Sommarstängt

När jag skulle logga in på wordpress upptäckte jag att jag hade glömt mitt lösenord. Det tog några timmar innan jag kom ihåg det. Det är väl ungefär så den här bloggen fungerar numera. En gång en livlina under sömnlösa nätter, ett sätt att träffa nya vänner och senare en karriärhjälp. Numera är den sorgligt styvmoderligt behandlad. Vi har inte samma behov av varandra längre. Jag kan inte skriva öppet och känslosamt, som jag brukade. Jag hinner inte skriva åsiktsinlägg, när jag jobbar med det. Det blir inte så mycket alls.

Sedan en vecka tillbaka sitter jag på Göteborgs-Postens kulturredaktion. Jag stortrivs och älskar mitt jobb. Om snart tre veckor gifter jag mig. Det är bisarrt och ganska ogreppbart. Om lite mer än en månad kommer min debutroman. Jag har ungefär samma känslor inför det.

Jag sitter på min kontorsplats, läser böcker och skriver texter. Tänker på den jag var när jag startade den här bloggen. Hon som lovade sig själv att sluta snusa den dag då hon uppnådde kombinationen stabila relationer, hyfsad inkomst och ett stimulerande jobb. Jag tror att hon antog det löftet enbart för att hon levde i en cynisk visshet om att det aldrig skulle ske. Nu sitter jag här med snusdosan och borde väl, med andra ord, sluta. Men mest av allt vill jag åka tillbaka i tiden till den där sorgliga studentettan i stans fulaste område, med matfläckar på tapeterna och silverfiskar över badrumsgolvet. Jag vill sätta mig på sängkanten, där hon som startade den här bloggen ligger ensam med sin sömnlöshet, och berätta att allt kommer att bli så förbannat bra tillslut.

It’s vardag I’m in love

Mitt första P3-inhopp på ett halvår gick väl sådär, med facit i hand. Tokförkyld, med utmattning i kroppen, tog jag mig till studion. Hällde i mig en kopp kaffe, pratade lite om tafsningar på krogen som var ämnet för dagen och precis när vi skulle avsluta för låt började det flimra framför ögonen och Soraya mittemot mig förvandlades till fyra Sorayor som dansade omkring (vilket ju i en annan situation vore ytterst behagligt, men inte när det samtidigt känns som om skallen håller på att implodera).

Efter att Viita kollat värmen på pannan efter feber, Åsa lånat ut jacka och Soraya gett mig Ipren gjorde jag ett nytt tappert försök. Precis när vi åter ska vara i sändning blir det svart för ögonen och jag hjälper min kropp ner på golvet där jag blir liggande ett tag.

Okej kroppen. I got the deal. Jag åkte hem, sov resten av dagen, drack smoothies och tittade på tråkig TV. Gustav anlände efter dayjob med värktabletter och jag somnade in intill honom. Söndagen bestod av att sova räv tillsammans i flera timmar, äta sen långfrukost. Kolla South Park, lyssna på Alicia Keys, sortera papper, diskutera, renbädda sängen. Bara lugn och stilla vardag. Exet kom över och åt varma mackor med oss och kombon, vi småjiddrade lite som vanligt och skrattade åt det mesta. Gustav skrev artikel, jag kollade urtråkig partiledardebatt, han köpte godis, jag avbokade ett möte imorgon bitti.

Som jag hatade vardagen i så många år. Som jag ville fly från den; väntade bara på äventyr, om än äventyr i en kontrollerad förpackning som passar den neurotiska jäveln som aldrig skulle få för sig att backpacka eller flytta utomlands eller något annat osäkert och okontrollerad. Ändå, vardag och rutiner var avskyvärt, så smått och livsfattigt.

Jag har älskat dramatik, jag har älskat äventyr, jag har älskat att göra livet till en roman i sig själv som jag kan skriva om i episka ordalag. Ju mer känslor, stora ord, frätande skrik och tårar, desto mer är livet på riktigt.

Fuck that, ärligt talat. Mitt liv har aldrig varit så mycket på riktigt som när jag sket i dramatiken och romantiken och började älska vardagen. För att parafrasera Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt, skulle jag vilja påstå att det är häftigt att ha en vardag som är trygg och lugn.

