnan i kavaj eller präktiga mamman med bullbak och strukna gardiner, utan just den mamman som satt i trasiga långkalsonger med en snus under läppen och skrek pitten arslet fisen så att det ekade mellan gårdarna när hon halkade på ett bananskal i Mariocart.

Allt om min mamma (eller; när jag trodde att jag inte kunde bli mer ledsen och bitter)

Jag kommer från en toalettläsarfamilj. En sån där familj där man blir galen på folk för att de uppehåller toalett och badrum i timtal där de sitter med böcker medan fötter och ben domnar bort. Jag har själv lyckats arbeta bort vanan, det är bara jobbigt med myror i benen och toalettsitsmärken på låren. Men mamma, hon håller fast vid traditionen. Hon håller fast vid den så pass att hon i vårt badrum inrättat en speciell korg med toalettläsning. Det är när jag ögnar igenom korgen som jag inser hur mycket den säger om min mamma. Alla hennes drag, hennes överraskningar, sidor. Vill man veta något om min mamma ska man titta i toalettkorgen. Där finns just nu;
En diktsamling av Tomas Tranströmer
Ett nummer av Svenska kyrkans tidning
Någon slags andlig, kristen bok
Ett nummer av Ordfront
Två nummer av Året runt
Ett nummer av Måbra, bantningspecial
Senaste numret av QX
Sådan är min mamma. Kulturpretto, kristen, vänstervriden, bullmamma, bantningsneurotisk och queer på en och samma gång. Det är den mamma som tar hand om mig när jag kommer ut från toaletten efter ett uppslitande telefonsamtal. Hon vet vem som ringt och hon ser mina rödgråtna ögon och hon säger;
- Okej nu snackar vi.
Sen häller hon upp ett stort glas whiskey och äntligen får jag dricka den där whiskeyn på riktigt och vi pratar och jag är sådär ärlig som man inte borde, inte får vara mot sin mamma.
Pratar kk-relationer, sex och ensamhet. Hur det är att vara tjugofyra år och övertygad om att man kommer tvingas vara ensam resten av sitt liv. Sedan kommer syster hem med studentpirrsrosor på kinderna inför morgondagen och finner mig med spriten och trasslet.
- Var lycklig nu medan du kan, för snart går det åt helvete. Livet blir bara jävligare ju äldre du blir, du blir bara bittrare för varje år, så håll fast vid tanken om att det finns en ljusnande framtid nu, säger hennes skitbittra storasyster.
- Okej, tack för den studentpresenten, svarar hon.