Några ord om Springsteen, rockmän och musikjournalistik

Mitt allra lyckligaste barndomsminne är från sommaren då jag skulle fylla elva. Pappa jobbade extra några dagar med att tidiga morgnar köra en lastbil med grus från ett grustag till ett annat. Jag bestämde mig för att följa med. Klockan sex gick vi upp, ingen av oss sa någonting och frukost var inte ens att tänka på med våra respektive usla morgonhumör. Han satte sig i förarsätet, jag bredvid. Så satte han i Springsteen-kassettbandet och vi åkte. Det var sådana där sommarmorgnar då världen var helt öppen och drunknade i sitt eget solsken, glittrande vatten, gröna löv och gula åkrar. Jag hade avklippta jeansshorts, en smutsig T-shirt och satt bredvid pappa som inte sa någonting och jag sa ingenting men ibland knöt vi våra nävar och väste refrängen till Badlands eller Thunder Road mellan läpparna innan vi tystnade igen. Någon gång berättade pappa om olika sorters grus. Jag hummade till svar och sedan kom Point Blank och pappa höjde och vi väste återigen med.

Springsteen har funnits med, genom hela mitt liv. I de lyckligaste stunderna och i de allra värsta. ”Blow away the dreams tear you apart”, viskade jag till mig själv när jag städade hotellrum och drömde om ett liv i medelklassen. Fade Away lyssnade jag och exet på när vi tillslut insåg att vi måste bryta vår fortsatta nära vänskap innan vi båda gick sönder av den. Point Blank kedjerökte jag till i det stora fönstret i studentlägenheten som jag hade mina bästa – och sämsta – singelår i. It’s Hard to be a Saint in the City som fanns med varje kväll när jag misslyckats med att övertala mig själv om att stanna inne och för en gångs skull ta det lugnt. Och så allt det andra: arbetarklassarvet, stoltheten, svagheten, skammen – allt som ryms i Springsteens alla skivor som jag lyssnat på genom åren.

Springsteen är min, den där manliga arbetarvärlden är också min, jag har gjort den till min på samma sätt som jag gjort allt från sexistisk rap till Ulf Lundell till mitt helt enkelt för att jag gillade musiken för mycket för att låta bli. Det innebär inte att jag älskar Springsteen villkorslöst. Åh, det finns så många usla låtar på exempelvis Born in the USA-skivan. Den dåliga vanan att spela Twist and Shout som sistalåt är ett annat exempel på när magin försvinner och det bara blir trams. Jag avskyr långa gitarrsolon och meningslösa rockposer och sådana finns det ju ett och annat av hos Springsteen.

**********

Det var ju inte konstigt att debatten kring manliga rockjournalister blossade upp igen nu i samband med Springsteen. Det skrevs fruktansvärda texter om kvinnliga artister tidigare i somras. Rihanna gick sönder på scenen och var porrig, Madonna borde act her age och skriva låtar om en medelålders kvinnas verklighet och jag läste dessutom en hopplös Amy Winehouse-biografi som mest fokuserade på hennes utseende och saknas pojkvän kanske? Och sedan kommer Bruce Springsteen och hela den manliga kritikerkåren går upp i brygga och det skrattas och hånas.

Jag var på Springsteen i fredags. Det var stundtals redig gåshud, som i inledande The Promised Land och My City of Ruins. Men här fanns en helt förskräcklig timme av anonymt gitarrunkade, som flera recensenter påpekat (om än inte med just detta ord). Det var en fyra, för mycket var ändå stor konsertmagi. Jag är fullständigt övertygad om att spelningen igår förtjänar alla femmor, för den föraning man fick om hur bra det skulle kunna bli under fredagen räckte för att inse det. Riktigt trött blev jag förvisso över tilltaget att ta upp en 23-årig tjej på scenen och dansa med henne. Inte för tilltaget i sig, utan i vetskapen om att ingen av alla manliga recensenter skulle skriva ett långt brev till Bruce Springsteen, 62 år, och förklara att han borde börja act his age, är det här ditt sätt att hantera traumat att bli äldre kanske? Dessutom hade jag precis blivit tafsad på röven och just detta – mängden rockmän som tog sig friheter den kvällen och Bruce bruddans på scenen – gjorde det plötsligt så uppenbart att Springsteen inte var min på samma villkor. Jag var ingen Rockman och är man ingen Rockman är det alltid någonting som skaver.

