Medietystnad kring hållbar utveckling

Krönika publicerad i GP Kultur 9/6

Den 20:e juni inleds Rio + 20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Mötet väntas samla runt 50 000 representanter från regeringar, parlament, städer organisationer och näringsliv. Målet är att forma ett förnyat engagemang kring hållbar utveckling. Mediebevakningen inför mötet har hittills varit knapphändig. Sedan fiaskot i Köpenhamn 2009 har miljöfrågor blivit alltmer frånvarande i nyhetsflödet. Att det dessutom kom en global finanskris spelar med största sannolikhet in. Det finns en gräns för hur mycket kriser av långvarig och inte dagsaktuell karaktär som man kan rapportera om.

Mediernas fattiga bevakning blir i det närmaste parodisk när en artikel från 22 framstående forskare om miljöns kommande kollaps förvandlas till en kort notis från nyhetsbyrån i dagspressen. ”Forskare: Miljökollaps nära”, var rubriken på de runt femhundra tecken som rymdes i bland annat (7/6) häromveckan. Ekosystemet kommer att kollapsa redan det här århundradet, varnade forskarna. Vi närmar oss en tidpunkt där arter snabbt kommer att börja dö ut. Ett begrepp som kollaps brukar vanligen attrahera löpsedlar och stora rubriker. Men när det gäller just miljöfrågor finns i stället ett lojt axelryckande. Jaha, nu barkar det åt helvete.

Att det finns såväl intresse som oro kring klimatet och miljön hos medborgare är däremot tydligt. När SOM-institutet nyligen publicerade en enkätundersökning om svenskars oro hamnade miljöförstöring, klimat och tillstånden i haven på plats 1 till 3, före både terrorism och militära konflikter.

Det är beklämmande att den oron varken syns mer i de traditionella medierna eller i den parlamentariska politiken. När det konstateras att Sveriges utsläpp ökat de senaste åren besvarar Centerpartiets Annie Lööf oron med att vi ska vänta och se om det är en trend. Miljöpartiet har fastnat i infrastrukturella frågor och vågar inte diskutera radikala klimatåtgärder. Det ökade engagemanget för miljö kopplat till sociala orättvisor som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade sig varm för när han tillträdde som partiledare lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det enda som hittills i någon mån hjälp mot den skenande miljökollapsen är en annan kris. Finanskrisen har minskat utsläppen av koldioxid i de hårdast drabbade länderna. Världens energiförbrukning minskade med närmare två procent år 2009. Det ställer miljö- och ekonomiproblemen på sin spets och understryker återigen att evig tillväxt inte är förenlig med begränsade resurser. Att ekvationen är ohållbar hålls det dock alltjämt är tyst om.

Vi och dom

Text publicerad i GP Kultur 15/2

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet “Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.

Är det redan försent?

Samtidigt som Sverige njuter av de sista sensommardagarna visas bilder från översvämningar i Pakistan och bränder i Ryssland. Dödsfall och lidande kommer i extremvädrens spår, sköljer över oss i TV-sändningen när vi bänkat oss framför sommarstugans TV efter ännu en dag på stranden. Samtidigt konstateras i allt fler medier att klimatförändringarna är ett otvivelbart faktum, som om det inte redan stått klart länge, och att de katastrofer som sker är de första av många effekter av detta.

En tidigare hoppfull miljörörelse har också börjat ställa om. Alltfler, i synnerhet amerikanska klimataktivister, diskuterat nu utifrån att det redan är försent. Klimatkatastrofen är ett faktum. Fokus ligger istället på hur vi ska leva efter apokalypsen. Rasmus Malm skriver på Göteborgs-Postens kultursida den 16/8 om Guardians intervju med miljötänkaren James Lovelock. ”Vad ska jag ta mig till?”, undrar reporten med klimatångest. Lovelock, som arbetat med klimatförändringar sedan 1970-talet svarar att han bör njuta av livet så länge det går. ”Har du tur har du 20 år på dig innan det slår till på allvar.”

Det är ett typiskt svar från apokalypsrörelsen som menar att det gått för långt, att större delen av jorden kommer att bli obeboelig och världen som vi känner den idag kommer att krascha. Oförmågan att se möjlig förändring har de gemensamt med en mängd individer som vägrar tumma på sin livshållning och debattörer som sätter allt hopp till ny teknik och en omställning från konsumtion till tjänster för att behålla tillväxttanken intakt. Men de har det också gemensamt med ett politiskt styre mitt inne i en valrörelse där få ord har nämnts om en nära förestående klimatkatastrof. Miljöpartiet, som borde vara brandfacklan för att få upp frågan på agendan i valet, är märkbart tysta i ett rödgrönt samarbete som bygger mer på att ge individuella löften till olika samhällsgrupper än att lägga fram långvariga visioner.

