Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Julledigheten såhär långt

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Ett decentraliserat Pride

Trots att jag lämnade Jämtland i förtid hann jag skriva en debattartikel till båda lokaltidningarna innan jag stack. Det är inte bara Stockholm, utan även mindre orter som Östersund, som numera stoltserar med en Pridefestival och Pridetåg. Och frågan är om det inte är det viktigaste av allt. Att decentralisera Pride och befästa den i småstäderna, på andra orter, i närheten av människor.
Bli mer än något som flimrar förbi i media, då med foton på de mest spektakulära kreationerna i Stockholms Pridetåg.

Jag önskar att jag hade kunnat gå med i Östersunds tåg på lördag. Det hade känts oerhört mycket viktigare än den Stockholmsbaserade, som jag aldrig har gått i.
Nu blev det i alla fall en debattartikel om det hela.
Läs den här eller här.

Up north trip

Jag är i den helt ljuvliga sommarstugan i Jämtland. Några mil från lägenheten i Östersund, på min gamla hemby. Precis där grusvägen tar slut och storskogen tar vid, med sommarängen med betande hästar framför verandan och utedasset bakom knuten.
Här ligger jag i en soffa på loftet med snedtak och läser böcker när regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar långa joggingturer och försöker springa ifrån myggen. Jag tar nattpromenader och låter ljuset, tystnaden och ensamheten bedöva insomnian. Äter kakor och åker på loppmarknader, spelar kort och dricker baginbox. Pratar med mina föräldrar och löser livskriser.

Här ska jag stanna fram till nästa lördag.
Med mobilt bredband lär det väl bli lite sporadiskt bloggat, men det är inte särskilt prioriterat just nu. Det finns faktorer just nu som gör att jag mår rätt bra av att hålla mig AFK och Internetlivet mest gör mig uppriven. Det finns ingen samhällsdebatt som jag känner för att orka delta i. Ingenting på Internet som jag orkar läsa. Inte när man kan titta på fjällen, läsa böcker och förälska sig i gamla kaffeserviser i porslin på loppmarknader.

Men förutsatt att jag blir helt klar med Gustav Fridolins Blåsta, läser ut Thomas Johanssons Den skulpterade kroppen och får uppskickat ett ex av Butlers nya bok Frames of War blir det helt säkert texter inom kort.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Tystnaden

Jag är alltså hemma hos mina föräldrar nu. En hel dags tågfärd featuring kräkande och skrikande barn på X2000 samt en ersättningsbussresa genom skogarna mellan Bräcke och Östersund tog mig hit.

Nu sitter jag i de obligatoriska mjukisbyxan, tjocksockan och gammlinnet, med nyinköpt snus och julkaffet. Har högar av böcker inför uppsatsskrivande, antagningsbesked, orecenserade skivor, obesvarade mail och texter att ge respons på.
Allting snurrar i huvudet. Ofokuserat kaos av för mycket att göra.

Men utanför faller snön och i lägenheten är det så tyst att jag nyss hörde hyacinten slå ut lite mer.
Här ska jag vara i två veckor. I mjukisbyxan och så mycket lugn att jag ändå kan stanna upp med en kopp julkaffe och betrakta en hyacint när den slår ut. Mina mest frekvent sagda meningar under de kommande två veckorna kommer med största sannolikhet att vara:
- Sätt på mer kaffe!
- Men du fuska ju! Lär ju va jag som hade rätt på den frågan!
- Är skumtomtarna redan slut?

Take me home, country roads, to the place med Sveriges fulaste pepparkakshus

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Erotiskt tema?

Till alla er som undrat varför man ska lägga till sina gamla högstadieklasskompisar som vänner på Facebook. Svaret är enkelt. Man kan få nys om sådana här evenemang:

Snöskoter provkörning av samtliga märken inkl wolwerine.Alla är välkommna.
En kanon dag för alla skoter älskare…

Information om evenemang
Kategori: Fest – Fest med ett erotiskt tema
Nätverk: Global
Tid och plats
Datum: den 7 februari 2009
Tid: 10:00 – 23:55
Plats: snösäkra Storåbränna.
Beskrivning
Polaris.
Arctic.
Ski-doo.
Lynx.
Yamaha.
Woverine.
Alla är på plats för låna ut just din dröm maskin.

Mitt liv som Laura Ingalls

Hej bakfulla ungdomar!
Medan ni ägnat helgen åt att veva technoarm, fyllelipa, supa bort era hjärnceller och ådra er nya könssjukdomar har jag ägnat min helg åt att fjällvandra, ha filosofiska diskussioner med min far, gå i kyrkan och gå på queer fest i församlingsrummet.

Angående det sistnämna säger ju Bibeln att man skall dricka med måttfullhet. Men eftersom jag samma dag som kyrkofesten hölls hade läst Kathy Rudys queerteologiska artikel Subjectivity and Beleif, om att ålägga postmodernismens syn på den subjektiva sanningen på en kristen tro hittade jag ganska lätt en klausul. Måttfullhet är ju ett oerhört relativt begrepp och jag kunde härvid välja min egen subjektiva tolkning av Bibelorden.
In other words: Okej, jag var också ganska onykter igår.

Jag har väldigt mycket intryck att sortera från helgen. Eftersom jag redan peakat min töntighet och aldrig haft särskilt mycket creddpositionering att försvara kommer jag med största sannolikhet snart att återkomma med HBT-kärlek, religiositet, karaokehits och Creedence-låtar på norrländska fjällvägar.

Eller nej, okej. Inte Creedence. Där går till och med min gräns. Men det andra. Jag återkommer snart. Nu ska jag fortsätta dricka kaffe.

Och det här är verkligen fel plats

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

Anti-informationsmongo

- Men vadå, säger exmannen, när vi tehänger i hans kök på måndagkvällen, säg inte att du missat gyllenhammar/zandén-grejen!
- Öh va?
- Men är du helt off? Hur har du kunnat missa det? Jag har faktiskt undrat varför du inte har bloggat om det, säger exmannen upprört.

