Sköra människor of the world unite! (baby, I´m the worrying kind)

Det är bara en sådan vecka då man anar november i mörkret och graderna som sjunker, precis som serotoninet gör och med det kommer mörkret och runt om mig rasar andra människor i trassligt kaos och jag låter trött, genomledsen kanske i telefonen och han undrar om jag är skör.
Jag smakar på ordet och inser att det är precis så det är. För att det är en sådan vecka och serotoninet lämnar skallen, rinner ut i armarna som blir kraftlösa, trötta och huden blir tunn, liksom skör.
- Du kanske är en skör människa?, säger han, fast ändå hård.
- Stark, rättar jag honom, skör men stark.
- Det är en fin kombination, konstaterar han och det sticker till i hjärtat för jag vet att han har rätt och jag är glad att han kan se det.

Det är något med oss som är sköra. Som en hemlig pakt av samförstånd eller bara insikter som nog inte kan nås av människor som aldrig varit där. I svärtan, på riktigt. Det är mamma som säger det;
- Man måste varit där själv, känt så själv, för att kunna förstå.
Vi som är sköra men ändå starka. Vi som har svärtan som ständig följeslagare, sådär som Elling beskriver det. Vi som vet hur det känns när det gör så ont inuti att vi tror att vi kommer att sluta andas för sådan smärta kan man inte bära, vi som hyperventilerat oss igenom sömnlösa nätter, vi som säger högt till oss själva fem gånger att spisplattan är avstängd och likt förbannat sitter hela vägen på bussen och tror oss veta att lägenheten kommer att börja brinna, vi som är rädda för konstiga saker som för mycket människor, att vi är fulast i världen, en kanelbulle som kommer förvandla oss till överviktiga fettmonster eller bara livet och allt som det innebär. Vi som skadat oss själva med berått mod och nickar åt varandras likformade ärr som om det vore en hemlig kod. Vi som behöver våra hemliga, mentala rum att rymma in i. Vi som tror att livet kan kontrolleras, måste kontrolleras, för att vi inte ska gå under. Vi som gråter över världens all ondska och sorger, lägger andras tyngd på våra axlar för att vi inte kan låta bli att låta den smyga in. Vi som har dagar, veckor då serotoninet rinner ut i kraftlösa armar och gör det förbannat svårt att se någon mening i att stiga upp på morgonen. Vi som bär fladdriga fågelhjärtan av ständig oro någonstans, svåra att tysta.

Vi med våra rädslor, våra nojor, vår svärta. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att det finns en hemlig pakt, en kod kanske, där vi behöver nicka till varandra när någon konstaterar att höstdeppen är här eller jag var tvungen att lämna festen för paniken nådde mig eller veta varför någon undviker kanelbullar just då. I samförståndet nicka, säga jag vet och jag vet också att man klarar sig igenom det och det ger en större perspektiv, även om inte just då, just då bara svart.
För vi är inga knäppskallar. Vi är inte konstiga. Kanske är vi symtom för en värld av galenskap, kanske har vi inget annat än en kronisk sjukdom som sitter mer i själen än i kroppen. Vi är sköra för att världen och livet är skört, men vi är starka också just så, ibland tillsammans.

Precis som vi behöver de andra människorna. De som nästan alltid svarar bra när man frågar hur de mår och faktiskt menar det. De som kanske fnyser åt mentala rum, tipsar om varm mjölk mot insomnian och tvingar en ur sängen dagarna då det är svårt. De som bara ser enkelheten och där vårat trassel riskerar att flätas in i varandra och få oss att sjunka djupare kan de trassla ut det istället. Eller åtminstone ge distans till allt trassel för en stund.

Människor undrar ibland om jag inte hellre skulle leva utan skörheten, svärtan. Numera svarar jag alltid nej. Aldrig. Jag har skämts för den, varit rädd för den, sett mig själv som konstig och onormal och hemsk. Likaså har jag knutit destruktiva band till människor genom den, sådär som vi sköra ibland bara drar ner varandra istället för att hålla varandra över ytan.
Det är klart att jag skulle vilja kunna lägga huvudet på kudden och bara somna, inte ha dagar då det är meningslöst att kliva ur sängen eller gråten sitter i halsen och riskerar att bryta ut av minsta droppe i det ytspända glaset, inte ha en bakgrund av skattebetalarbelastade landstingstimmar hos birkenstocktanter, ha sluppit vetskapen om hur det känns när det gör så ont att man nästan slutar att andas, slippa leva med kontrollneurotismen väntande runt hörnet och avväga varje kanelbulle och inte bära likformade ärr på min högra arm.
Men det vore inte jag. Rädslan och skammen för skörheten är farligare än det sköra i sig själv och all svärta ger nya perspektiv, gör det ljusa ljusare kanske. I alla sköra bor en insikt om livets svårigheter, men också en lycka över dess enkelhet. I det sköra bor ett jävlar anamma, en styrka, den vill jag aldrig sudda ut och sluta vara stolt över.