Jag såg Madonna 2009 på Ullevi. Det var en svag trea. Max. Att Springsteen får högre betyg än vad hon får är rimligt och korrekt. Att de bedöms helt olika som artister utifrån andra grundvalar än scenframträdande är det inte. Det handlar inte bara om recensenter utan en hel publik som dömer olika, kvinnor och män, för det är så strukturer ser ut. Men jag skulle vilja påstå att recensenter har ett ansvar att hålla huvudet kallt och motstå impulser att exempelvis kommentera kvinnliga artisters utseende. Att jag suckade över Springsteens ovana att gubbsnyta sig på scenen är ingenting jag skulle skriva i en recension bara för att jag personligen äcklas av det. Det är inte relevant.

**********

Jaja, ni vet lika väl som jag att det blir luddigt när man skriver om strukturer och kön så den här gången tänkte jag bjuda på några konkreta råd till nöjesredaktioner, chefredaktörer och rockrecensenter som kanske kan få det här hopplösa musikjournalistiska klimatet att bli lite, lite bättre.

Till redaktioner och chefredaktörer:

Fundera över vilka skribenter som sätts på vilken konsert. Att manliga rockrecensenter går upp i brygga av Springsteen handlar inte om recensenterna personligen utan att det alltid är samma män som skriver, alltid skriver exakt vad man vet att de ska skriva och att det aldrig förändras. Lek med följande tanke: En kvinna skriver om en Springsteenkonsert! (Obs, det här är inte jag som äskar jobb. Jag är knappast den enda kvinnliga journalisten i Sverige som kan sin Springsteen och det finns så många duktiga kvinnliga musikskribenter därute). Låt kvinnor recensera stora manliga artister någon gång. En så enkel sak skulle bryta rockmansdominansen och göra att man blev mindre narkoleptisk en söndag efter Springsteen. Inte sällan ser det ut såhär på en nöjesredaktion: männen skriver alla stora artister – kvinnor som män och oavsett genre – och sedan får kvinnorna ta de mindre artisterna, täcka de genrer som blir över och recensera mindre kvinnliga artister. Det här får naturligtvis resultatet att det nästan bara är män som recenserar spelningar och det blir dessutom genomuselt ibland. Tänk om en kompetent kvinna, som kan kontextualisera och faktiskt förstå Rihannas musik, hade fått skriva om hennes Peace and Love-spelning i stället för Markus Larsson? Med väldigt enkla medel kan man skapa en bättre musikjournalistik. Peta bort några män från pressläktaren på Ullevi, låt kvinnliga skribenter bevaka de stora festivalspelningarna och se till kompetens, inte kön, när ni väljer vem som ska skriva om vad.

Till manliga recensenter:

Ja, jag förstår att du blir trött och ledsen när dina hyllningsrecensioner blir ett gängse skämt i både SvD-krönikor och på internet. Du älskar ju musik, du kan din Springsteen, du har varit med länge och vet hur jobbet funkar. En uppmuntrande tanke: det är inte du, det är att det finns så väldigt många av dig och att ni blir som en ogenomtränglig vägg för alla andra begåvade skribenter därute. Kanske skulle du någon gång kunna backa själv, fastän din chef kör på i samma gamla fotspår som du? Lyfta fram den där unga tjejen på redaktionen som skriver så bra och har stenkoll på så mycket. Kanske låta hon, som också älskat Kent sedan första ackordet, skriva nästa stora Kentrecension? Kanske kan du den här gången inse att den där kvinnliga r’n’b-artisten faktiskt ligger utanför ditt kompetensområde och låta någon annan, som förstår musiken bättre, skriva om spelningen? Du kan faktiskt backa ibland. Det skulle göra stor skillnad.

