Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Mail som gör mig glad

Vi tar en paus i humordebatten, för igår fick jag ett mail angående debattartikeln i Aftonbladet som jag blev glad av och har fått tillåtelse att publicera. Jag hoppas att alla ombudsmän på Byggnads är såhär kloka. Christer är det i alla fall:

Hej Elin
Jag läste din debattartikel i aftonbladet, dock något sent eftersom jag varit på resande fot.
Jag gillade ditt inlägg och känner full sympati för dina åsikter. Vad jag dock saknar ofta i diskussionen om vad som är en riktig man är ibland att någon sätter fingret på vad det faktiskt innebär att vara trist machoman.
När man aldrig tillåts vara känslomässig och svag så får man aldrig utveckla sitt känsloliv, man blir med andra ord sämre rustad att hantera denna ack så väsentliga del av livet.
Självklart måste kvinnors (eller även mäns drömman) drömman diskuteras, vad längtar dom efter och hur skall han vara.
Men som man kan jag då också önska att man faktiskt i samma diskussion funderade över hur mannen i sig själv mår och sätter det i relation till den idealbilden man har. Men jag antar att det finns en viss tjusning att få objektifiera mannen så som kvinnan blivit objektifierad under lång lång tid. Jag kan ha en viss förståelse för att det blir så även om jag kan tycka att det är sorgligt på något vis.
Jag tror, även om jag inte har något vetenskapligt bevis för att det är så, att män som misshandlar gör det för att dom är känslomässiga krymplingar. Inte för att det skulle ligga i mannens natur att misshandla. Om jag har rätt i det så leder idealbilden av tystlåtna män osvikligt till mer våld i samhället.
Känslor som inte får ett bra utlopp går nog ytterst dåligt att hålla inne med, dom får sitt utlopp förr eller senare ändå.
Tack för en bra debattartikel, den gjorde mig glad

MVH Christer Carlsson
Arbetsmarknadsombudsman
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Fuck ert mansideal. Här är mitt.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: “Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor.”
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.

Börje och de andra norrländska stereotyperna

Temat för mitt läsande just nu kan uppenbarligen sammanfattas med Norrland och genus. Förmodligen är det en klappande Norrlandslängtan som tagit sig teoretiska uttryck i mitt läsande och förhoppningsvis kommer jag ha lagt ner det här idoga läsandet lagom tills att jag åker hem om några veckor, om inte annat så för att mamma och pappa ålagt mig facklitteratursförbud under den veckan.
Nåväl, om jag läst om historiska norrlänningar nyss, läser jag nu om de nutida, norrländska männen. Bo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Maskulinitet: Representation, ideologi och retorik och som utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie av en grupp norrländska, medelålders arbetarklassmän. (Avhandlingen finns även i komprimerad artikelform i samma antologi som Ella Johanssons artikel, Sprickor i fasaden dvs.).
Bortsett från Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan är det här den mest horribla skitavhandling som jag läst på länge.

Men det där var ju inte särskilt argumenterande eller moget av mig, så för att vara lite mer argumenterande och mogen ska jag ge en bakgrund till epiteten horribel skitavhandling.
Bo Nilsson förklarar redan i sin inledning att stereotypen av den norrländska mannen är att han är inbunden, ordkarg, burdus, socialt handikappad, homofobisk och alkoholberoende. Dessutom är han ointresserad av hemarbete och jämställdhetsfrågor samt har svårigheter att med att hålla kontakt med vänner och släktingar.
Det är den som vi matas med genom populärkultur och massmedia, gång på gång. Det kan man ju hålla med Bo Nilsson om. Problemet uppstår när Bo Nilsson ägnar en hel intervjustudie och skriver en hel avhandling där han genomgående återkommer och centralt förhåller sig till denna stereotyp. Oavsett om männen bekräftar eller avviker från den stereotypa bilden i sina svar kring jämställdhet, invandring, klass och HBT är det alltid stereotypen som ska diskuteras utifrån en mängd teoretiska hänvisningar och slutsatser.

De norrländska männen bekräftar stereotypen relativt väl i sina svar. På det stora hela är de inte särskilt jämställda, de anser att män är män och kvinnor är kvinnor och skiljer på mansgöra och kvinnogöra. Vidare anser de att invandringen ska begränsas, de fördömer eller i bästa fall accepterar bögar så länge de inte rör dem. De tycker att politiken är åt helvete och att makthavarna saknar verklighetsförankring och inte förstår hur vanligt folk har det nuförtin.
Jag betvivlar inte att det kan vara de intervjuades reella åsikter som framkommer. Jag har själv en del empirisk backup från mina arton första levnadsår på den norrländska landsbygden som kan stärka det. Men det jag ställer mig emot är dels Nilssons förhållningssätt till de intervjuade och till stereotypen kring dem, dels till att han gör anspråk på att ha fångat deras autencitet.

