En kärlek som inte längre finns

Krönika publicerad i GP Kultur 2/4

När min mormor nyligen fyllde 89 år gav jag henne en tom anteckningsbok med en önskan om att hon skulle nedteckna sina recept åt mig. Ett tips från senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra fick mig att inse vad jag aldrig reflekterat över innan: alla de smaker som är en del av min barndom, en del av min historia, kommer att försvinna. Det hantverk som utgör mormors rullrån, rosenbröd, inlagda gurka, stekt strömming, småkakor och vinbärsgelé är inga självklara smaker. De måste nedtecknas för att inte försvinna i glömska när hon går bort.

I senaste numret av Forskning & Framsteg står maten i fokus. Det är ett osedvanligt lyckat tema, med insatta texter som väl behövs i en tid av märkningar, dieter, kolhydratsskräck, klimatförändringar och köttindustrier. Inte minst så länge konsumentmaktens demokratiska roll betonas och vi själva nödgas ta besluten om det mest etiska, minst behandlade och bästa för våra kroppar. En värld av superbär, fiberjuice, LCHF-bröd och jordgubbar i januari känns fjärran det kök som jag växte upp i: mormors kök var stekos och jäsande degar, långkok och nygräddade bullar. Det fanns ingenting funktionellt, ängsligt eller mekaniskt över det radhuskök där smakerna och dofterna blandades med kärleken till maten. Där fanns bara omsorg och tålamod.

Jonathan Safran Foer skriver om sin egen mormors kök i boken Äta djur. En mormor, som liksom min, växte upp med maten som en bristvara och köttet som en lyx. Där fett var något som byggde starka kroppar med underhudsfett som stod emot kylan och socker var en högtidsstund. ”För henne är maten inte mat”, skriver Safran Foer, ”den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.”

Det som våra mormödrar uppfattade som nödvändighet i mat: tillaga länge och omsorgsfullt, köpa närproducerat och säsongsbetonat, har i dag blivit en statusbetonad lyx för den som har kunskap och ekonomi att ägna sig åt det. Det som de uppfattade som guldkanten i tillvaron, kött och socker, finns prispressat i varje butik och lockar i var och varannan kiosk.

Vår industrialiserade matproduktion har gett ett annat förhållningssätt: maten finns i överflöd, till allt billigare priser. Den orsakar såväl övervikt och cancer, som miljöförstöring och plågade djur. Det krävs mycket eftertanke, kunskap och självkontroll för att sondera överflödets terräng. Kanske är det därför som jag längtar efter mormors snirkliga handstil som noggrant skrivit ner hur man bakar rosenbullar eller lägger in gurka. Det vittnar om en enkel kärlek som inte längre finns.

Köttkonsumtionens ständiga skygglappar

Det har gått fyra år sedan FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO fastslog att köttproduktion bidrar till 18 procent av människans klimatpåverkan. Man jämförde med transporters klimatpåverkan och kom fram till att köttkonsumtion bidrar mer till växthusgaserna än vad transporterna gör.

De senaste veckorna har det cirkulerat en nyhet i internationell media om att FAO nu tar upp denna rapport på nytt. Man vill se över uträkningarna, då hela kedjan i fordonsindustrin inte beräknades på samma sätt som köttproduktionen gjorde. Att granska, förnya och uppdatera sina rapporter och riktlinjer är alltid bra. Det påfallande är dock vad som hände när nyheten hamnade i svensk media. ”FN backar om köttet och växthusgaserna”, rubricerar exempelvis Sydsvenskan sin artikel, medan jordbrukstidningen ATL konstaterat att ”köttet kan få en ny chans i klimatdebatten”. På bloggar skrockar mängder av skribenter över att köttmoraliserandet fått ta emot ännu ett hårt slag och skriver raljerande om hur man längtar efter biffar, utan matmoralmaffians inblandning.
Vi håller så hårt och gärna fast vid det där köttet. Då spelar det ingen roll att den här rapporten inte spelar särskilt stor roll i det långa loppet. Må så vara att köttet inte påverkar växthuseffekten i samma utsträckning som man har trott. Det kräver fortfarande mer energi att föda upp en ko med grödor än att äta grödorna själv. Det är ett allmänt känt faktum att betesmarker breder ut sig, på bekostnad av bland annat regnskogar, så att vi ska kunna köpa billig, importerad filé till fredagskvällen.
Det är också fastställt att industrier kräver energi, och bara det något bisarra begreppet ”köttproduktion” (var det inte djur det handlade om en gång i tiden och inte produkter?) visar på att det är just en industri som vi har skapat. Prissänkt varor på bekostnad av klimat och naturlig livsmiljö för levande varelser.
De som gång på gång påtalar för vegetarianen om det naturliga med att äta kött har fel i avseendet att det inte finns någonting naturligt i den köttindustri som växt fram i dag. Samtidigt som närproducerade och etiska alternativ ökar i viss utsträckning blir industrin som helhet alltmer prispressande brutal. Larmrapporter om plågade grisar och lamm kommer och går. Köttkonsumenterna chockas och beklagar sig och sedan faller det i tystnad igen.