Det är då jag inser att jag under mina två veckor i Norrland gått in i den så oerhört efterlängtade anti-informations-kuvösen. Jag har varken läst någon av de rikstäckande tidningarna, inga bloggar mer än vännernas, inte sett en enda nyhetssändning eller läst några debattinlägg. Jag har inte haft en enda åsikt om någonting. Jag är, precis som han påpekar, helt off. Jag har dessutom inte ens reflekterat över hur off jag blivit. När Gyllenhammar/Zandén var kåtfrustrerade i Grekland var jag förnöjsamt lycklig i ett norrländsk torp med surströmmingsdoft och vackra kalhyggen. Sket väl jag i, vad som skrevs på Internet.

Helt plötsligt slår det mig att mitt samlade informationsflöde de senaste två veckorna består av lokaltidningens rapporter om en stundande älgjakt och att alla ungdomar i Strömsund inte hatar muslimer (way to go Östersundsposten), lite OS-sändningar och en brittisk dokumentär med den svenska titeln Hjälp! Jag kan inte sluta fisa!.
Huruvida det sistnämnda ens bör räknas som information vette fan. Men det enda jag tänker skriva i frågan om gyllenhammar/zandén är att den brittiska dokumentären ändå hade betydligt mer substans och vettigt innehåll än deras inlägg.

Hade Lil’ Wayne bott i Norrland hade han fan inte fått ligga så mycket

Call me so I can make it juicy for ya, skriver jag i smset och känner mig sjukt nöjd och vinfnittrig. Sedan slår det mig att mitt primära syfte helt kommit bort i förtjusningen över att få använda dirty hiphopcitat.
Eller ja, ring mig så vi kan prata logistik och eventuella bussresor, var jag alltså tvungen att lägga till. Att det med största sannolikhet förtog den rafflande inledningen är troligtvis en underdrift.
Call me so I can åka 6 timmar med länsbussen genom Norrlands inland för att make it juicy for ya. Funkar den då?
Nä.

Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.

Norrlandsbilder 1: Att kommunicera det obeskrivliga

Någon timme efter att jag anlänt får jag skjuts till en närliggande by i brorsans gamla Volvo 240. Han frågar inte så mycket, vi säger ingenting. Tjafsar lite om färdväg och höjer volymen när fjärdespåret med The Shins spelas på blandskivan.
Mot motorvägens raksträcka bildas bakgrundskulisserna av sjön med högsträckta fjälltoppar som solen håller på att sänka sig bakom. Skyn är färgad i alla nyanser av rosa och röd och färgar av sig över sjövattnet.
Så lätt glömmer man bort landskapet man föddes och växte upp i. Fjällen och bergen, de milsvida skogarna och bistra kalhyggena. Nu när jag återvänder ser jag allting med ögon liknande en tysk turist. Som om vyerna aldrig existerade i min barndom utan återuppfinns varje gång jag återvänder. Hur tar man till ord som räcker till vid sådana syner?
– Fint, säger lillebror och pekar på sjökulissen.
- Jävligt fint, säger jag.
Sedan är vi tysta igen.

It’s bigger than hiphop

Jag är förkyld.
Mina trådlösa nätverksinställningar funkar inte som de ska.
Jag har inte orkat felsöka i feberdimman och kan således fetglömma att jag ska kunna utnyttja gratis Internet på tåget imorgon.
Jag är på väg nu. Det är allt jag orkar skriva.

Och jo, jag missar efter många ombloggade om och men den där konserten med Atmosphere och Brother Ali på söndag. Just nu är behovet att lämna stan och komma till Norrland större än behovet av en förmodad grym konsert.

Vi hörs nästa vecka.
Love.

Börje och de andra norrländska stereotyperna

Temat för mitt läsande just nu kan uppenbarligen sammanfattas med Norrland och genus. Förmodligen är det en klappande Norrlandslängtan som tagit sig teoretiska uttryck i mitt läsande och förhoppningsvis kommer jag ha lagt ner det här idoga läsandet lagom tills att jag åker hem om några veckor, om inte annat så för att mamma och pappa ålagt mig facklitteratursförbud under den veckan.
Nåväl, om jag läst om historiska norrlänningar nyss, läser jag nu om de nutida, norrländska männen. Bo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Maskulinitet: Representation, ideologi och retorik och som utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie av en grupp norrländska, medelålders arbetarklassmän. (Avhandlingen finns även i komprimerad artikelform i samma antologi som Ella Johanssons artikel, Sprickor i fasaden dvs.).
Bortsett från Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan är det här den mest horribla skitavhandling som jag läst på länge.

Men det där var ju inte särskilt argumenterande eller moget av mig, så för att vara lite mer argumenterande och mogen ska jag ge en bakgrund till epiteten horribel skitavhandling.
Bo Nilsson förklarar redan i sin inledning att stereotypen av den norrländska mannen är att han är inbunden, ordkarg, burdus, socialt handikappad, homofobisk och alkoholberoende. Dessutom är han ointresserad av hemarbete och jämställdhetsfrågor samt har svårigheter att med att hålla kontakt med vänner och släktingar.
Det är den som vi matas med genom populärkultur och massmedia, gång på gång. Det kan man ju hålla med Bo Nilsson om. Problemet uppstår när Bo Nilsson ägnar en hel intervjustudie och skriver en hel avhandling där han genomgående återkommer och centralt förhåller sig till denna stereotyp. Oavsett om männen bekräftar eller avviker från den stereotypa bilden i sina svar kring jämställdhet, invandring, klass och HBT är det alltid stereotypen som ska diskuteras utifrån en mängd teoretiska hänvisningar och slutsatser.

De norrländska männen bekräftar stereotypen relativt väl i sina svar. På det stora hela är de inte särskilt jämställda, de anser att män är män och kvinnor är kvinnor och skiljer på mansgöra och kvinnogöra. Vidare anser de att invandringen ska begränsas, de fördömer eller i bästa fall accepterar bögar så länge de inte rör dem. De tycker att politiken är åt helvete och att makthavarna saknar verklighetsförankring och inte förstår hur vanligt folk har det nuförtin.
Jag betvivlar inte att det kan vara de intervjuades reella åsikter som framkommer. Jag har själv en del empirisk backup från mina arton första levnadsår på den norrländska landsbygden som kan stärka det. Men det jag ställer mig emot är dels Nilssons förhållningssätt till de intervjuade och till stereotypen kring dem, dels till att han gör anspråk på att ha fångat deras autencitet.

