Glappet mellan idédebatt och aktivism

Idag skriver jag på Expressen Debatt om SD-hat och det postpolitiska tillståndet. Reaktionerna kring att jag särskilt utpekar medelklassen har inte låtit vänta på sig. Visst finns det en poäng i kritiken. Slacktivismen existerar, oavsett klass. Men det finns de som har en Vi gillar olika-twibbon som faktiskt möter mothugg. I kultur/mediaklassen är det bara ännu ett sätt att ryggdunka varandra i vår eviga homogenitet.

Texten är lika mycket en självkritik. Jag trodde att det räckte med att skriva och twittra för att vara politiskt engagerad. Det gör det inte. Mediaklassens övertro på sig själv som samhällsbärande med förändringspotential är ett självbedrägeri utan dess like. Inte konstigt, det är mer bekvämt att twittra åsikter och bloggdiskutera än att engagera sig kollektivt bland gräsrötter. Bättre renovera bostadsrätten och behålla skattesänkningen, men skriva en text, än att överföra pengarna till bättre behövande. Men det som pågår i media och bloggosfären är oftast en marginell diskussion för de redan insatta.

Tankeutbyten och praktisk aktivism är båda lika viktiga. Men alltmer har överslaget hamnat på det förstnämnda, medan det inom gräsrotsrörelser finns alltför lite tid och ekonomi för att någonsin göra det. En ökad klyfta som också måste minskas är den mellan tanke och aktivism.

Mitt tips till dig som funderar på om du ska skriva en till text om SD eller kanske gå med i någon mer SD-bashinggrupp: Skit i det. För över pengar till Ingen människa är illegal, Rosengrenska stiftelsen eller Expo istället. Inte för att du ska känna dig som en god och uppoffrande människa eller lätta något samvete. Utan helt enkelt för att det hjälper mer än vad ännu en SD-analys kommer att göra.

Män kan inte våldtas

Eller hur var det nu?
Det kunde de visst. Men det betyder inte att informationschef Torbjörn Carlson, vid Örebropolisen “någonsin hört talas om något liknande”. Att det är oerhört kränkande att bli våldtagen av flera män är dock något han anser vara viktigt att understryka i fallet. Så länge det är en man handlar det nämligen om en kränkande våldtäkt. Är det en kvinna kan det lika gärna vara en gangbang eller gruppsex.

Hade tänkt skriva någonting om Strages krönika om medelklassens koketta självförakt. Jag vet att en av mina vänner, som reagerade väldigt negativt när jag och Soraya satt och drev med medelklassmarkörer i någon Kvällspassetsändning, kommer att hoppa högt av glädje av den här krönikan.
Det jag försökt säga till honom och motdiskutera med, det jag hade tänkt skriva om krönikan, har dock Jonathan redan hunnit formulera. Läs här.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Snusk är snusk, om än i gyllne böcker (eller: den estetiskt tilltalande medelklassporren)

Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.

Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.

Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.

Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.

Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.

Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.

Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.

Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.