Jag minns inte när jag senast skrattade såhär mycket

Det har funnits perioder i livet då jag har skrattat väldigt mycket, varje dag. Jag älskar att skratta. Jag älskar att befinna mig i sällskap där minsta sak kan ge sådana skratt att man ligger dubbelvikta och gråter tills man inte längre minns vad man skrattar åt. Mitt gängs traditionella söndagshäng brukade vara sådana. Bakfulla och utslagna låg vi sockerstinna och pratade eller spelade spel och skrattade tills vi grät. Min familj skrattar väldigt mycket skratt av samma sort. Senast som jag skrattade så mycket och så innerligt var förmodligen efter Juliagruppens seminarium tillsammans med Julia, Karin och Annan. Jag minns att jag dunkade näven i bordet för jag inte visste vart jag skulle göra av allt skratt.

De senaste veckorna har jag inte skrattat särskilt mycket. Jag har varit nere, jobbat och pluggat för mycket, träffat mina vänner oerhört sporadiskt, mest varit trött när jag träffat Gustav och den senaste veckan har jag legat sängliggande i sjukdom och feber och knappt träffat folk, än mindre haft något att skratta åt.

Så kom gårdagens nyhetssändning på TV4. Där man på allvar försöker ta upp KD och Anna Anka. Jag ligger utslagen i soffan, Gustav bredvid mig. Och jag hör för första gången någon uttala namnet Anna Anka. I ett “seriöst” politiskt inslag. Med partiledare, partisekreterare och kvinnoförbundsordförande. Alla uttalar de namnet i en seriös kontext. Och jag skrattar mig dubbelvikt, jag skrattar så tårarna rinner och hostan ramlar in i skrattet och precis när jag inte klarar av att skratta mer säger Göran Hägglund “Anna Anka” med allvarlig röst och skrattet brister igen och precis när jag hämtat mig och hostar halvt ihjäl mig har de bjudit in politiska kommentatorn Lena Smedsaas som med allvarlig röst talar om Kd och Anna Anka.
Det var en av mitt livs bästa och mest välbehövliga skrattanfall. Tack overkliga, bisarra samtid för att du bjuder på sådana skratt.
På Nyhetskanalen finns en modifierad version av reportaget. Notera partisekreteraren Lennart Sjögrens oförmåga att hålla sig ifrån en ank-ordvits i hans uttalande.

M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.