Elin Grelsson

Jo, jag blev ju alltså med menskopp efter det här inlägget. Och först och främst vill jag be om ursäkt för mina gliringar mot alla er menskoppslobbyister. Som Johannka mycket träffande påpekar är menskoppsanvändare lite som mac-folk. Hetsigt pådrivande sitt team av produkt, liksom. Men det är naturligtvis helt förklarligt att menskoppslobbyisterna jobbar på och jag är otroligt tacksam över det. I en värld av kommersiella alternativ, där inte ens fucking Apoteket har menskoppar att tillgå, och det fortfarande betraktas som ett ovanligt alternativ till mensskydd, är det inte konstigt att de användare som fått upp ögonen för menskoppen lobbar stenhårt. Det gör ni helt rätt i. I väntan på att menskoppen åtminstone finns på Apotekets hyllor är det mun-till-mun-metoden, och menskoppen.se som marknadsför bäst de kan, som måste stå för såväl information, som reklam.

Hursomhelst. Dagen efter att jag bloggat fick jag ett paket från menskoppen.se. Så himla snabba och bra! Jag fick informationsmail, informationsbrev med i förpackningen, ihop med en snygg reklam-T-shirt, den kopp som de trodde skulle passa mig och ett tygetui att förvara den i. Ingen larvig hund, inget tjafs. Bara en enkel, liten tygpåse. Det tackar vi för.

Eftersom de var så snabba på att skicka hade jag fortfarande mens. Jag kunde alltså börja testa på en gång. Det var väl ungefär här som det började bli problem. Jag har nämligen oerhört svårt för att läsa instruktioner. Inte så att jag inte förstår dem, nej tvärtom. Jag tycker alltid att jag är för smart för att läsa dem. Dessutom är jag en extremt otålig och rastlös person som vill prova allt på en gång. Orka läsa in sig på hur man ska göra. Det här har lett till en rad problem i mitt liv. Till exempel har jag fortfarande inget körkort, eftersom jag vägrar lyssna på instruktioner om hur man kör bil. Jag kan inte sätta ihop en endaste IKEA-möbel och krävde hjälp när jag skulle montera en rislampa, eftersom jag redan slängt instruktionerna. Funktionerna på alla mina elektroniska prylar upptäcker jag av misstag när jag redan haft dem ett par år, eftersom jag aldrig läste medföljande instruktioner. Och så vidare och så vidare. Med andra ord skummade jag instruktionsmailet från menskoppen.se och struntade i medföljande papper. Här ska testas, woho!

Första instruktionen jag missade: Det är inte en tampong och ska heller inte sitta så. Jag knölade ihop menskoppen och tryckte upp den i fittan. Det var ungefär så oskönt som det låter. Sedan fick jag panik. Den satt långt upp och jag fattade inte hur jag skulle få ut den igen. Mardrömsscenarion började torna upp sig: Vem var hemma och kunde hjälpa mig få ut den, vem hade jag en tillräckligt nära relation till? Måste jag åka på gyn? Åh så pinsamt! Alltså drog jag tag i botten, av en lång plaststång och drog och drog till vaacumet släppte och ploff, så for den ut igen. Inte heller detta var särskilt skönt, needless to say. Tack och lov blödde jag inte så mycket, så det slapp bli blodbad i badrummet i alla fall.

Jag bet ihop och gjorde ännu ett försök. Minns något som stod i mailet: Den ska inte sitta som en tampong. Den ska sitta alldeles innanför och hålls inne automatiskt av slidmusklerna. Detta uppfattade jag som de inre blygdläpparna bara, alltså inte ens inuti fittan. Jag satte menskoppen mellan mina blygdläppar och knep ihop. Är det såhär man ska gå runt nu? Jag har inga problem att knipa, men med blygdläpparna! All the time!! Sjukt opraktiskt. Kändes inte särskilt säkert heller. Vid det här laget kastade jag faktiskt ett öga på instruktionerna. Aha! Den ska stoppas in i fittan, men inte så långt! Puh!

Tredje försöket alltså. Jag knölade ihop koppen och stoppade in den alldeles innanför. Den vecklade ut sig (som en blomma som slår ut i vårsolen, som jag sa till någon som jag sedan kopphypade för). Jag snurrade lite på stången längst ner. Jo, den satt. Det kändes tryggt och säkert. Läckningsomöjligt. Koppen kändes formad efter min kropp och den kändes inte alls inuti. Till skillnad från skavande tamponger med sina konstiga höljen, som alltid hamnar lite snett, kände jag verkligen ingenting. Det var som om ingenting var där.

Det kände jag först alltså. Sedan började det skava. Amen vafan! Nu hade jag ju gjort allt rätt, ändå var det någonting som skavde. Inte inuti fittan, men utanpå. Vid det här laget var jag så trött på att försöka förstå vad jag gjorde för fel att jag helt enkelt ringde telefonsupport i form av menskoppskonnässören Julia Skott. Detta innebar att Julia satt mitt i Aftonbladets kontorslandskap och pratade blygdläppar, skruva till den så den sitter inne i fittan, går utmärkt att kissa med den inuti dig och what not. Eventuellt inte så bra för hennes anställning, men oerhört informativt för mig.