Det är ingen ovanlig åkomma som Nilsson lider av och den är ganska svårbotad. Jag har inga magiska recept för hur alla forskare och journalister som skriver avhandlingar eller reportage om en samhällsgrupp som norrländska män, invandrarkids eller anorektiska kvinnor, som det finns stereotyper och fördomar kring, ska kunna frångå dem. Jag sitter inte på några lösningar kring hur man som forskare eller journalist kan frigöra sig från sin position och sin egen subjektivitet för att kunna möta den intervjuade utan förutfattade meningar. Jag vet heller ingenting om hur man skriver en exempelvis sociologisk avhandling utan att förhålla sig till dem man intervjuar som om de vore objekt som man kan ålägga teorier och diskurser på, på ett respektfullt och lyhört sätt.
Men jag tror att man hela tiden, i processen, måste vara självreflexiv och hela tiden ifrågasätta och diskutera sin egen position. Jag tror också att man måste ifrågasätta möjligheterna och vikten av den där autentiska rösten, som man gör anspråk på att kunna nå och teoretisera kring.

Jag tror på Nilssons ansats i sin forskning kring de norrländska männen. Jag tror också att han försöker göra någonting mycket svårt när han gör en studie kring dem och deras syn på makt och utanförskap. Jag anser definitivt att han tar sig vatten över huvudet och förlorar sin trovärdighet när han inte tar upp sin egen roll som forskare och gång på gång fokuserar kring den stereotypa norrländska mannen.
Om någon skulle forska på mig utifrån grundansatsen att jag är en ambitiös kvinna född på 1980-talet, skulle jag givetvis gå in i rollen som den ambitiösa kvinnan född på 1980-talet och förmodligen ge relativt stereotypa svar utifrån den rollen.
Jag tror att de norrländska männen gör exakt samma sak. De är fullständigt medvetna om vad den där medelklassforskaren från en universitetsstad vill ha för svar av dem och vad de förväntas vara i hans ögon. Således blir de också det. Kanske finns det också inslag av protestmaskulinitet i deras svar.
- Nu kommer den där forskaren med sin bandspelare och vill att jag svarar på frågor om bögar, ja då ska han allt få höra att jag inte gillar dom.
Ett sätt att positionera sig mot forskaren, ett sätt att slå sig ur rollen som objekt genom att ge de svaren som de förväntas ge, men som de vet inte är samma åsikter som forskaren har och som inte är de politiskt korrekta åsikterna.

Nu sitter jag och teoretiserar kring varför Börje, 46 år säger att några bögar har vi inte här i byn, sånt finns bara i storstan, och gör exakt samma sak. De blir, i läsningen, objekt även i mina ögon. Mest tror jag egentligen att Börje och de andra skiter fullständigt i vad Bo Nilsson drar för slutsatser om dem i sin avhandling. Jag tror att de ger blanka fan i hur Nilsson diskuterar deras maskulinitetspositioneringar kontra hegemonisk maskulinitet och den maskulinitetsetik som han menar att de utövar.
Fast allra roligast vore det förstås om de norrländska männen i själva verket precis startat upp en studiecirkel kring R.W. Connells Maskuliniteter, har ett matlag kring italiensk matlagning, beundrar varandras hemmaodlade basilika och hänger på Qruiser. Efter ett par glas av det röda årgångsvinet skrattar de tillsammans så de gråter åt den där idiotiska forskaren som de gav en massa förväntade svar till, honom lurade vi allt mina vänner!

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar – pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av “skogsarbetarminnen” från 1940-talet.

Har man inte hört "Ockelbo nästa" klockan fyra på morgonen, kan man ändå aldrig förstå

Nerd life bulgur skriver om sånadär djävla nattåg till Norrland. Det är helt otroligt hur skönt det är så fort någon annan också skriver om dem. Som om man aldrig får nog av att bearbeta de där sittplatsresorna nattetid som man tagit. Jag och Storey hade i våras en nästintill neverending diskussion om alltifrån LAN-kids som drack Jolt Cola hela natten till den där hatklumpen mellan sätena som gör det omöjligt att lägga sig ner om man skulle få chansen.

Men som jag sa till Storey: Så fort man försöker dra någon av sina nattågsanekdoter kommer det alltid någon backpackeridiot och kontrar med när de åkt tåg i Indien/Laos/random exotiskt land för svennar att resa runt och finna sig själv i. Två dygn i 40 grader med höns och grisar i kupén och blabla. Så försöker man återigen kontra med att sitta och lyssna på koffeinstinna LAN-kids i nio timmar, fram till fem på morgonen. Men det spelar ingen roll. Hönsen spöar alltid LAN-kidsen. Men jag säger om nattåget som backpackerfolk brukar säga om sina kulturkrockar, yogaövningar på stranden och svampexperimenterande: Har man inte upplevt det, kan man ändå aldrig förstå.

Varm

Ser på SVT:s Cityfolk och får hjärtsnörp och fylls av kärlek av den utvecklingsstörda tanten från Sundsvall. Börjar gråta när hon klarar av att köpa en fickkniv på Claes Ohlson på egen hand. Jag vet inte vad det säger om min hemort, men min Norrlandslängtan blev intensivare än någonsin av henne. Jag vill hem till snålblåst och tio grader över noll på midsommar, inte sitta kvar i Göteborg (i en timme idag var jag på till LSM i Amsterdam över helgen, innan jag insåg att resvägen inte uppvägde de få timmar som jag skulle få hos henne när jag bara har en helg att tillgå.).

Skillnad på folk och folk (eller: fjärde inlägget för dagen, sätt igång och dammsug nu ditt satans fruntimmer)

Nämen jag kom på en till grej jag måste skriva om.
Min vän B. (also known as Fröken R. för er som varit med ett tag) är på besök denna vecka och ska ikväll sova hos mig. När jag försökte förmå mig själv att dammsuga inför att hon kommer sa jag till mig själv i huvudet:
- Ja man får ju storfrämmat.
Helt plötsligt kukar ens inre lingo ur i någon slags dialektal nostalgitripp, liksom. Det konstigaste var dock inte den dialektala nostalgin, det har ju hänt förr med jämna mellanrum (jag använder t.ex. fortfarande verbet he rätt frekvent trots att ingen djävel fattar det härnere och älskar att helt plötsligt bryta ut i breda L utan förvarning). Det konstigaste var när jag började fundera över det där med storfrämmat.

