Jag känner så mycket kärlek för den här tjejen

Min exflickvän har rotat i sina nostalgilådor, hittat en gammal Vänner-bok som hon sedan har fotograferat. Det här är fakta om mig anno år 2000. Särskilt noterbart är, som min vän Sofia konstaterade, att jag har ungefär samma intressen nu som för nio år sedan (“för mycket internet”), att jag anger mina två dåvarande Internetnicks med mitt namn, samt vad jag helst vill bli. Författare och krönikör. En av två hittills, darling Elin. Jag jobbar på det.

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.


Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

Göra mamma glad igen


Mamma bloggar om att hon hittat ett gammalt diplom från mig, lillebror och pappa i sin skrivbordslåda. Och visst var det jag som utfärdade det och jag minns det exakt. Att mamma var ledsen och trött och hur jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att göra henne glad.
Så tänkte jag att alla mår bra av ett diplom. En hedersomnämning för att få veta hur bra man är. Jag kunde inte skriva mer än våra namn så pappa fick skriva diplomets orsak. Snäll och god mat.
Mamma var allt man ville att en mamma skulle vara. Jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta det.

Ingenting försvinner, allt finns kvar

I nian höll jag en redovisning om Kent på en av engelskalektionerna.
-They mean a lot to me and I love the lyrics, sa jag.
- Why does he sing with a whiny voice?, var den enda frågan som ställdes.
Längst fram i klassrummet satt T. och log uppskattande, som hon alltid gjorde, även fast vi aldrig vara nära vänner.

Exakt tio år senare står jag i mitt nya kök, det som jag delar med just henne och spelar samma låt som på den redovisningen.

Historielöshet och samtidshistoria

Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.

Och mitt i nostalgin som präglat de senaste dagarnas packning finner jag 1999-2009, som också Isobel tipsar om.
1999 var mitt magiska år på det personliga planet. Jag har skrivit nostalgiskt om det förr. Nu finns min lokaltidningskrönika anno 99 publicerad där också.

Framrotat del 3: Demokrati och Internet

2001 var jag nominerad till Lilla Augustpriset i den facklitterära klassen med min konsumtionskritiska, vänsterinfluerade essä En demokrati till salu.
Jag vann inte. Det gjorde istället Jon Jordås. Men texten finns publicerad i det årets Lilla Augustpris-antologi och är, mer än någonting annat idag, ett fantastiskt litet tidsdokument över ung vänsterretorik anno början av 2000-talet.

Min grundtes var att demokratin urholkades genom privatiseringar, kommersialism, konsumtionsdemokrati-argument och det förlorade folkhemmet. Jag försökte hitta nya vägar för demokratin att få ett grundfäste, men kritiserade de flesta för att vara beroende av klasstillhörighet (underförstått: enbart medelklassen kommer att delta i det här demokratiska samtalet).
Bland annat diskuterade jag Internet som hjälpmedel för bättre demokrati.
Det här var alltså på den tiden då Internet för mig bestod av mina föräldrars dators inbyggda modem med långsam uppkoppling, som tjöt som en brandvarnare varenda gång jag försökte smygsurfa, fastän mina föräldrar enbart lät mig sitta på Internet en timme per dag. Internet var förenat med långa gräl med mamma och pappa om telefonräkningen och omöjligheten för folk att ringa till oss samt alla de ändlösa håltimmar som jag satt i skolans datasal.
Internet var leta hångel inför sommarens festival på skunk.nu, bygga vidare på i.am/elinpop-hemsidan och delta i feministiska mailinglistor.

