Category: nördande

Behovet av en populärkulturell nördidenitet (I am Sam Weir)

Det är i början av 2000-talet. Jag sitter på Studenthälsan och ser in i min unga, nyutexaminerade, manliga psykologs ögon.
– Ibland vill jag ingenting annat än att du ska förklara för mig att jag inte är ful och töntig. Att du ska säga att jag är vacker. Att om jag inte vore din klient skulle du vilja ha mig.
Han lutar sig bakåt och psykologhummar.
– På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Jag skulle kunna säga till dig att du inte är ful, men jag tror inte att det skulle hjälpa dig. Det är du själv som måste omvärdera den självbilden, eller hur? säger han och jag nickar medan jag pressar naglarna i handflatorna av undertryckt ilska.

Några år senare sitter jag och min vän Erik och fikar och pratar relationer.
– Nä, men liksom jag är ju inte en tjej som raggar och har en massa människor på gång, säger jag.
Erik reagerar med att spotta ut kaffet över köksbordet i en chockinitierad hostattack.
– Skämtar du med mig? säger han.
– Nä, vadå? Jag är ju liksom inte en sån tjej, säger jag, mig blir man ju bara kompis med.
– Inte en chans, säger han, det där är någon gammal självbild som du har, det där får du ta och göra upp med och omvärdera.

Ännu några år senare skickar jag ännu ett av alla mail till LSM om att jag känner mig ful, töntig och tråkig. Hon svarar sådär genom-LSM-klokt om att ”jag skulle kunna berätta för dig om och om igen om ditt leende som gör mig motståndslös, dina fräkniga mjuka händer och dina bröstvårtor som finaste rosa frukttuggisarna, men det spelar ingen roll. Det är du som måste ändra på din självbild, det kan inte jag göra åt dig.”

Just nu ser jag alla avsnitt av Judd Apatows kultförklarade serie Freaks and Geeks från början till slut. Förutom att det är en fantastisk serie händer det någonting i mig när jag tittar på den. Genom identifikationen med huvudkaraktärerna som jag obönhörligt känner, samtidigt som jag roas av dem, tillåts jag också skratta åt den uppväxt som var min. Den uppväxt som skapade den där självbilden som jag har så svårt att skaka av mig och som fortfarande är helt omöjlig att fullt ut omvärdera. Den fula nördtjejen som alla bara blev kompis med.
I avsnitt åtta blir det så plågsamt mitt i skrattet att jag får tårar i ögonen.
Geek-lillebrorsan Sam ska äntligen få träffa sin stora kärlek, cheerleaderstjejen Cindy efter skolan. Han går dit i den förhoppningsfulla, kärleksfulla övertygelsen om att det är en dejt.
När de sitter där kommer en av de populära killarna in och Cindy berättar då för Sam om vilken crush hon har på den killen. Skiftningarna i Sams ansikte är det som gör mest ont. Jag känner igen dem, de har varit mina så många gånger. Besvikelsen som man försöker dölja när det går upp för en att man är en kompis och ingenting mer, hur man sedan lägger masken på precis som Sam gör när han istället tvingas gå in i rollen som killkompisen som tipsar Cindy om vad hon borde göra för att få en dejt med den populära killen.
Jag har varit där så många gånger att jag kan den rollen utantill. Fortfarande tar jag ibland på den frivilligt för är det någon roll som jag kan så är det att vara tjejkompisen.

När jag pratar om min uppväxt och tonårstid med nördkillar med liknande erfarenheter blir de alltid förvånade.
– Vadå, jag trodde att det bara var killar som var den eviga kompisen. Jag trodde att bara killar kunde vara nördarna som aldrig fick hångla, ni tjejer kan ju inte ha haft problem med det.
Olika varianter av uttalanden som ovan förekommer alltid. Jag tror att det dels handlar om olika uppfostran. Tjejerna som passiva och killarna som aktiva och därmed de som initierade hångel. Men jag tror också att det handlar om skilda populärkulturella referensramar.
Medan nördkillarna som bara var kompisen, var fullständiga losers, nördigt intresserade av rollspel och Star Trek och höll tjejers hår när de kräktes har fått upprättelse genom en hel populärkulturell genre med filmer, böcker, TV-serier och musik lyser nördtjejerna fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Där nördkillarna tillåts att skratta åt och bygga en populärkulturellt bunden identitet kring sin kassa uppväxt, är nördtjejernas uppväxt fortfarande någonting som mest är sorgligt och behöver bearbetas. Någonting som genererar i dåligt självförtroende, destruktiva relationer och diverse psykiska problem.

