Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning – ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner – och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en “riktig” ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Pär Ström anno 1924

Eftersom humaniora is a hell of a drug, jag erhöll ett humaniorastipendium även denna höst och jag blir kvar i Göteborg under våren och inte vill bli utkastad ur min studentlägenhet hoppade jag på en sån där 15 hp-kurs på avancerad nivå på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria.
Detta också för att en kurs med namnet Kvinnliga tänkare: Feministisk teori, politisk agitation och idéhistoriska perspektiv faktiskt inte går att motstå. Nu lär det bli genushistoriskt nördande med jämna mellanrum igen här ett tag.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande. Wieth-Knudsen har ungefär samma utgångstanke i sin bok som Pär Ström har i Mansförtryck och kvinnovälde från 2007:
1. Feminismen har gått för långt och fått för stort inflytande.
2. Det är egentligen män som det är synd om.
Wieth-Knudsen publicerade Feminismen då många av den liberala kvinnorättsrörelsens krav hade blivit uppfyllda. Kvinnor hade fått rösträtt och tillskrivits medborgarskap, de var inte längre lika ekonomiskt beroende av män, i Sverige hade kvinnor dessutom fått rätten att ta ut skilsmässa (förmyndarskapet över barnen låg dock fortfarande på mannen vilket gjorde att kvinnan riskerade att förlora sina barn om hon tog ut skilsmässa, vilket är intressant om man betänker hur männen idag får strida för umgängesrätt till sina barn, något som Pär Ström också tar upp i sin bok). Feminismen hade vunnit många segrar.
Wieth-Knudsen ville i sin bok påvisa hur kvinnorörelsen gått alldeles för långt och inte tog hänsyn till de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor, där män var högre stående i avseenden gällande såväl intelligens, känsloliv som moral.

Under kapitlet Intellekt hävdar alltså Wieth-Knudsen att kvinnor alltid är dummare än män. Detta gör han genom att ställa upp en liten grafisk tabell föreställande det danska folkets intellekt på en skala från idiot till geni. Han har sedan två grafiska linjer som ska påvisa skillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa har han sammanställt utifrån alla 24-åriga kvinnor och 30-åriga män i hela Danmark. Mer information om hans källor ges inte, eftersom han troligtvis inte har några.
På alla punkter mellan idiot och geni ligger männen avsevärt högre än kvinnorna i intellekt. Vid punkten talang, som föregår geni, har kvinnornas grafiska linje försvunnit helt. Det finns nämligen inga kvinnliga talanger och genier.
Efter fyra sidors matematisk, obegriplig genomgång gör Wieth-Knudsen själv följande sammanfattning av sin undersökning:
“Mannen och kvinnan äro varandra intellektuellt jämställda blott i närheten av den intellektuella nollpunkten. Det finns nämligen ungefär lika många manliga som kvinnliga idioter.”
Jag hade önskat att jag kunde beema fram K.A. till sommaren 2008 i Sverige. Det hade varit fantastiskt att se hans debattartikel i Aftonbladet kring Heliga familjen-debatten:
K.A. Wieth-Knudsen: Jämställda relationer finns visst, Maria Sveland! Så länge båda två är idioter!