Det är ingen ovanlig åkomma som Nilsson lider av och den är ganska svårbotad. Jag har inga magiska recept för hur alla forskare och journalister som skriver avhandlingar eller reportage om en samhällsgrupp som norrländska män, invandrarkids eller anorektiska kvinnor, som det finns stereotyper och fördomar kring, ska kunna frångå dem. Jag sitter inte på några lösningar kring hur man som forskare eller journalist kan frigöra sig från sin position och sin egen subjektivitet för att kunna möta den intervjuade utan förutfattade meningar. Jag vet heller ingenting om hur man skriver en exempelvis sociologisk avhandling utan att förhålla sig till dem man intervjuar som om de vore objekt som man kan ålägga teorier och diskurser på, på ett respektfullt och lyhört sätt.
Men jag tror att man hela tiden, i processen, måste vara självreflexiv och hela tiden ifrågasätta och diskutera sin egen position. Jag tror också att man måste ifrågasätta möjligheterna och vikten av den där autentiska rösten, som man gör anspråk på att kunna nå och teoretisera kring.

Jag tror på Nilssons ansats i sin forskning kring de norrländska männen. Jag tror också att han försöker göra någonting mycket svårt när han gör en studie kring dem och deras syn på makt och utanförskap. Jag anser definitivt att han tar sig vatten över huvudet och förlorar sin trovärdighet när han inte tar upp sin egen roll som forskare och gång på gång fokuserar kring den stereotypa norrländska mannen.
Om någon skulle forska på mig utifrån grundansatsen att jag är en ambitiös kvinna född på 1980-talet, skulle jag givetvis gå in i rollen som den ambitiösa kvinnan född på 1980-talet och förmodligen ge relativt stereotypa svar utifrån den rollen.
Jag tror att de norrländska männen gör exakt samma sak. De är fullständigt medvetna om vad den där medelklassforskaren från en universitetsstad vill ha för svar av dem och vad de förväntas vara i hans ögon. Således blir de också det. Kanske finns det också inslag av protestmaskulinitet i deras svar.
- Nu kommer den där forskaren med sin bandspelare och vill att jag svarar på frågor om bögar, ja då ska han allt få höra att jag inte gillar dom.
Ett sätt att positionera sig mot forskaren, ett sätt att slå sig ur rollen som objekt genom att ge de svaren som de förväntas ge, men som de vet inte är samma åsikter som forskaren har och som inte är de politiskt korrekta åsikterna.

Nu sitter jag och teoretiserar kring varför Börje, 46 år säger att några bögar har vi inte här i byn, sånt finns bara i storstan, och gör exakt samma sak. De blir, i läsningen, objekt även i mina ögon. Mest tror jag egentligen att Börje och de andra skiter fullständigt i vad Bo Nilsson drar för slutsatser om dem i sin avhandling. Jag tror att de ger blanka fan i hur Nilsson diskuterar deras maskulinitetspositioneringar kontra hegemonisk maskulinitet och den maskulinitetsetik som han menar att de utövar.
Fast allra roligast vore det förstås om de norrländska männen i själva verket precis startat upp en studiecirkel kring R.W. Connells Maskuliniteter, har ett matlag kring italiensk matlagning, beundrar varandras hemmaodlade basilika och hänger på Qruiser. Efter ett par glas av det röda årgångsvinet skrattar de tillsammans så de gråter åt den där idiotiska forskaren som de gav en massa förväntade svar till, honom lurade vi allt mina vänner!

Saker under huden gör det igen!

Avslöjar maskulinitetens dolda queera läckage det vill säga.