Min uppväxt var rätt sorglig. Den gav mig en självbild som jag fortfarande tampas med. Men den var också hysteriskt rolig, ur ett tragikkomiskt perspektiv.
Att jag var tjock när jag var liten och det enda som jag gjorde på lågstadiediscon var att äta popcorn och bli ännu tjockare.
Den gången då min mamma övertalade mig att lämna mitt rökelsefyllda, Suede-dånande flickrum och gå på åttornas klassfest. Då alla började leka hångellekar och Sanning och konsekvens och jag blev så nervös, eftersom jag inte ville utsätta någon stackars kille för att behöva hångla med ful-Elin, att jag istället ägnade kvällen åt att spela dataspel med värdinnans lillebror.
Det året då jag var hopplöst kär i en kille i nian och allting slutade med att jag skrev ett självutlämnande kärleksbrev till honom, som han sedan läste upp för halva skolan och alla skrattade.
Alla timmar jag satt och lyssnade på en av mina bästa killkompisar när han pratade om hur olyckligt kär han var i min bästa kompis, som rankades som en av skolans snyggaste tjejer, medan jag var hopplöst kär i honom och tänkte att om jag bara var tillräckligt bra kompis med honom skulle han tillslut upptäcka mig.
Att jag ägnade hela min högstadietid åt att onanera, läsa Karin Boye, ha konstiga kläder på mig och undra om jag någonsin skulle få hångla, medan ett flatrykte om mig florerade vilt i korridorerna.
Alla kvällar då jag bönade och bad att någon skulle tafsa på mig dagen därpå, bara ta lite på min hormonstinna, genomkåta tonårskropp. Hur jag dagen därpå likt förbannat påpekade för killarna i klassen att porrbilderna de hade på insidan av skåpen var kvinnoförnedrande och inte borde tillåtas i skolan och att jag insåg att jag i och med att jag aldrig kunna hålla käften var otafsningsbar.
Den gången då vi satt och skrev ett svenskaprov och en kille i klassen lutade sig fram mot mig och jag trodde att han skulle smygtafsa lite på mina konstant styva bröstvårtor, när han i själva verket bara ville smygkolla på provet som hon som alltid hade alla rätt skrev.
Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial. Allt ovanstående och tusen andra exempel är också väldigt roligt. Vartenda tragiskt tonårsminne som fått mig att bli tjejkompisen och smarta nördtjejen är någonting som Judd Apatow skulle kunna göra briljanta scener av.

Men det blir det inte. Fortfarande lyser nördtjejerna i stort sett med sin frånvaro inom populärkulturen. Trots att jag i vuxen ålder insett att jag delar erfarenheter med en hel del andra tjejer. Trots att varenda tjej som jag dejtat de senaste åren varit minst lika nördiga som killarna som jag träffat och pratat om sina juniortitlar i schack-SM, dragit Star Trek-referenser och åkt på rollspelskonvent.
För mig har ingen terapi, inga ältsamtal med vänner och inga relationer, ragg eller one night stands kunnat hjälpa mig i min självbild. Fortfarande blir jag uppriktigt förvånad så fort någon visar något annat intresse av mig än som vän. Fortfarande fattar jag inte alls att någon är attraherad av mig om de inte uttalar det bokstavligt eller fysiskt och fortfarande faller jag in i rollen som tjejkompisen när jag egentligen har ett annat intresse.
Det som hjälper, mer än någonting annat, är att tillåta mig själv att skratta åt alla de där såren som jag fick under min uppväxt. Göra det exakt så pinsamt tragikkomiskt som det var. Det är genom skrattet och tårarna framför Freaks and Geeks som jag på riktigt tillåter mig själv att gå tillbaka till de där jävliga uppväxtåren och okeja den jag var och det som hände. Jag behöver mer av det. Jag behöver kvinnliga Seth Rogen-karaktärer, misslyckade och fula tjejer som aldrig får hångla, tokrunkade Superbad-tjejer som inte kan tänka på annat än sex men aldrig får ligga och tjejkompisar som killarna anförtror sina cheerleadercrushes till. Jag vill ha en populärkulturell identitet till min kassa tonårstid. Det är genom humorn som jag på riktigt kan gå till botten med vem jag var.

