Elin Grelsson

Samtidigt som Sverige njuter av de sista sensommardagarna visas bilder från översvämningar i Pakistan och bränder i Ryssland. Dödsfall och lidande kommer i extremvädrens spår, sköljer över oss i TV-sändningen när vi bänkat oss framför sommarstugans TV efter ännu en dag på stranden. Samtidigt konstateras i allt fler medier att klimatförändringarna är ett otvivelbart faktum, som om det inte redan stått klart länge, och att de katastrofer som sker är de första av många effekter av detta.

En tidigare hoppfull miljörörelse har också börjat ställa om. Alltfler, i synnerhet amerikanska klimataktivister, diskuterat nu utifrån att det redan är försent. Klimatkatastrofen är ett faktum. Fokus ligger istället på hur vi ska leva efter apokalypsen. Rasmus Malm skriver på Göteborgs-Postens kultursida den 16/8 om Guardians intervju med miljötänkaren James Lovelock. ”Vad ska jag ta mig till?”, undrar reporten med klimatångest. Lovelock, som arbetat med klimatförändringar sedan 1970-talet svarar att han bör njuta av livet så länge det går. ”Har du tur har du 20 år på dig innan det slår till på allvar.”

Det är ett typiskt svar från apokalypsrörelsen som menar att det gått för långt, att större delen av jorden kommer att bli obeboelig och världen som vi känner den idag kommer att krascha. Oförmågan att se möjlig förändring har de gemensamt med en mängd individer som vägrar tumma på sin livshållning och debattörer som sätter allt hopp till ny teknik och en omställning från konsumtion till tjänster för att behålla tillväxttanken intakt. Men de har det också gemensamt med ett politiskt styre mitt inne i en valrörelse där få ord har nämnts om en nära förestående klimatkatastrof. Miljöpartiet, som borde vara brandfacklan för att få upp frågan på agendan i valet, är märkbart tysta i ett rödgrönt samarbete som bygger mer på att ge individuella löften till olika samhällsgrupper än att lägga fram långvariga visioner.

Politiken som vi ser i valrörelsen bygger på samma slags traditionella moral som gör att vi som individer inte heller förmår lyfta ögonen från nya prylar, bilpendlande och köttdisk. En moral som utgår ifrån ett lokalt tänkande, där de individer som står oss närmast är de som vi förhåller oss till ur moraliska aspekter. I boken Tillsammans, från 2008, skriver filosofen Folke Ternman om just denna oförmåga att ställa om vårt moraliska ansvar från lokalt till den globala tillit och ansvarskänsla som krävs för förändring. Ett politiskt system präglat av kortsiktighet och ett mediaklimat som ständigt söker nya fenomen kan inte heller skapa de visioner och långvariga förändringar som krävs. På individnivå stänger vi hellre av TV:n, skänker en slant till välgörenhet och fortsätter att håna dystopiska hippies i omoderna kläder. De nära vännerna är inte de som kommer att drabbas av nästa väderkatastrof, det är dem som vi visar upp vår nya iphone för.

Krönika publicerad i VK 18/8

Det har gått fyra år sedan FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO fastslog att köttproduktion bidrar till 18 procent av människans klimatpåverkan. Man jämförde med transporters klimatpåverkan och kom fram till att köttkonsumtion bidrar mer till växthusgaserna än vad transporterna gör.

De senaste veckorna har det cirkulerat en nyhet i internationell media om att FAO nu tar upp denna rapport på nytt. Man vill se över uträkningarna, då hela kedjan i fordonsindustrin inte beräknades på samma sätt som köttproduktionen gjorde. Att granska, förnya och uppdatera sina rapporter och riktlinjer är alltid bra. Det påfallande är dock vad som hände när nyheten hamnade i svensk media. ”FN backar om köttet och växthusgaserna”, rubricerar exempelvis Sydsvenskan sin artikel, medan jordbrukstidningen ATL konstaterat att ”köttet kan få en ny chans i klimatdebatten”. På bloggar skrockar mängder av skribenter över att köttmoraliserandet fått ta emot ännu ett hårt slag och skriver raljerande om hur man längtar efter biffar, utan matmoralmaffians inblandning.
Vi håller så hårt och gärna fast vid det där köttet. Då spelar det ingen roll att den här rapporten inte spelar särskilt stor roll i det långa loppet. Må så vara att köttet inte påverkar växthuseffekten i samma utsträckning som man har trott. Det kräver fortfarande mer energi att föda upp en ko med grödor än att äta grödorna själv. Det är ett allmänt känt faktum att betesmarker breder ut sig, på bekostnad av bland annat regnskogar, så att vi ska kunna köpa billig, importerad filé till fredagskvällen.
Det är också fastställt att industrier kräver energi, och bara det något bisarra begreppet ”köttproduktion” (var det inte djur det handlade om en gång i tiden och inte produkter?) visar på att det är just en industri som vi har skapat. Prissänkt varor på bekostnad av klimat och naturlig livsmiljö för levande varelser.
De som gång på gång påtalar för vegetarianen om det naturliga med att äta kött har fel i avseendet att det inte finns någonting naturligt i den köttindustri som växt fram i dag. Samtidigt som närproducerade och etiska alternativ ökar i viss utsträckning blir industrin som helhet alltmer prispressande brutal. Larmrapporter om plågade grisar och lamm kommer och går. Köttkonsumenterna chockas och beklagar sig och sedan faller det i tystnad igen.

Problemet ligger delvis i traditionstyngden. Kött är naturligt, maten är central i våra liv. Är man uppvuxen med falukorv verkar soja-alternativet underligt och fattigt. Ser man det som vardagens guldkant att tillaga och äta det kött man behagar är qournfilén eller linsbiffarna ett konstigt alternativ.
Likaså handlar det om egoism. Att förändra sina egna matvanor är så pass tråkigt och svårt, hur många argument som än radas upp och hur många larmrapporter om misskötta djur som än kommer, att man hellre blundar. Förfasas en stund och går sedan in i sina vanliga matmönster. Att påpeka en minskad köttkonsumtions fördelar, för såväl individen som kollektivet och miljön, betraktas av många som moralism.
Ett översitteri där köttätaren plötsligt har blivit en revolutionär i en värld av pekpinnar. Det är en farlig utveckling om argument kring en mindre köttcentrerad kosthållning kommit att förknippas med bantningskurer, sockerlarm och hälsofascism.

Slutligen handlar det om att diskussionen kring köttkonsumtionens vara eller icke-vara, sedan 90-talet, varit en relativt polariserad debatt. Antingen är man vegetarian eller så äter man kött. Alternativet blandkost och en eftertänksamhet kring matens ursprung försvinner i den diskussionen.
Här finns en viktig väg att gå för såväl köttkonsumenter som vegetarianer och veganer. En mer pragmatisk och öppen diskussion kring köttkonsumtion och matvanor är ett måste för att debatten ska kunna ta sig vidare från dagens ovärdiga nivå.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 16/4