Till alla musikskribenter:

Rannsaka dig själv när du skriver och se vad som är relevant musikkritik och vad som är dina egna värderingar och invanda tankemönster. Om du till exempel har på känn att folk kommer att kalla dig gubbig och sexistisk när du skriver om Madonnas ålder, testa denna metod – SKRIV DET INTE DÅ. Vad betyder termen “porrig” för dig och varför är det ett relevant omdöme? Om du kallar varje influens i musiken som inte låter västerländsk för ”etnopop” – fundera på om det är korrekt och insatt musikjournalistik eller bara ett avslöjande av din egen etnocentrifierade blick. Om varje inslag av irländsk folkmusik i låtar får dig att häva ur dig ett tvångsmässigt ”Riverdance!” – fundera över om det kanske är dags för dig att sätta dig in i den irländska musikscenen och huruvida detta uttalande faktiskt säger någonting om låten i sig. Tycker du att bandet på scenen är ett ”coolt tjejband”, fundera över vad termen ”tjejband” säger om dig och det du vanligen lyssnar på.

Det här handlar inte om politisk korrekthet och vad nu folk kommer sucka över när jag påpekar dessa saker. Det handlar om att unkna värderingar och trötta hjulspår ger en förbannat tråkig musikjournalistik. Så länge den är så tråkig och förutsägbar kommer det fortsättas suckas, skrattas, hånas kring manliga rockrecensenter och dåliga formuleringar. Det är väldigt enkelt att göra små förändringar som faktiskt gör skillnad. Så se till att få tummen ur och göra det också.

4. En låt som gör dig ledsen

Jag är inte direkt ett stort fan av Ne-Yo egentligen. Jag var det definitivt inte 2007, när jag började tjejlyssna på låten samtidigt som jag satt i fönstret, kedjerökte och försökte komma över ett krossat hjärta. Jag kan fortfarande inte lyssna på låten utan att vara nära till tårar.
Det är både låten som sådan, men också textens tema. Det är helt genialt. Jag vet få texter som beskriver den frustration man kan känna i sin hjärtesorg så väl som denna låt gör. Hur man harvar på med sina tårar, besatta tankar, längtan och sorg och bara vill att det fanimej ska räcka någon gång. Man är spytrött på att tänka på personen, älta, inte låta bli att skicka sms och sörja. Och ändå går det inte att sluta.
För att parafrasera Gustavs inlägg: Om sommarens bröllop mellan oss av någon anledning ställs in och jag i stället hamnar i en hopplös limbo av återfallsligg, twitterstalkande, ältande och jag saknar dig-sms. Spela denna låt för mig då.

2. En låt som du hatar

Jag tror att jag tyckte att det här var en hyfsad låt när den kom, även om den aldrig varit en av M.I.A:s bästa. Det var dock innan den harvades på indiedansgolv år efter år efter år. Och varje gång blir varenda popsnöre lika lyckligt och jo, säkerligen är det någon som tycker att det är coolt att de gillar en låt som är lite sådära exotisk och icke-vit och däri någonstans ligger mitt verkliga hat. Snälla, sluta spela den nu.


M.I.A. Paper Planes by ecureuilvolant

30 låtar

För en gångs skull ska jag hoppa på en sån dära bloggutmaning och göra som Eric, Gustav, Medelklassman med flera. Jag kommer knappast orka blogga varje dag, men regelbundet i alla fall. Nu kör vi!

1. Din favoritlåt

Jag har en djävulsk massa favoritlåtar, såklart. Men ska jag säga den som jag flest gånger skrikit “det här är min favoritlåt!” om och som jag aldrig tröttnar på, då blir det denna. Dessutom den låt som funkar bäst när jag dansar ensam hemma, sådär som tjejer i romcoms gör när de vill peppa upp sig själva.

Kent och underdogismen

Vissa texter är roligare att skriva än andra. Jag fick 5000 tecken av Expressen Kultur att skriva om Kentlyrik, inför deras turnépremiär ikväll. Det var fantastiskt.

Vissa texter blir bättre än andra. Kanske för att man samlat tankar till den sedan man som tolvåring satt med ett Verkligen-kassettband i stereon hemma i flickrummet. Det är då man unnar sig lite Ranelids excentrism och konstaterar att det här är den bästa text om Kent som någonsin har skrivits.