Singelcoachning

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med “njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Get get get get getcha paper boy

Ett tydligt tecken på hur nördigt ingrottad i metafysik och förra århundradets kommunistkvinnor jag har varit den senaste tiden måste vara att jag först nu på eftermiddagen, via någon slentrianläsning av NG, upptäckte att The Game spelar här i Göteborg imorgon.

Nu har jag ju nästan inga pengar kvar och som vanligt ingen att gå med. Men det är ju kul att kunna addera ännu en missad hiphopkonsert till listan.

Seminariet i mina våtaste drömmar…

…ges ikväll på Göteborgs Konsthall klockan 18-20.
Jag hoppas att vi ses där:

“TAP-seminarium
TAP är en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av fyra forskare vars inriktning nu kretsar kring frågor om posthumanism och humanioras identitet.

Seminariet kommer utifrån bl.a. Donna J Haraways idéer i boken »Apor, cyborger och kvinnor», ta upp frågor om kopior, original, efterapningar, och konstens och människans identitet.
TAP står för »Tes-Antites-Protes: posthumanistiska perspektiv på språkets teknologier» och var från början en seminarieserie, men är nu främst en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av de fyra forskarna Jonas Ingvarsson; lektor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, Mikaela Lundahl; forskare i idéhistoria och föreståndare för Museion vid Göteborgs universitet, Staffan Larsson; docent i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet, och Jakob Wenzer; doktor i etnologi och forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap.”

info hämtad från Göteborgs Konsthalls hemsida

Pär Ström anno 1924

Eftersom humaniora is a hell of a drug, jag erhöll ett humaniorastipendium även denna höst och jag blir kvar i Göteborg under våren och inte vill bli utkastad ur min studentlägenhet hoppade jag på en sån där 15 hp-kurs på avancerad nivå på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria.
Detta också för att en kurs med namnet Kvinnliga tänkare: Feministisk teori, politisk agitation och idéhistoriska perspektiv faktiskt inte går att motstå. Nu lär det bli genushistoriskt nördande med jämna mellanrum igen här ett tag.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande. Wieth-Knudsen har ungefär samma utgångstanke i sin bok som Pär Ström har i Mansförtryck och kvinnovälde från 2007:
1. Feminismen har gått för långt och fått för stort inflytande.
2. Det är egentligen män som det är synd om.
Wieth-Knudsen publicerade Feminismen då många av den liberala kvinnorättsrörelsens krav hade blivit uppfyllda. Kvinnor hade fått rösträtt och tillskrivits medborgarskap, de var inte längre lika ekonomiskt beroende av män, i Sverige hade kvinnor dessutom fått rätten att ta ut skilsmässa (förmyndarskapet över barnen låg dock fortfarande på mannen vilket gjorde att kvinnan riskerade att förlora sina barn om hon tog ut skilsmässa, vilket är intressant om man betänker hur männen idag får strida för umgängesrätt till sina barn, något som Pär Ström också tar upp i sin bok). Feminismen hade vunnit många segrar.
Wieth-Knudsen ville i sin bok påvisa hur kvinnorörelsen gått alldeles för långt och inte tog hänsyn till de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor, där män var högre stående i avseenden gällande såväl intelligens, känsloliv som moral.

