Hej familjenormen från en ljudöverkänslig

Periodvis förvandlas varje högre ljud till en plåga. Slamrande bestick, accelererande motorer, hög musik, ringande telefoner och skrikande barn. Det kallas ljudöverkänslighet har jag lärt mig nu, precis som jag fått lära mig att leva med att periodvis ha öronproppar i så fort jag vistas i det offentliga rummet, undvika kollektivtrafik i den mån jag kan och vila hemma i tystnad så mycket som möjligt.

Jag inser att behovet utifrån mitt mest påtagliga stressymptom inte är det som ska styra det offentliga rummet. Det är ett rum som larmar och låter. Därför stiger jag av spårvagnen om ljuden blir för påtagliga, jag väljer tyst avdelning på tåget, jag undviker att gå på café under dessa perioder. Jag anpassar mig.

Men när föräldrar upprörs över något enstaka barnfritt café blir jag en smula trött på att samma anpassning aldrig kommer från det andra hållet.

Barn låter. Det gör brölande grabbgäng och mobiltelefoner också, men i det förstnämnda fallet frekventerar de tack och lov inte caféer så ofta och ilsket ringande mobiler kan jag säga till om. Skrikande spädbarn och stojande småbarn är det en annan sak med.

Så vore det ett sådant övergrepp att låta ett enda av en uppsjö caféer vara reserverat för människor över arton år? Kanske en restaurang också? Skulle det vara möjligt att förutom familjehotell med maskotar, barnpooler och gratis glass också ha ett par hotell som enbart är för vuxna utan att det pratas om diskriminering?  Kanske ett ställe dit jag kan få gå och ha ett lågmält samtal med en vän utan att oroa mig för att barnskriket kommer att skära i mig?

Familjenormen dominerar redan samhället, vore det så fruktansvärt om det fanns några platser som var frizoner från den?

Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

Kristna har bättre sex

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

In Between normsystem

Jag och monogamin och den romantiska, klassiska bilden av kärlek har aldrig riktigt gått ihop.
Jag har verkligen försökt bli svartsjuk, men bara ibland lyckats och väldigt sällan då det är mest logiskt. Jag har försökt att inte hångla med andra, inte prata om min attraktion till andra och inte ens skämta om att ligga med andra. Det har inte gått särskilt bra. Jag har, på det stora hela, ständigt misslyckats med att vara en klassisk monogam parmänniska.
Om ett normsystem inte riktigt fungerar för en kanske man tillslut hittar en väg och en människa att hitta ett annat med.

I en dikotomi med monogamin står polygamin. Den definieras, precis som de flesta icke-normativa företeelser, utifrån normen. I det här fallet den monogama.
Så jag svalde ett annat normsystem. Det polygama. Eftersom monogamin hade relativt många outtalade krav på hur man skulle vara, och jag hade svårt att leva upp till dem, tänkte jag att polygamin skulle vara motsatsen. Kravlöst. Inga skuldkänslor för att jag inte kände och gjorde rätt, inga bannor över mig själv när jag inte levde upp till den normativa bilden.
Jag hade väldigt fel.

Inte bara hade jag egentligen mest hittat ett annat normsystem att förhålla mig till, jag kände mig fortfarande dålig och lyckades inte leva upp till de outtalade krav och förväntningar som fanns där. Jag stod dessutom i opposition till en hel värld av monogamisar (jag förkortade först mongisar och insåg att det inte var en ultimat förkortning) som både ställde frågor av nyfiken och kritisk karaktär.
Precis som när jag blev tillsammans med min första kärlek, en tjej, tvingades jag till någonting som jag verkligen aldrig bett om. Att argumentera för min kärlek. Att göra den politisk.
Allting som faller utanför normen blir på något sätt ett statement, oavsett om man vill eller inte och oavsett om omgivningen uppfattar det så med sina nyfikna frågor och funderingar om jag verkligen inte blev svartsjuk och tänk om han skulle bli kär i någon annan nudå.
Jag var tvungen att försvara en ståndpunkt som aldrig ens var en ståndpunkt. Det var bara ett sätt att älska som just då kändes rätt. Någonting som jag inte själv kände mig säker på än.
Det som jag drevs till, precis som i min kärleksrelation med en tjej, var att klä mina högst privata känslor i idealistiska begrepp. Helt plötsligt var det inte bara jag som inte kände mig så bekväm, för privat del, med alla krav på hur man ska vara en God Flickvän och därför ville pröva någonting annat. Istället var jag utsänd för att visa på bristerna med monogama relationer och ständigt bedyra hur lycklig jag var i någonting annat.

Problemet var att jag inte var så förbannat lycklig. Den idealistiska polygamin, med öppenhet och andra ligg och flirtar och övertygelse om förhållandets styrka över det, visade sig inte heller passa mig så bra. Jag var ungefär lika dålig på polygami som jag var på monogami.
Jag var osäker, neurotisk och svartsjuk. Jag spelade spel och klarade inte av att kommunicera och mitt förhållningssätt till öppenheten bestod mer i ett dåligt spelat ”som om jag bryr mig” än att på riktigt inte tycka att det var en big deal att han låg med andra.