Under kapitel 2, gällande kvinnors känsloliv gör inte bara Wieth-Knudsen upp med likhetsfeministerna, han börjar basha särartsfeministerna också. Att hänvisa till biologism och hävda en typisk kvinnlighet som borde upphöjas och behövs i det offentliga livet innebar i början av 1900-talet inte att du var en kvoteringskåt mediasosse eller riskerade att bli bannlyst av Tiina Rosenberg. Att hävda särart och varva det med likhetsargument var, för de liberala feministerna, helt enkelt en ibland nödvändig strategi för att komma in i det offentliga livet och kräva medborgerliga rättigheter.
Bland annat hävdade man kvinnans känsloliv som en orsak, enligt the good old dikotomi som knöt mannen till det rationella tänkandet och kvinnan till det emotionella. (Vilket vi fortfarande ser i kvoteringsdiskussioner, som utgår ifrån att kvinnor har ”andra värden än män” att bidra med. Ni vet intuition, känslobaserat arbete och allt det där).
Det här förkastar Wieth-Knudsen. I sann Ronnie Sandahl-anda menar han istället att de snälla grabbarna bara utnyttjas av kvinnor och deras våpiga känsloliv. Wieth-Knudsen har nog aldrig sagt hora, likt förbannat får han inte brudarna han vill ha.
Det blir här nämligen rätt tydligt att Wieth-Knudsen har en del personlig erfarenhet i bagaget. Även om det inte skrivs rakt ut, är exemplet så tydligt att Wieth-Knudsen omöjligen kan skriva om det utan att ha blivit rejält sårad själv. Precis som, i mitt tycke, Anna Ekelunds text i F-ordet, gör den personliga erfarenheten texten en rejäl otjänst. Såhär argumenterar Wieth-Knudsen till exempel för att kvinnor har ett mindre utvecklat, men mer impulsivt, känsloliv än män:
“Att människor i allmänhet överskatta kvinnan på det emotionella livets område är förklarligt, ty man växlar härvidlag yttre sken med inre verklighet, ytlighet med djup….Ni skall resa bort, er käresta är otröstlig, er frånvaro kommer att vålla henne bekymmer dag som natt, och hon kommer helt säkert att dö, om ni inte kommer igen, som ni sagt, när de sex månader äro gångna, som er resa och ert arbete i bägges intresse komma att räcka.
Ni biter samman tänderna och tänker som så: om en man eljest icke har någon anledning att resa hem igen snarast möjligt, så måste han i alla fall göra det för att icke kränka en till synes så djup och äkta lidelse. Men när ni kommer tillbaka, befinner hon sig i nio fall av tio vara tämligen avkyld och har i regel tröstat sig med en annan.”
Ouch.

När vi då kommer till kapitlet Moralen blir det helt obegripligt igen. Wieth-Knudsen har ställt upp en hel sida lång matematisk tabell för att påvisa hur kvinnors moral är sämre än män. Här är ett kort utdrag:
“Om vi uttrycker graden av den typiskt manliga karaktärens tillräknelighet med talet 0,85 med avvikelser uppåt till 1,0 och nedåt till 0,70, så kan kvinnans typiska svängningspunkt uttryckas med talet 0,70 med avvikelser i de gynnsammaste undantagsfall till 0,85 samt i ogynnsammaste fall intill 0,55 (halv tillräknelighet i etiska frågor).”
Say again?
Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
“Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor.”
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

Han ger sig dessutom in på sexualpolitik och den ökade frihet som kvinnor fått när det gäller att röra sig i det offentliga rummet:
“I min barndom kunde ingen anständig kvinna tänka sig att vara ute på gatan i Köpenhamn efter klockan 10 e.m. Nu springa kvinnor, även tillhörande de lägsta åldersklasserna, omkring på gatorna överallt och vid alla tider på dygnet utan sällskap eller tillsammans med en väninna. Och resultatet: I min ungdom fanns ungefär 500 offentliga och ett par tusen hemligt prostituerade, nu finns det, enligt en mängd iakttagares vittnesbörd, omkring 20 000 hemligt prostituerade bara i Köpenhamn.”
Inte nog med att källkritiken brister, att kvinnors omkringrännande på gatorna skulle få dem att börja hora är ungefär lika logisk som att man har svårare att få igenom en våldtäktsdom om man haft kort kjol och varit onykter.

Här börjar också Pär Ström-andan ta fart på riktigt. Det är nämligen när det kommer till moral som män på riktigt blir offer för feministerna. Kvinnans frigörelse har lett till att samhället uppluckras, moralen faller och männen får skulden. Det är egentligen männen som blir alltmer överkörda av kvinnorna, eftersom de är låsta av sin fördummande ridderlighet som tvingar dem att se upp till kvinnor.
Såhär avslutar Wieth-Knudsen sitt resonemang:
“Ingen kan förneka att kvinnans s.k. frigörelse har lett till utsvävningar och skilsmässoskandaler, vars motstycken vi blott känna från det gamla Roms värsta förfallsperiod. Inför sådant söker man från feministiskt håll, sin sista tillflykt i följande påstående: Det är ju alltid mannens skuld.”
Såhär skriver Pär Ström i inledningen Mansförtryck och kvinnovälde:
“Väldigt många män är idag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet vi inte valt. Med den här boken hoppas jag kunna ge en röst åt de män som känner en oerhörd frustration över de orättvisa anklagelserna, de återkommande förolämpningarna och det feministiska samhällets mansfientlighet.”
Jag tror att det var exakt det som även Wieth-Knudsen ville göra med sin bok också, Pär Ström. Han lyckades heller inget vidare.
Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Källa: utdrag ur K.A. Wieth-Knudsen Feminismen i Hanna Östholms antologi Feminismen idéer, 2006.

Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.