Det fanns, under hela min uppväxt, en sorts besökare som man refererade till som främmat och en som man refererade till som storfrämmat. Storfrämmat var alltså inte mer korpulenta än de som bara var främmande utan helt enkelt lite mer önskvärda besökare än de som bara var främmat.

Att norrländska dialekter är sjukt kåta på adjektiva prefix är i och för sig ingenting nytt. Jag förstår t.ex. inte hur folk kan ha växt upp utan ett frekvent användande av ord som storstövlan och tjocksockar. Förmodligen är det någon sanningsbakgrund i fördomarna kring norrlänningars tystnad som har gjort att norrländska dialekter rent generellt är mycket för det där med språklig reduktion. Säg så mycket som möjligt med så få stavelser som möjligt, helt enkelt.
Men det konstiga är alltså att jag gått runt i en romantiserande illusion (scrolla bak ett par inlägg för ytterligare information) om att det inte gjordes skillnad på folk och folk överhuvudtaget där jag kommer ifrån. Vi var alla bönder, töntar, utbölingar och småfattiga. Sen dyker det här ordet upp i skallen och jag inser att det fanns en tydlig hierarki i varje familj kring vilka som fick benämnas som främmat och vilka som var lite finare och således storfrämmat.

Jag hittar en lugnande förklaring då jag tänker på att det på landsbygden inte fanns så många uppgjorda bestämmelser kring när man skulle ses. Det var sällan folk ringde i förväg, man sågs aldrig någon annanstans än hemma och folk stövlade in i ens kök lite hursomhelst under eftermiddag och kväll. Förmodligen var folk inte alltid helt välkomna och vissa var väl lite mer välkomna att stövla in än andra. Somliga gjorde det ändå liksom och då var det bara på med kaffepannan och tjöta sönder öronen i vilket fall.
Det är kanske inte så konstigt att när Fyll-Svante från grannbyn ,för tredje kvällen i rad, kom in med storstövlan i köket mitt i middagen och började tjöta om något kalhygge blev refererad till som främmat medan en granne som bara kom varannan månad, men då i alla fall ringde i förväg, var lite mer av ett storfrämmande.

Hursomhelst, jag ska få storfrämmat och måste dammsuga.

Running from one time, ain’t no time to slip. Make one false move and it’s a up north trip.

Jamen jaha. Så har jag i sedvanlig, velande, Elin-anda fortfarande inte bestämt mig för om jag ska dra till Norrland imorgon kväll eller inte.
Mobb Deep-citatet i titeln talar i och för sig ganska starkt för och om det finns några män i den här världen som jag faktiskt lyssnar till är Mobb Deep definitivt en av dem.
Min mamma förhåller sig neutral med ett konstaterande om att det alltid är trevligt när jag kommer upp, men mindre trevligt om jag tänker sitta ute i sommarstugan i en vecka och tjata om att jag hellre skulle vilja vara i Göteborg.
HBT-GBG-festivalen i helgen talar rätt starkt mot en Norrlandstrip.
Faktumet att det här är de sista veckorna innan folk börjar lämna stan och dra ut på sina resor, hemvistelser, sommarstugor och så vidare och lämna oss Göteborgsfuckers kvar här talar också emot att jag ska dra iväg nu innan alla andra gör det.
Min kropps behov av en paus från alkohol och sena nätter talar definitivt för.
Tanken på sittplats nattåget i ett dygnetruntljust Norrland tolv timmar talar oerhört starkt emot.

Jag vet inte jag. Det är sweet ledighet i Göteborg med presumtiva fikor, utenätter, häng och allmänt slackande vs. en vecka ute i en stuga utan internetuppkoppling med tid för ensamhet och kontemplation. Förmodligen är det det sistnämnda som jag behöver. Bara gå och dra, grilla någon korv, måla någon djävla bräda, hugga lite ved och runka.
Norrland är det smarta valet. Men som min vän Erik brukar säga: Det smarta valet är oftast det ogötta.

Tryggheten i betongblocken och längtan efter sävenäläven

Jag trivdes aldrig på landet.
Jag trivdes aldrig under min uppväxt på den norrländska landsbygden, på den stora gården med utsikt över sjö och fjäll. Där bodde jag tills jag en vecka innan jag fyllde arton packade mina saker och flyttade ihop med exflickvän K. i kartonglägenheten, ettan utanför småstadens centrum, för att aldrig mer återvända. Det tog mina föräldrar några veckor att inse det. Då målade de om mitt flickrum. Några år senare lämnade de själva gården, placerade en sommarstuga i skogen bakom och köpte en lägenhet i centrum medan jag flyttade till Göteborg och var bittrast i världen över att de inte hörsammat mitt tjat om att flytta in till stan förrän jag själv var på väg att lämna den.

Jag var barnet som växte upp på en stor gård med kojor, klätterträd och gräsmattor, en kilometer från stranden, utsikt över fjällvärlden från flickrumsfönstret och världens största skog bakom mig och som ändå bara längtade efter stad.
Min största dröm som liten var att någon gång få ha ett brevinkast, porttelefon och en adress som innehöll något med ”gata”. Jag brukade gå i leran i den stora, vackra björkallén som ledde in till vår släktgård och låtsas att det var asfalt. Jag minns när jag hörde Mauro Scoccos Sarah första gången. Han sjöng något om sävenäläven. Jag frågade någon, pappa förmodligen, vad det var för något. Han sa att den var en närbutik, en kiosk som fanns i storstäder och som var öppet dygnet runt.
Min största dröm var att få ha en närbutik. Att slippa sitta bredvid pappa i bilen två mil till Ica för att sedan sitta med Calippoklistriga lår hela vägen hem. Kunna smyga iväg och köpa godis mitt i natten. På sävenäläven.
På helgerna och under stora delar av mina lov bodde jag i en bäddsoffa hos min mormor och morfar. De bodde i småstaden, som på den tiden var en stor stad i min värld. De hade ett gatunamn, brevinkast och asfalt utanför. Jag och mormor spelade kort sena sommarnätter på deras balkong och jag tyckte aldrig att solnedgången varit så vacker som när den gick ner över lasarettbyggnaden nedanför, så mycket vackrare än när den gick ner över fjällen och dränkte sjön i rödfärg. Jag fick gå själv till centrum ibland. Då låtsades jag att det var min lägenhet som jag lämnade, jag gick ut med ett nonchalant knyck och elvaåringssminkat ansikte och hoppades att alla som gick förbi på gatan trodde att jag bodde där. På riktigt. Att det inte syntes att jag egentligen var lantis.