Idag tänkte jag ägna inlägget åt fotboll. Fotboll är en sport som utförs och gillas av väldigt många män. Därmed inte sagt att inte väldigt många kvinnor inte gillar att spela och kolla fotboll också och det finns säkert en hel bunt av inter/transsexuella som också uppskattar en härlig match. Plus alla andra som inte vill definiera sig som något kön om man nu ska tro på kön överhuvudtaget. Skitsamma, nu tappade jag bort mig, det jag skulle komma fram till är att man generellt kan säga att väldigt många män gillar att spela fotboll och idag känner jag för att vara generaliserande igen. Vad beror nu detta faktum på?
Man kan ju lätt se till fördelar som snygga vader och rumpor, a lot of pussy och heta fruar som förlåter dig trots att du knullat barnflickan och som gladeligen flänger runt i världen beroende på vilket lag du ämnar spela i för tillfället och aldrig ens skulle knysta något om jämställd arbetsfördelning och pappaledighet och inte minst vilka mängder casch man kan håva in om man är bra. Fotbollslivet är ju trots allt lite av ett big pimpin-liv om vi betänker fotbollslivet i topp-eliten och kanske inte korpenligorna.
Men saker under huden kan idag avslöja de tre riktiga orsakerna till mäns fotbollsspelarintresse. Jag väljer att göra det genom en gestaltning av en av våra mest kända fotbollsspelare (läs: den enda sedan VM 94 då jag väl förmodligen kunde hela laguppställningen, som jag faktiskt kan namnet på) nämligen Zlatan.

1. Zlatan sju år gammal i syfte att få uppmärksamhet och lite omtänksamhet och tycka synd om-känsla:
- Asså mamma, jag mår inge bra. Jag har lite ont i kroppen och magen känns konstig.
Zlatans utarbetade Rosengårdsmorsa:
- Nä Zlatan, sluta nu. Iväg och lek med dig istället.

Zlatan nästan 20 år senare:
- Naaaj alltså jag känner väl av lite i ljumsken på träningen sådär.
Lagerbäck:
- ZLATAN vad är det du säger har du lite ont i ljumsken? Jamen då ska vi kalla in läkare och massörer och expertutlåtanden och pyssla om dig serru.
Ett helt samlat pressuppbåd:
- Hur är det med ljumsken Zlatan? Har du ont Zlatan? Hur känns det nu Zlatan?
Förstasidan på Aftonbladet Sport:
Zlatan har problem med ljumsken!

Alltså, fotboll: Det bästa sättet för en man att ha världens minsta krämpor och ändå få maximalt med uppmärksamhet och omtänksamhet för dem.

2. Zlatan sju år, fälld på skolgården, reser sig och försöker låta bli att grimasera av smärtan:
- Azzå va fan grabbar det gör inte ont jao, det är ingen fara för fan. Nä för fan jag golar inte för fröken, aldrig!
Zlatan, nästan 20 år senare, fälld på fotbollsplanen, ligger kvar.
- Asså shiiiit guuu vad ont det gör, guu kolla hur jag ligger här och VRIIIIDER mig i smärtor hallå hej domaren såg du vad han gjorde? Domaren, han var dum mot mig, säg åt honom!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att slippa tyst och sammanbiten-stereotypen och både leva ut sina smärtor och kunna tala om det utan att vara en tjallare.

3. Den klassiska alltså. Zlatan, sju år tänker om sin kompis:
- Fan han är sån himla fin kille. Jäklar vad jag skulle vilja krama om honom och visa att jag gillar honom. Men det kan man ju inte göra, jag är ingen bög för fan.

Zlatan, nästan 20 år senare, precis gjort mål, tänker:
- YÄÄÄÄZZZ, jag får ligga underst i böghögen! Hoppas nån nyper mig lite i rumpan också, mysiiiigt!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att få ha härlig kroppskontakt och visa sin kärlek för andra män utan att bli stämplad som omanlig eller homosexuell.

There you have it people. Saker under huden hade svaren, as always.

så.

jag tänkte att jag skulle skriva något om zanyar adamis farväl till feminismen och kanske även om ronnie sandahl. sen insåg jag att det kommer bli sanslöst långt och jag kommer driva iväg faaar off i mina pretentioner och hamna någonstans där jag tror mig ha tagit ett samlat grepp om 80-talistmännens mansroll och gett kängor till höger och vänster på vägen. jag tror att det blir en artikel istället. eller en essä. jag väntar. jag behöver återigen samla tankar till försvar och jag behöver verkligen göra klart hemtentan som fortfarande är som ett enda stort vaacum och jag måste skriva den där essän och de handlar om mansrollen i ett historiskt perspektiv så jag tänker att de kan komplettera varandra. att jag tillslut kanske landar i en 600-sidorsbok om manlighet i största allmänhet. tills dess får jag hänvisa till empiriska studier och återkomma i ämnet.