Texten finner ni här.

De 50 bästa låtarna från 00-talet

Det blev 50 stycken låtar på min 00-lista. Orkar man inte läsa listan kan man bara gå hit och lyssna på den.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.

1. Heart of the city (Ain’t no love) – Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain’t no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled – Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body – Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar – Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen – Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around – Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes – Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me – Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin’-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick – Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r’n’b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love – Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. – Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick – Lil’ Kim
Snuskiga, underbara Lil’ Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend – MGTM
Now let’s have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland – Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out – Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac – Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline – Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane – The Ark

Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn’t man enough – Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go – Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. – Wilco

Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend – Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire – The National

Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don’t lie – Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite – Amadou & Mariam

Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey – Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it – The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. “Den här låten handlar om dig”, sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. “The underdog’s on top”, sa han, “det är du och det kommer att bli du”. Det blev det.
28. It pays to belong – The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing – Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by – Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier – Destinys Child ft T.I. & Lil’ Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights – The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican – Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more – Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It’s Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout – The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit – Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull – Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat – Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos – Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains – The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You’ve been good to me, have I been good to you?
41. If I can’t – 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv “If I can’t do it, homie, it can’t be done”.
42. Phantom Limb – The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo – Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify – Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page – The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla – Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right – Nelly Furtado
“Du måste lyssna på Loose“, sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words – Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god – fiolerna i slutet.
49. This mess we’re in – PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun – M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.


In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.

Vuxna män gör saker tillsammans

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.

Din hud får färg som indianers

Och, som en motvikt till tjalala och reagge, utser jag fortfarande denna till en ultimat sommarlåt.
Smärtan, tystnaden, rädslan för att någon ska nå fram, hur ska människan nå fram till en? Rädslan för att visa sig själv, för att visa alla märken på huden och ens egen fulhet.
Mitt i sommaridyllen, kärlekens prunkande tid, en vass påminnelse om både det nödvändiga och allra svåraste och mest smärtsamma med kärleken.
Att våga bryta isen.

Och 2008 dansas ut till ljudet av…

…lite slarvigt ihopslängt:
Ane Brun – The Puzzle (årets besvikelse är för övrigt att Ane Brun, p.g.a. utmattning, ställde in den tilltänkta intervjun om självutlämnande textskrivande och kvinnlig bitterhet, som jag skulle göra med henne för tidskriften Ful)
Nordpolen – Skimret
Markus Krunegård – Samma nätter väntar alla
MGMT – Electric Feel (Justice remix)
The Game – Dope Boys
The Ting Tings – Shut Up And Let Me Go
Common – What A World
Fleet Foxes – White Winter Hymnal
Merz – Presume To Much
Emil Jenssen – Gått mig i blodet
T.I. – I’m Illy
Nas – N.I.G.G.E.R. (the Slave and the Master)
Lil’ Wayne – A Milli

Gott nytt år på er nu!

Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

Mellan Khemiri och Kelis

Jag har en vän som ett tag hade den klassiska bilden av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres möte med Che Geuvara uppsatt på väggen. Ibland brukade hon peka på den och säga:
- Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha varit med vid det mötet och samtala med dem.
Jag kan tänka mig att det finns dem som kommer att tänka på mötet mellan Obama och Springsteen på samma sätt. Som det The Boss-fan som jag är blir jag själv lite tårögd.
Men det som på riktigt gör mig tårögd och får hjärtat att bulta är Jonas Hassen Khemiris möte med Nas (och Kelis, som också sitter med i rummet). Jag kom helt av mig och glömde allt jag skulle göra nu under eftermiddagen när jag istället fastnade i Khemiris idolbeundran av Nas.