För det här tror jag är viktigt: Även om man inte är så dålig som jag är på att läsa instruktioner, är det skitbra med någon man känner mycket eller lite som muntligt eller skriftligt kan berätta om sina erfarenheter och besvara alla ens frågor. På samma sätt som man förhoppningsvis hade någon tjejkompis, mamma, syster eller liknande som förklarade mensskydd, tamponger och dylikt är det skönt att ha en muntlig backup även i menskoppens fall. Det är ändå ett nytt mensskydd, när man använt samma i många herrans år.

Samtalet med Julia var precis det som jag behövde. Trots att det stått på ett flertal ställen att man kunde klippa av nederdelen till en bra storlek, var det Julia som förklarade att det var det som skavde. Hon förklarade också att om man, som jag, kissar minst en gång i timmen, behöver man inte ta ut den emellan. Hon beskrev hur jag nyper till för att få ut den och hur jag skruvar på den för att känna att den sitter fast. Samt att jag inte behöver byta på 12 timmar, till exempel.

Efter samtalet tog jag ut den igen och klippte av nederdelen (jag hade först en plan att klippa av den medan den satt i, tack och lov att jag avstyrde den impulsen). Jag vågade inte klippa av hela i det här läget. Fortfarande känns det som en trygghet att ha någonting att dra i längst ner. Tror det är en vanefråga, efter alla år med tampongsnöre. Då den fortfarande skavde tog jag en (oanvänd) fil och filade till den så den blev mjuk. Sedan satte jag i den igen. Och nej, den kändes inte alls. Det kändes så lite att jag ibland blev iskall, hade jag glömt menskydd? Hade den försvunnit in i kroppen. Nej, den satt kvar och gjorde sitt jobb.

Första gången jag kissade med den i var det läskigt. Det känns helt fel att kissa med något inuti sig, det är en mental spärr. Men när jag väl kunde så funkade det jättebra. Tack och lov, för orka ta ut den en gång i timmen. Istället hade jag i den i timmar. Gick och tränade utan att känna något, promenerade utan att känna något, ingenting.

Att ta ut den hade jag blivit varnad om att det skulle vara svårt i början. Men jag famlade tag i det som var kvar av nederdelen, knep åt koppens underdel och drog den sakta ut. Inte enkelt i början, men överstigligt. De där extra minuterna jag ägnade åt att komma underfund med hur jag skulle göra kändes som jag tog igen genom att slippa eviga tampongbyten.

Sedan slutade mensen. I förtid, ganska tvärt. Jag vet inte om den hamnade i chock av det nya mensskyddet eller vad som hände, men så var det med det och det var ju också en fördel. Jag tänker därför delge en del två nästa månad, då jag fått lite mer grepp om det här. Men hittills: Ja, krångligt i början och kräver tid och samtal. Men jag känner redan en enorm befrielse. Inte komma ihåg att ta med bindor och tamponger, inte komma ihåg att köpa. Inte lägga pengar på att köpa hem skitprodukter som sabbar mitt underliv varje månad. Kunna bada badkar under mensen, basta eller duscha på gymet. Kanske till och med bada i sommar, även under mensperiod? Inte bry sig om att man har mens och behöva tänka på att byta var fjärde timme när man är på offentliga platser eller har mycket att göra. Och inte minst: Miljöbesparingen, mina vänner!

Det är möjligt att det inte passar alla och detta är väl nackdelen: Priset ligger ändå på en nivå där det är svårt att känna att man vill testa någon gång och sedan skippa om det inte är något för en. Jag tror också att många, som det skulle fungera för, låter bli på grund av såväl lättja som ekonomi. Jag vet inte vad en bra lösning vore. Låna en kompis menskopp på prov är eventuellt lite väl magstarkt för många, trots desinfektering, men en testmöjlighet vore bra.

Jag förmodar att mitt menskoppslobbande redan har börjat, då större delen av mina samtal både torsdag och fredag kväll, handlade om just detta. Såväl gamla som nya menskoppsanvändare, samt en hel del nyfikna killar, i långa diskussioner om alltifrån vilken kastrull som man ska koka den i till hur man egentligen får in något så stort i sig. Det gör att det känns mycket tryggare. Om inte annat: Menskoppen gör mens både mer självklart och oreflekterat, mindre gulligt och tjejigt, men samtidigt mindre skämmigt och hysch-hysch på samma gång. Köp din nu på menskoppen.se.

(Johannka bloggar mer om menskoppen här)

Igår när jag skulle köpa bindor fick jag det här ståletuit på köpet. Värde 35 kronor står det på paketet minsann. Det fanns en massa sorter att välja mellan (men man kunde inte välja bort, eftersom etuit var fastklistrat på paketet). De flesta var rosa och fräcka i olika mönster.