Politiken som vi ser i valrörelsen bygger på samma slags traditionella moral som gör att vi som individer inte heller förmår lyfta ögonen från nya prylar, bilpendlande och köttdisk. En moral som utgår ifrån ett lokalt tänkande, där de individer som står oss närmast är de som vi förhåller oss till ur moraliska aspekter. I boken Tillsammans, från 2008, skriver filosofen Folke Ternman om just denna oförmåga att ställa om vårt moraliska ansvar från lokalt till den globala tillit och ansvarskänsla som krävs för förändring. Ett politiskt system präglat av kortsiktighet och ett mediaklimat som ständigt söker nya fenomen kan inte heller skapa de visioner och långvariga förändringar som krävs. På individnivå stänger vi hellre av TV:n, skänker en slant till välgörenhet och fortsätter att håna dystopiska hippies i omoderna kläder. De nära vännerna är inte de som kommer att drabbas av nästa väderkatastrof, det är dem som vi visar upp vår nya iphone för.

Krönika publicerad i VK 18/8

Köttkonsumtionens ständiga skygglappar

Det har gått fyra år sedan FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO fastslog att köttproduktion bidrar till 18 procent av människans klimatpåverkan. Man jämförde med transporters klimatpåverkan och kom fram till att köttkonsumtion bidrar mer till växthusgaserna än vad transporterna gör.

De senaste veckorna har det cirkulerat en nyhet i internationell media om att FAO nu tar upp denna rapport på nytt. Man vill se över uträkningarna, då hela kedjan i fordonsindustrin inte beräknades på samma sätt som köttproduktionen gjorde. Att granska, förnya och uppdatera sina rapporter och riktlinjer är alltid bra. Det påfallande är dock vad som hände när nyheten hamnade i svensk media. ”FN backar om köttet och växthusgaserna”, rubricerar exempelvis Sydsvenskan sin artikel, medan jordbrukstidningen ATL konstaterat att ”köttet kan få en ny chans i klimatdebatten”. På bloggar skrockar mängder av skribenter över att köttmoraliserandet fått ta emot ännu ett hårt slag och skriver raljerande om hur man längtar efter biffar, utan matmoralmaffians inblandning.
Vi håller så hårt och gärna fast vid det där köttet. Då spelar det ingen roll att den här rapporten inte spelar särskilt stor roll i det långa loppet. Må så vara att köttet inte påverkar växthuseffekten i samma utsträckning som man har trott. Det kräver fortfarande mer energi att föda upp en ko med grödor än att äta grödorna själv. Det är ett allmänt känt faktum att betesmarker breder ut sig, på bekostnad av bland annat regnskogar, så att vi ska kunna köpa billig, importerad filé till fredagskvällen.
Det är också fastställt att industrier kräver energi, och bara det något bisarra begreppet ”köttproduktion” (var det inte djur det handlade om en gång i tiden och inte produkter?) visar på att det är just en industri som vi har skapat. Prissänkt varor på bekostnad av klimat och naturlig livsmiljö för levande varelser.
De som gång på gång påtalar för vegetarianen om det naturliga med att äta kött har fel i avseendet att det inte finns någonting naturligt i den köttindustri som växt fram i dag. Samtidigt som närproducerade och etiska alternativ ökar i viss utsträckning blir industrin som helhet alltmer prispressande brutal. Larmrapporter om plågade grisar och lamm kommer och går. Köttkonsumenterna chockas och beklagar sig och sedan faller det i tystnad igen.

Problemet ligger delvis i traditionstyngden. Kött är naturligt, maten är central i våra liv. Är man uppvuxen med falukorv verkar soja-alternativet underligt och fattigt. Ser man det som vardagens guldkant att tillaga och äta det kött man behagar är qournfilén eller linsbiffarna ett konstigt alternativ.
Likaså handlar det om egoism. Att förändra sina egna matvanor är så pass tråkigt och svårt, hur många argument som än radas upp och hur många larmrapporter om misskötta djur som än kommer, att man hellre blundar. Förfasas en stund och går sedan in i sina vanliga matmönster. Att påpeka en minskad köttkonsumtions fördelar, för såväl individen som kollektivet och miljön, betraktas av många som moralism.
Ett översitteri där köttätaren plötsligt har blivit en revolutionär i en värld av pekpinnar. Det är en farlig utveckling om argument kring en mindre köttcentrerad kosthållning kommit att förknippas med bantningskurer, sockerlarm och hälsofascism.

Slutligen handlar det om att diskussionen kring köttkonsumtionens vara eller icke-vara, sedan 90-talet, varit en relativt polariserad debatt. Antingen är man vegetarian eller så äter man kött. Alternativet blandkost och en eftertänksamhet kring matens ursprung försvinner i den diskussionen.
Här finns en viktig väg att gå för såväl köttkonsumenter som vegetarianer och veganer. En mer pragmatisk och öppen diskussion kring köttkonsumtion och matvanor är ett måste för att debatten ska kunna ta sig vidare från dagens ovärdiga nivå.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 16/4