Problemet ligger delvis i traditionstyngden. Kött är naturligt, maten är central i våra liv. Är man uppvuxen med falukorv verkar soja-alternativet underligt och fattigt. Ser man det som vardagens guldkant att tillaga och äta det kött man behagar är qournfilén eller linsbiffarna ett konstigt alternativ.
Likaså handlar det om egoism. Att förändra sina egna matvanor är så pass tråkigt och svårt, hur många argument som än radas upp och hur många larmrapporter om misskötta djur som än kommer, att man hellre blundar. Förfasas en stund och går sedan in i sina vanliga matmönster. Att påpeka en minskad köttkonsumtions fördelar, för såväl individen som kollektivet och miljön, betraktas av många som moralism.
Ett översitteri där köttätaren plötsligt har blivit en revolutionär i en värld av pekpinnar. Det är en farlig utveckling om argument kring en mindre köttcentrerad kosthållning kommit att förknippas med bantningskurer, sockerlarm och hälsofascism.

Slutligen handlar det om att diskussionen kring köttkonsumtionens vara eller icke-vara, sedan 90-talet, varit en relativt polariserad debatt. Antingen är man vegetarian eller så äter man kött. Alternativet blandkost och en eftertänksamhet kring matens ursprung försvinner i den diskussionen.
Här finns en viktig väg att gå för såväl köttkonsumenter som vegetarianer och veganer. En mer pragmatisk och öppen diskussion kring köttkonsumtion och matvanor är ett måste för att debatten ska kunna ta sig vidare från dagens ovärdiga nivå.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 16/4

En alltmer nyanserad bild av kropp och träning

Det tog lång tid för mig att hitta till träningen. Vägen kantades av träningsavog, ätstörningar och tvångsmässig träning, ett återupptäckande av kroppen genom de där jazzdanslektionerna som jag aldrig vågade ta när jag var yngre, för att landa i ett endorfinberoende och en träningsglädje. Numera är träningen en plats för mig att vara med mig själv och en oumbärlig respit i en kravfylld tillvaro.

Möjligen var det min bakgrund som gjorde mig mer medveten om en uppdelning mellan de alternativa och kulturella och de motion- och hälsointresserade. På gymnasiet tillhörde jag kaffe och cigarettgänget, som hånade sportfånanarna. Den vedervärdiga skolidrottens minnen av att bli vald sist och hata bollsporter gjorde också sitt till för att skapa min mentala indelning mellan de som sportar och vi andra. Tack och lov tycker jag mig skönja en alltmer pragmatisk och glädjefylld inställning till träning och kropp, där även vi som blev valda sist får ta plats.

Linna Johansson, tidigare Expressenskribent och redaktör för det feministiska fanzinet Bleck, har haft en mycket uppskattad träningsskola på sin blogg. Den riktar sig framförallt till dem som tidigare inte tränat. Den gör upp med allt ifrån de svidande minnena från skolgympan, till huruvida man verkligen behöver de nyaste redskapen hemma i lägenheten. Författaren, skribenten och universitetslektorn Ann Heberlein har i sin tur skapat en blogg om att, som icke-tränad, komma igång och börja träna inför ett löparlopp.

Samtidigt har en rad bloggar kring kropp och mat dykt upp. De som inte handlar om att gå ner i vikt, utan att faktiskt må bra som man är. På Hälsa är mer än en siffra skriver Kaia både om mat, träning, samt visar på en rad forskningsargument kring varför BMI inte är tillräckligt för att avgöra en människas hälsa. På bloggprojektet Kroppsbilder, startat av journalisten Julia Skott, uppmanas människor av alla kön, former och storlekar skicka in bilder på sig själva för att utmana bilden av den retuscherade reklamkroppen.