Han låter exakt som jag skulle ha gjort om jag fick träffa Nas. Vi skulle ha suttit där och pratat i munnen på varandra om One love och The world is yours och hur varje textrad som Nas har skrivit får oss att tro att den är skriven just för mig. Där Khemiri tappade orden skulle jag ha fyllt i om Play on playas livräddande funktion för mitt brustna hjärta och hur jag inleder mina skrivardagar med att lyssna på Represent.
Jag skulle ha pratat med Kelis om femme och slampighet, styrka och intellekt kombinerat med världens tightaste röv och jag och Nas skulle ha delat en spliff och pratat mänsklighet och universialism. Sen skulle jag ha drabbats av mitt livs största kåtslag, mellan Khemiri och Kelis och troligtvis börjat gråta av ren idolfånighet. Jag skulle också ha fått ett signerat ex av Illmatic och en I kissed a girl and I liked it-kyss av Kelis.
Det hade varit fantastiskt. Jag borde ha varit där.

Bra skit

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



She walks the asphalt world

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Happy people never fantasize

När en kollega idag frågade om jag tänkte se Broder Daniels sista spelning på Way Out West imorgon kväll svarade jag med ett nostalgiskt leende. Sedan berättade jag om Hultsfred ´99.
Den första festivalen och fortfarande en av de allra viktigaste helgerna i mitt liv.

Då hade jag gått i dammiga, unkna högstadiekorridorer av kvalmig inskränkthet i tre år och varit missförstådd och konstig, suttit på mitt flickrum med mörkblå väggar och hatat hela kontexten som jag placerats i och knarkat mina musikhjältar sådär som man bara knarkar musik i överlevnadssyfte under tonåren. Det var Kent, The Cure, Suede, Broder Daniel och Manic Street Preachers som definierade all längtan, ångest och utanförskap. På Hultsfred ´99 spelade tre av banden. Så en vecka efter att jag lämnat nian och de dammiga högstadiekorriderna ljög jag för mina föräldrar, rymde till Hultsfred och levde ut tre års frustration och utanförskap.
Jag minns den helgen inte bara för att jag äntligen fick hångla för första gången och var riktigt full för första gången och såg en mängd bra band utan kanske allra mest för att jag för första gången i hela mitt liv upplevde det gemensamma utanförskapet. Den kollektiva missanpassningen med delade stjärnor under ögonen, veganmat, Richey is alive-pins (jag hade naturligtvis en sådan, det hade han jag hånglade med under spelningen också), dåliga hållningar och kajalmålade ögon. Ett sommarläger för alla kids som gått i högstadiekorridorer och fått glåpord efter sig för sina konstiga kläder, som hatade kontexten de tvingades leva i och som gång på gång knöt händerna på skolbussen när Henrik Berggren påminde dem om att lyckliga människor aldrig fantiserar.

Det var trettio grader varmt hela festivalen och jag missade Hole-spelningen eftersom jag däckat av folkölsfyllan. På min ryggsäck hade jag skrivit namnen på alla band jag älskade, med en tuschpenna. Jag vågade säga hej till Linda Skugge när hon stod och signerade Fittstim vid ett tält. Jag låg på en gräsmatta och såg på stjärnorna till ljudet av Yvonne. På Placebokonserten bar jag min svarta tröja som jag skrivit Slackerbitch med glitterpenna på. Jag hade vit skjorta, slips och alltid tre svarta stjärnor under mitt vänstra öga. Jag hånglade med trettioåriga män som påstod att de var musiker. Jag pratade politik och poserade utanför Ung Vänster-tältet.
Jag var inte ensam i min ensamhet.
Jag var bara en av dem som också karvat sig i armarna efter att ha sett bilderna på Richey James där han ristat in 4 real i sin ena underarm, som förstått precis vad Henrik Berggren menade när han sjöng om att lyckliga människor aldrig fantiserar, som drömde om den sortens dekadenta liv av queerknull och ecstasy i London som Brett Anderson stönade om samtidigt som han åmade sig på en förstärkare. Vi var helt plötsligt så många som var ensamma tillsammans. Det fanns andra missförstådda som jag kunde dela mitt förstånd med.
Den tidiga lördagkvällen då Broder Daniel steg ut på Hawaiscenen i eftermiddagssolen och jag hoppade och skrek hela konserten, utan några specifika minnen att komma tillbaka till, är de enda gången som jag sett Broder Daniel.
Sedan åkte jag hem till småstaden och peircade min näsa, färgade om håret svart, fick krönikörsjobb på lokaltidningen och drog igång feministiska aktioner. Någonstans började all min stolthet över ett utanförskap på Hultsfred ´99. Det var då jag började se allt som jag var; de konstiga åsikterna, den annorlunda musiksmaken, skrivandet, bokläsandet och ångesten, som tillgångar på ett eller annat sätt.