Det är säkerligen någonting som går hand i hand med att min arbetslivsvardag blivit allt mindre rutinmässig, samt ett kaotiskt förra år. Ju mer jag springer på möten, träffar människor, intervjuar, projektlobbar, skriver och minglar, desto mindre behöver jag spänning utanför ett jobb som består av minst 50 timmars arbetsvecka av kreativitet och rätt mycket social kompetens. Snarare längtar jag bara lugn och tystnad, närmaste vännerna och kravlöst umgänge utanför allt det.

Jag behöver inte göra den stora romanen av mitt liv, jag vill inte ha någonting som går att romantisera i svepande gester. Det är så förbannat jävla stort att gå på Netto och handla ihop och fnittra över konstiga extraprisvaror med människan jag älskar, att utbyta menande blickar över konstiga människor på samma spårvagn, att ligga en hel dag i underkläder under täcket och klämma i oss godis och Californication-avsnitt tills vi storknar eller dra interna skämt till varandra över varsin laptop. Jag vill varken ha dramatik, tårar, rosor eller storgräl just nu. Bara detta.

Lika stort är det att återse närmaste vännerna på samma fest, sitta och prata om alltifrån forskning, utrotningen av ålen till sex med samma intensitet och aldrig känna någon rädsla för att säga fel, säga något konstigt, producera ett jag. Eller att prata med exet en bakfull söndag, bli osams med varandra och småskrika i luren i trygg visshet om att om en kvart ringer någon av oss upp (oftast han) och vi skrattar och konstaterar att det är skönt att ha någon att ta ut sin bakissurhet på.

Eller att hänga med mig själv, OMG vad jag älskar det. Läsa böcker, baka bröd, lyssna på P1 och eftermiddagsslumra.

Jag tar hand om mig själv just så att vardagen inte är min fiende längre, utan den som jag unnar mig hela tiden för att orka.

Men det finns en del saker som jag inte orkar just nu. Som att blogga eller ha det där Twitterfönstret öppet för jämnan. Jämte skribentuppdrag och dylikt sitter jag och skriver på romanen just nu. Det är ett helt annat sorts skrivande, ett som kombineras dåligt med ett ständigt öga på bloggvärlden och tidningsuppdateringar. Jag tror föga på författarasketism och ensamhetsklyschor, men jag vet hur jag fungerar. Jag kan omöjligt fokusera om jag inte får absolut tystnad och ro att ge mig in i den där romanvärlden ordentligt.

Bloggen kommer att stryka på foten ett tag nu, liksom ständig social interaktion. Stay tuned och bear with me.

Det finns bara två av oss och det är vi

När jag outade mig som icke-anonym tog jag bort all information om mig från både Eniro och Hitta. Jag tycker att det känns obehagligt att vem som helst ska kunna se min fulla adress och hur huset ser ut till exempel. Flera varnade mig också för att låta informationen ligga kvar, när jag har ett såpass ovanligt namn.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.

Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att “Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?”.
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).

Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.

Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

Change your style again

Vanligtvis när jag är småtrött, uttråkad och – som nu – dessutom konstant småförkyld brukar jag klippa av mig håret. Bara för förändringens skull. Nu har jag dessvärre nyklippt hår som är snaggat på ena sidan så särskilt mycket finns det inte att jobba med där.
Istället byter jag bloggnamn.
Ingenting konstigt med det, Saker under huden blev Always keepin’ it real blir nu kort och gott Elin Grelsson. Jag byter för jämnan. Det är inget konstigare än att ett namn har tjänat ut sitt syfte. De flesta som länkar till bloggen och många bloggrolls har redan titulerat bloggen med mitt namn, så jag följer det exemplet.
Always keepin’ it real var roligt i lite mer än ett år, nu är jag trött på att behöva förklara det och inte minst stava det för människor.

Jag tänkte först att namnet också skulle bestå av någon fräck undertitel, som Julia Skotts eller Isabelle Ståhls. Tyvärr är jag inte särskilt fräck eller påhittig just nu. Ett alternativ var att ta tillvara på Jonathans gamla Wu Tang-benämning “Ol’ Dirty Grelsson – Live and Uncut”, men eftersom jag försöker komma ifrån synen på mig som någon med fetischism för hiphopnostalgiska referenser blev det mest en förlängning av det förra bloggnamnet.
Elin Grelsson. Roligare än så blir det inte, mer än att det förhoppningsvis tillkommer en fräsig header inom kort. (Haha, jag kanske har min underline där förresten. “Roligare än så blir det inte”.)