När pappa hämtade mig på söndagkvällar eller när lovet var slut satte jag mig fram i bilen. Hela vägen genom centrum tryckte jag näsan mot rutan. Det var det vackraste med staden. När skymningen fallit och i varje liten bostad inrymd på kvadratmeter mellan andras bostäder i likadana betongbyggnader lyste lamporna. Precis som bilarnas susande på gatan nedanför min mormor och morfars vardagsrum, där jag låg vaken i sköljmedelsdoftande lakan i bäddsoffan, ingav det mig något slags lugn. Ett hopp jag aldrig kunde hitta på landsbygden. En betryggande puls mot det rastlösa vemodet.
Bilarna om natten, de som var vakna; på väg någonstans, levande människor som passerade på vägen och berättade att de fanns. På samma sätt berättade människorna i husen sin historia. Jag tryckte näsan mot rutan och lyssnade. Såg köksbord med tickande klockor ovanför, en kvinna vid spisen, ett barn vid bordet. Såg vardagsrum med flimrande TV-apparater, foton uppställda i rad på bokhyllor och tavlor upphängda på väggarna. Livet genom bilrutan, fönsterrutan; vi möttes någonstans.
De tända ljusen, de förbipasserande bilarna gav mig som barn lite lugn i ensamheten. En lycklig trygghetskänsla i alla varma människor med tak över huvudet som levde sina liv på sina kvadratmeter i betongblocken. Lämnade ett ställe, förflyttade sig till ett annat.
Jag inbillade mig att de alla var lyckliga. Varma i ljuset och lyckliga med varandra i sin vardag. Det gav mig ro.
På landet såg jag inga andra hus i närheten. Närmaste byggnad låg trehundra meter bort. Nätterna var tysta, såsom de aldrig blev i staden. Vinden som knakade i huset, en råbock som ylade, förbipasserande skotrar på fyllekörning av någon underårig klasskompis under vintern. Det gav ingen trygghet, bara rastlöshet.
- Ge mig liv, viskade jag när jag låg klarvaken, livrädd i min säng nattetid.

En av mina första kvällar i Göteborg gick jag ensam från universitetet ner till Brunnsparken. Jag hade inte lärt mig någonting om spårvagnssystemet och hade ingen aning om att hade jag bara tagit två trappor ner från Humanisten hade jag kommit till Korsvägen. Istället gick jag, tog en avstickare åt vänster. Asfalten klappade under mina stövlar när jag gick genom Vasagatans allé. Vid Vasaplatsen stannade jag till på 7-eleven och köpte en take away-kaffe, fast jag aldrig dricker kaffe kvällstid. Drack kaffet ur pappersmugg inhandlat kvällstid. Bara för att jag kunde. Bara för att jag fick.
Sedan promenerade jag upp genom Vasastan. I varje betongbyggnad lyste ljusen. Vardagsrum med flimrande TV-apparater, fotografier och köksbord med pensionärspar eller barnfamiljer.
Jag smygstannade och stirrade in i vartenda ett. Jag minns min barnanaiva lyckokänsla i att se stadens människor i sina kvadratmeter i betongblocken. Att jag tog det som en indikation på att världen var bra, att allting skulle bli bra och att all den rädsla jag bar på alltid dämpades lite när jag såg på dem. Bara att se på liv gjorde mig trygg.
Jag såg deras liv, deras vardag pågå innanför fönsterglasen. Det gjorde mig fortfarande trygg i mitt vuxna, men likväl barnanaiva hopp om att de var lyckliga.

Grâce à toi à nouveau je respire

När jag lämnade hemstaden för ett år sedan, för att återigen knyta nävar och vässa armbågar i min tynande tillvaro i Göteborg, då var det jäkligt tungt.
Det är inte alls lättare i år. Fastän jag har finaste vännerna som frågar och frågar när jag återvänder, nyårsaftonen, egna lägenheten där jag inte behöver mammas enträgna frågor eller väckas av syster varje morgon när hon stiger ur sängen en meter ifrån min. Fastän Göteborg är min stad där jag alldeles snart ska gå in och jobba flera veckor heltid innan skolan börjar med bästa kurserna och råmanuset ska in som slutuppgift på folkhögskolan. Trots att frugan, H. och jag kommer att bo i samma hus alldeles snart alla tre och äta bruncher och ha filmhäng ihop.

Jag åkte hit för två och en halv vecka sedan. Nu åker jag tillbaka.
Jag har hunnit vinna över familjen på Buzz the megaquiz fyra gånger och förlora mot lillasystern, som tillfälligt bytte namn till rövhål och bitch, enligt mina dålig förlorare-tendenser, minst tio gånger.
Jag har slutat snusa, ätit hysteriskt mycket gratismat och sovit bort halva dagar.
Jag har tagit långa Kentpromenader över berget, sett på stadsljus och stjärnorna i skogen. Hört det knaka mellan basgångarna i öronen och inte vetat om det var tankarna eller snön under mina kängor.
Jag har läst mängder av böcker, skrivit mig genom nätter och sett alltifrån kvallefilm till SVT:s Stjärnorna på slottet där jag och mamma gaggade över Britt Eklands uppenbara ansiktsoperationer tillsammans.