Trenden av journalister, bloggar och skribenter som skriver om mat, kropp och träning på sitt sätt visar på en allt större nyansering av både motion och hälsa. På samma sätt som jag lärde mig att träning inte behövde handla om att tvinga mig att springa efter en stor middag, visar de här texterna på alternativ till bantningshets och deffade kroppar. Det generella skrivandet kring kropp och motion har alltför länge handlat om den gamla dikotomin kropp och själ. Möjligen har en och annan mindfullness-artikel och yogaguide visat på deras sammanblandning, men fortfarande fokuseras det i mainstreammedia på hur kroppen ska tuktas och fixas och inte hur den ska må bra.

Det som jag lärt mig allra mest, sedan jag närmade mig träningen, är hur kroppen och själen hänger ihop. En helhet som måste fungera ihop för att man ska må bra. Den alltmer nyanserade bilden av kropp, motion och hälsa bidrar till en ökad förståelse för det.

Krönika publicerad i VK Kultur 14/4

Länkar: Linna Johanssons blogg, Ann Heberleins träningsblogg, Hälsa är mer än en siffra, Kroppsbilder.

Män vid spisen höjer statusen

”Året är 2010 och inget är som hett som mat.” Henrik Schyfferts konstaterande inleder varje avsnitt av SVT:s matsatsning Landet Brunsås. Och det stämmer om man ser till tv-mediet.

I dag inleds TV8:s satsning Mauro & Pluras kök. Marknadsföringen syftar till exklusivitet för tittaren, ett nära samtal kring ett middagsbord. Konceptet känns igen från bland annat Sjön suger på TV4 plus där skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel bjuder in kända gäster till skärgårdsmåltider och inte minst SVT-succén Stjärnorna på slottet, som kretsar kring luncher och middagar. TV3 kontrar med Stjärnkockarna, där kända svenskar tävlar i matlagning och under januari sände SVT Teatersupén, där skådespelare samlades kring matlagning.

Efter inredningstrender och home makeovers har TV-produktionerna nu plockat upp vårt allt större matintresse. Varje vardag i TV4 bjuder okända svenskar hem varandra på middag i Halv åtta hos mig och får sina rätter bedömda. Matlagningen har ändrat fokus: Från proffskockar i stilrena kökskulisser, till vardagliga middagar med samtal och äkta råvaror.

TV fortsätter på så vis att skärskåda vår vardag. Precis som inredning, barnuppfostran och den egna kroppen är matlagningen traditionellt kopplat till hemmet och den privata sfären. Du är vad du äter och således är också maten en komponent i identitetsbyggandet.

Det som merparten av matlagningsprogrammen, såsom Mauro & Pluras kök, syftar till är att närma sig de offentliga människornas privata sfär. Programmen iscensätter en vardag och maten blir grunden i det som ska framstå som autentiskt och okonstlat. Paradoxalt växer dock snarare glappet mellan okänd betraktare och offentlig person, mellan vems vanliga liv som är värt att visas upp och vems som fortfarande är ointressant.

Men framförallt visar matlagningstrenden hur ännu en del i vår privata sfär knyts till vår offentliga identitet. Ekonomi och klass har alltid styrt vad vi äter, men genom att tydligare sammanknyta dessa vanor med individen blir skillnaderna än tydligare. På såväl bloggar, Twitter och i andra medier är matlagningen ett populärt sätt att visa upp sig själv och sin kulturella och ekonomiska status på. Surdegsbak, ekologiska odlingar, saluhallskött och innovativa recept visar på medvetenhet och god ekonomi – viktiga byggstenar i en medelklassidentitet. Precis som tidsfaktorn. Flexibilitet och eget ansvar ger utrymme att lägga på matlagningen, något som också hör till arbeten av en mer privilegierad form.

Samtidigt har köket alltmer blivit männens arena. Från att enbart ha synts som proffskockar är numera vardagsmatlagningen en viktig komponent i byggande av den moderna mansidentiteten. Matkunskap förmedlar en bild av en jämlik man som delar ansvaret för hemmet. Detta leder dock till att den privata sfären flyttar ut till den traditionellt manliga offentliga arenan. Borta är forna tiders husmorsideal, där matlagningen var en intern angelägenhet för kvinnor. När männen tar plats vid spisen höjs såväl status som allmängiltig relevans. Mauro & Pluras kök är ett tydligt exempel på hur sammanknuten matlagning och kulturell medelklassmanlighet har blivit.

