Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger “amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga “hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Horisonter

Jag blir tjugofyra år på lördag och först kan vi fnissa en stund åt konstaterandet att min födelsedag i år sammanfaller med firandet av Heterohatets dag. Tro mig, jag har gjort det. Sedan kan också konstateras att är det en vecka som ska vara fylld av bra saker, bra nyheter och sparkar i rätt riktning är det väl veckan innan ens födelsedag.

Från Institutionen för Genusvetenskap anser de att jag haft ett klart genusperspektiv i mina tidigare studier och uppsatser, även om jag aldrig läst renodlad genusvetenskap, och jag glider raka vägen förbi hela grundutbildningen och in på den tvååriga yrkesförberedande masterutbildningen till internationell jämställdhetshandläggare på avancerad studienivå.
Från fakultetsnämnden skickas sammanställningen kring förra årets antagning till forskarutbildning ut. Jag rankas trea på min institution med kommentarer om att jag genomgående visar mycket goda studieresultat, varit engagerad och bedöms trots min unga ålder som mycket väl tänkbar att genomföra en avhandling. Om en månad är det ansökningsdag igen, med minskad konkurrens och en mer taggad jag.
Från Island kommer ett brev ifrån lillasyster. Ett födelsedagsbrev med ord om hur bra jag är, alla vis jag varit den största förebilden på, den inspiration och det stöd jag varit och hur älskad av henne jag är. Syskonhjärtat brister med tårkanalernas översvämning och käraste lillasyster, aldrig så nära som nu fast aldrig så långt ifrån egentligen.
Från Norrland kommer brev från mamma och mormor med pengar och ord om att jag är älskad och saknad och pappa telefonsupportar uppsättningen av mitt väggmonterade bord för jag kan om jag vill, det lovar han och han har rätt, min pappa har alltid rätt.
Från Motala kommer brev från folkhögskolan som välkomnar mig tillbaka i en ny termin och det är med lika delar ångest och jävlar anamma som jag från och med måndag kommer att tvinga mig själv att öppna det där dokumentet märkt Skrivprojekt och jobba med det minst tre timmar om dagen.

Jag blir tjugofyra år på lördag. Dagen firas i Danmark med närmaste tjejcrewet och på kvällen ställer jag till med kalas.
Jag tänker på Allen Ginsbergs dikt Död och berömmelse där han beskriver sin begravning. Fylld med gamla vänner, beundrare, nya och gamla älskare, fans och ovänner ska den vara. Så mycket hybris att jag jämför min 24-årsdag med begravningen av en av litteraturens storheter har jag inte, men jag tänker mig min tjugofjärde födelsedag på samma sätt. På 31 kvadrat ska alldeles för många, rent logistiskt och syreupptagningsmässigt sett, av gamla och nya vänner, älskare, fiender och fans få plats. Jag är lite för mycket kärlek och lite för lite konsekvenstänkande när det kommer till att planera fester. Jag har lovat att bjuda på sprit, hits och mig själv. Klart folk blir sugna på att komma.

Jag blir tjugofyra år på lördag och jag tänker på Nietzche och berget. Minns vad jag skrev. Längsta vandringen i världen ur vinterregn och ensamma insomnianätter, uppbrottssorg, bekräftelsefamlande, eventuell arbetslöshet och total avsaknad av framtidstro. Jag har klättrat, om jag har. Sedan vaknar jag lite mer än ett halvår senare av att solen väcker mig och det är en vecka kvar på jobbet och i min hand ligger hans. Han som kysser över min kropp och säger att jag är den finaste i hela den akademiska världen, ja resten av världen också för den delen.
På toppen av berget tecknar vi en bild av våra framtider. Jag som genuslobbyisten, debattören, kritikerrosade författaren och språkforskaren som sedan ger sig in i politiken och tar Fi med sig in i riksdagen. Som skriver avhandling, föreläser, debatterar och ägnar nätterna åt romanarbete. Han som lågstadieläraren, älskad av barnen med gitarren och leken och tron på barnens kreativa utveckling som stöd för lärandet, som ägnar fritiden åt engagemang i anarkistiska nätverk, illegal väggmålning och punkbandsspelningar på svartklubbar och gårdsfester i Majorna.

Som om min tjugofyraårsdag är avstampet för ett lyckligt liv utan hinder och som om toppen kommer att vara beständig. Så är det ju inte och jo, jag ser dalarna. Men från toppen av berget är blicken mer riktad mot horisonterna än neråt och kanske har jag aldrig trott så mycket på horisonternas möjligheter som just nu.

utan kärlek, då svälter vi ihjäl. utan hopp förtvinar vår själ

ut från afropasset med svettrännilar nerför ryggen, blir stående i häggblomster och bara knarkar sommardoft. i mobiltelefonens inkorg finns ett fint sms och i hörlurarna sjunger svenska akademien om kärlek och gemensamma mål.

det är ett imorgon då vi sätter oss på tåget till stockholm och ett i övermorgon då vi sätter oss på flyget till paris och sedan kommer jag hem, snor ihop en hemtenta (jamen precis så) och flyttar. så drar allting igång med jobbet och norrlandsvistelse igen, samtidigt som stadsbilden blir ännu grönare och min lillasyster blir den sista av oss barn att sjunga om lyckliga dar.
uppbrott. bilden förändras. nietche och berget; nådde jag någonsin toppen? är det meningen att man ska nå toppen? jag har solskensmornar, utvilade ögon, starka armar och pirr i magen. toppen ska man inte nå, man ska bara sträva. vila ibland. just nu vilar jag. den här sommaren vilar jag, bringing happiness back, spänner armmuskler och hjärnmuskler och kanske hjärtmuskeln till och med.

min puls slår i baktakt och jag klickar förbi bilder av justin-hösten med allt det nya; konturerna igen jag såg dem. den där vintern då det alltid regnade och jag aldrig sov, ringde honom tre på morgonen för att få veta om han låg med henne eller inte och grät till ljudet av nas medan morfar lekte med döden så att vi alla satte hjärtat i halsgropen. den här våren; jag blev trasslig, sen förlorade jag mig i cigaretter och okända ögon, okända händer, sov och skrev och gick ner sex ölkilo på köpet sådär.

klick; nu tar vi nästa bild. det är häggen som blommar och viskar sommar och den här sommaren tror jag på. jag och mina vänner, parkerna och min lägenhet med dörren alltid på glänt. det här är sommaren då vi ska samlas och vi ska älska varandra och skratta oss gråtmilda ihop, diskutera, kreativera och sen ska vi bara förändra och krossa. fuck klimatförändringar, sd-kongresser, anders borg-hästsvansar, tomma löften, alienation och desperation. fuck den flexibla arbetsmarknaden, byråkrati och spruckna drömmar. i sommar bara älskar vi och allting blir bra.
- det värsta som kan hända är att man förlorar tron på människan, sa någon till mig.
den här sommaren ska jag tro igen och sen kan vad som helst hända och kanske gör vi revolution eller så blir vi bara lite gladare, lite klokare och tror lite hårdare men skitsamma; det kommer att bli en fantastisk sommar i vilket fall.