Ett meddelande i farten

Jag är dålig på att svara på kommentarer numera. Men både kommentarerna till Våldtäkt/offer och Duktiga tjejer och slackermän förtjänar uppmärksamhet. Framförallt min mammas och Eric Roséns kommentarer på det sistnämnda förtjänar egentligen flera långa utvecklande inlägg.
Inte minst skulle jag vilja skriva något privat, men undvikande av kärlekstramsigt, om den där biten av ansvar som jag däremot inte klarar av. Den där om att våga prata i relationer och kommunicera hur man känner. Och hur personen jag är med just nu är en sådan jävla klippa på just den biten, hur mycket ansvar han tar varje gång jag undviker och försöker slå mig ur den här känslomässiga bundenheten. Hur han istället kämpar och säger “no deal! nu pratar vi” och väntar tålmodigt medan jag vrider på mig i nojiga plågor och undrar om jag inte kan få göra en powerpoint-presentation för att redovisa vad jag känner, istället för att tala om det.

Jag åker till Stockholm på jobb och för Juliagruppens seminarium.
Sedan fortsätter vi.

Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

Jag visar min, du visar din

Det slår mig att jag har haft den här bloggen sedan 2005, i olika skepnader. Vardagsblogg, anonym känsloblogg och vad den nu är nu (ung frilansande journalist-blogg?). Jag har läsarstatistik, jag träffar rätt ofta folk som läser bloggen men ändå har jag aldrig ställt frågan: Vilka är ni egentligen?

Så nu gör jag en Julia från häromdagen och ställer ungefär samma frågor som hon gjorde.
Vem är du? Hur hittade du hit? Hur länge har du läst? Vad är bäst/sämst?

I’m still, I’m still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att “nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!”. Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram “en granit vit portion tack”. Tur att jag bytt närlivs nu.

Sköna maj välkommen, med utslagna löv och fantastiska gästbloggare

Jag har velat ha gästbloggare länge. Tänkt på olika former av gästbloggande och velat ha något koncept att följa.
Så slog det mig att jag runtom mig, i alla möjliga sammanhang, har träffat så otroligt många intressanta, begåvade, diskuterande, spännande människor. Som inte nödvändigtvis skriver eller bloggar själva, men som likväl gett upphov till en mängd texter för min egen del utifrån samtal och inspiration.
Jag bestämde mig för att maj 2009 skulle bli deras gästbloggmånad och kontaktade en mängd människor som på olika sätt inspirerat och triggat mig. Nu börjar texterna trilla in i min inbox och herrejisses vad spännande det kommer att bli.

Maj kommer att bjuda på de sedvanliga texterna från Elin Grelsson, men också en mängd andra texter. Alltifrån poesi till debattartiklar. Författarna är alltifrån min mamma och en präst till hemmafestbekanta och gamla vänner. Kloka, smarta, roliga och inspirerande människor.
Jag är jättestolt över att lämna en del av utrymmet i majs bloggande till dem och så otroligt glad och tacksam över att de tagit sig tid att skriva texter för min blogg.
Imorgon, första maj, inleds gästbloggandet och naturligtvis inleds det med ett rejält och rungande första maj-tal.

Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. “Mina fina texter” som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag – mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

Mailförfrågan

Hej, Elin. Jag håller på med lärarpraktik. I höstas hade jag som examination för mina elever att de skulle jämföra ditt Gynningblogginlägg med din Gynning-debattartikel. Temat vi arbetade med var officiellt-privat språk. Många var väldigt positiva till Elin Grelsson som person, en del tyckte att hon verkade läskig. Några av World of Warcraft-nördarna blev peppade på att det fanns en tjej nånstans som skulle kunna tänka sig att ligga med dem.

Nu täkte jag ha som examination i ett arbete på tema genre att mina elever skulle reda ut om det fanns en särskild bloggenre, genom komparativ analys. Så jag undrar ifall du känner till några fler blogginlägg som blivit pimpade/prikade/nerphade till artiklar och sånt?

Någon som har tips?

Varning! Att inleda en relation med en annan bloggare kan få din omnipotenta blogghybris att nå odrägliga höjder

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu…

The shit has hit the fan

Under den gångna månaden har jag förlorat en av mina närstående, gått in i en ny relation, startat upp enskild firma med allt som hör till, haft en rad deadlines och nya kanskejobb och därtill två kurser, ett extrajobb där jag nu fått nya uppgifter och en skrivarträff. Mitt i allt ska jag dessutom eventuellt flytta, med besked under dagen om hur det blir. Däremellan en massa annat privatlivstrassel, som brukligt.