Tydligen har de skapats i olika utformningar för att man ska kunna ”uttrycka sig själv” genom sitt mensskyddsfodral, i individualismens sanna namn. Jag valde tillslut en pudel. Jag gillar ju hundar och sådär.

Fodralen är ju rätt kitchiga och kitch gillar jag ju. Men jag har nu provat och uppskattningsvis får det plats en, möjligen två, bindor i fodralet. Det räcker ju inte på långa vägar under en blodig dag. Heller ser jag inte riktigt syftet med att försöka kitcha upp något så totalt okitchigt som mensblod och magsmärtor. I så fall vill jag gärna ha ett etui med en gullig hund på till mina antidepressiva också. Kanske en liten sovande ängel till mina sömntabletter eller en glad och fluffig fittväska till mina svamppiller.

Äh, nä förlåt. Nu är jag sådär gnällfeministisk igen. Kan vi aldrig vara nöjda liksom, allt ska det klagas på.

Det är jättefint att ni ger bort etuier till ett värde av 35 kronor för att göra mensen lite snyggare och roligare, Libresse. Kanske hade jag varit lite gladare och uppskattat det mer om inte min grundtanke hade varit att det är helt jävla sjukt att jag ska betala för dessa produkter, med eller utan plåtask med gullig hund på.

Jag är ungefär lika intresserad av mens som jag är av mitt bajsande. Jaha, där kom den och där gick den och däremellan hade jag kanske lite ont i magen. Det är en fysisk funktion, i likhet med mitt könsorgan, som jag varken är intresserad av att upphöja eller skämmas över. Det brukar refereras till det när jag är ointresserad av att kalla mig kvinna, men jag är rätt ointresserad av mensblodet också. Det är en funktion som jag inte kan göra så mycket åt, som jag inte har valt och som därför bör vara subventionerat. En större del av jordens befolkning behöver dessa produkter. Att de då inte är gratis, nej inte ens är subventionerade, är fanimej helt sjukt.

Men okej, mensskydd räknas till hygienprodukter i en marknadsekonomi och bör behandlas därefter. Jag kan gå med på det, men vad jag då inte förstår är varför inte fler aktörer ger sig ut på marknaden. Kom igen, ni har en målgrupp som kommer att köpa era produkter en gång i månaden vare sig de vill eller inte. Ni har därtill en målgrupp som är svältande efter bra och skonsamma produkter till ett billigare pris än vad som nu finns att tillgå. Varför är det intressant att skapa femtioelva nya deodorantsorter som skyddar mot svett, men inte ett enda nytt och funktionellt mensskydd som skyddar mot nerblodade kläder och lakan?

Saken är den, Libresse, att jag inte är särskilt intresserad av ett etui med en gullig hund på om man ställer det mot mina desperata försök att hitta ett enda mensskydd som är både bra och skonsamt för min problemfitta. Kanske hade jag inte suckat så mycket om jag inte läst den här artikeln om tamponger i GP häromdagen. För det första är placeringen helt wack. Konsumenttest av något som en stor del av befolkningen använder sig av ofrivilligt? En fucking konsumentupplysning om att tamponger suger upp för bra och avger för mycket fibrer, vilket kan leda till sår, infektioner, dåligt Ph-värde och what not. Hör ni det alla vestibuliter, svamptjejer, ont-vid-sex-problemare och alla andra problemfittor? Det som är livspåverkande problem för er är konsumenttest för GP. Det här är något som i rimlighetens namn borde smällas upp på förstasidan, istället för HSB:s bospararbluff som fick frontrubriken. De tamponger som miljontals kvinnor köper varje månad är också en orsak till att så många av de där kvinnorna sitter hos gyn med kliande, svidande underliv, säger ”det går inte” när de helst av allt vill knulla för att det som borde vara skönt istället gör ont eller biter ihop och tänker att det är dem som det är fel på.

Det enda mensskydd som jag känner till som ens försökte marknadsföra sig med det mest självklara; skonsamt för underlivet, var tampongen Ellen. En förpackning kostade runt 60 kronor. Jomentjena. Sedan försvann den väl från marknaden efter några år?

Libresse, jag vill inte ha era kitchiga etuin. Jag vill inte försöka göra något crazy av min ofrivilliga blödning eller pynta mina underlivsproblem med gulliga hundar. Jag vill ha subventionera mensskydd av bra kvalitet som skonar fittan och skyddar mig. Hur svårt ska det vara?

Fotnot: Och nu väntar vi alla på hur lång tid det tar innan någon säger ”menskopp” i kommentarerna.

Uppdatering: Väldigt många sa menskopp. Och jag är naturligtvis inte alls kritisk till menskoppen, jag är bara kritisk till de mer kommersiella alternativen. Men nu har jag blivit erbjuden att testa menskopp och blogga om det. Stay tuned, fittbloggandet will go on!