Jag har återförenats med gamla vännerna. Träffat herr K. och A. Hittat tillbaka till gymnasiebästisen och P. och dragit en lättnadens suck över att avstånd – vare sig logistiskt eller känslomässigt – ibland inte spelar någon roll. Man kommer tillbaka till de där stunderna då man pratar sydstatsdialekt och kedjeröker ihop eller då man fulsittdansar i en bar till Jay-Z:s Lucifer (Igår när jag både hörde Gang Starr, Jigga och Kanye på en och samma kväll övertygades jag om att småstadens krogar ingått musikmaskopi för att få mig att stanna här) och droppar minst tjugo snart klassiska citat till vår minnesbok. Bittra, korkade, fina och alltid härligt roliga av typen:
- Varför sitter dom där patetiska killarna och kollar på dom där tjejerna hela tiden, så töntigt jävla ogenerat!
- Jamen jag vet!
- ….Varför tittar dom inte på oss istället?
- Jamen jag vet!

Jag har druckit alkohol, dansat så jag skvimpat öl och viftat armar, hånglat och legat och flirtat. Haft så förbannat roligt som jag nästan aldrig har hemma i Göteborg.
-Det är väl inte så konstigt, sa en av Göteborgsvännerna i telefonen häromdagen, därhemma kan du ju gå ut och ha kul helt opretentiöst utan att konfronteras med hela HDK/snygga media/indie-klicken som man förväntas leva upp till eller beundra.
Det ligger någonting mycket väsentligt i det.

Jag har fått ett nytt nummer till telefonboken i mobilen. Jag har försökt radera det vid två tillfällen. Sedan gav jag upp. Det får ligga kvar. Som en påminnelse om inte annat.
- Vadå?, sa jag av hans tysta, intensiva blick när vi sågs höromdagen och la mina armar i kors på ren försvarsinstinkt.
- Du ser på mig på ett sätt, sa han och la huvudet på sned, det är som om du förväntar dig något av mig med den där blicken.
- Jag förväntar mig ingenting av människor längre, sa jag och slog ner mina ögon mot marken.
- Jag tror att det är precis det du gör, sa han.

Jag åker tillbaka från Norrlandsexilen och jag vet att jag kommer att gråta när jag lämnar det genomvita, klara, de djupa skogarna, den totalt kravlösa tillvaron och inser att exilen är över för denna gång. Att komma hem ska vara en schlager och vilken jäkla schlager det blev.
Men det är väl så det är med både schlagers och frivilliga exiler. De har ett slut. Man samlar kraft och bryter mönster i sin flykt. Sedan andas man på nytt.

Snöflingorna

Ölen är så dyr här, men jag och V. ignorerar det för det är juldagen och vi är hemma i småstaden och hennes vän kommer dit, frugan kommer dit och sedan kommer mitt gymnasiegäng dit också.
Två generationer närmaste vänner som möts och A. som berättar pinsamma högstadiedetaljer om mig för frugan, som jag bara känt ett par år, frugan som skrattar och chockas, jag som hötter med fingret åt A. och skäms sådär som om det var min mamma som berättade fåniga barndomsminnen för min nya pojk/flickvän.
Två generationer närmaste vänner som jag delar dåtida och nutida minnen med, vi fyller i luckor och är dem vi är med varandra. Jag och V. high fivar över år 2008 som bästa året någonsin, sådär som man alltid säger men den här gången måste det vara sant för sämre år än 2007 kan det väl ändå inte bli, tänker vi.
Jag uppdaterar gamla vännerna med överblickar, de nutida bästisarna med närmare fakta och sedan leker vi jag har aldrig-leken som brukligt, där P. ställer sexfrågor hon vet att jag kommer att dricka på. Detaljer ska fås ur mig och P. flinar mot mig.
- Hur visste du?, skrattar jag chockat och hon påminner mig om att hon ett tag bodde med mig och exmannen, så diskreta var vi inte och jag rodnar.

Frugan frågar om mannen från i lördags och jag berättar det där om det nyktra och fina sms:et häromnatten och hon frågar om jag ska höra av mig och jag svarar sanningsenligt att jag raderat hans nummer för det är så jag gör just nu.
Sedan ringer numret jag raderat och vi är inte på samma ställe, men jag säger var jag är och en stund senare står han utanför och väntar på mig. Nästan stängningsdags och jag tar jackan och går, kramar om A. som återvänder till Stockholm och utanför står han och V. skrattar för så full är han faktiskt och jag ser med lidande blick på henne när hon hejdå-kramar och good luckar.
Han står där och vinglar och ser på mig länge och helt plötsligt är jag så arg och det snöar, det vräker ner, jag vill hem.
Han pratar, han sluddrar, han håller om mig och säger att jag väl kan följa med och jag värjer mig, torkar snö ur håret och säger att jag ska gå hem.
- Bara gå med mig en sväng då, säger han, om du inte vill sova med mig, bara gör mig sällskap en stund och jag rycker på axlarna och vi går.
Snön har redan täckt gatorna som varit ishala och grusknastriga, vi halkar omkring på gatorna och han försöker fånga min midja, jag går i förväg, vet att han är för full för att hålla jämna steg.
Han som pratar Judith Butler, könet och sexualitetens illusion och makt i samkönade relationer och jag som fräser åt honom att han ju inte menar något av det där utan bara tror att det är enklaste sättet att få feministfitta och han frågar varför jag är så arg och jag svarar inte.
Han som pratar om hur han tittat på mitt nummer, tänkt på mig, tycker jag är vacker och jag som suckar och vägrar ta hans hand.
Upp mot de övre kvarteren går vi, glider över snötäckta, hala gångbanor ner mot en gångtunnel dit snön inte fått tillträde. Marken fast asfalt, han hinner ikapp och tar tag i mig, säger att han vill hålla om mig.
- Är det där ditt sätt att säga att du vill knulla mig?, säger jag med min spydigaste röst.
- Var inte sån, säger han, slår ner blicken och säger att det är hans sätt att säga att jag är fin.
- Tänd min cigarett då, säger jag och ger honom femåringstjuriga blicken, blåser ut det första blossets rök i hans ansikte.
Jag trycker honom ifrån mig, går i förväg ut ur tunneln där han står kvar, ropar mitt namn så att det ekar mellan betongväggarna. Jag går fortare, kängorna glider med snön över isen, jag faller och blir liggande. Han som kommer efter med armar och händer och munnen som är vid mina läppar, tungan i min mun. Jag kall och blöt och varm och våt och tungan, händerna överallt och på kinderna sträckta uppåt himlen landar snöflingor. Han viskar att jag är vacker och jag skriker inuti att han ska vara tyst och jag är argast i hela världen och med sin hand stryker han bort snöflingorna på mina kinder, de har redan hunnit bli vatten.