Under kapitlet Intellekt hävdar alltså Wieth-Knudsen att kvinnor alltid är dummare än män. Detta gör han genom att ställa upp en liten grafisk tabell föreställande det danska folkets intellekt på en skala från idiot till geni. Han har sedan två grafiska linjer som ska påvisa skillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa har han sammanställt utifrån alla 24-åriga kvinnor och 30-åriga män i hela Danmark. Mer information om hans källor ges inte, eftersom han troligtvis inte har några.
På alla punkter mellan idiot och geni ligger männen avsevärt högre än kvinnorna i intellekt. Vid punkten talang, som föregår geni, har kvinnornas grafiska linje försvunnit helt. Det finns nämligen inga kvinnliga talanger och genier.
Efter fyra sidors matematisk, obegriplig genomgång gör Wieth-Knudsen själv följande sammanfattning av sin undersökning:
“Mannen och kvinnan äro varandra intellektuellt jämställda blott i närheten av den intellektuella nollpunkten. Det finns nämligen ungefär lika många manliga som kvinnliga idioter.”
Jag hade önskat att jag kunde beema fram K.A. till sommaren 2008 i Sverige. Det hade varit fantastiskt att se hans debattartikel i Aftonbladet kring Heliga familjen-debatten:
K.A. Wieth-Knudsen: Jämställda relationer finns visst, Maria Sveland! Så länge båda två är idioter!

Under kapitel 2, gällande kvinnors känsloliv gör inte bara Wieth-Knudsen upp med likhetsfeministerna, han börjar basha särartsfeministerna också. Att hänvisa till biologism och hävda en typisk kvinnlighet som borde upphöjas och behövs i det offentliga livet innebar i början av 1900-talet inte att du var en kvoteringskåt mediasosse eller riskerade att bli bannlyst av Tiina Rosenberg. Att hävda särart och varva det med likhetsargument var, för de liberala feministerna, helt enkelt en ibland nödvändig strategi för att komma in i det offentliga livet och kräva medborgerliga rättigheter.
Bland annat hävdade man kvinnans känsloliv som en orsak, enligt the good old dikotomi som knöt mannen till det rationella tänkandet och kvinnan till det emotionella. (Vilket vi fortfarande ser i kvoteringsdiskussioner, som utgår ifrån att kvinnor har ”andra värden än män” att bidra med. Ni vet intuition, känslobaserat arbete och allt det där).
Det här förkastar Wieth-Knudsen. I sann Ronnie Sandahl-anda menar han istället att de snälla grabbarna bara utnyttjas av kvinnor och deras våpiga känsloliv. Wieth-Knudsen har nog aldrig sagt hora, likt förbannat får han inte brudarna han vill ha.
Det blir här nämligen rätt tydligt att Wieth-Knudsen har en del personlig erfarenhet i bagaget. Även om det inte skrivs rakt ut, är exemplet så tydligt att Wieth-Knudsen omöjligen kan skriva om det utan att ha blivit rejält sårad själv. Precis som, i mitt tycke, Anna Ekelunds text i F-ordet, gör den personliga erfarenheten texten en rejäl otjänst. Såhär argumenterar Wieth-Knudsen till exempel för att kvinnor har ett mindre utvecklat, men mer impulsivt, känsloliv än män:
“Att människor i allmänhet överskatta kvinnan på det emotionella livets område är förklarligt, ty man växlar härvidlag yttre sken med inre verklighet, ytlighet med djup….Ni skall resa bort, er käresta är otröstlig, er frånvaro kommer att vålla henne bekymmer dag som natt, och hon kommer helt säkert att dö, om ni inte kommer igen, som ni sagt, när de sex månader äro gångna, som er resa och ert arbete i bägges intresse komma att räcka.
Ni biter samman tänderna och tänker som så: om en man eljest icke har någon anledning att resa hem igen snarast möjligt, så måste han i alla fall göra det för att icke kränka en till synes så djup och äkta lidelse. Men när ni kommer tillbaka, befinner hon sig i nio fall av tio vara tämligen avkyld och har i regel tröstat sig med en annan.”
Ouch.