De senaste dagarna har väl den här månaden tagit ut sin rätt och nu har jag vaknat några morgnar med den gamla bekanta hjärtklappningen och ångesten.

Bare with me, bloggvänner. Bloggen är lågprioriterad just nu och jag är en tråkig skribent. Det kommer jag nog att vara ett tag. Innan eventuella flyttar och begravningsresor och jag lärt mig hur i helvete man sköter sin egen bokföring. Men jag kommer såklart tillbaka i samma glans som förr. Don’t give up on me, som Solomon Burke skulle ha sagt.

Spisen är avstängd, kaffebryggaren utdragen, vattnet står INTE på

Tvångsneurotikern går sin sista runda i lägenheten innan hon lämnar Göteborg för resten av arbetsveckan. Folkhögskoleträff med textanalyser och samtal och lite, ack så välbehövligt, systerhäng väntar.

Bloggpaus också oh so välbehövlig. När jag kommer tillbaka ska jag varken vara dryg, överdrivet skrytig eller klichéartad individualist som är typiskt kvinnlig och skriver om relationer och sex, som påpekades kring föregående inlägg. Då ska jag vara klok, eftertänksam och skriva om Viktiga Saker.
Äh, jag skämta bara.

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Arbetsnamnet på det här inlägget var "I will not surrender to the dark side of the force", men det är ju faktiskt väldigt fånigt av mig att skriva så

Jag har tackat nej till ett erbjudande från Aftonbladet Wendela. De erbjöd mig att flytta över bloggen till dem och bli en Aftonbladetblogg som det lobbas för på Wendelasidorna.

Missförstå mig rätt. Jag säljer gärna ut mig själv och mina ideal, inom rimliga gränser, och i grunden tror jag på att vara bred och försöka nå så många som möjligt. Men att blogga på Aftonbladet Wendela utan att ens få betalt för det kändes som en premiss som jag inte kunde ställa upp på. Jag säljer bara mig själv om det känns rätt. Nu stannar jag hellre här utan en Wendelalogga hängande över mina texter.

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

So fuck y’all hating for no reason

Okej muthafuckas.
Den offentliga delen av er playa haters ball är härmed avslutad.
Jag ville verkligen inte aktivera kommentarsgranskningen. Jag har aldrig velat ha den på min blogg. Jag tycker att det motsäger lite bloggens syfte som öppet forum. Det känns jävligt 1984 att kunna sitta och administrera vilka kommentarer som ska publiceras och vilka som inte ska det.
Men nu känner jag mig tvungen.

Jag kommer naturligtvis att fortsätta att publicera kritik mot mina inlägg, konstruktiva diskussioner och i stort sett alla kommentarer som ges. Men jag orkar inte med de fåtal kommentarer som enbart syftar till att gå till personangrepp mot mig och som är helt okonstruktiva och inte tillför diskussionen eller mig någonting.
Har man inget vettigare att säga än att jag borde gå i terapi, att jag är störd i huvudet eller att jag är ett jävla mongo anser jag inte att man har rätt att bli publicerad i en kommentatorsfunktion som ska fungera som ett vitalt och intressant forum för att diskutera mina inlägg vidare i. Ni tillför ingenting annat än negativ energi.
Ni får hitta på någonting annat att göra. Ta en yogakurs, läs på om mindfullness och hitta ert positiva flöde istället. Lycka till.

Könshår had nothing to do with it

Naturligtvis var jag medveten om vad jag gjorde när jag skrev det här inlägget om intimrakning och att kunna stava till Foucault. Naturligtvis förstod jag att det skulle komma en drös kommentarer och en del mail om att jag var stroppig, dryg, tröttsam, arbetarklassföraktande, elitistisk, töntig samt ett par indignerade kommentarer från två fina vänner i form av LSM och Ania herself.
Självklart var jag medveten om vilken elitistisk, tröttsam medelklassröv jag var när jag skrev inlägget. Men jag framhåller fortfarande att det var jävligt roligt och att det var sjukt kul att skriva det. Jag skrattade högt åt mig själv när jag kom på det där med tribaltatueringar. Jag skrattar ganska ofta högt åt mig själv. Det blir så när man umgås mycket med sitt eget huvud och dessutom är förbannat rolig.