Oh lord forgive me them Saturday nights (den mindre smarta, men betydligt mer flirtiga, tjejens bekännelser)

Ja där kan man sitta i sina föräldrars trånga lägenhet och livskrisa och självnagga och ligga vaken halv fyra på morgonen och tänka igenom hela livet och allt som hänt de senaste fem åren. Ha underliggande familjegräl som man undviker och skriva sig fokuserad på något annat en stund.
Men at some point, d.v.s. lördag eftermiddag, blir jag ju likt förbannat en Tony Manero som skriker;
- Fuck the future! Tonight is my future!
Och det är då jag står framför spegeln och sminkar och fixar till den punkten då jag inte bara är halvsnygg utan skitsnygg och det är då jag vet att det där som skrevs om att jag inte är flirtig kommer vara en förbannad lögn senare på kvällen. För jag är flirtig. Alldeles i synnerhet på lördagkvällarna.
Jag tar klirrkassen och går hem till gymnasievän P. och i dörren möter Stockholms finest herr K. och vi dricker, röker och catchar upp.

Vi halkar oss in till staden och kommer in på samma ställe som jag var på förra lördagen och sätter oss i skinnsofforna för att herr K. vill känna sig som en muthafucking P.I.M.P. och vi skrattar och drar politiskt inkorrekta skämt och poserar framför mingelfotografer, dricker öl och någonstans där börjar DJ:n spela Angie Stone ft Alicia Keys & Eve – Brotha som är den där sortens fantastiska låt jag bara drömmer om att få höra på ett dansgolv och minuterna senare dansar vi till Timbaland, Kelis och ungefär när jag hör introt till Adam Tenstas My cool skriker jag till P. att nu flyttar jag förihelvete hem till Norrland igen.

Efter den andra ölen har jag redan hunnit flirta med minst tre män och jag och herr K. står på dansgolvet och skriker att vi vill ligga.
- Men Elin, du är ju halvheterotjej!, skriker han, pick and choose förihelvete.
Jag gör mitt pick and choose i kön för att hämta ut jackan.
- Hej, säger han och ler, jag känner igen dig.
- Nä det gör du inte, ler jag tillbaka, men det gör ingenting.
- Du är från Göteborg, säger han.
- Nej, från Norrland, svarar jag och förvånar mig själv i svaret. Är jag härifrån? Är jag från Göteborg? Var är min identitet?
- Du pratar göteborska, säger han, och du är söt.
Sedan delar vi cigaretter och samtal innan vi når slutet av gatan.
- Här tar stan slut, säger jag, skrattar och lutar mig mot en busskur.
Han ser på mig länge och helt plötsligt är jag inte alls 24 år och smart akademiker längre, jag är kanske sexton år och en fin man ser på mig alldeles för länge och jag flickfnittrar och han stryker mig över kinden och undrar vad jag skrattar åt.
Vi är inte smarta akademiker i 25-årsåldern, vi är två sextonåringar som hånglar intensivt mot en busskur, sedan mot en husvägg, sedan mot ett skylfönster med tonårsivriga tungor och fumlande kalla händer innanför jackorna.
– Du är så himla söt, säger han och ger mig den där blicken igen, stryker över min kind och jag är ingen relationsintrigtrött 24-åring som ska lägga all min energi på karriären, jag är en sextonåring som flickfnittrar och säger tack och blir varm om kinderna.

Sådan kan jag också vara. Till exempel på en lördag då natten är den enda framtid som jag behöver.

Årets jultävling på Saker under huden

Årets jultävling går under namnet Vems släkt ger bäst neggar? Jag har hittills följande bidrag att leverera, trots att julafton är nästan en vecka bort:

– Ja man verkar ju inte behöva körkort i Göteborg eftersom du fortfarande inte har något.

– Tänk att du skulle bli så smal, du som var så tjock när du var yngre.

– Jaha, hur är det med exmannen då? Ni håller väl kontakten? Tänk att det tog slut med en sån trevlig pojke som han.

– Farmor undrade hur det gick med din nya pojkvän, så jag fick ju berätta att han gjorde slut med dig.

– Jaha, vad mycket nya, fina kläder du har med dig då! (tre klänningar köpta under de senaste tre månaderna på second hand/H&M. förf. anm.) Ja, man märker ju var de där stipendiepengarna från universitetet tog vägen, men det var ju också en investering när man är fattig.

- Nähä, du har inte hört något om doktorandtjänst det här året heller. Nänä, det ordnar sig nog men du vet din kusin hon har ju börjat forska nu…

Beat that muthafuckas!

När du har den här konversationen är det dags att byta stad.

- Var är ni?
- På Publik men Elin, jag kanske borde varna dig att jag tror att någon är här.
- Vadå? Vem? Mannen?
- Nej
- Exmannen?
- Nej
- Åh nej, Fuckface?
- Nej
- Du-vet-vem?
- Nej
- Hattmannen?
- Nej
- Men nähä…Rådjursögon?
- Ja, jag tror det.
- Jaja, men då är det lugnt. Jag är där om några minuter.

När listan på människor man inte vill stöta på ute i krogsvängen blivit såhär lång är det dags att packa väskan och sätta sig på ett X2000-tåg åttio mil norrut. Ett par veckor av snö, gratismat, skrivande och bästa familjen.
Bloggandet ligger lite nere just nu. Det är mycket grejer i görningen. Jag skriver att jag kanske tar en bloggpaus. Och när jag skriver det vet ni ju att jag kommer blogga mer än någonsin de kommande veckorna.

Kulturkrockar (eller; citationstecken-gesten är det "nya" svarta)

På nio timmar hinner landskapet förändras. Lövskogen med regnskyarna i stormar utanför den skyddade bubblan av gummi glas och metall (förlåt J. Berg-skadan) blir solskenet över granar, precis som bebyggelse blir ödsligt karga vyer med småsamhällen utspridda som hållpunkter som tar mig närmare målet. På nio timmar färdas jag från en fredagnatt till en lördagnatt. En kulturkrock på ett dygn .