Då tänkte jag såhär i min essä angående Internets framtid:
Internet är ett utmärkt hjälpmedel för en bättre demokrati. Här möts redan idag tusentals människor för att utbyta tankar, organisera sig och göra sina röster hörda genom till exempel mejl och protestlistor. Detta skulle, och kommer sannolikt att, byggas ut.
Internet är också ett utmärkt redskap för de folkvalda att kunna ha kontakt med människor och ta emot synpunkter på ett enkelt sätt.
Tyvärr är dator med tillbehör idag en dyr investering, naturligtvis är det återigen samma grupp som går miste om att göra sin röst hörd. De fattigare i Sverige har inte råd med den utrustning som krävs och detta bildar ett glapp mellan de som har råd och de som inte har det.
På exempelvis bibliotek finns gratis datorer att låna, men eftersom anslagen till bibliotek och andra informations- och mötesplatser som stöds av staten skärs ner idag (jag återkommer till detta) kommer kanske även resurserna på detta område att sina.
Det kommer även att bygga en annan klyfta, en klyfta mellan glesbygd och stad.
Idag har många av de större orterna redan tillgång till bredband, snabb och billig Internetuppkoppling via marknätet, men i glesbygd och mindre attraktiva områden kommer det att dröja betydligt längre, om det överhuvudtaget anses värt att bygga ut till dessa orter.
Att bo i centralort innebär således att man på ett mycket billigare och enklare sätt kan ta del av utbudet på Internet och delta i den demokratiska diskussionen, än vad bosatta i glesbygden kan.

Framrotat del 2: Abortpoesi

Jag kan inte skriva lyrik. Egentligen är jag inte så mycket för prosa heller. Istället landar jag däremellan i allt jag skriver, inklusive romanprojektet (på gott och ont, beroende på vem man frågar och vilket humör som jag är på).
Men det fanns en period, då jag var mellan 18-21, då jag skrev relativt lite dagbok, men kanaliserade allting i små korta dikter istället. Mer som kortare känsloanteckningar än dikter med anspråk på att vara just dikter. Jag har sparat alla. Jag kan se hur många av dikterna är just dagboksanteckningar som aldrig sa någonting om vad som hände under de åren. De berättar bara exakt hur det kändes.

Det här skrev jag som 19-åring, någon vecka efter att graviditetstestet hade visat ett streck för mycket:

hur kan jag göra anspråk på att älska dig
när ditt hjärta just börjat slå
på halvfart i ena kammaren
och din kropp bara är tunt sammanvävd massa
under min hud

du är det namnlösa livet
vandrar där inget ännu
satt sitt sigill
ringmärkt dig till den verklighet
du tilldelats

vi bultar i samma takt
din ande
fäst mot min livmoder

Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså.”

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

She walks the asphalt world

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Happy people never fantasize

När en kollega idag frågade om jag tänkte se Broder Daniels sista spelning på Way Out West imorgon kväll svarade jag med ett nostalgiskt leende. Sedan berättade jag om Hultsfred ´99.
Den första festivalen och fortfarande en av de allra viktigaste helgerna i mitt liv.

Då hade jag gått i dammiga, unkna högstadiekorridorer av kvalmig inskränkthet i tre år och varit missförstådd och konstig, suttit på mitt flickrum med mörkblå väggar och hatat hela kontexten som jag placerats i och knarkat mina musikhjältar sådär som man bara knarkar musik i överlevnadssyfte under tonåren. Det var Kent, The Cure, Suede, Broder Daniel och Manic Street Preachers som definierade all längtan, ångest och utanförskap. På Hultsfred ´99 spelade tre av banden. Så en vecka efter att jag lämnat nian och de dammiga högstadiekorriderna ljög jag för mina föräldrar, rymde till Hultsfred och levde ut tre års frustration och utanförskap.
Jag minns den helgen inte bara för att jag äntligen fick hångla för första gången och var riktigt full för första gången och såg en mängd bra band utan kanske allra mest för att jag för första gången i hela mitt liv upplevde det gemensamma utanförskapet. Den kollektiva missanpassningen med delade stjärnor under ögonen, veganmat, Richey is alive-pins (jag hade naturligtvis en sådan, det hade han jag hånglade med under spelningen också), dåliga hållningar och kajalmålade ögon. Ett sommarläger för alla kids som gått i högstadiekorridorer och fått glåpord efter sig för sina konstiga kläder, som hatade kontexten de tvingades leva i och som gång på gång knöt händerna på skolbussen när Henrik Berggren påminde dem om att lyckliga människor aldrig fantiserar.