Det intressanta för mig låg i att skriva en text där jag fick dra det elitistiska och föraktfulla till sin spets. Där jag generaliserade och hånade över folk som läser Aftonbladet, men inte kan stava till Foucault. Där jag delade in folk i fin- och fulkultur, i rätt och fel, i god och dålig smak.
Inlägget handlade inte alls om könshår. Det var ett test.
Ett test att se hur långt man kan driva sin subjektiva tolkning av världen, sitt subjektiva rätt och fel, dålig smak och god smak utan att folk upprörs av det. Att göra testet i en språklig kontext av något så privat som sex och intimrakning skulle dessutom uppröra mer än om det legat på en mer offentlig sfärsnivå.

Kommentarerna är intressanta. Just för att de påvisar den fina linjen mellan att vara okej elitistisk, generaliserande och fördömande och att ta det steget för långt.
El rubiales anser att jag uttrycker arbetarklassförakt och han har t.ex. anklagat Kom ut ikväll för att uttrycka mansförakt. På hans blogg hittar jag följande:
Därför stör det mig så in i helvete att se dessa jävla medeklassakademiker sätta sig på någon hög jävla könshäst och pissa på halva mänskligheten med sitt förakt. Så du är feminist? Vad hände med mina arbetarklassystrars halva lön? Vad hände med våra ledares rättvisa könsfördelning? Varför är flickidrotten fortfarande underfinansierad? Inget riktigt kan ni åstadkomma, bara sitta på era jävla folkhögskolor, dricka te, klappa katten och tänka på era jävla diskurser.
Om inte detta är ett uttryck för medelklassförakt, feministförakt och även generaliserande åsikter kring både medelklass, feminister och kvinnor vet jag inte vad (däremot är det jävligt roligt och väldigt spot on).

Jag läser omkring 50 bloggar om dagen. Det finns väldigt få texter som inte utgörs av ett vi och dom, dålig smak och god smak, rätt och fel. Bloggar består av motståndslösa texter, de filtreras inte genom redaktörers ögon för att passa in och vara objektiva, lättförståeliga eller påvisa flera perspektiv.
Bloggosfärens stora styrka ligger ju just i dess enorma mångfald av motståndslösa, subjektiva tolkningar av världen. Det är ju det som gör den så spännande. Men alla subjektiva tolkningar leder också till uteslutande och innefattande mekanismer. I varenda blogg presupponeras det specifik kunskap kring just denna subjektiva bild, på varje blogg uttrycks åsikter om världen just för den individen som ska delas och diskuteras av andra.

I min subjektivitet är det helt obegripligt att man inte vet vem Foucault är. Däremot har jag haft svårt att läsa både Nerd life och Love Sex Money då och då, eftersom jag, fram tills för ganska nyligen, trodde att en ”skärmdump” betydde att man bokstavligt talat tog skärmen till sin stationära dator och kastade den i soporna (en kollega upplyste mig om hur det låg till efter ett jobbmissförstånd).
Jag har läst tio avhandlingar de senaste månaderna. Däremot har jag slutat försöka läsa Rodeo eftersom jag ändå inte fattar ett shit av vad som står där.

Såhär fungerar det i bloggosfären, i individers tolkningar och i gruppers gemensamma tolkningar av världen. Rätt och fel. Bra och dåligt. God smak och dålig smak.
Det spelar ingen roll om man är proletär, hippie, feminist, medelklassakademiker, reklamare eller har tribaltatueringar över skuldrorna. Det finns alltid uteslutande mekanismer och ett Dom andra.

Det betyder inte att jag förespråkar det. Detta är bara en deskriptiv tolkning.
Mitt test i inlägget låg i att driva mig själv för långt. Bli för uteslutande på den nivån att jag uttryckte förakt och generaliserade och dessutom gjorde det i en privat sfärskontext.
Ingen reagerar när jag presupponerar en väldig massa kunskap om genus, forskningsteorier, semantik, queerteori etc. i mina texter. När jag däremot tog uteslutandet till en väldigt bokstavlig och föraktande nivå, om än fantastiskt rolig, blev ni förbannade.
Testet är över. Mission completed.

Fotnot: Jag har fortfarande inte stavat Foucaults namn rätt en enda gång. Tack gode Gud för Words rättstavningsfunktion.