När jag berättar om det för min kollega skrattar hon åt min nostalgi. Hon säger att det hörs på min röst att det snart var tio år sedan. Att jag börjar få det där skimret i ögonen som tyder på att man minns någonting som hänt och någon som man var med en kärlek, utan skamsenhet, men också någonting som existerar så långt tillbaka i tiden att det finns väldigt mycket distans till det. Att jag börjar bli vuxen som kan prata om mina tonår på det sättet.
- Snart tio år sedan, säger jag och det hisnar i tanken, åldersnojan slår till.
Men jag tror jag bär upp min vuxenhet, på samma sätt som jag burit upp mitt ensamma och delade utanförskap sedan dess. Jag kan inte tänka mig ett mer värdigt sätt att börja ladda inför sin 25-årsdag om några veckor på än att en gång till få höra Henrik Berggren berätta för mig att lyckliga människor aldrig fantiserar. Det är ett värdigt avslut på en era, på väldigt många sätt.

Fotnot: Angående Placebo gjorde jag faktiskt ett nostalgiskt försök även med dem för ett par år sedan. På Roskilde 2006 lämnade jag en fantastiskt fin spelning med underbara Jenny Lewis and the Watson Twins och Den mörkhåriga gick ifrån Strokes-spelningen för att förenas i gemensam nostalgi. Det blev naturligtvis helt misslyckat. De nya låtarna kunde vi ingenting av, allting lät likadant och kidsen som gillar dem idag var fula och fattade ingenting. Brian Molko var fortfarande snygg, men inte alls på samma magiska, androgyna sätt som han var när jag var femton och såg Velvet Goldmine en gång i veckan ungefär. Men det är naturligtvis en helt annan sak än att se Broder Daniels sista spelning.

Apropå ingenting alls

fast möjligen apropå DIY-livet som ensamboende, har jag fått igång mitt nedladdningsprogram krånglat ett tag. I skrivandets stund hamnar Nas Untitled i min dator.
Förstår ni hur lika delar nervöst och peppigt det är?
Om man betänker att föregångaren Hiphop is dead är en av två skivor (jämte Hagnesta Hill) som på riktigt räddat mig under en jävlig period av mitt liv är det inte konstigt om mina förväntningar på skivan ligger på en skyhög nivå. Å andra sidan är jag inte i så värst stort behov av räddning just nu, som jag var när den skivan släpptes. Men det vore fint ändå, om jag fick göra om det jag gjorde då. Om Nas fick gå in och ge mig svaret på de frågor inför nutid och framtid, som jag trots allt har.
Nas ger mig svaren och what would Kanye West do? Det pågår någon form av religiös ikonisering av hiphopartister i mitt liv, som är rätt osund tror jag. Men apropå Kanye West var det här rätt kul. Med tanke på att jag i mina kommentarer till något inlägg från någon månad tillbaka spred ut ett rykte om mitt eget bloggspöke och huruvida jag egentligen är en 35-årig raggarkung från Norrlands inland borde jag kanske även i detta fall ta efter Kanye West.

(Och ja, jag undviker disken just nu)

When life gives you lemons, you paint that shit gold

Nej. Nej. Nej.

Som om det inte vore nog att jag missade Nas konsert i Göteborg förra sommaren, p.g.a. jävla Norrland.
Som om det inte vore nog att jag missade Jay-Z i Globen förra veckan p.g.a. jävla jobb.
Som om det inte vore nog att expojkvännen igår satt och skickade över fantastiska videoklipp från Jay-Z-konserten med tillhörande lyriska utrop över MSN.

Jag har tjatat sönder bloggen och igår också expojkvännen om Brother Ali och Atmosphere. Jag har i flera månaders tid gått och tänkt att kom igeeen Way out West, kan ni inte boka någon av dem så jag ser någon som helst anledning att betala 1300 kronor för att gå på Way out West. Årets hiphopakt – N.E.R.D.? Skämtar ni med mig? Ge mig något som toppar eller åtminstone matchar förra årets Kanye West-konsert.
Jag skulle döda en kattunge för att få se Brother Ali live.