de senaste dagarna har jag upptäckt att min kreativa hjärna och min akademiska hjärna börjar trivas ihop. det har de aldrig gjort förr om jag inte tvingat in dem i samma rum, som jag gjorde i början av lingvistiken när jag samtidigt skrev på jätteprojektet. nu har dom hittat fram till varandra utan min hjälp, äntligen. det bästa är att den politiska hjärnan också sällat sig till deras sällskap. tillsammans har de allt som oftast härliga gruppsexorgier. det är då ni ser mig sitta ensam på ett café med pennan i handen och le.

den där achtung-hjärnan verkar dock ha gått på semester totalt. man har en plan som inkluderar två dagar ledigt och man har så jävla mycket grejer att göra att skallen riskerar total härdsmälta. liksom kom igen tjejen, vad faan sitter du här i mjukisbyxor för och slösurfar, sätt igång nurå!
jag kliver upp jättetidigt och det är en bra sak men att hela förmiddagen går åt till att läsa alla delar av tidningen, kolla mail och tusen andra grejer och ligga på sängen och samla tankar är inte helt okej according to tidsplanen och duktighetsjagandet.
och sen en stund på publik och tro mig jag försökte läsa men hjärnan bara hittade en massa andra saker som tog uppmärksamheten ifrån husbonderollen under 1800-talet (konstigt…) och jag försöker skriva lite källkritik och sen slutar det ändå med att jag smsar klara som med slumpens eller ödets lyckliga stjärna befinner sig på järntorget och kommer dit på två röda.
inför kvällens brudmiddag hade diskussionen kring ris åter kommit på tal. jag börjar tycka det är ganska roande. jag menar, här försöker jag verkligen så in i helvete ha åtminstone en åsikt som är utmanande och provocerande och inte är som alla andras. så slutar det ändå med att folk håller med mig och jag får inse bistra fakta; jag är ju pk så det skriker om det.
i vissa kontexter kan jag fortfarande dra till med att uppfattas som provocerande, minns min vurm för manlig amning i en grabbhängssituation till exempel. men på det stora hela är jag dålig på att sticka ut hakan.
den enda åsikt/läggning provocerar i min bekantskapskrets är alltså den som handlar om att jag inte äter ris. enbart i sushi. enbart. och det är konstigt och hur gör du om du vill äta indisk mat och thaimat och ris är ju basmat liksom. alla dessa frågor uppkommer gång på gång.
antingen blir folk jävligt provocerade och tycker jag är barnslig, man ska äta allt (mitt ex får här stå som paradexempel, men okej jag fattar också att det är irriterande att bo med någon i flera år som totalvägrar en billig basvara i köket). eller så blir de helt hobbypsykologiserande och undrar om det inte ligger något barndomstraumatiskt minne gällande ris som gjort att jag blivit sån här. ingen av mina syskon äter ris heller och det är klart att uncle bens med stinas kyckling och pulverbea fortfarande ger mig creepy minnen men nej, jag vet inte. men jag kan tipsa om att jag heller inte gillar chips, mint (speciellt inte i kombination med choklad fy fan) eller strips (fast jag äter det ändå ibland. läs: på fyllan). är inte särskilt förtjust i pasta heller ärligt talat. kolhydrater är överskattat. jag skulle lätt bli atkins-bantare om jag åt kött. men det gör jag ju inte heller.

sen slutade kvällen med david och inte alls några studier. tror att vi har hittat någon balans efter uppbrottsneuroserna nu. säger inte att säkert kommer funka och kanske inte alltid och bäst är det när vi ses med en del mellanrum, men jag tycker om att ha en brorsa att gå loss i fighter totalt med i sann barnslig anda när nu jag och blodsbrorsan skaffat oss en ganska snäll kompisrelation till varandra (bortsett från indie vs hiphop-kriget dvs). ett häng består mest av musiknördande, skitsnack och framförallt dialoger som:
- du det här är pengabrorsan! vad tycker du om det?
- jo det är säkert bra om man är en ulf lundell-runkande singelkille som längtar efter kärlek.
- fy faan elin. vad dryg du är! GÅ HEM!
eller
- alltså fattar du att jag varit nere med lupe fiasco sen i september och du dissade honom och NU fattar du grejen haha!
- JA MEN JAG HAR VARIT NERE MED HIPHOP SEN FYRAN DIN JÄVLA WANKSTA!

jag tror att hemtentan kommer bli det första i världshistorien som jag lämnar in försent och att jag kommer få kass kritik på nästa textreview och att mina olika hjärnor själva får bestämma vem som ska vara on top. just nu ska jag hälla i mig lite mer echinagard, shapa upp mig och ta mina klirrande kassar till hisingen.