Så vad blir kvar för dem som varken har tiden, ekonomin eller kunskapen att laga den äkta maten, med riktiga råvaror och hemmagjorda kryddblandningar? De som ändå väljer halvfabrikatslösningar och snabbmat? I TV-utbudet uppfostras de av Anna Skipper i Du är vad du äter, där skulden över den felaktiga maten är en drivande komponent. De får också kunskap genom förnumstiga Public Service-undersökningar i Landet Brunsås, som syftar till att utreda den vanliga svenskens matvanor. Konserveringsmedel, fattigt näringsinnehåll och låga priser utreds. Den som lägger för lite tid och pengar på mat och dessutom har mage att inte välja det vare sig innehålls- eller miljömässigt riktiga tillhör en underklass som måste uppfostras och skuldbeläggas.

I det utopiska matlagningssamhället sitter vännerna vid bordet medan en trerätters, ekologisk meny av bra råvaror väntar på att serveras. Det är den drömmen som TV-mediet har fångat upp och bidrar till att normalisera, genom att göra tydliga uppdelningar mellan statusfyllt och skamligt matbeteende. Den medvetna medelklassen plockar färsk basilika från hemmaodlingen och suckar åt halvfabrikatens innehållsdeklaration. De som inte har råd och tid håller tyst.

Text i GP Kultur 4/3

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

Mitt liv som Martha Stewart


Mycket underligt har hunnit hända redan under 2009. Jag fått skribentjobb och sidekickat i direktsänd riksradio, fått några projekt att börja rulla och skrivit krönikor för glatta livet. Jag har förlorat en morfar, men helt hipp som happ blivit nyförälskad med pojkvän och däremellan har jag dessutom hunnit flytta och blivit med mycket osäkert kontrakt men fin kombo.

Men det allra underligaste som hänt under 2009 är fortfarande faktumet att jag börjat laga mat.

Ännu underligare är det att jag faktiskt börjat bjuda folk på maten. Senast som jag gjorde det var nog 2004, möjligen 2005. Det var då som jag senast hade ett riktigt kök och någon som såg till att jag diskade efter mig.

Ikväll bjöd jag således in större delen av de fina i mitt närmaste gäng och ägnade en söndagkväll åt att prata, skratta och diskutera. Men först ägnade jag flera timmar åt att stå i en blommig sommarklänning, med rosett under tuttarna och osedvanligt lång längd för att vara jag (läs: inte fittkort) och kavla ut pajdeg tills kinderna blev rosiga. Maken till kvinnlighetschock har jag inte upplevt på länge. Men jag tror att jag gillade det. I alla fall så länge jag får kompensera med att jag fortfarande, efter flera månaders boende här, inte tagit mig för att sätta upp gardiner i sovrummet än.

Att "utmana sig själv": Min fantastiskt spännande måndagkväll

Elin sent: jag åt leverpastej förut. skivad. kunde inte låta bli. men det smakade gris och dött djur. inte som jag minns det från min barndom. jag kände mig smutsig. jag slängde den.

Gustav sent: nääjj du kunde ju gett den till mig. slöseri makes my brain boil.
men det var säkert en bra upptäckt för dig att göra.

Elin sent: ja skönt. nu kan jag släppa den hangupen. lite som att ligga med folk bara för att kunna stryka dem från sin to-do-lista sen.
jag stod inte ut att ha den kvar i mitt kylskåp. var tvungen att våldtäktsduscha kniven med extra mycket diskmedel efteråt också.

Det är lite Alfons Åberg och kakburken över mig just nu

På mitt närlivs-Ica kan man under helgen köpa två vaniljhjärtan för tio kronor. Två stycken varma kakor fyllda med vaniljcreme, med mängder av florsocker på.
Jag förmodar att tanken med två-för-tio-priset på hjärtformade kakor har någonting med morgondagens jippodag att göra.
-Dela med dig till någon du tycker alldeles särskilt mycket om, lyder budskapet.
- Men det är ju det jag gör, tänker jag när jag ätit fyra stycken alldeles själv.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.