När vi då kommer till kapitlet Moralen blir det helt obegripligt igen. Wieth-Knudsen har ställt upp en hel sida lång matematisk tabell för att påvisa hur kvinnors moral är sämre än män. Här är ett kort utdrag:
“Om vi uttrycker graden av den typiskt manliga karaktärens tillräknelighet med talet 0,85 med avvikelser uppåt till 1,0 och nedåt till 0,70, så kan kvinnans typiska svängningspunkt uttryckas med talet 0,70 med avvikelser i de gynnsammaste undantagsfall till 0,85 samt i ogynnsammaste fall intill 0,55 (halv tillräknelighet i etiska frågor).”
Say again?
Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
“Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor.”
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

Han ger sig dessutom in på sexualpolitik och den ökade frihet som kvinnor fått när det gäller att röra sig i det offentliga rummet:
“I min barndom kunde ingen anständig kvinna tänka sig att vara ute på gatan i Köpenhamn efter klockan 10 e.m. Nu springa kvinnor, även tillhörande de lägsta åldersklasserna, omkring på gatorna överallt och vid alla tider på dygnet utan sällskap eller tillsammans med en väninna. Och resultatet: I min ungdom fanns ungefär 500 offentliga och ett par tusen hemligt prostituerade, nu finns det, enligt en mängd iakttagares vittnesbörd, omkring 20 000 hemligt prostituerade bara i Köpenhamn.”
Inte nog med att källkritiken brister, att kvinnors omkringrännande på gatorna skulle få dem att börja hora är ungefär lika logisk som att man har svårare att få igenom en våldtäktsdom om man haft kort kjol och varit onykter.

Här börjar också Pär Ström-andan ta fart på riktigt. Det är nämligen när det kommer till moral som män på riktigt blir offer för feministerna. Kvinnans frigörelse har lett till att samhället uppluckras, moralen faller och männen får skulden. Det är egentligen männen som blir alltmer överkörda av kvinnorna, eftersom de är låsta av sin fördummande ridderlighet som tvingar dem att se upp till kvinnor.
Såhär avslutar Wieth-Knudsen sitt resonemang:
“Ingen kan förneka att kvinnans s.k. frigörelse har lett till utsvävningar och skilsmässoskandaler, vars motstycken vi blott känna från det gamla Roms värsta förfallsperiod. Inför sådant söker man från feministiskt håll, sin sista tillflykt i följande påstående: Det är ju alltid mannens skuld.”
Såhär skriver Pär Ström i inledningen Mansförtryck och kvinnovälde:
“Väldigt många män är idag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet vi inte valt. Med den här boken hoppas jag kunna ge en röst åt de män som känner en oerhörd frustration över de orättvisa anklagelserna, de återkommande förolämpningarna och det feministiska samhällets mansfientlighet.”
Jag tror att det var exakt det som även Wieth-Knudsen ville göra med sin bok också, Pär Ström. Han lyckades heller inget vidare.
Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Källa: utdrag ur K.A. Wieth-Knudsen Feminismen i Hanna Östholms antologi Feminismen idéer, 2006.

Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Men nu blir det nördporr

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även – i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky – en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman’s Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.

Det är sånt här som håller mig vaken till fem på morgonen

Söndagens SAOL-frontande fortsatte med att jag och sällskapet fortsatte diskutera ord och slå i SAOL.
Bland annat började vi prata om ordet sublim.
För det första är det ju ett relativt vanligt misstag att blanda ihop orden sublim och subtil, trots att betydelsen skiljer sig åt.
Sublim: upplyft, svävande, hög
Subtil: (in i minsta detalj) väl arbetad, ytterst liten, minimal, hårfin

Subtils morfologi och uppkomst är dock relativt lätt att förstå sig på, man kan genom lite basic prefixlära fatta ungefär vad ordet betyder.
Men sublim! It makes no fucking sense!
Ordet är indelat i två morfem, varav det första måste vara sub-. Sub- är det latinska prefix som anger att någonting är under/underordnat. Vad har prefixet sub- i ett ord med betydelsen upplyft att göra? Vad är det för jävla tvärtomlek som svenskan håller på med helt plötsligt?
Eller har sub- en annan betydelse i det här fallet? Men i så fall vilken?
Det finns få saker som gör mig så obehaglig till mods som ord vars morfologi jag inte förstår mig på.
Kan någon hjälpa?