Det var trettio grader varmt hela festivalen och jag missade Hole-spelningen eftersom jag däckat av folkölsfyllan. På min ryggsäck hade jag skrivit namnen på alla band jag älskade, med en tuschpenna. Jag vågade säga hej till Linda Skugge när hon stod och signerade Fittstim vid ett tält. Jag låg på en gräsmatta och såg på stjärnorna till ljudet av Yvonne. På Placebokonserten bar jag min svarta tröja som jag skrivit Slackerbitch med glitterpenna på. Jag hade vit skjorta, slips och alltid tre svarta stjärnor under mitt vänstra öga. Jag hånglade med trettioåriga män som påstod att de var musiker. Jag pratade politik och poserade utanför Ung Vänster-tältet.
Jag var inte ensam i min ensamhet.
Jag var bara en av dem som också karvat sig i armarna efter att ha sett bilderna på Richey James där han ristat in 4 real i sin ena underarm, som förstått precis vad Henrik Berggren menade när han sjöng om att lyckliga människor aldrig fantiserar, som drömde om den sortens dekadenta liv av queerknull och ecstasy i London som Brett Anderson stönade om samtidigt som han åmade sig på en förstärkare. Vi var helt plötsligt så många som var ensamma tillsammans. Det fanns andra missförstådda som jag kunde dela mitt förstånd med.
Den tidiga lördagkvällen då Broder Daniel steg ut på Hawaiscenen i eftermiddagssolen och jag hoppade och skrek hela konserten, utan några specifika minnen att komma tillbaka till, är de enda gången som jag sett Broder Daniel.
Sedan åkte jag hem till småstaden och peircade min näsa, färgade om håret svart, fick krönikörsjobb på lokaltidningen och drog igång feministiska aktioner. Någonstans började all min stolthet över ett utanförskap på Hultsfred ´99. Det var då jag började se allt som jag var; de konstiga åsikterna, den annorlunda musiksmaken, skrivandet, bokläsandet och ångesten, som tillgångar på ett eller annat sätt.

När jag berättar om det för min kollega skrattar hon åt min nostalgi. Hon säger att det hörs på min röst att det snart var tio år sedan. Att jag börjar få det där skimret i ögonen som tyder på att man minns någonting som hänt och någon som man var med en kärlek, utan skamsenhet, men också någonting som existerar så långt tillbaka i tiden att det finns väldigt mycket distans till det. Att jag börjar bli vuxen som kan prata om mina tonår på det sättet.
- Snart tio år sedan, säger jag och det hisnar i tanken, åldersnojan slår till.
Men jag tror jag bär upp min vuxenhet, på samma sätt som jag burit upp mitt ensamma och delade utanförskap sedan dess. Jag kan inte tänka mig ett mer värdigt sätt att börja ladda inför sin 25-årsdag om några veckor på än att en gång till få höra Henrik Berggren berätta för mig att lyckliga människor aldrig fantiserar. Det är ett värdigt avslut på en era, på väldigt många sätt.

Fotnot: Angående Placebo gjorde jag faktiskt ett nostalgiskt försök även med dem för ett par år sedan. På Roskilde 2006 lämnade jag en fantastiskt fin spelning med underbara Jenny Lewis and the Watson Twins och Den mörkhåriga gick ifrån Strokes-spelningen för att förenas i gemensam nostalgi. Det blev naturligtvis helt misslyckat. De nya låtarna kunde vi ingenting av, allting lät likadant och kidsen som gillar dem idag var fula och fattade ingenting. Brian Molko var fortfarande snygg, men inte alls på samma magiska, androgyna sätt som han var när jag var femton och såg Velvet Goldmine en gång i veckan ungefär. Men det är naturligtvis en helt annan sak än att se Broder Daniels sista spelning.