Det varken det monogama eller polygama systemet lyckas att fånga upp är komplexiteten och stundtals det kaos som relationer innebär. Rationella system med normer och regler got nothing mot känslor, ärligt talat. Precis som David Hume menade, påverkar känslorna människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter.
Om det är känslorna som är det centrala i relationer, hur kan vi då bygga normsystem kring dem?

Just nu är jag på en plats liknande den som jag känner som bisexuell. Jag får inte plats i något lag i dikotomin.
När jag är med människor som har mer korrekta problem med svartsjuka och en mer traditionell syn på otrohet känner jag mig som ett ufo som känner mig såpass attraherad av andra att jag ibland går över gränsen, som inte tror att ett snedsteg är något jag skulle göra slut över, som umgås nära med ex och blir vän med folk som min nuvarande har haft relationer med. När jag tänker på polygami känner jag bara självförakt och skuldkänslor för att jag inte är en Stor människa som klarar av det, utan hänfaller åt svartsjuka, rädslor och maktspel.
Jag är bara i ett gigantiskt snår av känslor, som inget system till fullo förmår att fånga upp. Känslor som är lika temporära och omöjliga att förutse, som normsystem är sega och sorgligt statiska.

Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).

Mångfald

Nu ska vi vara snälla mot varandra. Börja inte bråka nu. Man ska inte ställa till med någon scen. Eller prata om någonting opassande. Det blir ju så jobbigt. Det här med konflikter, det blir ju så tråkig stämning liksom. Alla blir bara illa till mods. Man vill väl ändå inte vara bråkstaken i gruppen?

Nu när vi har fått det så fint och så härligt i det här landet. Vi behöver väl inte bråka längre. Alla ska med, alla ska få vara med och alla ska få vara precis den de är. Nu ska utanförskapet bort. Nu ska alla få vara precis som alla andra. Men alla får vara sig själva. Vi respekterar alla. Vi kämpar mot samma mål.

Det spelar ingen roll om du är kvinna, bög, invandrare, psykiskt störd, alkis eller bara lite sunkig, gammal arbetarklass. Alla är lika mycket värda. Alla ska bli sedda som dem de är. Bejakandet av mångfald ökar tillväxten. Och tillväxt ska vi ju ha. Tillväxt är det allra finaste ordet. Det är nästan så man får plötslig utlösning bara av att höra det nämnas. Om ledande ekonomer konstaterat att om vi bejakar bögen, invandraren och alkisen så ökar tillväxten är det klart att vi ska bejaka dem. Vi blir ett rikare land. Vi kan gå i pridetåget, äta mat med konstiga kryddor och inspireras av den kvinnliga känslointituitionen. Så mycket härliga färgklickar det finns att bejaka!

Det är viktigt att företagen hänger med. Ledande ekonomer visar att en bög och en invandrare på varje arbetsplats ökar omsättningen. Bögen och invandraren är multikompetenta. De kan både jobba och vara bög och vara invandrare samtidigt. De sitter på unik bögkompetens och invandrarkompetens. Våra företag har faktiskt inte råd att ignorera den kompetensen. Ledande ekonomer visar också att en kvinna i styrelserummet kan leda till bättre arbetsresultat. En kvinna kan ju bidra med kvinnliga värden. Hon ser saker på ett annat sätt. Förhoppningsvis bär hon kort kjol också. Den kompetensen kan vi inte gå miste om.
Men det är viktigt att de inte blir för många. Tänk om man skulle anställa flera bögar på samma gång? Då kanske det bara blir ett enda stort schlagerparty av hela arbetsplatsen. Eller en massa invandrare! Då kanske de börjar fira konstiga högtider på jobbet, slutar prata svenska och utför religiösa riter på arbetstid. För att inte tala om att släppa in hälften kvinnor i styrelserummet. Det vet man ju hur det blir. Bara en massa kvinnotjatter, skitsnack och mensprat.

Vi måste ju ändå bibehålla någon slags grundordning i det här landet. En vit, manlig, heterosexuell medelklassordning helst. Men det är viktigt att bejaka färgklickarna. Det för landet framåt. Alla ska med. Alla ska få vara den de är.
Ingen behöver bråka. Vi tycker ju om alla. Ingen lider av utanförskap. Det blir bara jobbigt om det blir konflikter. Det finns faktiskt ingen anledning att tjafsa om sånt där som maktskillnader och orättvisor längre. I det här landet behandlar vi alla lika. Till och med kvinnan, bögen, invandraren och den som är lite sunkig, gammal arbetarklass får vara med på samma villkor. Det känns så himla omodernt att tjata om klass, strukturella orättvisor, maktdiskurser. För att inte tala om rasism och sexism. Vad är det för gammalt groll ni drar upp? Det är faktiskt ett modernt land som vi lever i. Man måste ju hänga med i den västerländska samhällsutvecklingen. I moderna länder sysslar man inte längre med politik. Det blev så mycket jobbiga konflikter och olika organiserade grupper då. Det blev lätt så dålig stämning. I det moderna samhället tycker vi att det är bättre med gemensamma beslut. Så länge det är dem vid makten som fattar dem. Alla ska med. Alla får vara den de är. Så länge de håller käften och inte bråkar.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.