Brother Ali och Atmosphere kommer till Göteborg. De gör en gemensam konsert på Kulturkalaset. Gratis. De spelar den 17 augusti.
Den 16 augusti åker jag till Norrland på en icke-ombokningsbar biljett.

Jag var i alla fall naken

Egentligen skulle min telefonintervju hållas en timme senare, men när jag kommer ut från duschen hör jag hur telefonen ringer och jag springer dit och svarar. Jag ska hålla intervjun på en gång och jag säger ett ögonblick så pass att jag hinner torka håret någon sekund så att det inte ska droppa ner på mobiltelefonen. Några kläder hinner jag inte sätta på mig.
Nu har jag suttit i tjugo minuter helnaken vid mitt skrivbord och pratat med heta Andrew Vanwyngarden från MGMT.
Inte för att han visste att jag var naken, vi pratade om något rörande sex eller det fanns någon slags tention in the air. Men ändå. Djävligt hett alltså.

Förresten

Intressant att Kent fortfarande är den enda musik, förutom random hiphopnamnsdroppande och citat, som jag faktiskt skriver om. Jag har inte lyssnat på Kent på flera månader, men lyssnat på så bedårande band och artister som The Republican Tigers, The Ting Tings, MGMT, Bon Iver, Atmosphere, Beirut, Brother Ali, Cool Kids och Rufus Wainwright och likt förbannat är det bara Kent som får sina blogginlägg.

Och allt är som förut

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.

I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

Krisuppdatering blandskivan (eller: Kent-Elin och Morrissey-mannen analyserar gammal soul)

Jamen jaha. Jag tog till mig av alla era tips, gjorde en låtlista, skulle till att bränna skivan också hänger jag med Morrisseymannen nu på eftermiddagen. Och då har den djäveln ägnat gårdagen åt att ladda hem fucking 2 GB med all gammal soul fram till början av 80-talet.
Allt finns med!
Dessutom är Morrisseymannen en ytterst kritisk musiklyssnare som redan sållat ut merparten av dessa GB som inte värt att spara. Jag hjälpte honom nu med andrasorteringen av tre. Kent-Elin och Morrissey-mannen har under eftermiddagen fått en sådan enorm dos av gammal soul att jag själv känner ett enormt behov av att under den kommande veckan enbart lyssna på vita singersongwriters.