Klassens tönt

Jag hatar att man funkar såhär.
Eller nej, fel.
Jag hatar att jag funkar såhär.
För det fungerar inte att ha en blogg med hundratals läsare varje dag, som det länkas till och diskuteras om. Det fungerar inte att göra bra jobb, sticka ut hakan, ha åsikter, profilera sig. Det fungerar inte att vara sig själv och försöka driva en rak linje om man samtidigt funkar såhär.

Jag har fått några rena hatmail.
Jag har fått en del kritiska kommentarer av typen “töntig du är” eller “lägg ner, gud vad tröttsamt”. Jag har fått en hel del bashing i mailform angående väldigt mycket. Jag vet att det finns folk som tycker jag är urtöntig och skitkass.
Jag hatar att jag funkar såhär. Att jag kan få helt genomfantastiska kommentarer, få läsa dagligen om hur bra folk tycker att jag är och hur bra mina texter är. Och sen får jag några neggokommentarer och några hatmail och det är de kommentarerna jag kommer ihåg. Det är de kommentarerna som jag tänker har rätt om mig, om det jag skriver om och vem jag profilerar mig som på bloggen.

I alla high school-filmer får man alltid lära sig att inte visa sig sårbar inför sina mobbare. När jag blev retad som liten hade jag samma taktik. Ignorera dem bara. Nu gör jag tvärtom. Jag hatar att jag tar åt mig. Jag hatar att jag bryr mig om vilka som inte gillar mig och om det finns någon cool därute som tycker att jag är töntig. Jag undrar hur jag ska bli lika häftig som andra roliga bloggare. Jag hatar att jag inte tycker att jag räcker till.

Fotnot: Det är inte den konstruktiva, sakliga kritik via kommentarer eller mail som jag avser. Den tar jag tacksamt och gärna emot. Men kritik av typen personangrepp eller “öh du är ju dum i huvet” är inte konstruktiv. Bara nedbrytande.

Fiffigt Elin

Först bashar jag bantningsmorsor och direkt efter rymmer jag ut till en folkhögskola i flera dygn. Det känns lite som att ni har haft föräldrafritt. Medan ni har diskuterat och mailat och levt allmän rövare i mitt förra kommentatorsspår har jag suttit i min lillasysters studentrum i Linköping och ätit apelsiner, lyssnat på Death Cab och fnittrat. Jag har promenerat genom Linköping och misslyckats med att se Domkyrkan. Jag har sett stjärnhimlen över Östgötaslätten från en bilruta en sen natt. Och sedan har jag suttit på Bona Folkhögskola och umgåtts med fantastiska människor, fantastiska lärare (Gertrud Hellbrand och Hanna Hellgren, jag kan inte nog understryka hur amazing det är att få gå skrivarkurs för dem). Jag har textanalyserat, druckit vin, litteratur- och samhällsdiskuterat och fått mer kreativ input än resten av det samlade året. Dessutom har jag sålt bloggböcker och pratat om boken.
Har jag sagt att jag hatar att prata om skrivande och textanalysera? Jag ljög naturligtvis. Problemet är väl snarare att jag väldigt sällan befinner mig i den sortens sammanhang då det blir väldigt naturligt att djupanalysera texter, prata stilistik, motiv och allt det där. Att jag generellt drar mig för att prata skrivande är mest för att ämnet är ohyggligt tråkigt för dem som inte själv skriver. Att helt plötsligt slänga ur sig någonting om ens problem med det fragmenterade språket i ens romans tredjeperspektiv under en ölkväll skulle förmodligen inte falla särskilt väl ut.
Dessutom drivs jag av någon underlig jante när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Just därför är det så skönt att befinna mig i de där skrivarsammanhangen ibland. Att jag faktiskt får sitta och prata om någonting som jag betecknar som roman utan att skämmas över mig själv. Att jag får sitta och djupanalysera och vrida och vända på det jag skriver. Att jag får tillåta mig själv att komma ihåg hur förbannat urkul jag tycker att det skönlitterära skrivandet är.

Nåväl. Jag kom hursomhelst tillbaka till ett långt kommentatorsspråk, en välfylld mailbox, en Aftonbladet-kolumn och blogginlägg som reagerat på föregående inlägg. Det är ibland äpplen och päron som sammanväxlats, ibland god kritik, ibland igenstämmande, ibland bra kritik mot min roll och min röst och ibland rena personangrepp och en hel del dumhet. Allt det där ska jag svara på imorgon, när jag inte har ett övertrött huvud fyllt av stilistik och skönlitterär analys.