För fredagkvällen inleds redan med after worken. Vi fnissar över ölen som slår så hårt mot huvudet efter en arbetsvecka och sedan skapar jag revival för citationstecken i luften-gesten.
Jag tror att det är när några av kollegorna ska på 7-eleven och som de två smygrökare jag och Lena är fattar vi genast vad som är i görningen.
- De ska på ”7-eleven”, säger jag och två dubbelfingrar åker upp i luften.
Lena som skrattar, till och med hon som är 40-årsåldern vet att den gesten är hopplöst passé och arkiverad tillsammans med ironin i lådan märkt 90-talet. Sedan är det kört. Sedan är allting citationstecken-gesten.
- Väntar du på sms från en ”kompis” eller? Flinar hon när jag tittar på mobilen för femte gången på en kvart.
Vidare därifrån till den där en enda ölen med V. Ett citationstecken i luften är på sin plats även här. Hon ska upp och jobba, börjar klockan sju, jag ska upp till tåget och har inte hunnit packa. Men det blir som det blir med oss två, vi driver på varandra i den där sista ölen som blir ännu en sista öl och jag viftar med citationstecknen i luften och precis som med drickandet går vi som vanligt överstyr.
- Ska ”vi” gå vidare till Kellys? Undrar hon och jag skrattar så jag gråter över ett helt meningslöst citationstecken, de är nästan alltid bäst när de bara är helt fel. Sedan träffar ”vi” (notera det korrekta med citationstecknet här) mannen i baren och fylledrygar oss med fingrarna i luften innan V. vips är uppraggad och jag inser att jag är ensamma kvinnan i baren.
Han skriver att kom till festen eller så kommer jag dit och jag är välkommen på festen som jag springer till i regnet på Linnégatan och jag hinner snabbkolla i fönstrets reflektion hur jag ser ut innan han kommer nerför trapporna och jag är genomdränkt, hemsk och fylletrött men han kommer med famnen och leendet och det är skitsamma. Hans vänner tycker om mig och jag tycker om dem och jag är nära att bli medlurad till Pustervik också innan elvans spårvagn väntar in mig medan vi tar avsked och jag tar tag i det vuxna ansvarsjaget som lurar där, trots mängden alkohol.

Nio timmar på ett tåg. Jag vaknar halv åtta med ett ryck. Skriker först att jag har försovit mig till jobbet, skriker sen att jag har missat tåget. Inser att ingetdera skett men att jag behöver kräkas upp minst fem av de där sju ölen jag drack och så sker däremot.
Nio timmar på ett tåg senare, bredvid mamma i bilen ut till släkten på byn och kalaset. Farfar med öppna famnen, kött och potatis. Kusinen, den två år äldre, som köpt släktgården och renoverat, dammar av gamla biljardbordet. Kvinnorna diskar och männen spelar biljard, dricker whiskey och spelar Johnny Cash. Det är en bild av ett hemma det tar en stund att vänja sig vid, men som jag någonstans älskar. Whiskeyn, countryn, amerikansk hillbillykultur i en norrländsk tappning med biljardköernas stötar med efterföljande manliga vrål i olika tonläge beroende på resultat.
Jag inser var vardagsfeminismen kommer ifrån när mamma släpper disken, kommer fram till mig och väser om att hon blir så trött på machokulturen och varför ska karlarna leka och kvinnorna diska. En kort stund senare har jag och mamma krävt vår rätt till att bli bjudna på whiskey, utmanat farbror och kusin på ett game. Vi lägger in en varsin prilla, tar en klunk av det brännande jag bara dricker för sakens skull och sen fetvinner vi. En stund senare har både fastrarna och 80-åriga, halvdöva farmor blivit involverade under skratt och kärlek .

Ett dygn. Två hem. Två sätt att vara. Samma hjärta.

Ett obstinatbarns bekännelser

Jag och syskonen åker ner till sjön innan middagen med släktfamiljen och den årliga kubbfajten. Sitter på de heta stenarna, pratar om föregående natt och känner på vattnet.
- Man blir ju nästan sugen på att bada, säger jag.
- Ja men det är ju typ skitkallt, man kan ju inte bada i öppen sjö såhär tidigt på sommaren, svarar de.
Det skulle de aldrig ha sagt. Sekunden senare har jag kastat klänningen och vadar ut med rödknottriga ben i fjortongradigt vatten. Tar ett djupt andetag och dyker under ytan, låter kylan omsluta mig.
- Vad säger ni nu då? Hutterskriker jag mellan blåfrusna läppar när jag kommit upp till ytan igen.
- Ja att du är typ dum i huvet, svarar syster medan bror mest är generad över att ha sett mina bröst.

Det är typiskt mig.
- Det är typiskt dig, säger mamma under whiskeysamtalet, du vill alltid ha det du inte kan få. Måste alltid göra det du inte får göra eller det som folk säger åt dig att låta bli. Obotligt obstinat har du alltid varit.
Det är som med spelet. Den obstinata hjärnan älskar det, spelar det till fullo hur mycket mitt hjärta än hatar det. Det enklaste sättet att få mig intresserad eller ens ligga med mig är att inte vara så värst intresserad av mig alls eller bara playa mig.
- Men syrran, låt bli, säger bror när vi sitter i parken på studentkvällen och jag flirtar skamlöst med hans bästa vän. Det är inte bara det att han är yngre och min lillebrors vän, han är dessutom en strulig konstnärskille, player och opålitig. Fantastiskt, tänker jag och lutar mig mot honom.

Jag måste bända gränserna, alltid göra det dåliga, de dumma valen och det som folk säger åt mig att låta bli. Det är som när man köper ett ciggpaket och ler åt varningstexten om en lång och plågsam död. Eller när man ser sitt skuldbesked från CSN och genast söker en ny mumbojumbokurs att ta lån för så man slipper betala tillbaka. Eller fortsätter vältra sig i bekräftelsebehov hos fel människor istället för att uppskatta de bra.

Ingen kan säga åt mig vad jag ska göra, då gör jag ändå bara tvärtom. Konsekvenser i form av hjärtekross, gråtsorg, ofrivilliga celibatperioder, hutlösa skulder, lungcancer och kallbadsförkylningar är sådant vi obstinatbarn helt enkelt får leva med.