Några saker som vi kommit fram till i genomlyssnandet/utsållandet:
1. Två genomgående teman med gammal soul och deras texter är att de inleds antingen med frasen ”My friends tell me/told me…” eller ”Have you heard the news/I have heard the news”. Vad vännerna säger handlar oftast om att det är något konstigt med artisten vilket sedermera under resten av texten hänvisas till att åh baby, det är ju för att jag äntligen funnit dig och är så kär yadayada. Ibland säger vännerna också att pojk/flickvännen varit otrogen eller är dålig vilket antingen innebär att artisten 1. Bölar ut sin hjärtesorg eller 2. Säger att kompisarna är dumma i huvet som inte fattar att kärleksobjektet är bra eller att artisten helt enkelt inte kan låta bli att vara kär i kärleksobjektet fast den är en idiot/player.
Nyheterna handlar oftast om att det kommit en ny dans till stan, att pojk/flickvännen varit otrogen eller att någon annan eller artisten ska lämna stan. Det är hot news stuff i soultexter.
Överlag bör sägas om soultexter att det knappast är någon vinnande lyrik och företrädelsevis är de oerhört banala på gränsen till, eller överträdande gränsen till, pinsam. Efter en stor dos av soultexter vill man bara begrava sig i dubbeltydiga Morrissey-texter eller svårtolkad Jocke Berg-lyrik. Om man är en Morrissey-man och Kent-Elin i alla fall. Lite mindre åh baby jag är kär eller mitt hjärta är krossat och lite mer svår poesi thank you.
2. Soulartister älskar att skrika och stöna. Även om de börjar lugnt och fint i de första verserna består tredje versen nästan alltid av lite skrik och stön. Det är som om den banala lyriken inte längre räcker till till att uttrycka åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta utan stönandet måste tas till.
Ett annat fenomen på samma tema är skrik-körerna. Väldigt många artister har en skrik-kör bakom sig som upprepar vad artisten sjunger, men nästan alltid i en högre ton. Så om åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta-budskapet inte gick fram i artistens version kommer skrikkören direkt därefter och liksom rubs it in. Morrisseymannen framhöll här Solomon Burkes Got to get you off my mind som ett lysande exempel på detta. Låten är annars rätt soft, Solomon Burke sjunger lugnt i en habil stämma och mitt i allt bryter skrik-kören in. Fantastiskt, på sitt speciella sätt.
3. Soulartister gillar också att sticka in små catchy fraser mitt i sången. Återkommande exempel är ”I gotta tell you this now” och ”you better listen”. Liksom med fenomenet skrik-kören handlar det väl om att rub it in, att framhålla det viktiga budskapet som – redan konstaterat – nästan alltid består av åh baby I love you eller du har krossat mitt hjärta så att det absolut inte går förlorat.
4. Soultexter och artisterna har ingen självdistans eller stolthet. Överhuvudtaget. Det är liksom straight on jag-är-så-jävla-kär eller jag-är-så-förbannat-ensam-och-olycklig-att-jag-vill-dö. Man kan inte leva utan personen och man börjar böla så fort man ser personen och man är så trött på att vara ensam men ingen vill ha en. Ett lysande exempel här, framhållet av mig, är The foundations Aint to proud to beg. Liksom hej du är inte kär i mig, du vill inte ha mig men jag tänker gå ner på mina bara knän och be dig älska mig och aldrig ge upp för jag har ändå ingen stolthet. Grattis The foundations. Lär ju funka.
5. Soullåtar är rätt enformiga, banala och uttröttande men de flesta räddas av och blir riktigt bra låtar med hjälp av handklapp, en bra skrikkör, fin basgång och catchy refräng.

Men alltså. Nu måste skivan göras om. Och jag har bara några timmar på mig för den ska överlämnas ikväll. Gah.

Snela jelp mej

Okej. Dealen är att jag ska ge bort en blandskiva. Tanken är att den ska innehålla svart musik. Och låt oss inte analysera begreppet svart musik ur ett intersektionellt perspektiv just nu utan skita i att jag generaliserar och delar upp efter ras. För jag behöver hjälp.
Mottagaren är en snubbe vars skivsamling är det vitaste jag någonsin sett. Vi snackar killen som är uppvuxen med Springsteen och Dylan och avgudar Morrissey. Vidare är singer/songwriterfåran extremt överrepresenterad i hans samling tillsammans med gamla indiegardet. Nu har han precis börjat lyssna på gammal soul och dessutom tvingats lyssna på mina lyriska beskrivningar av min kärlek till hiphop till den grad att han slutligen sa;
- Jaa, när du lägger fram hiphop på det sättet låter det ju faktiskt riktigt…okej.
Tanken är att jag ska bearbeta honom vidare och göra hans skivsamling mindre vit. Samt naturligtvis övertyga honom om storheten i en riktigt bra hiphopdänga.

Frågan är alltså hur man går tillväga. Dels gällande svart musik inom andra genrer än hiphop – vad måste vara med? Hittills är Nina Simone, Otis Redding och Lauryn Hill uppskrivna. Men vad mer? Och ni som inte alls är bevandrade inom hiphop utan mest håller er till – återigen ursäkta generaliseringen – vit musik men kanske ändå fallit för en hiphoplåt någon gång och tyckt att den varit okej; vilken låt var det? Jag har en tanke om att det måste vara snäll och lite mesig hiphop med mycket melodier, mindre rap över enkel bas och kanske någon popsampling – ja helt enkelt hiphop som låter så vit som möjligt ehe. Vad tar man då?

Ge mig alla tips ni har. Utvärdering av resultat utlovas vid senare tillfälle.