Elin Grelsson

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.

– Shit Erik, vilka fina krukväxter du har! Jag fattar inte, jag har också såna här växter men dom har inte växt nånting på flera år medan alla andras har växt sig höga.
– Men ger du dem någon kärlek då Elin? För du vet att man måste ge dem kärlek för att de ska växa va?
– Alltså nja. Jag brukar totalignorera dem i några veckor och sen helt plötsligt, precis när de håller på att dö ut och ge upp då överöser jag dem med vatten och kärlek. Och sen skiter jag i dem igen i några veckor.
– Mm…det där är ju en metod som kan funka på människor men jag tror inte det funkar så bra om man vill ha välmående krukväxter.
- Men jag brukar köra samma taktik med disken ju. Först ignorerar jag den i en vecka och sen bara tokdiskar jag allt med alldeles för mycket diskmedel på en gång. Och ibland kör jag en teaser och häller upp diskvatten med diskmedel i och sen preciiiis när jag ska till och börja diska så bara skiter jag i det och låter disken ligga där i kallnande vatten en vecka till istället, haha.
- Alltså jag vet inte Elin…det här med att köra något slags manipulativt game:ande på sitt hushållsarbete känns lite overkill. Du har inte funderat på att bara diska, vattna blommor och istället köra Neil Strauss-grejen lite bättre i dina relationer istället.
- Alltså jo. Man kan ju tycka att det vore lite mer fruktbart ja.

- Tror du att män eller kvinnor ljuger mest?
- *Svarar inte utan låter frugan babbla lite innan vi ställer oss någon annanstans*
- Hej, du jag frågade ju dig förut. Tror du att män eller kvinnor ljuger mest? För jag läste en artikel i aftonbladet som skrev om att kvinnor drar fler vita lögner än män, typ om sin vikt och så.
- Jahadu
- Ja, vad tror du då?
- Jag tror att det är skittråkigt med generaliseringar, jag sysslar inte med sånt
- Nähä okej…men om vi skulle generalisera för en kväll. Om vi säger såhär; vilka människotyper tror du ljuger mest?
- Sorry, ointressant ämne.
- Jaha…okej. Såhär då: Jag tycker du är jättesnygg. Jag försöker starta en konversation med dig. Det här var min öppningsreplik.
- Men varför säger du inte bara det då?
- Men är det inte ganska uppenbart att jag är attraherad av dig om jag kommer fram och börjar prata med dig i en krogmiljö?
- Kanske det men om du sagt att jag var jättesnygg hade jag tyckt att du varit smart men när du drar trist generalisering om kvinnor och män blir jag bara less. Plus att du uppenbart snott det från Neil Strauss The game.
- The game vadå?
- Amen skärp dig.

Det är som de säger att nu är jag singel igen och jag kan inte längre skylla på pojkvän och regelbundet sex och Amsterdam är omöjligt och många mil härifrån och det är nu som jag inte har några ursäkter till mjukbyxor och film på en fredag, precis som inga ursäkter finns till att inte dra de där helkvällarna och aldrig gå hem i tid och alltid flirtögon och tolka blickar och leenden, fast jag inte vet hur man gör.
En hets; kommer den inifrån eller utifrån den här gången? Jag vill bara hålla fast min energi, här hos mig. På mig. Vill möta massor med intressanta människor, diskutera sådär som jag och han ovan en stund senare befinner oss i snack om Timbro, Chomsky och språkteorier, utan att jag för en enda sekund överväger att lämna ut vare sig tunga, telefonnummer eller kropp. Vill sitta hemma i mjukisbyxor och skriva när jag helst känner för det. Vill hellre ha en tom mobiltelefon än en som innehåller tvetydiga sms jag måste tolka. Vill hellre vara jag rakt upp och ner istället för att flirtförställa mig, även om det innebär att jag är bitchig, kaxig och konstant ifrågasättande istället för att bara nicka och le.

Man kan säga att jag kanske bara är rädd och därmed har stängt av mig själv. Man kan säga att jag är rädd för att jag kommer att behöva bli besviken, känna mig ratad, avundsjuk på väninnor eller ge mig in i saker där jag riskerar någonting. Man kan kalla mig viktorian när jag bara ligger med folk som på allvar fångar mitt intresse och övertygat mig om deras intelligens och humor innan jag ens överväger dem och lets face it, jag har ganska höga krav gällande intressanta människor, de är ärligt talat rätt få.
Eller så är det någonting som förändrats inuti, en känsla jag längtat efter, något som sakta rör på sig i rätt riktning.
Jag är så jävla bra. Jag är så grymt snygg. Jag kommer vara det även om jag sitter i mjukisbyxor och skriver en roman. Jag kommer vara det även om jag sitter ensam på treans spårvagn, ägnar dagar åt mig själv, inte har några nya telefonnummer i telefonboken. Jag kommer vara det även om jag gapar åt män och drar hem och sexlivet stavas egentid och inte tvåsamhet. Jag skiter i vilket just nu. Min energi är bara min och den är fantastisk och en unnest. Vill du ha lite av den får du banne mig jobba på att förtjäna den också.